Juristkongress i Athén. Bakgrunden till den stora internationella juristkongress, vilken i sommar hållits i Athén, går tillbaka till 1952. Då hade de s. k. Freiheitliche Juristen i Berlin, en sammanslutning av jurister, som flytt från Östtyskland, samlat ett stort antal jurister från den fria världen till överläggningar i Berlin om rättstillståndet i den av Sovjet besatta delen av Tyskland. Det material, som förelades deltagarna och de fakta, som mötte dem, hade en verkan som närmast kan kallas chockartad. Kongressen i Berlin har i SvJT skildrats av prof. Per Olof Ekelöf (SvJT 1953 s. 65 ff).
    Många deltagare i 1952 års kongress fingo en bestämd känsla av att det förelåg ett behov av en internationell organisation för att på bred basis klargöra och bevaka de fruktansvärda faror, som hota den västerländska rättskulturen från de totalitära rättsideologiernas sida. Detta var orsaken till bildandet av den s. k. International Commission of Jurists med säte i Haag, vilken i somras sammankallade den nu ifrågavarande kongressen i Athén. The International Commission of Jurists (i fortsättningen benämnd ICJ) antog redan från början två för dess arbete grundläggande principer. Dels ville man arbeta på en rent rättslig basis och undvika all politik, dels ville man i princip rikta sig mot all totalitär rätt.
    Det är naturligt att ICJ, som ännu har en ganska lös organisation, till att börja med väsentligen sysselsatte sig med förhållandena i de kommuniststyrda staterna. Dels föddes ICJ under det omedelbara intrycket av kommunistisk rätt, dels såg de flesta av ICJ:s medlemmar faran från den kommunistiska rätten såsom den mest i ögonen fallande och mest omedelbara.
    ICJ har sedan hösten 1953 utåt arbetat på väsentligen två linjer. Dels har man börjat utge »Bulletin of the International Commission of Jurists», vilken är avsedd att utkomma med 6 à 8 nr årligen, dels har man i olika länder försökt främja bildandet av nationella sektioner eller självständiga föreningar för samarbete med sekretariatet i Haag. Även i Sverige har en dylik sammanslutning bildats, Juristföreningen för rättssäkerhet (se SvJT 1954 s. 141).
    Till kongressen i Athén hade ICJ samlat en mycket omfattande dokumentation från länderna bakom järnridån. Materialet förelades kongressens medlemmar i en bok, omfattande över 500 sidor, träffande betitlad »Justice Enslaved». Det betonas starkt att ICJ strävar att upprätthålla fullständig neutralitet med avseende på alla politiska partier, grupper eller ideologier »except those which promote tyranny over men». Materialet består av domar, utdrag ur lagstiftning, vittnesberättelser, hemliga instruktioner för myndigheter, citat från ledande tidningar eller från anföranden av ledande kommunistiska jurister m. m. Materialet är delat i fyra delar, hänförande sig till offentlig rätt, straffrätt, civilrätt oαh arbetsrätt. Det skulle föra för långt att här försöka göra ett referat eller ens att anföra några exempel. Vare nog sagt att vad som står att läsa i denna bok är hårresande och ofta nästan ofattbart för en västerländsk jurist.

 

