HALVAR G. F. SUNDBERG. Allmän förvaltningsrätt. Sthm 1955. Institutet för offentlig och internationell rätt. Norstedts. 760 s. Kr. 63,00.

 

    När professor SUNDBERG år 1943 samlade sina föreläsningar i arbetet »Grunddragen av allmän förvaltningsrätt», utgjorde detta en välkommen, modern ersättning för C. A. REUTERSKIÖLDS med tiden föråldrade pionjärverk, bl. a. »Föreläsningar i stats- och förvaltningsrätt» från 1914, eller den finländske förvaltningsprofessorn KARL WILLGRENS av tysk doktrin starkt påverkade »Förvaltningsrättens allmänna läror», 1925. Kort efter förstnämnda skrift, 1944, utgav Sundberg sin ävenledes på föreläsningar baserade »Förvaltningsrättslig specialprocess». Båda dessa arbeten, som kommit till flitig användning vid juridisk undervisning, äro numera utgångna.
    Det nyutkomna verket »Allmän förvaltningsrätt» ersätter dem. Det är att hälsa med alldeles särskild tillfredsställelse från juristundervisningens synvinkel. Men det vänder sig med allt skäl även till juridikens, enkannerligen förvaltningens utövare i allmänhet. Detta mäktiga arbete har budskap till envar, som är satt att syssla med eller handhava spörsmål berörande offentlig förvaltning, statlig såväl som kommunal.
    »Allmän förvaltningsrätt» är ingalunda ett nytryck allena av Sundbergs förut nämnda tvenne arbeten. Det utgör en omarbetning av båda dessa, varvid den förvaltningsrättsliga specialprocessen inarbetats i framställningen som helhet. Framställningen från 1943 om allmän förvaltningsrätt har fördjupats och utvidgats till över dubbla omfånget. Det ligger ett intensivt forskningsarbete och ett utomordentligt juridiskt kunnande bakom denna grandiosa framställning, som genomgående präglas av sin författares kända, klara och eleganta stil. Polemik mot andra författare har som regel undvikits, enär, såsom Sundberg i förordet framhåller, dylik skulle krävt alltför stort utrymme för att ej bli missvisande. I stället hänvisas under de olika avsnitten till förefintlig litteratur. En jämförelse med arbetet från 1943 visar, huru denna sedan dess i form av fristående skrifter eller mestadels tidskriftsuppsatser mångdubblats. Denna förvaltningsvetenskapens rikt flödande utveckling har givetvis varit författaren till gagn vid hans sammanfattande översikt av det väldiga gebitet.
    Ty lagstiftningsverksamheten på förvaltningens område kännetecknas som bekant av en fortgående enorm författningsflora. Att gallra inom denna, att klassificera den och söka utfinna dess allmänna principer är en svårbemästrad uppgift, allrahelst som principerna bakom

 

författningsprodukterna och hos dem som ha att tillämpa dem växla, försåvitt de överhuvudtaget kunna skönjas. Sundberg nöjer sig ingalunda med att konstatera. Han vill fastställa principerna för en rättsstatlig förvaltning, hämtade hos oss från regeringsformens kända grundlagsbud: § 4, § 16, § 28, § 47 o. s. v.; och han önskar visa, huru en rättsstatlig förvaltning bör fungera. Att han härvidlag ej underlåter kritik av nutida, mer eller mindre kristidsbetonade »planhushållningsåtgärder» kan ej förvåna någon, som följt Sundbergs rakryggade kamp mot godtycke eller inkompetens inom vårt offentliga liv och för rättssynpunkternas prevalens. Hans framställning har härigenom tillförts en uppfriskande sälta, som ej minst torde uppskattas av de unga blivande juristerna. Om någon läsare härvidlag känner sig illa berörd, så beror det nog av kritikens ovedersägliga slagkraft!
    Att här närmare redovisa för arbetets innehåll kan ej komma ifråga. Efter en inledande översikt av förvaltningen såsom statsfunktion och den offentliga förvaltningens plats i rättsordningen lämnas redogörelser för de förvaltningsrättsliga begreppen (kap. I): de förvaltningsrättsliga subjekten och objekten samt de förvaltningsrättsliga rättsförhållandena. Förvaltningens organisation och arbetssätt belysas klart och översiktligt (kap. II). Förvaltningshandlingarna erhålla sin systematik (kap. III). Ämbetsförfarandet och de förvaltningsrättsliga rättsmedlen redovisas i fylliga överblickar (kap. IV och V). Kap. VI om förvaltningsrättslig specialprocess skänker åskilligt mer än vad rubriken anger: de skilda processförfarandena föregås av koncentrerade översikter av materiellträttslig art (röstlängds- och valbesvär, utlänningsprocessen, anmärkningsprocessen, folkbokföringsprocessen, fattigvårds-, barnavårds-, lösdriveri och alkoholistprocesserna, o. s. v.). Slutligen följer såsom kap. VII förvaltningsexekutionen, inbegripet de förvaltningsrättsliga tvångsmedlens brokiga mångfald. — Ett utförligt sakregister underlättar i hög grad studiet.
    Det är givet, att ett arbete som omspänner och redovisar hela förvaltningssrättens grunder och allmänna principer kan ge anledning till olika meningar. Sundberg har, som sagt, vid utformningen av sin uppfattning och helhetssyn som regel underlåtit polemik mot andra författare. Även anmälaren har på vissa punkter en något avvikande mening. Här är ej platsen att diskutera den. Jag vill dock ej underlåta att med några ord framhålla, att jag ej finner Sundbergs framställning av regeringsrättens statsrättsliga ställning och verksamhet såsom dömande instans rättvisande; den synes mig vara alltför kritisk och även något dogmatisk. De närmast från Reuterskiöld hämtade, bekanta beteckningarna »självförvaltning» och »egenförvaltning» (»enskild förvaltning») ha aldrig förefallit mig lyckade. Beträffande »egenförvaltningens» påstådda egenskap att utgöra en förvaltningssubjektets — närmast kommunens — privaträttsliga domän, där myndigheten ej framträder befallande med »krona och spira» utan som privaträttslig juridisk person, sätter jag ett bestämt frågetecken. Även Sundberg själv framhåller (s. 137 f., jfr ss. 157, 175), att myndigheten, när den ingår avtal, köper eller säljer, dock handhar denna verksamhet under offentligrättsligt ansvar med därav betingade formföreskrifter, t. ex. jämlikt upphandlingsreglementen. En sak är rättshandlingens former eller

 

verktyg, för att använda denna term. Härvidlag kan civilrättens högt utvecklade regelsystem komma till användning utan att därför det rättshandlande subjektet, myndigheten, blir att likställa med en enskild. Myndighetens verksamhet är och förblir av offentligrättslig natur även när den i rättshandel begagnar sig av privaträttens regelmönster. Detta såsom några personliga observanda i marginalen av principiell natur. — Att en och annan detaljanmärkning kan riktas mot ett arbete av detta väldiga omfång är naturligt. Här skall dock ej påtalas vissa uppgifter eller uttalanden, som anm. finner missvisande eller mindre välgrundade.
    I sin helhet framstår, det har redan understrukits, »Allmän förvaltningsrätt» såsom en beundrandsvärd, ja lysande prestation, ett för svensk förvaltningsrätt och offentlig förvaltning oumbärligt verk. Dess författare är, i sanning, värd all honnör för ospard och oförtröttad möda. Ett krux, som författaren ej kan lastas för, utgör dock arbetets pris: 63 kr. (inb. 75 kr.), vilket torde bliva påfrestande för de studerande.

Erik Fahlbeck