Fondskatteförordningen och aktiebolagslagen.
    I en i denna tidskrift nyligen publicerad uppsats (SvJT 1954 s. 570 ff.) har jur. dr ERIK DANIELSSON till behandling upptagit bl. a. frågan om förhållandet mellan regeln i fondskatteförordningen att i vissa fall ett aktiebolags tillgångar få utförsäljas till aktieägarna till bolagets anskaffningskostnad samt bestämmelsen i aktiebolagslagen att till aktieägarna får, utom genom nedsättning av aktiekapitalet, utbetalas endast den vinst som förefinnes enligt den för sista räkenskapsåret fastställda balansräkningen. Förf. hävdar att fondskatteförordningens utförsäljningsregel strider mot utdelningsförbudet i aktiebolagslagen sådant detta förbud bör fattas enligt av högsta domstolen genom ett par år 1951 meddelade domar fastslagen praxis och uttalar i samband härmed sin förvåning att detta förhållande icke uppmärksammades under remissbehandlingen. Underlåtenheten att reagera mot denna av honom antagna olaglighet vill han tillskriva det förhållandet att praktikens män äro anhängare av en visserligen förhärskande, men föråldrad uppfattning om innebörden av de i aktiebolagslagen givna reglerna till skydd för tredje man.
    Även den som ställer sig förstående till den av förf. framförda tolkningen av utdelningsförbudet i aktiebolagslagen, måste ifrågasätta om han icke vid sin kritik av försäljningsregeln i fondskatteförordningen skjutit över målet.
    Till en början må framhållas att syftet med utförsäljningsregeln är att underlätta en likvidation av vissa bolag. Håller man väl fast vid detta syfte, synes man vid bedömandet av om utförsäljningsregeln är laglig enligt aktiebolagslagen icke behöva taga hänsyn till andra bolagsskulder än sådana som finnas vid likvidationens avslutande, däri inräknat, som även framhålles i motiven till fondskatteförordningen, eventuell fondskatt. Följer m. a. o. ett likvidationsbeslut omedelbart på en till anskaffningskostnaden skedd försäljning av bolagets förutvarande tillgångar eller vissa av dem, har man endast att tillse att valutan för de försålda tillgångarna jämte eventuellt återstående tillgångar inklusive dolda reserver, dessa senare till deras realisationsvärde, förslå till att täcka bolagets aktuella och till likvidationens avslutande uppkommande skulder. Räcka icke de realiserade tillgångarna, däri inräknat valutan från aktieägarna-köparna för vad de utköpt, till betalning av skulderna, vilket dock förutsätter att bolagets egna fonder gått till spillo, kan det givetvis bliva fråga om återbäringsskyldighet och skadeståndsskyldighet, det senare för likvidatorerna.
    Ett annat fall, där återbäring kan bli aktuell, är om bolaget efter utförsäljningen av vissa tillgångar till anskaffningskostnaden icke likviderar utan från att ha varit t. ex. ett huvudsakligen fastighetsförvaltande bolag övergår till att driva rörelse. Träder bolaget senare i konkurs, kan det tänkas att den till underpris gjorda försäljningen betraktas som en otillåten vinstutdelning. Särskilt i två fall synes denna risk

 

