Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.
    Bortsett från RF § 16 sakna vi i svensk rätt motsvarighet till de i andra länders författningar vanligen förekommande rättighetsförklaringarna. Denna lucka utfylles på visst sätt av Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken Sverige ratificerat och som trädde i kraft 3/9 1953.1
    De till konventionen anslutna staterna ha förbundit sig att tillförsäkra envar under deras jurisdiktion de i konventionen närmare angivna rättigheterna. I konventionen finnas utförliga bestämmelser om ett stort kontrollsystem, som skall garantera att staterna iakttaga sina förpliktelser. Verksamt element i detta system är i första hand den europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter, vilken i enlighet med konventionens föreskrifter tillsattes under fjolåret.
    Kommissionen, som består av en medlem från varje medlemsstat, har till uppgift att behandla inkomna klagomål över att någon stat förbrutit sig mot konventionen. Klagomål kan anföras av envar till konventionen ansluten stat. Enligt art. 25 i konventionen må även enskild, grupp av enskilda eller organisation, som anser sig kränkt av en stat med avseende å någon i konventionen garanterad rättighet, klaga hos kommissionen, dock allenast förutsatt att den ifrågavarande staten förklarat sig villig att underkasta sig kommissionen i sådant hänseende. Deklaration härom avgavs av Sverige redan i samband med vår ratificering av konventionen. Enligt denna krävs det emellertid, att sammanlagt sex länder avge sådan deklaration för att kommissionen skall bliva behörig att upptaga enskilda klagomål. Sedan numera deklarationer inkommit även från Danmark (för viss tid), Irland, Island (för viss tid) samt 5/7 1955 från Tyskland och Belgien, ha sistnämnda dag reglerna om individuell klagorätt för de berörda ländernas del trätt i kraft.
    En förutsättning för att kommissionen skall kunna taga upp ett klagomål är att i ärendet alla inomstatliga rättsmedel uttömts och att klagomålet ingives inom sex månader efter det att det slutliga beslutet fattades. Kommissionen kan under vissa angivna förhållanden avvisa klagomål. De viktigaste grunderna för ett avvisande, som nämnas i konventionen, är att klagomålet är uppenbart ogrundat och att det innebär missbruk av klagorätten. Om åter kommissionen tager upp klago-

 

1 Konventionstexten är tryckt som bilaga i Nordisk kriminalistisk årsbok 1954 s. 182 ff. 

42—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

658 NORDISKT OCH INTERNATIONELLTmålet, vidtager en ganska omständlig procedur med en omsorgsfull utredning.
    I Sverige har förts en ganska livlig diskussion om huruvida vår lagstiftning på vissa punkter, särskilt vad gäller lagstiftningen om frihetsberövanden (se FLU 1952:17), står i överensstämmelse med konventionens krav. Dessa problem kunna nu förmodas bliva förda av enskilda klaganden inför ett europeiskt forum. Det har också ifrågasatts att bringa frågan om statens åtgöranden med avseende å alkoholreklamen inför kommissionen under påstående att dessa icke stå i överensstämmelse med Sveriges åtaganden till tryckfrihetens värn enligt konventionen. Även för vår interna rättsskyddsdebatt öppnas sålunda intressanta perspektiv.

G. P.