ALBERT A. EHRENZWEIG. »Full aid» insurance for the traffic victim. A voluntary compensation plan. University of California Press. Berkeley and Los Angeles 1954. XI 72 s. S 2,00.

 

    När bilismen framträdde, inställde sig problemet, hur man skulle bereda ersättning åt dem som skadades av bilarna. Det var tydligt, att de skadade i stor utsträckning skulle bliva lämnade utan ersättning om sådan kunde utgå allenast i form av skadestånd enligt skadeståndsrättens allmänna regler. Att bereda ersättning i större omfattning framstod som angeläget eller rättare som en tvingande nödvändighet.
    Det medel som stod till förfogande för detta ändamål var en utvidgning av skadeståndsrätten. De nya och för skada av bil speciella skadeståndsreglerna måste emellertid motiveras på ett sätt som passade för en skadeståndsrätt: det måste anföras bärande skäl varför en för bilen ansvarig skulle bära skadan hellre än att denna stannade på den skadelidande. Man hänvisade då till bilismens farlighet men icke så, att man anförde de talrika offrens behov av ersättning såsom ett skäl —

 

572 IVAR STRAHLty den enes behov av ersättning ansågs icke kunna motivera den andres betalningsskyldighet — utan på det sättet att man framhöll orsakandet av faran såsom en omständighet som kunde motivera skyldighet att ersätta skadan. Det framhölls sålunda, att den, som orsakade en sådan särskild fara som förandet av bil innebar, borde vara särskilt uppmärksam på att allt iakttoges för att ingen skada skulle uppkomma och att det vore billigt att den som orsakade denna särskilda fara finge bära de ekonomiska konsekvenserna därav i vidsträcktare omfattning än som följde av den allmänna skadeståndsrätten. Man åberopade alltså preventionssynpunkten, vilken plägar anföras också för att motivera den allmänna culparegeln, och lade därtill den risksynpunkt som ofta har anförts till stöd för utvidgningar av skadeståndsrätten.
    Den vidare utvecklingen har så gott som helt ryckt undan grunden under dessa argument. En obligatorisk försäkring har införts, som gör det till en sällsynthet att den för skadan formellt skadeståndsskyldige själv behöver betala skadeståndet, och bilismen har vuxit så, att den icke gärna längre kan sägas utgöra en särskild fara; bilen är tvärtom ett av de vanligaste fortskaffningsmedlen.
    Att de skäl som anfördes för en utsträckt rätt till ersättning för bilskada ej längre äro giltiga har emellertid icke medfört förslag om att inskränka ersättningsrätten. I stället har tillväxten av bilismen och därmed ökningen av skadornas antal medfört krav på ytterligare utsträckning av ersättningsrätten. Just detta att bilismen icke utgör en särskild fara utan tvärtom en högst vanlig fara gör behovet av ersättning än mera framträdande.
    Det är emellertid tydligt, att detta behov icke kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt enbart med anlitande av skadeståndsrätten såsom medel. Det är ju också därför som den obligatoriska trafikförsäkringen tillkommit. Liknande anordningar ha införts eller övervägas på många håll i världen.
    I allmänhet har det därvid ansetts självklart, att denna försäkring bör, såsom den svenska, anknyta till skadeståndsrätten och således vara en ansvarsförsäkring. För den som skriver detta står det klart, attden allmänna anslutningen till denna ståndpunkt beror på den historiska utvecklingen och att ståndpunkten till övervägande del medför nackdelar. Försäkringens anordnande som en ansvarsförsäkring medför nämligen, att medel som hopsamlats genom tvångsvis upptagna avgifter fördelas icke efter behovet av ersättning, vilket dock är det som föranlett införandet av försäkringen, utan efter skadeståndsrättsliga grunder, d. v. s. grunder som vore på sin plats om det gällde att avgöra huru mycket en viss bilägare skall betala till en viss skadelidande men som icke äro motiverade när frågan gäller den skadelidandes rätt till ersättning från ett kollektiv.
    Prof. EHRENZWEIG vid University of California i Berkeley behandlar dessa frågor i den skrift vars titel läses här ovan och framför synpunkter som i mycket överensstämma med de här antydda.
    I USA är tydligen problemet om ersättning åt biltrafikens offer brännande. Ehrenzweig omtalar, att i december 1951 antalet av bil dödade i USA hade nått siffran 1 million och att år 1952 över 2 millioner människor skadades på de amerikanska vägarna.

 

