HILDING EEK. Socialrätt. Sthm (Helsingfors) 1954. Institutet för offentlig och internationell rätt. 258 s. Kr. 17,00.

 

    HILDING EEK har ställt samman och i delvis överarbetat skick givit ut föreläsningar i socialrätt som han hållit för juris studerande; boken har han kallat Socialrätt. Som föremål för socialrätten behandlar Eek sådana åtgärder från det allmännas sida som avser att förebygga eller avhjälpa nöd på grund av inkomstbortfall eller att bereda vård åt individer som helt eller delvis är oförmögna att ta vara på sig själva. Efter en inledning, där bl. a. ämnesområdet diskuteras och avgränsas, lämnar författaren en redogörelse för vissa allmänna principer i socialrätten, varpå de s. k. socialrättsliga instituten behandlas grupperade i allmänt förebyggande samhällsåtgärder, socialförsäkringar, socialhjälp, socialvård och tjänster. Bestämningen av ämnet leder till att stora delar av vad som traditionellt räknas som socialpolitik faller utanför socialrätten, och boken omfattar heller inte hela sociallagstiftningen i vedertagen mening. Författaren koncentrerar sig vidare på själva rättsreglerna och lämnar avsiktligt åsido sådana praktiskt lika viktiga ting som belopp och inkomstgränser för sociala förmåner.
    Arbetets största förtjänst ligger enligt min mening i den allmänna delen och där i det avsnitt som kallats Frihet och tvång, rätt och plikt. Den allmänna delen kunde gärna ha fått bli mer omfattande. I förordet diskuterar Eek möjligheterna att till den allmänna delen hänföra vissa för socialrätten gemensamma begrepp (såsom arbetstagare, familjemedlem, årsinkomst, sjukdom m. m.) men avstår därifrån då han finner detta förutsätta ökad planmässighet hos sociallagstiftningen i lagtekniskt avseende. Om det också är möjligt att i tekniskt hänseende nå större enhetlighet i den sociala lagstiftningen — så har exempelvis skett genom samordningen nyligen av vissa socialförsäkringar — mås-

 

te dock denna lagstiftning på grund av sitt föremål eller snarare den brokiga mångfalden av föremål bli heterogen. Desto viktigare är det då att man i litteraturen och undervisningen skär igenom författningarna »horisontellt» och t. ex. ställer samman de krav på bostadsband som gäller för rätten till olika sociala förmåner eller klarlägger vad som menas med inkomst i skilda sammanhang.
    Om systematiseringen av de socialrättsliga instituten kan man självfallet hysa olika uppfattningar. Eeks indelning ger i mitt tycke ett rejält grepp om ämnet men blir sannolikt inte slutgiltig. Förmår han nu väcka en fruktbar diskussion i denna alltför lite uppmärksammade fråga är detta glädjande, ty redan sociallagstiftningens omfång reser starka krav på reda och överskådlighet.
    Eek råkar ut för några missöden, såsom när han utrustar änkepensionen från folkpensioneringen med blindtillägg eller genomgående kallar invalidpensionen för invaliditetspension. Hans argumentering för att fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen skall anses som obligatorisk och inte frivillig för kommunerna kan inte övertyga. I propositionen till årets riksdag med förslag till lag om socialhjälp (nr 177) uttalas, att det står fattigvårdssamhällena fritt att lämna fattigvård enligt detta lagrum, och den frivilliga fattigvården föreslås f. ö. få en motsvarighet i frivillig socialhjälp. Eeks framställning störes också någon gång av förlegade exempel (han talar om statsbidrag till folkkök och — som en hjälpåtgärd — anlitande av arbetsstuga för inhämtande av råd). Sådana besynnerligheter som de här berörda torde dock utan större svårighet kunna rättas till i den nya upplaga som tiden snart är mogen för. Ty fastän Eeks Socialrätt gavs ut i fjol och författaren här och där noterar framlagda lagförslag, ansluter sig framställningen i åtskilliga partier till lagstiftning som redan har ersatts med ny eller blir föråldrad i en nära framtid; bland nyheterna må här endast erinras om yrkesskadeförsäkringen, nykterhetsvårdslagen och förslaget till socialhjälpslag, vilket riksdagen behandlar vid årets höstsession.

Lars-Åke Åström