Sveriges advokatsamfund höll årsmöte d. 4 juni 1955 i Wallenbergssalen å Museet i Linköping. Sammanträdet bevistades av omkring 80 ledamöter. Till samfundets ordförande för tiden 1 juli 1955—30 juni 1957 valdes adv. Gunnar Lindh, Sthm, och till vice ordförande adv. Per-Axel Weslien, Sthm. Till ledamöter i styrelsen för samma tid valdes adv. Hilding Bergstrand, Örebro,Wilhelm Brodin, Linköping, Sven Colleen, Göteborg, och Wilhelm Penser, Eslöv, samt till ledamot i styrelsen för tiden 1 juli 1955—30 juni 1956 adv. Åke Wettermark, Malmö. Kvarstående i styrelsen sedan föregående års val äro adv. Hans Ihre och Helge Lindahl, Sthm, David Nilzén, Sundsvall, och Bo Westman, Göteborg. Till styrelsesuppl. för tiden 1 juli 1955—30 juni 1957 valdes adv. Olof Christner och Stellan Graaf, Sthm, Rudolf Lidmar, Halmstad, och Nils-Erik Lindblom. Sthm, samt till styrelsesuppl. för tiden 1 juli 1955—30 juni 1956 adv. Hans Ingemanson, Lund. Kvarstående suppl. sedan föregående års val äro adv. Gösta Heilborn, Östersund, Mats Nordström, Norrköping, Sten Södermark, Sthm, och Kurt Winberg, Uppsala.
    Vid årsmötet höll överståthållaren Johan Hagander föredrag över ämnet »Om sekretess vid förundersökning i brottmål.》Adv. Colleen och Weslien inledde en diskussion om arvoden på procentbasis.
    Antalet ledamöter i samfundet utgjorde d. 31 dec. 1954 987.

 

    Svensk straffrätt inför tyskt forum. På inbjudan av Landesregierung Nordrhein-Westfalen höll dr jur. Gerhard Simson d. 27 april 1955 i Kölns stadshus föreläsning om »Die Reform des schwedischen Strafrechts» inför tyska domare och åklagare. Vidare redogjorde han i Bonn vid flera dagars överläggningar med förbunds justitiedepartementet för svenska erfarenheter rörande modern kriminallagstiftning. Överläggningarna ägde samband med det lagstiftningsarbete på området som bedrives av den tyska »Grosse Strafrechtskommission» och som är avsett att utmynna i en ny tysk strafflag.

S. R.

 

Vilhelm Lundstedt död.¹
    Vilhelm Lundstedt bortrycktes på det sätt han själv hade önskat, utan långvarig sjukdom eller sakta avtynande. Efter en lindrig hjärnblödning i början av juni, vars följder han i huvudsak övervann, fick han på vanligt sätt tillbringa den underbara sommaren 1955 i sitt älskade Nösund. En morgon strax efter mitten av augusti vaknade han icke mera. En ny hjärnblödning hade följt. Efter några dagars medvetslöshet var allt slut den 20 augusti.
    Under våren hade han hunnit fullborda det verk som låg honom mest om hjärtat, en sammanfattning på engelska av sin syn på rättsvetenskapen och dess uppgifter. Själv räknade han icke med att hinna med något ytterligare arbete.

 

¹ Biografi (med porträtt) se SvJT 1952 s. 497 ff.

 

    In i det sista var alltså Vilhelm Lundstedt verksam så som hans natur krävde. Overksam kan man icke tänka sig honom. Aldrig var han utan en sysselsättning, åt vilken han ägnade ett brinnande intresse. I katedern, vid skrivbordet, på tennisbanan, vid ratten, i motorbåten — alltid var han fylld av samma intensiva liv, liksom han ock var det i sällskapligt umgänge och i vänners lag. Motsidan därtill var en trötthet, som ofta överväldigade honom, och en oro som förjagade sömnen. Han brände sitt ljus i båda ändar; det krävdes en mycket stark fysik för att uthärda de påfrestningar han utsatte den för.
    Ännu finns knappast det rätta perspektivet för att bedöma hans vetenskapliga gärning. Man kan dock inte misstaga sig på att han utövat ett djupgående inflytande på hela den generation som följt efter honom — ett inflytande som är större än vad som direkt framträder i form av hänvisningar och citat.
    I Vilhelm Lundstedts karaktär voro sanningslidelsen och generositeten framträdande drag. Dessa egenskaper ledde honom in i de många striderna, som bragte honom själv föga nytta eller glädje. Som vetenskapsman var han aldrig blott kyligt teoretiskt intresserad. »Jag har inte den där rena nyfikenheten», yttrade han en gång. Han ville alltid verka: vetenskapen stod för honom direkt i det praktiska livets tjänst, han ville alltid uppnå något, ändra där oriktiga föreställningar lett till olämpliga regler eller felaktiga avgöranden.
    Man minns honom som en storvulen natur, varm och trofast, uppbrusande men ömsint, redo att hjälpa där han så förmådde och att kämpa för vad han ansåg rätt.

Karl Olivecrona