Lagstiftningsfrågor vid höstsessionen med 1954 års riksdag.
    Vid höstsessionen med 1954 års riksdag behandlades åtskilliga lagfrågor. Av dessa var dock endast ett fåtal av beskaffenhet att böra härom nämnas.
    Förenta Nationernas konvention d. 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning ratificerades av Sverige under år 1954 och träder för Sveriges del i kraft d. 24 jan. 1955. Konventionens stadgande angående flyktingars tillgång till domstolarna, däri inbegripet rättshjälp och befrielse från skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader, går i olika avseenden längre än vad som föreskrivits i den med stöd av lagen d. 17 juni 1938 angående rätt för Konungen att meddela förordnande om vissa förmåner åt statslösa med flera utfärdade kungörelsen d. 22 sept. 1944, nr 627. För att möjliggöra för K. M:t att i administrativ ordning utfärda de ändrade bestämmelser, som erfordrades för uppfyllande av den förpliktelse Sverige i förevarande avseende åtagit sig genom ratifikationen, godkände riksdagen ett vid höstsessionen av K. M:t framlagt förslag till viss utvidgning av det bemyndigande, som innefattas i 1938 års lag. Samtidigt vidtogs också en annan jämkning i nämnda lag. Denna avser, förutom statslösa, sådana politiska flyktingar, som icke äro statslösa. Dessa betecknades förut i lagen såsom personer, vilka, ehuru de äga medborgarskap, icke åtnjuta sitt hemlands beskydd. Som bekant upptager utlänningslagen d. 30 april 1954 i 2 § begreppet politisk flykting och ger också en definition å detsamma. Denna har utformats med beaktande av 1951 års flyktingkonvention. För att uppnå enhetlighet i terminologien utbyttes nu de i 1938 års lag förekommande orden »icke åtnjuta sitt hemlands beskydd » mot orden »äro politiska flyktingar», därvid sistnämnda ord avsågos skola äga samma innebörd som i utlänningslagen. Lagändringarna trädde i kraft d. 1 jan. 1955.
    I semesterlagen ha genomförts vissa mindre ändringar, vilka likaledes trätt i kraft d.1 jan. 1955. Rätten för arbetstagare att såsom semesterkvalificerande räkna tid då han på grund av sjukdom varit oförmögen till arbete — vilken tidigare gällt vid yrkessjukdom eller olycksfall i arbetet — har utsträckts att gälla vid all sjukdom. Sjukdomsdag som infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande från arbetet under sammanlagt 90 dagar av kvalifikationsåret skall dock vara semesterkvalificerande endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada. Vidare har införts förbud för arbetsgivaren att utan arbetstagarens samtycke förlägga semestern till tid då arbetstagaren på grund av sjukdom ej är i arbete. Ett motionsvis framfört yrkande om upphävande av bestämmelsen i semesterlagen, att semester, om semestertiden överstiger tolv dagar, må förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena skall utgöra minst tolv dagar, bifölls av andra men avslogs av första kammaren. Frågan om denna lagändring förföll således.
    Enligt lagen om allmän sjukförsäkring fastställes den sjukpenning,

 

som enligt lagen skall utgå till de försäkrade, i förhållande till storleken av vederbörandes arbetsinkomst; och principiellt sett bli personer utan eller med endast obetydlig sådan inkomst ej sjukpenningförsäkrade. Bland dem som icke enligt lagen bli sjukpenningförsäkrade i allmän sjukkassa finnas åtskilliga, framför allt äldre personer, vilka voro sjukpenningförsäkrade i de erkända sjukkassorna. Förslag till en frivillig sjukpenningförsäkring för icke förvärvsarbetande gamla medlemmar i de erkända sjukkassorna framlades i nov. 1954 av socialförsäkringsutredningen men hann icke bli föremål för statsmakternas prövning under höstriksdagen. För att undvika den lucka, som om förslaget föranleder lagstiftning skulle uppstå i försäkringsskyddet för ifrågavarande medlemmar från utgången av dec. 1954 tills den nya ordningen genomföres, tillskapades vid höstriksdagen — i avvaktan på en mera definitiv reglering — för tiden d. 1 jan.—30 juni 1955 en övergångsanordning genom en lag med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa. Lagen innebär, att den som vid utgången av år 1954 var medlem i allmän sjukkassa men som icke är sjukpenningförsäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring skall äga rätt att i vederbörande centralsjukkassa erhålla frivillig sjukpenningförsäkring till samma belopp som det för vilket han vid 1954 års utgång var försäkrad under de 90 första sjukhjälpsdagarna, dock högst 3 kr. om dagen. Sjukhjälpstiden enligt den särskilda lagen är 90 dagar. Anmälan för erhållande av övergångsförsäkringen skall ske före d. 15 febr. 1955 eller, såvitt angår den som från och med ingången av år 1955 blivit sjukpenningförsäkrad i allmän sjukkassa men vars försäkring enligt sjukkassans beslut sedermera upphört, inom två veckor från det beslutet härom delgivits honom.

Holger Romander