G. BOMGREN 63påtaglig, nämligen dels för det fall att valutan för de utköpta tillgångarna utgöres av skuldebrev utställda av — frånsett värdet av deras aktieinnehav i bolaget — insolventa aktieägare och dels för den händelse utköpet avser varulager till, som fondskatteförordningen tillåter, bokföringsvärdet, om detta är lägre än anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet.
    Är det däremot fråga om utförsäljning enligt fondskatteförordningen av anläggningstillgångar mot kontant likvid eller valuta i form av enligt ovan fullvärdiga skuldebrev, torde problemet ligga annorlunda till. Fondskatteförordningen tillåter väl att märka utförsäljning endast till lägst anskaffningskostnaden, vari skall inräknas kostnaderna för förbättringar och nyanskaffningar. Även om det må vara sant att i praktiken en viss oöverensstämmelse kan föreligga, äger man för det övervägande antalet fall utgå från att fondskatteförordningens anskaffningskostnad såvitt avser anläggningstillgångar överensstämmer med aktiebolagslagens definition av samma begrepp. ABL 100 § innehåller som bekant ett förbud mot att utom i två fall, varom mera i det följande, uppskriva anläggningstillgångar utöver anskaffningskostnaden, den senare bestämd på sätt nyss sagts, nämligen som innefattande ursprunglig anskaffningskostnad + nyanskaffningar + förbättringar. Följden härav är att den dolda reserv som kan ligga i sådana tillgångar, i den mån denna reserv motsvarar ett övervärde utöver anskaffningskostnaderna, i princip icke får användas till utdelning. Utdelningsförbudet i ABL 73 § blir såvitt avser detta övervärde innehållslöst, förutsatt att man följt värderingsreglerna för anläggningstillgångar i ABL 100 §.Vad åter angår den dolda reserv som skapats genom tidigare avskrivningar till ett bokföringsvärde liggande under anskaffningskostnaden, kommer denna reserv vid en försäljning enligt fondskatteförordningen fram som vinst, låt vara under det löpande räkenskapsåret.
    Genom att vinsten på angivet sätt kommer fram under löpande år kan den rätteligen disponeras för utdelning först i samband med fastställande av balansräkningen för samma år.2 På frågan om utförsäljningens laglighet inverkar detta dock icke.
    Som nyss nämnts får i två fall uppskrivning av anläggningstillgångar utöver anskaffningskostnaden ske, nämligen om uppskrivningen, som skall motsvaras av ett beståede värde, användes till avskrivning å andra anläggningskostnader eller till ökning av aktiekapitalet. Det första fallet är utan praktiskt intresse för nu föreliggande ämne, medan det andra har ett desto större.
    ABL 64 § medgiver att bolagets aktiekapital får ökas, förutom genom överföring av besparade vinstmedel, med belopp varmed enligt ABL 100 § anläggningstillgångar må uppskrivas. En sådan uppskrivning av

 

1 Häremot har nog ofta syndats i enmansbolag inte minst i fastighetsförvaltande bolag, där man i samband med försäljning av aktierna uppskrivit fastigheten och samtidigt belastat bolaget med motsvarande skuld till säljaren eller köparen. I dylika fall kan återbäring givetvis bli aktuell.

2 Lagberedningens motiv till ABL s. 281 f. — Den av WILH. PENSER i SvJT 1953 s. 278 ff. förfäktade meningen att man på en extra stämma skulle kunna besluta utdelning av viss del av den enligt senast fastställda balansräkning kvarstående vinsten torde trots de av förf. anförda beaktansvärda skälen icke kunna upprätthållas. 

