Forum för boupptecknings inregistrering, boutredningsmannaförordnande m. m. i vissa fall.
Red. av SvJT har låtit mig taga del av en inom Stockholms rådhusrätts bouppteckningskansli tillkommen sammanställning rörande bouppteckningsforum m. m., åtföljd av en tablå. Av denna framställning — som jag tillåter mig att nedan kalla promemorian — kan inhämtas, att olika uppfattningar gjort sig gällande i fråga om forum för bouppteckningar m. m., avseende utländska medborgare vilka vid sin död ägt hemvist utomlands men efterlämnat kvarlåtenskap här i Sverige. Enligt promemorian händer det ofta, att förordnande om avträdande till boutredningsman av den dödes här i riket befintliga egendom (med stöd av 1937 års lag om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo) meddelas av den svenska domstol, inom vars domkrets den döde senast varit mantalsskriven, förutsatt att den döde tidigare varit svensk medborgare. Emellertid inträffar sedermera, att samma domstol finner, att bouppteckningen efter den döde rätteligen skall inregistreras vid Stockholms rådhusrätt. Det frågas då i promemorian till en början, om icke redan boutredningsmannabeslutet bort ankomma på Stockholms rådhusrätt. Om likväl en annan domstol faktiskt meddelat dylikt beslut, göres i promemorian gällande, att sistnämnda domstol bör mottaga även bouppteckningen, så att alla åtgärder beträffande dödsboet komma att företagas vid samma domstol.
I anslutning till den vid promemorian fogade tablån torde de grundläggande forumreglerna kunna återgivas på följande sätt:
1. Om den avlidne vid dödsfallet var här i riket mantalsskriven, skall (oavsett om han är svensk eller utlänning) bouppteckning inregistreras vid rätten i mantalsskrivningsorten, BoutrL 3: 8, jfrd med RB 10: 1. Vid samma domstol skall testamentsbevakning ske efter honom, om sådan ifrågakommer, se testamentslagen (TL) 7: 2. Jfr 1937 års ovan nämnda lag 2:1, 2:8. Det ankommer också på denna domstol att meddela beslut om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman och att förordna boutredningsman. BoutrL förutsätter den tämligen självklara principen, att dessa åtgärder skola ske vid den dödes personliga forum. Jfr motiven till BoutrL 2: 1 (NJA II 1933 s. 226) samt EKEBERG—GULDBERG—BERGENDALS kommentar s. 102. Relevanta lagrum i nya RB äro tydligen 10: 1 och 10: 9 första st.
2. Var den döde visserligen ej mantalsskriven här i riket men hade han faktiskt hemvist här, skall på motsvarande sätt och enligt samma lagrum hemvistorten vara avgörande, ej dödsorten. Redan i detta hänseende äro anvisningarna i BoutrL:s motiv och i kommentaren s. 102, 220 numera icke fullt riktiga.
3. Hade den döde icke något känt hemvist — inom eller utom riket — men skedde dödsfallet i Sverige, skola åtgärderna ske vid domstolen i dödsorten, RB 10: 1 sista st. första punkten (alltjämt utan avse
ende på den omständigheten, om han var svensk eller utlänning). Hade den döde känt hemvist utomlands, kan regeln om dödsorten däremot icke anses tillämplig. Vad som säges i BoutrL:s motiv och ikommentaren s. 102, 220 är numera föråldrat.
4. Saknade den döde känt hemvist inom eller utom riket och avled han utomlands eller å okänd ort, skall, om han var svensk medborgare vid dödsfallet, forum vara domstolen i den ort inom Sverige, där den döde senast haft hemvist (d. v. s. varit mantalsskriven eller utan mantalsskrivning de facto haft hemvist) eller faktiskt uppehållit sig, RB 10: 1 sista st. andra punkten. Även här kunna anvisningarna i motiven och i kommentaren lätt leda vilse. Regeln blir nämligen icke tillämplig på det fall, att arvlåtaren vid sin död var utländsk medborgare. Att en sådan person en gång i tiden varit mantalsskriven i Sverige har ingen betydelse.
5. I alla övriga fall är forum Stockholms rådhusrätt (i den mån åtgärd över huvud taget ankommer på svensk domstol), BoutrL 3: 8，TL 7: 2; jfr RB 10: 9 tredje st. Hit höra alla fall, då den döde hade känt hemvist utom riket (oavsett om man var svensk eller utlänning, oavsett om han avled här eller i utlandet samt oavsett om han tidigare varit mantalsskriven i Sverige eller ej). Vidare höra hit fall, då svensk medborgare, som aldrig haft hemvist i Sverige eller uppehållit sig här, utan känt hemvist avlider utrikes eller å okänd ort; likaså de fall, då utlänning utan något känt hemvist avlider utomlands eller å okänd ort.
