Sekretess myndigheter emellan.

    Bestämmelserna om allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen reglerar allmänhetens rättigheter gentemot myndigheterna. För förhållandet myndigheterna emellan finns inte några generella föreskrifter. Tydligt är, att en myndighet ej är sämre ställd än gemene man, när det gäller att få ta del av handlingar. En direkt skyldighet att tillhandagå andra myndigheter med handlingar följer

 

Erinras må att åklagare ofta tillika är kronans ombudsman i orten samt att enligt lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda åklagaren uttryckligen förklarats behörig att föra talan å det allmännas vägnar i fråga om sådan ersättning.

¹ Samma frågor ha utförligt behandlats även av WILDTE i hans förut nämnda uppsats.

² Att återbetalningsskyldighet föreskrivits icke blott vid fri rättegång framgår av NJA 1950 s. 436. Jfr NJA 1950 s. 176. 

fastmera av § 47 regeringsformen och åtskilliga speciella föreskrifter, bl. a. 52 § taxeringsförordningen. Åtskilliga exempel finns för övrigt på att myndighets begäran att få ta del av allmän handling behandlats på samma sätt som en dylik begäran från enskild person.
    Det har emellertid varit en i viss mån öppen fråga i vilken utsträckning handlingar som åtnjuter sekretesskydd enligt sekretesslagen skall ställas till annan myndighets förfogande. Vissa bestämmelser finns på området — bl. a. om domstols rätt att begära hemlig handlings företeende i rättegång (38 § andra stycket sekretesslagen) — men dessa bestämmelser torde med hänsyn till det sammanhang i vilka de förekommer samt liknande omständigheter inte medge några generella slutsatser.
    Inom doktrinen har olika åsikter yppats. Sålunda anser FAHLBECK (Tryckfrihetsrätt, 2 uppl. s. 77), att sekretesslagstiftningens stadganden bör gälla även myndigheterna emellan, såvida ej i eller utanfö rtryckfrihetslagstiftningen annorlunda är bestämt. En motsatt åsikt har hävdats av G. PETRÉN (TfR 1952 s. 219) och EEK  (SvJT 1955 s. 336). Eek yttrar härvid, att rätta lösningen av denna oreglerade fråga nog torde få sökas från fall till fall under hänsyn till det ifrågavarande sekretessintresset samt de garantier, som finns inom den begärande myndighetens organisation mot utlämnande till obehöriga. I själva verket har ett auktoritativt stöd för samma åsikt funnits ganska länge. Sålunda uttalade sig justitieministern i samma riktning i den proposition, som låg till grund för lagstiftningen om domstols rätt att begära hemliga handlingars företeende i rättegång (NJA II 1947 s. 319).
    Vid 1955 års riksdag har på grundval av prop. 160 genomförts ändringar i taxeringsförordningen med syfte att effektivisera taxeringskontrollen. Ett viktigt önskemål var härvid att kunna ställa hemliga handlingar till förfogande för taxeringskontroll, dock utan att befogade intressen av sekretess åsidosattes.
    I fråga om den hittills gällande rättens ståndpunkt uttalade finansministern (s. 144) — liksom förut justitieministern och med stöd av bl. a. ett remissuttalande av 1949 års besvärssakkunniga (s. 132 f) — att såsom en huvudregel torde få anses gälla att vederbörande myndighet från fall till fall äger pröva i vad mån ett tillhandahållande åt annan myndighet är förenligt med det sekretesskyddade intresset. Det låg också i sakens natur att myndigheterna i viss utsträckning ger varandra del av sekretesskyddade handlingar. Något formellt hinder att ställa sådana handlingar till taxeringsmyndigheternas förfogande ansågs därför inte föreligga. Under hänvisning till den stränga sekretessen inom taxeringsväsendet uttalade finansministern vidare, att det i och för sig kunde göras gällande att ett tillmötesgående av framställningar om utlämnande av hemliga handlingar som regel inte skulle behöva väcka betänkligheter. I detta sammanhang erinrade han även om att en handling som tillhandahålles annan myndighet därmed inte förlorar det sekretesskydd som den eljest kan åtnjuta.
    De nya bestämmelserna, upptagna i 52 § taxeringsförordningen, bygger på vad sålunda ansetts gälla. Handlingar, som åtnjuter sekretesskydd enligt sekretesslagen, får enligt dessa bestämmelser endast infordras av taxeringsintendent. Den myndighet som innehar hand-

 

lingen skall alltjämt pröva, om dess tillhandahållande åt intendenten är förenligt med det sekretesskyddade intresset. Intendentens framställning skall emellertid bifallas, om inte handlingens tillhandahållande skulle lända till synnerligt men för det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen. Vid meningsskiljaktigheter kan intendenten vända sig till K. M:t i statsrådet. Vissa kvalificerat hemliga handlingar, som rör rikets säkerhet o. dyl., är undantagna från intendentens principiella rätt till insyn. Även beträffade sådana handlingar kan emellertid K. M:t förordna att de skall tillhandahållas åt intendenten.
    Frågan om myndighets rätt att erhålla del av annan myndighetshemliga handlingar har härigenom reglerats på ett praktiskt viktigt område. Frågan om sekretesslagens tillämplighet myndigheter emellan torde även få anses slutgiltigt löst. Principen att en myndighet, som innehar en hemlig handling, får pröva om dess tillhandahållande åt annan myndighet är förenligt med det sekretesskyddade intresset har lagfästs och på det aktuella området närmare preciserats. Detta torde förutsätta, att sekretesslagen inte gäller myndigheter emellan.
    I samband med nu nämnda författningsändringar reglerades även myndighets skyldighet att för taxering tillhandahålla uppgifter beträffande vilka tystnadsplikt är föreskriven. Likaså blev enskildas skyldigheter att lämna taxeringsmyndigheterna uppgifter och handlingar, som omfattas av sådan plikt, preciserade. Dessa bestämmelser utgör viss motsvarighet till rättegångsbalkens regler om inskränkningar i vittnesplikt och editionsplikt.

Sten Walberg