ANM. AV ALBERT A. EHRENZWEIG: »FULL AID» INSURANCE 573    I USA förutsättes bevisad culpa för skadestånd på grund av skada av bil, varvid dock ägaren anses ansvarig för förarens culpa. Endast en stat lär ha infört en allmän obligatorisk ansvarsförsäkring för bilar. Kravet på culpa är i praxis tämligen lätt uppfyllt; det räcker med en tekniskt felaktig manöver. Men någon sorts culpa måste ändock bevisas. I åtminstone en fjärdedel av alla rapporterade bilolyckor göres icke ens något försök att bevisa sådan. Och om skadeståndskrav reses vid domstol, är utgången ofta tvivelaktig, bl. a. emedan det av naturliga skäl ofta beror av tillfälligheter vilken utredning som presteras från ömse håll och emedan det är svårt att förutse om utredningen skall övertyga domstolen. Systemet är också dyrbart, vilket visar sig i att advokatarvodena uppgå till belopp som äro höga i jämförelse med ersättningarna. Ersättning för rättegångskostnad tycks f. ö. i regel icke utdömas, varför advokaten brukar på förhand betinga sig viss procent av det eventuella skadeståndet, ofta en hög procent.
    Ehrenzweig framlägger i sin skrift ett projekt till avlösning av detta system, vilket han finner betänkligt likna »a gamble».
    Att föreslå obligatorisk försäkring vågar han icke, antagligen beroende på det motstånd som ett sådant förslag skulle möta i USA. Vad han föreslår är i stället, att varje bilist, som tecknat försäkring mot skada — även rent kasuell sådan — som bilen orsakar, skall vara fri från ansvar för culpa, såvida denna icke är sådan att den ådrager honom kriminellt ansvar. Försäkringen, ett slags olycksfallsförsäkring, skall för att ha denna effekt vara tillräckligt hög för att trygga ett skäligt livsuppehälle, beräknat efter de lägre inkomsttagarnas standard. För att underlätta skaderegleringen böra ersättningarna helst utgå efter tariffer.
    Ehrenzweigs tanke är, att det skulle ligga i varje bilägares intresse att teckna sådan försäkring och därigenom befria sig från risken att ådraga sig en kanske ruinerande skadeståndsbörda genom ett vållande som även den aktsamme lätt kan göra sig skyldig till. Å andra sidan skulle, menar han, anordningen vara till fördel även för de andra trafikanterna, däribland även bilisterna som ju i själva verket mer än andra äro utsatta för risken att bliva skadade. Trafikanterna skulle nämligen ha livsuppehället tryggat mot skada av bil. Den som ville vara säker om en högre ersättning kunde försäkra sig själv. Hans chans, under nuvarande system, att om han blir skadad få en högre ersättning är icke mycket värd. Han har bättre möjligheter att skaffa sig ett rationellt försäkringsskydd, om han kan räkna med att oberoende av omständigheterna vid olyckan få en, låt vara låg ersättning som en grundplåt.
    Ehrenzweig befarar emellertid, att det skall möta svårigheter att med ett slag införa en lagstiftning som på detta sätt skulle betaga den skadelidande hans skadeståndsrätt i ett avsevärt antal fall. Han hemställer därför till försäkringsbolagen, huruvida de icke av eget initiativ ville förbereda övergången till det nya systemet genom att i avtalen om ansvarsförsäkring upptaga en klausul av innehåll att var och en, som lider skada genom den försäkrade bilen, skall vara berättigad till ett fixt ersättningsbelopp under förutsättning att han avstår från andra anspråk på grund av skadan. Ehrenzweig förmodar, att många skulle taga det säkra för det osäkra och att därför den av honom föreslagna

 

574 ANM. AV ALBERT A. EHRENZWEIG: »FULL AID» INSURANCEnya ordningen småningom skulle bliva den i praktiken rådande, varpå den kunde konfirmeras genom lagstiftning.
    Såvitt recensenten kan förstå, skulle en reform efter ungefärligen de linjer som Ehrenzweig angivit vara till fördel för praktiskt taget alla. Men att övertyga människor om detta är, efter vad recensenten har funnit, icke lätt. Man biter sig envist fast i tanken om det rätta i att den som skadats genom en annans vållande skall ha full ersättning, utan att beakta att han mycket ofta icke skulle få någon ersättning alls om icke försäkring funnes. Och man finner det å andra sidan orätt, att bilisterna skola genom försäkringsavgifter nödgas bekosta ersättning för skada som icke orsakas genom culpa vid förandet av bil utan kanske rent av är att tillskriva culpa hos den skadelidande, därvid glömmande att den culpa, som det är fråga om, i allmänhet icke är en moralisk culpa, icke skuld i vanlig mening, utan något som litet var gör sig skyldig till då och då, och att det därför visst icke är önskvärt att dess förhandenvaro eller frånvaro skall ha viktiga konsekvenser.
    Att dessa frågor behöva diskuteras är tydligt, ty man missförståralltför ofta den nya syn på ersättningsfrågorna för vilken Ehrenzweig är en företrädare. Denna utgår från att det föreligger ett behov av ersättning, och den fråga som ställes är hur detta behov skall kunna tillgodoses med minsta olägenhet. Från denna synpunkt kritiseras skadeståndsrätten. Att sträva efter att tillgodose ersättningsbehovet genom utvidgning av skadeståndsrätten torde på det hela taget vara otidsenligt. Den ekonomiska och sociala utvecklingen har nått därhän, att ett annat och i viktiga hänseenden bättre medel står till buds, nämligen försäkringsväsendet. Vid övervägande i vad mån man med dettas hjälp kan tillgodose ersättningsbehovet bör man emellertid icke resonera som om det gällde att utvidga skadeståndsrätten. Man får lov att försöka frigöra sig från det för skadeståndsrätten typiska vägandet mellan två parter, en skadelidande och en mot vilken ett ersättningsanspråk riktas, för att i stället bedöma huruvida det är motiverat att ett visst kollektiv bekostar ersättning för uppkommande skador av det eller det slaget.
    Denna förskjutning i frågeställningen framtvingas av den utveckling som ägt och äger rum. Man har anledning att uppmärksamma prof. Ehrenzweigs författarskap som, i den här ifrågavarande skriften och i andra, utgör ett allvarligt försök att genomtänka ersättningsproblemen med utgångspunkt i de moderna förhållandena. Prof. Ehrenzweig bygger på en sällsynt omfattande kännedom om förhållandena och litteraturen i olika länder, även de nordiska, vilkas språk han läser.

Ivar Strahl