De under 1—5 angivna reglerna framgå klart av gällande lag och torde icke kunna bli föremål för principiell tvekan till sin innebörd. Om reglerna äro de mest praktiska är en annan sak, som icke skall dryftas här; det är möjligt, att skäl kunde finnas att tillmäta egendomens befintlighet viss betydelse. Reglerna leda i varje fall, korrekt tillämpade, till ett enhetligt resultat beträffande forum för alla de förut berörda åtgärderna. Forum blir därtill samma domstol, som är forum hereditatis enligt RB 10: 9，för den händelse tvist skulle uppstå om arv, testamente eller bodelning. Man får väl i själva verket anse RB :10: 9 som den ur lagstiftarens synvinkel centrala regeln i systemet. Att enhetligheten har ett visst praktiskt värde och att den varit åsyftad förefaller uppenbart. Reglernas principiella otvetydighet utesluter naturligtvis icke, att läget i ett givet enskilt fall kan vara oklart och kan föranleda beslut, som icke skulle ha tillkommit, om sakförhållandena hade varit fullt utredda. Lagen talar t. ex. om »känt hemvist». Det är icke omöjligt att föreställa sig fall, då den döde verkligen haft ett bestämt hemvist utomlands men detta varit okänt för rätten.
Det sist sagda leder över till den i promemorian framkastade särskilda frågan, huru man skall förfara, när på grund av misstag den första åtgärden beträffande dödsboet har företagits vid orätt forum. Antag att en domstol förordnar om egendomens avträdande till förvaltning av boutredningsman och utser viss person att fungera såsom sådan. Antag vidare att domstolen sedermera finner, att den rätteligen icke varit behörig; av denna grund vägrar domstolen t. ex. att inregistrera bouppteckningen efter den döde. Den ändrade ståndpunkten kan säkerligen medföra vissa svårigheter för dem som ha del i eller
beröring med dödsboet; i alla händelser leder den till att olika åtgärder rörande samma dödsbo företagas av skilda domstolar (förutsatt att den första, av oriktig domstol beslutade åtgärden dock anses giltig). Därmed skulle den av lagen eftersträvande enhetligheten icke nås. Skall då i stället det ursprungligen gjorda misstaget vidhållas? Detta är promemorians ståndpunkt, och härför åberopas ändamålssynpunkten, att åtgärderna böra ske vid samma domstol. Ett visst stöd sökes också i ett avgörande av Svea hovrätt den 21 jan. 1944. I detta fall hade en häradsrätt förordnat god man och inregistrerat bouppteckning efter en i utlandet domicilierad utlänning, ehuru Stockholms rådhusrätt tydligtvis var behörig domstol. Oberoende av det förra beslutet förordnade sedermera rådhusrätten boutredningsman, och denne upprättade ny bouppteckning, innefattande ändringar och tillägg i förhållande till den förra. Den nya bouppteckningen ingavs till Stockholms rådhusrätt, men rådhusrätten vägrade att inregistrera tillägget. Hovrätten fastställde detta beslut, enär det ankom på häradsrätten, där den första bouppteckningen blivit registrerad, att mottaga och registrera jämväl ändringar och tillägg. Läget var dock tydligen här rätt speciellt. Ärendena voro icke så självständiga i förhållande till varandra som andra ärenden, som förut berörts.
För min del har jag svårt att ansluta mig till promemorians tanke, att enhetligheten i fråga om forum ovillkorligen skall upprätthållas in casu, även om detta kan ske endast genom att vidhålla ett från början begånget misstag. Att förfara så skulle strida mot den strikta lagtillämpning, som väl får anses vedertagen i forumfrågor. Ingen torde kunna bestrida, att boutredningsmannaförordnande, inregistrering av bouppteckning och testamentsbevakning äro självständiga ärenden. Lagen känner icke anordningen med en viss domstol som »dödsbodomstol», jämförbar med en förmynderskapsdomstol, liksom den icke har några regler om sammanhängande tillsyn och om en sådan tillsyns eventuella överflyttning. Vidare är att märka, att den principiellt grundläggande regeln om forum för arvstvist i RB 10: 9 icke gärna kan skjutas åt sidan på grund av att annan domstol än den rätta tidigare exempelvis förordnat om dödsboets avträdande till boutredningsman. I dylika misstagsfall brytes därför enhetligheten åtminstone av RB 10: 9.