662 NORDISKT OCH INTERNATIONELLT    Vid sidan av det framlagda materialet, vilket behandlades i fyra olika kommittéer, förekom ett större antal föredrag, ofta av mycket stort intresse. Här må endast nämnas Cambridge-professorn C. J. Hamsons föredrag om »The Essence of the Rule of Law», vilket på ett mycket intressant sätt belyste skillnaden mellan den anglosachsiska uppfattningen om »The Rule of Law» och det kontinentala begreppet »Rechtsstat»; den särskilt i anglosachsiska länder kände landsflyktige ryske professorn Vladimir Gzovskis briljanta utredning om »The Essence of the Totalitarian State»; prof. Per Olof Ekelöfs inträngande analys angående »The Force of Education and Propaganda in Destroying the Consciousness of Freedom under Law»; den kände indiske juristen Navrotz Vakils principutredning om »Limits to State Interference with Civil Rights» och München-professorn Reinhart Maurachs framställning av frågan om »Constitutional Law and Reality».
    Som ett allmänt omdöme om kongressen kan sägas att anslutningen till densamma var mycket imponerande. Utom representanter från Europa (med undantag av Spanien och Portugal) och från Nord- och Sydamerika såg man företrädare för Afrika, Australien och ett stort antal stater i Asien. Likaså deltogo ett flertal landsflyktiga jurister från Östeuropa, vilka innan det kommunistiska maktövertagandet spelat en framträdande roll som domare och ämbetsmän, Över huvud taget hade det lyckats ICJ att samla ledande jurister från olika delar av världen: höga domare och ämbetsmän, kända advokater och vetenskapsmän, många av dem nuvarande eller tidigare regeringsmedlemmar. Allt i allt deltogo c:a 150 jurister från 48 olika länder. Det torde utan överdrift kunna sägas att deltagarnas ord och uppfattningar äro av betydelse både i det egna hemlandet och i världen i övrigt.
    Den största svårigheten, som ICJ vid genomförandet av kongressen mötte, var otvivelaktigt att politiskt brännbara frågor drogos in i diskussionen. Sålunda tog den indiske delegaten Purshottam Trikamdas, en ledande advokat, som tidigare bl. a. varit Gandhis sekreterare, upp frågan om rasdiskrimineringen i Sydafrika. Hans anförande var mycket väldokumenterat men det möttes från den sydafrikanske delegaten omedelbart med invändningen att detta icke var en rättslig utan en inrikespolitisk fråga. De verkligt hårda sammandrabbningarna kommo emellertid när frågan om folkens självbestämmanderätt diskuterades och de grekiska delegaterna med sydländsk glöd formligen kastade sig över Cypernfrågan. Kongressens president, presidenten i Kanadas högsta domstol J. T. Thorson, hade all möda i världen att stilla de upprörda känslorna.
    De resolutioner, som antogos av kongressen, måste självfallet nästan uteslutande bygga på det av ICJ insamlade materialet. Delvis blevo de därför även direkt riktade mot den totalitära rätten i dess kommunistiska form. Den allt övervägande majoriteten inom kongressen var emellertid fullt på det klara med att resolutionerna, i överensstämmelse med ICJ:s intentioner, i princip borde rikta sig mot totalitära rättsförhållanden var de än visa sig. Detta blev också i huvudsak förhållandet. Ja, man gick så långt att kongressen i en resolution hemställde till ICJ att som en uppgift taga att »expose and denounce all (kurs. här) violations of the Rule of Law».
    Vad man givetvis frågar sig är vilken betydelse kongressen kan ha haft och hur utsikterna te sig för ICJ :s fortsatta arbete. Vad som i första hand var glädjande var den påfallande stora enighet som rådde om nödvändigheten att upprätthålla vissa grundläggande rättigheter. Att sedan dessa rättig-

 

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT 663heter av en stor del av de deltagande uppfattades på ett rent naturrättsligt sätt medan andra hade en mera realistisk inställning, spelar i detta sammanhang mindre roll. Det är också uppenbart att ICJ har en bättre grund för sitt fortsatta arbete när den kan stödja sig på den relativa enigheten hos ett mycket stort antal ledande jurister från ett femtiotal länder. Otvivelaktigt är det av stor betydelse att det finns ett forum, där dylika grundläggande allmänna rättsfrågor undersöks och diskuteras på ett objektivt och vetenskapligt sätt. Det torde icke kunna förnekas att vår uppfattning om rättsförhållanden i olika länder ofta bygger på framställningar, som av en eller annan anledning äro mer eller mindre färgade. Ingen av de deltagande torde emellertid ha kunnat förneka objektiviteten i den av ICJ framlagda dokumentationen och genom denna har världens jurister fått ett omfattande och pålitligt material för att kunna studera och följa den s. k. rättsutvecklingen bakom järnridån.
    Hittills har som av det föregående framgått endast de kommunistiska diktaturerna varit föremål för ICJ:s undersökningar. Avsikten är nu att utsträcka dessa även till andra länder. De nyssnämnda diktaturerna framstå som statstyp utan vidare såsom motpoler till rättsstatsbegreppet. De göra individerna till statens slavar och man kan därför med skäl här tala om »Injustice as System». Det är framför allt individens rättslöshet, missförhållandet mellan statlig auktoritet och mänsklig frihet, statsmaktens elefantiasis, som hos alla frihetssinnade jurister måste framkalla en stark reaktion. Men avsikten är även att ICJ:s upplysningsverksamhet skall sätta in så snart en konkret rättsordning står i motsats till så många och så viktiga fundamentala rättsprinciper att den ifrågavarande staten icke mera kan betraktas som en rättsstat. Var gränsen här skall dragas blir i olika situationer nödvändigtvis en fråga om ett avgörande fall från fall.
    Sammanfattningsvis torde kunna sägas att kongressens medlemmar fingo ett mycket starkt intryck av att en organisation sådan som ICJ är av behovet påkallad. Visserligen hörde man från några håll den uppfattningen uttalas att det i själva verket vore omöjligt att undvika att organisationens arbete bleve politiskt influerat. Det är också otvivelaktigt att vi måste göra ett val mellan våra nedärvda rättsprinciper och de totalitära staternas rättssystem. Om man kallar detta ett politiskt val må så vara. I varje fall tror jag att detta val — antingen man kallar det politiskt eller icke — är nödvändigt för varje jurist, som känner ansvar för att deltaga i försvaret för sådana rättsprinciper, vilka utgöra den etiska grundvalen för hela vår existens.

Henrik Munktell