64 G. BOMGRENanläggningstillgångar innebär att den genom värdeökning — denna må sedan bero på penningvärdeförsämring eller på andra förhållanden — uppkomna dolda reserv, som motsvarar värdet utöver anskaffningskostnaden, får framtagas och aktiviseras såsom aktiekapital. Hinder möter i princip icke mot att verkställa denna ökning genom att utfärda mot ökningen svarande, omedelbart inlösningsbara aktier samt att därefter nedsätta det så förhöjda aktiekapitalet till dess förutvarande storlek, förutsatt att bestämmelserna i ABL 65 § iakttagas. Av de i nämnda lagrum till skydd för tredje man givna bestämmelserna är det huvudsakligen regeln att efter nedsättningen det återstående aktiekapitalet + reservfonden + skuldregleringsfonden icke får understiga bolagets skulder, som i nu förevarande sammanhang är av intresse. Denna regels räckvidd är dock begränsad, eftersom den vid simultan ökning och nedsättning får betydelse endast om bolagets skulder redan före uppskrivningen och kapitalökningen överstiga dåvarande kapital + bundna och fria fonder samt vinstmedel. Även i ett annat avseende är det tredjemansskydd regeln ger svagt utvecklat, nämligen såtillvida som hänsyn icke behöver tagas till alla bolagets skulder (jfr ABL 72 § 2 mom.). Den andra regeln, som säger att efter nedsättningen det kvarstående aktiekapitalet och motsvarande del av reservfonden skola vara täckta, får vid sådan simultan ökning och nedsättning betydelse i skyddsavseende egentligen endast för det fall att bolagets skulder redan vid uppskrivningen och kapitalökningen voro så stora att redan vid denna tidpunkt aktiekapitalet och reservfonden icke voro ograverade. Reglerna få m. a. o. icke någon självständig betydelse utöver regeln i ABL 64 § 1 mom. 1 p., som förbjuder ökning av kapitalet genom uppskrivning om icke senast fastställda balansräkning upptager besparade vinstmedel. Den modifikationen synes dock böra göras i vad nu sagts att vid tillämpningen av berörda två skyddsregler i skulderna torde böra inräknas även vissa framtida skulder, såsom fondskatt. Här få nämnda regler en självständig betydelse.
    Mot bakgrunden av de regler om uppskrivning av anläggningstillgångar samt ökning och nedsättning av aktiekapitalet, för vilka nu redogjorts, synes det som om den antinomi mellan fondskatteförordningen och aktiebolagslagen, som Danielsson anser sig ha påvisat, till stor del försvinner — åtminstone för de vanligast förekommande fallen. Man torde nämligen sakligt sett kunna betrakta en utförsäljning till aktieägarna av anläggningstillgångar till bolagets anskaffningskostnadsom en kombination av en ökning och en motsvarande nedsättning av aktiekapitalet.
    Nu är det riktigt att en ökning av aktiekapitalet enligt ABL 100 § och 64 § formellt sett kan ske endast i samband med fastställande av balansräkning, d. v. s. på ordinarie stämma enligt ABL 121 §, men som förf. själv framhåller, kommer det icke såvitt avser återbäringsskyldigheten an på om vissa formella ordningsföreskrifter överträdas, utan på om de till tredje mans skydd givna materiella reglerna i aktiebolagslagen iakttagas. Något annat är ju för övrigt icke tänkbart, eftersom utköpet till formen är och förblir ett köp och icke syftar till att formellt träda istället för ett öknings- och nedsättningsbeslut.
    De i nu förevarande avseende relevanta skillnaderna mellan ABL 73 §

 

FONDSKATTEFÖRORDNINGEN OCH AKTIEBOLAGSLAGEN 651 st., som denna tolkas av förf., å den ena sidan, samt ABL 100 § 1 och 2 mom., 64 § och 65 §, å den andra, bestå i huvudsak däri att enligt de senare lagrummen den dolda reserv i anläggningstillgångar, som motsvarar skillnaden mellan nuvärdet och anskaffningskostnaden, i princip1 kan aktiviseras och användas till ökning av aktiekapitalet men icke till vinstutdelning samt att vid nedsättning av kapitalet hänsyn skall tagas endast till då aktuella skulder. Man behöver m. a. o. icke rikta blicken framåt mot bolagets fortsatta verksamhet. Däremot måste givetvis de i ABL 65 § givna reglerna till skydd för tredje man beaktas, men dessa torde i sak ej innebära mer än att täckning skall finnas för samtliga bolaget åvilande skulder inklusive fondskatt. Återbäringsregeln i ABL 73 § 3 mom. har även ett annat innehåll än motsvarande regel i ABL 73 § 1 mom.
    Sammanfattningsvis torde man kunna påstå att även om fondskatteförordningens utförsäljningsregel i vissa fall kan komma i konflikt med aktiebolagslagens regler till skydd för tredje man, en sådan konflikt ingalunda är given utan tvärtom i de praktiskt viktiga fallen utesluten. Danielssons uppsats ger dock praktikens män anledning att vid tillämpningen av fondskatteförordningen visa den största vaksamhet.

G. Bomgren