Festnummer till Akademikanslern, Professorn, Jur. Utr. Dr Otto Hjalmar Granfelts åttioårsdag. Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland. 1954. Femte—sjätte häftet. Akademiska Bokhandeln i distribution. 280 s. Fmk 800.

    Då OTTO HJALMAR GRANFELT år 1934 fyllde 60 år, hyllades han av Juridiska Föreningen i Finland med en ståtlig festskrift. (Se SvJT 1934 s. 591) Bidrag från alla de nordiska länderna vittna vältaligt om det anseende såsom en ledande personlighet inom nordiskt rättsliv jubilaren förvärvat. Festskriften har emellertid ingalunda kommit att utgöra någon slutvinjett till Granfelts mångsidiga och betydelsefulla gärning i rättsvetenskapens tjänst. Ännu flera decennier senare är akademikanslern Granfelt oförtröttligt verksam och har ytterligare befäst sin position som den finländska juridikens grand old man. Hans insatser ha icke minst kommit Juridiska Föreningen i Finland och dess tidskrift till godo. Föreningen har också på Granfelts 80-årsdag d. 15 nov. 1954 bringat honom sin hyllning, denna gång genom ett festnummer i tidskriften.
    Det på sitt sätt kanske mest imponerande bidraget utgöres av en förteckning över jubilarens skrifter till år 1954, utarbetad av jur. lic. VEIKKO REINIKAINEN. Granfelts utomordentligt rika litterära produktion visar sig spänna över mera än ett halvt sekel och omfatta arbeten inom flertalet juridiska discipliner.
    Många olika rättsområden behandlas också i de 19 uppsatser av nordiska författare, som i övrigt utgöra festnumrets innehåll. Fem av dessa äro avfattade på finska språket och sålunda tyvärr otillgängliga för de flesta svenska jurister; anmälaren nödgas i varje fall lämna dem utan kommentar.
    Av de övriga uppsatserna falla tre inom det område, som utgör jubilarens speciella disciplin, nämligen processrätten. För erfarenheterna av den nya svenska processlagstiftningen lämnar prof. ÅKE HASSLER en redogörelse, som icke minst i Finland inför dess planerade men ännu endast delvis genomförda processreform måste kunna påräkna stort intresse. I en uppsats av prof. ÓLAFUR JÓHANNESSON redogöres — för första gången på annat språk än isländska — för den nya isländska

 

568 LARS WELAMSONstraffprocesslagstiftningen av år 1951. Såsom därav framgår, torde denna lagstiftning kunna sägas i princip innebära en övergång från inkvisitorisk till ackusatorisk processform. Allmänna kostnadssynpunkter och särskilda förhållanden i Island, t. ex. folkets fåtalighet och den glesa bebyggelsen, ha emellertid befunnits nödvändiggöra betydande modifikationer i den ackusatoriska principen. Sålunda kan alltjämt domstolen själv i viss utsträckning föranstalta om förundersökning och åtal. Någon offentlig åklagare i betydelsen av en särskild och självständig ämbetsman finnes icke, utan den åtalande funktionen åvilar — bortsett från domstolens nyssnämnda initiativrätt i vissa fall — justitieministern. Utmärkande för den ordinära behandlingen av brottmål i underrätt är, att ingen åklagare uppträder utan att man härvidlag nöjer sig med undersökningshandlingarna och stämningen. Ehuru den nya lagen otvivelaktigt innebär ett betydande steg framåt, vill man hoppas, att det även för Islands del snart blir möjligt att jakande besvara den fråga, som Granfelt — med avseende på finländsk rätt — ställt i FJFT 1954: »Är ej tiden kommen för övergång till ett rent ackusatoriskt förfarande i alla brottmål?»
    För det mest omfattande och otvivelaktigt ett av de mest vägande bidragen svarar prof. KARL OLIVECRONA. Under rubriken »Grunden och saken» upptager denne förf. den traditionella synen på frågorna om ändring av talan och res judicata i tvistemål till kritisk granskning. Karakteristiskt för den vanliga behandlingen av dessa frågor inom doktrinen är, framhåller förf., att man — i stället för att hålla sig till de realiteter som utgöras av kärandens yrkande och grunderna härför — utgår från att en rättighet utgör processföremål. Med denna utgångspunkt har frågeställningen blivit, när grunderna ändras i samma rättegång eller när nya grunder anföras för samma yrkande i ny rättegång: »är saken, d. v. s. rättigheten, fortfarande densamma eller ej»? I anslutning härtill har man utbildat en lära om olika rättigheters individualiseringsmoment. Utmärkande för denna lära är, framhåller Olivecrona, att processföremålets identitet icke bero av saksammanhangets enhetlighet, varför en tillämpning av individualiseringsläran i många fall blir praktiskt otillfredsställande. Det finnes, understryker förf., överhuvud intet objektivt kriterium, efter vilket frågan om rättighetersindividualisering kan avgöras. Utslagsgivande för frågorna om ändring av talan och om res judicata måste i stället enligt förf. bli, om det åberopade saksammanhanget undergått en väsentlig förändring eller icke. Tillämpningen i konkreta fall av denna princip för bedömandet belyses i anslutning till en analys av nyare svensk rättspraxis,
    Ett viktigt straffrättsligt problem av lagteknisk karaktär behandlas av prof. IVAR AGGE i en uppsats om nödrättens straffrättsliga reglering. Förf. ger en instruktiv överblick över olika sätt att legislativt tillgodose intresset av straffrihet eller straffminskning i nödsituationer. Mot varandra ställas å ena sidan en särskilt i äldre doktrin och lagstiftning förekommande metod att knyta straffrihet på grund av nöd till vissa relativt konkret utformade undantagsfall och å andra sidan en modernare uppfattning av nödbegreppet, enligt vilken de intressen, som få räddas genom nödhandlingen ej äro begränsade till vissa arter och ej heller eljest nödrätten är knuten till kasuistiskt angivna situationer.

