ERIK CASTRÉN. The Present Law of War and Neutrality. Suomalaisen Tiedeakatemian Toimituksia (Annales Academiae Scientiarum Fennicae). Sarja-Ser. B Nide-Tom. 85. Helsinki 1954. 630 s.
Professor ERIK CASTRÉNS arbete om gällande folkrätt under krig är en imponerande arbetsprestation. Det är veterligen det enda existerande verk på ett internationellt tillgängligt språk som fullständigt behandlar krigets och neutralitetens lagar mot bakgrund av erfarenheterna från båda världskrigen. Huvudparten av arbetet avser krigföringen till lands, på havet och i luften samt de neutralas ställning i förhållande härtill. Dessutom ges emellertid ganska utförliga framställningar av »general rules» angående krig och neutralitet, däri bland annat behandlas betydelsen av krigsutbrott för traktater, utlänningars ställning i krigförande land, skyddsmaktsuppdragen och andra mera allmänna men ingalunda oviktiga ämnen.
Det är icke någon lätt uppgift förf. tagit på sig. Krigföringens lagar gå tillbaka till antiken och medeltiden men framträda i dessa skeden oftast som instruktioner till stridskrafterna eller som konstitutionella regler, dvs som nationella bud. Först i modern tid framträder i de tidiga folkrättslärdas arbeten uppfattningen om förevaron av regler för krigföringen, som furstarna och staterna voro bundna att följa. Deras grund söktes i teologiska, senare naturrättsliga överväganden, men den äldre krigsrättens koncipienter voro realistiska nog att ta sådan hänsyn till vad krigsmålens uppnående fordrade, att furstarna och staterna kunde lägga dem till grund för sitt handlande; att de även såsom krigförande voro i princip bundna av vissa rättsliga regler torde ha tett sig som självklart i ett skede, då medeltidens universalistiska rättsåskådning ännu gjorde sig starkt gällande. Den internationella krigsrätt, som sålunda kom att framträda i statspraxis, var emelltrtid lämpad för en krigsteknik och för samhällsförhållanden, som vida skilja från de nutida. Det är därför inte mycket som i dag består av de historiskt betingade folkrättsliga reglerna om förhållanden under krig.
Och dessutom står mening mot mening, då det gäller att avgöra innehållet i grundsatserna. Olika nationella tolkningar hävdas. Folkrätten under krig har därför blivit svår att precisera, i varje fall för den, som söker efter regler, som kännetecknas av att alla stater i sin praxis betrakta dem som i princip rättsligt förbindande. Om sjökriget säger Castrén (s. 245) att »many now raise the question whether it is even possible to talk of the laws of war at sea». Andra världskrigets terrorbombningar ha för land- och luftkrigets del åstadkommit vad särskilt u-båtskriget under första världskriget medförde för sjökrigsreglerna. Atomvapnen öppna nya möjligheter för en destruktion, som svårligen kan tänkas såsom begränsad av hittills antagna rättsligt betingade hänsyn till civilpersoner eller neutrala.
Emellertid gå icke alla tendenser i upplösande riktning. Först och främst föreligger ett nät av allmänna konventioner, som åtminstone i delar motstått krigsteknikens och de stridande nationella folkrättsuppfattningarnas rost och som kommit att betraktas såsom förbindande också för andra stater än signatärmakterna. Dessutom ha de stora krigen — samtidigt som de sållat bort många grundsatser såsom otillämpliga — åstadkommit att åtminstone allierade makter sökt bilägga motsatta meningar om vad en accepterad folkrättsregel faktiskt innebär. Castrén uppmärksammar realistiskt de båda världskrigens lärdomar. Han tar hänsyn till både allmän folkrätt och traktaträtten. Han beaktar de förändrade förutsättningarna för krigföringen och belyser rikligen sin framställning med fall ur praxis. Motsättningarna i nationell uppfattning av vad folkrätten kräver framträda också med klarhet. Man noterar, att i denna sobra framställning inga starkare intryck tagits av de egendomliga antaganden om vad internationell rätt påfordrar eller tillåter, som lagts till grund, helt eller delvis, för segermakternas uppgörelser efter kriget med de besegrades politiska och militära ledare eller för »rättsuppgörelser» inom befriade länder. Castréns arbete än snarare ägnat att återställa balansen mellan fantasi och verklighet på detta område.
Den praktiska betydelsen av folkrättens regler för krig stod klar för alla de nordiska länderna under senaste kriget. Vad ett nytt storkrig kan komma att innebära veta vi inte, men Castréns stora arbete har relevans för åtskilliga ännu icke uppgjorda frågor från kriget och äger tillämplighet på de militära konflikter av mera begränsad uppfattning, som vi alltjämt uppleva, en del stater som krigförande och andra som neutrala. Nya avenyer öppna sig också, vilka icke befarits i Castréns verk, men vartill hans resonemang kunna anknytas. Av stort intresse är sålunda det ockupationsförhållande, som etablerats efter kriget över de besegrade makternas territorier. En närmare behandling av FN-systemets innebörd med avseende på folkrätten under krig skulle också varit av värde; inte bara sanktionsbestämmelserna i stadgan utan även den praxis, som är under utveckling med hänsyn till förhållanden under vapenvila, medling o. dyl., måste komma att vinna inflytande på statspraxis och folkrättsuppfattning. Men måhända är det icke möjligt att inrangera företeelser av detta slag i en framställning, som kännetecknas av en konsekvent utförd strävan att skildra »the present law».
Hilding Eek