Vad testamentsbevakning beträffar, finnes en uttrycklig, självständig forumregel i TL 7:2. Denna underbygges genom stadgandet i 7: 3, där det heter: »Testamentstagare, för vilken bevakning ej ägt rum enligt vad i 1 och 2 §§ är sagt, have förlorat sin rätt mot arvinge, som ej avstått från klandertalan.» Avfattningen talar närmast för en självständig och strikt tillämpning av forumregeln. Härför finnes också viss anknytning i äldre praxis, se NJA 1880 s. 504, 1901 s. 324 och framför allt 1920 s. 486. Även i andra fall, då lagen gjort företagande av viss åtgärd från en enskilds sida till ovillkorlig förutsättning för hans rätt, finnes en tydlig tendens att tolka förekommande forumregler strängt. Så har i varje fall skett beträffande äktenskapsförord i NJA 1954 s. 325，låt vara att HD icke var enhällig. Starka skäl finnas därför att betrakta en bevakning såsom utan verkan, om den sker vid orätt domstol, även om denna domstol tidigare tagit viss annan befattning med dödsboet. Det kan visserligen diskuteras, om de av lag-
beredningen angivna syftena med bevakningsinstitutet (Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken III, 1929，s. 336 f.) nödvändigt kräva en så sträng tolkning, men ur denna synpunkt torde dock tolkningen ge vissa fördelar. Om bevakningen bl. a. skall inom kortare tid efter testators frånfälle åstadkomma visshet om vilka förordnanden som sedermera kunna komma att läggas till grund för testamentsanspråk, så bör en strikt tillämpning av forumregeln genomsnittligt sett ge bäst resultat i de fall, som här äro aktuella, nämligen fall då den döde haft hemvist utomlands eller saknat känt hemvist. Ett osäkerhetsmoment är dock naturligtvis, att domstolens forumprövning kanske varit riktig på grund av vad som varit för domstolen känt men oriktig i ljuset av sedermera upplysta fakta. Den döde ansågs t. ex. sakna känt hemvist men hade i verkligheten ett bestämt hemvist utomlands.
Hur skall man då bedöma en inregistrering av bouppteckning, som skett vid orätt forum? En dylik åtgärd synes icke vara sådan, att det kunde vara rimligt att betrakta den som en nullitet. Snarare får man väl anse, att de som företräda dödsboet fullgjort sin skyldighet enligt BoutrL 3: 8, om de ingivit bouppteckningen till den domstol de trott vara den rätta och denna domstol verkställt inregistreringen (jag utgår från att domstolen enligt lagen om handläggning av domstolsärenden har att ex officio pröva sin behörighet). Därvid har ju också vederbörlig kvarlåtenskaps- och arvsskatt uttagits. Befinnes sedermera — t. ex. i samband med annat ärende — att inregistreringen skett vid orätt domstol, bör intet hinder anses föreligga för denna domstol att översända protokollsutdrag rörande registreringen till rätt forum för intagande i sistnämnda domstols protokoll; måhända bör åtgärden i så fall taga den formen, att den nya domstolen inregistrerar bouppteckningen med antecknande, att skattebeläggning redan skett.
Tveksammare är måhända, hur man bör bedöma det fall, att orätt domstol förordnat boutredningsman. Emellertid är det tydligt, att det skulle medföra åtskilliga praktiska nackdelar, om man betraktade förordnandet som en ren nullitet. Vill man icke följa nullitetslinjen, borde principiellt på grund av den allmänna hänvisningen i 11 § av lagen om handläggning av domstolsärenden reglerna i RB om besvär över domvilla kunna tillämpas. Det bör dock sällan uppstå behov av att gå en dylik väg. Olämplig boutredningsman kan alltid på begäran av någon, vars rätt är av utredningen beroende, entledigas med stöd av BoutrL 2: 5. Frågan blir endast, om entledigandet direkt skall ankomma på den nya (rätta) domstolen eller om den gamla domstolen skall upphäva sitt eget förordnande och den nya domstolen förordna en ny boutredningsman. Det ursprungliga boutredningsmannabeslutets verkan enligt BoutrL 4: 1—2 att förhindra delägarnas personliga gäldansvar resp. precisera detta ansvars omfattning och art bör, om nullitetslinjen avvisas, anses ha inträtt på vanligt sätt. Den särskilda förvaltning, som enligt lagens tanke gör det fulla personliga ansvaret för delägarna onödigt, har ju fungerat i normal ordning.
Med hänsyn till den speciella karaktären hos de fall, som bilda underlaget för diskussionen, har jag ansett det obehövligt att taga upp också reglerna om forum för ärenden om förmynderskap och godmanskap, vilka eljest ha nära samband med bouppteckningsärendena.
Tillägg: Sedan ovanstående skrivits, har jag fått kännedom om ett beslut av Svea hovrätt den 18 april 1955, som överensstämmer med den grunduppfattning, som ovan skisserats. Den omständigheten, att en annan domstol förordnat boutredningsman, ansågs icke betaga Stockholms rådhusrätt dess behörighet att inregistrera bouppteckningen efter den döde. Rådhusrättens beslut att vägra inregistrering av bouppteckningen (som upprättats av nyssnämnde boutredningsman) upphävdes därför, och ärendet visades åter.
Åke Malmström