 

ANM. AV FESTNUMMER TILL O. HJ. GRANFELTS 80-ÅRSDAG 569Med den förra av dessa uppfattningar får enligt förf. nödrätten mer eller mindre tydligt en subjektiv prägel, medan det senare betraktelsesättet konsekvent utfört leder till att nödrätten uppfattas såsom en rent objektiv straffrihetsgrund. Sistnämnda betraktelsesätt behöver emellertid icke, understryker förf., leda till att varje begränsning av institutets användning med hänsyn till de kolliderande intressenas art bör slopas. Ur denna synpunkt ställer sig förf. kritisk till det svenska brottsbalksförslagets stadgande om nödrätt, vilket betecknas såsom alltför allmänt hållet. Slutligen framhålles, att man de lege ferenda icke bör lämna ur sikte möjligheten att konstruera nödrätten såsom en subjektiv straffrihetsgrund, eventuellt i kombination med det objektiva betraktelsesättet. En reglering, enligt vilken nöd såsom straffrihetsgrund kompletteras med en regel om straffnedsättning efter graden av subjektiv ursäktlighet ter sig sålunda bl. a., framhåller Agge, mera praktikabel än om valet står mellan fullt straff och straffrihet.
    Ett bidrag av prof. STEPHAN HURWITZ behandlar »et par spørgsmål om 'Forbrydelser vedrørende bevismidler'». Häri ifrågasätter förf. lämpligheten av den danska lagstiftningens generella kriminalisering av förfalskning av dokument och märken, särskilt med hänsyn till den oklarhet som knyter sig till dessa begrepp, och efterlyser en »ny problemstilling omkring de reale beskyttelseinteresser og ulige gerningsmandstyper bag 'forbrydelserne vedrørende bevismidler'».
    Inom straffrätten faller vidare prof. Bo PALMGRENS uppsats om ärekränkning mot kollektiv. Uppsatsen behandlar ett inom Juridiska Föreningen i Finland år 1951 diskuterat problem, huruvida enligt gällande finsk lag juridisk person kan vara målsägande vid ärekränkningsbrott. Förf., som därvid besvarat frågan jakande, utvecklar närmare sin åsikt och påvisar, hurusom stöd för denna ståndpunkt — mot vad som tidigare antagits — finnes i lagstiftningens förarbeten. Uppsatsen innehåller även synpunkter de lege ferenda och i visst hänseende kritik av det svenska brottsbalksförslagets utformning härvidlag.
    Kriminalpolitiska problem behandlas av prof. JOHS. ANDENÆS och presidenten KARL SCHLYTER. I den förres uppsats med titeln »Kriminalprofylakse, behandling og straff» gives en koncentrerad översikt över de olika medicinska och psykologiska behandlingsmetoder som kunna ersätta straff, och i anslutning härtill diskuteras allmänt möjligheten att — till gagnet eller åtminstone till namnet — avskaffa det traditionella straffet. Schlyters uppsats »Om psykiatrisk vård av brottslingar» inriktas på problemet om behandling av psykiskt abnorma förbrytare med särskild hänsyn till lagstiftningsfrågans läge i Sverige.1
    Om kriminellt otillräkneligas skadeståndsansvar handlar en uppsats av justitierådet GUNNAR NYBERGH. Förf. hävdar i motsats mot den gängse uppfattningen inom finsk doktrin, att culparegeln även härvidlag är tillämplig. Speciella intertemporala problem i anslutning till ikraftträdandet av en ny finsk lag om andelslag behandlas av prof. CURT OLSSON. Inför 150-årsminnet av tillkomsten av Code civil har prof. BERNDT GODENHIELM skildrat dess utbredning i vissa europeiska länder, som erövrades av Napoleon, främst Holland och Belgien, samt undersökt läget i dag såväl i dessa länder som i Frankrike, särskilt med hänsyn till aktuella nykodifikationssträvanden.

 

1 Jfr SvJT 1955 s. 180 ff.

 

570 ANM. AV FESTNUMMER TILL O. HJ. GRANFELTS 80-ÅRSDAG    På gräiisen mellan civilrätt och förvaltningsrätt står en utredning av prof. L. E. TAXELL om de privata universitetens rättsliga ställning i Finland. Helt inom sistnämnda disciplin faller en undersökning av prof. W. A. PALME om saklegitimationen i den förvaltningsrättsliga lagskipningen, som likvisst även för processrätten erbjuder åtskilligt av intresse.
    Slutligen är att notera ett rättshistoriskt bidrag av prof. RAGNAR HEMMER, »Till frågan om vängåvan vid förlikning i dråpssak.» Förf. förfäktar här — i motsättning till Gerhard Hafström (jfr FJFT 1955 s. 202 ff och 254 ff) — att vängåvan vid förlikning i dråpssak ej härstammar från det nordiska ättesamhällets tid utan är en senare företeelse, som sannolikt först under landslagarnas tid spelat någon större roll.
    Förestående anteckningar ha endast kunnat giva några korta antydningar om innehållet i festnumret, beklagligtvis helt med förbigående av de finskspråkiga bidragen, för vilkas värde författarnamnen ELLILÄ, HALILA, HONKASALO, SALMIALA och TIRKKONEN få borga. Anmälaren hoppas likväl ha kunnat förmedla intrycket av en imponerande hyllning till jubilaren från nordiska juristkolleger och ett verk, som även för svenska läsare erbjuder mycket av intresse.

Lars Welamson