Den danske Dommerforening afholdt sit årsmøde den 29. og 30. oktober 1954. På mødet, hvori häradshövding, friherre E. G. Leijonhufvud og borgmästare L. G. Ohlsson deltog som foreningens gæster, drøftede man navnlig dommernes fremtidige lønmæssige placering med henblik på de kommende forhandlinger med den af finansministeriet nedsatte kommission vedrørende revision af tjenestemandsloven. Endvidere holdt landsdommer Jørgen Trolle foredrag om administrativ frihedsberøvelse.
Som foreningens formand genvalgtes civildommer Hj. Ringberg, Odense, og som bestyrelsesmedlemmer genvalgtes iøvrigt landsdommerne Lucas og Vildrik samt dommerne Dyreborg, Harbou og Anton Nielsen, medens højesteretsdommer Schulin, dommer Fabritius de Tengnagel og byretsdommer Hvidt, der ikke ønskede genvalg, afløstes af højesteretsdommer Bodil Dybdal, dommer Gerhard Jensen og byretsdommer C. E. Larsen.
Hv.
Dommerembedernes antal forøget. I mange retskredse har arbejdsmængden i de senere år været i betydelig stigning. Som følge heraf er der ved en lov af 11. juni 1954 oprettet en ny retskreds, idet Hørsholm birk er udskilt fra retskreds nr. 6, Helsingør købstad m. v., og der er oprettet yderligere dommerembeder i Odense1 og Esbjerg, således at der i Odense skal være tre dommere i stedet for to og i Esbjerg to dommere i stedet for en. Til gengæld er en lille sønderjysk retskreds (Nørr Rangstrup og Hviding herreder) nedlagt.
Hv.
Till frågan om sovjetmedborgarens befogenhet att förvärva egendom.
Sovjetmedborgarens befogenheter på sakrättens område har givetvis starkt begränsats inom det socialistiska system som enligt författningen bildar den ekonomiska grundvalen för Sovjetunionen. Inom nämnda system utgöres den rådande egendomsformen av den socialistiska egendomen. Denna kan enligt sovjeträtten vara antingen statsegendom eller de kooperativa organisationernas egendom eller också kolchosegendom. En ansenlig del av den totala egendomen är sålunda helt undandragen enskildas rättsliga förfoganden och vidare inskränkes sovjetmedborgarens befogenheter över de förmögenhetsföremål som han är berättigad att inneha. Sovjets rättsordning erkänner ingen egentlig privat äganderätt. Den har sitt självständiga äganderättsbegrepp, nämligen den så kallade personliga äganderätten. Det framhålles ständigt från Sovjets sida, att denna skiljer sig från vad icke-sovjetiska rättsordningar menar med enskild äganderätt, den så kallade kapitalistiska äganderätten.
Artikel 10 i Sovjetunionens nuvarande författning bildar den rättsliga grundvalen för sovjetmedborgarens ägande- och arvsrätt. Denna artikel skyddar statsborgarens personliga äganderätt till sin arbetsinkomst och sina besparingar, till sitt boningshus och vad han åstadkommer genom husflit, till hushållsredskap och husbehovsartiklar, till
föremål för personligt bruk liksom också arvsrätten till egendom som omfattas av personlig äganderätt (personlig egendom).
Sovjeträttens personliga äganderätt härledes ur den socialistiska egendomsordningen och är oupplösligt förbunden med Sovjets ekonomiska och rättsliga system. Den skulle icke vara tänkbar utanför Sovjets rättsordning.
Den personliga äganderättens främsta kännetecken är dess ursprung. Den egendom som den kan avse kan framkomma endast genom personligt arbete inom de i Sovjet medgivna verksamhetsområdena. Även om sovjeträtten erkänner sådana former av egendomsförvärv som köp, byte, gåva och arv, så är i själva verket blott det personliga arbetet den källa, ur vilken personlig äganderätt uppstår till egendom som sedan säljes, bytes, bortskänkes eller ärves.
Sovjeträtten utesluter uttryckligen andras arbete såsom källa till personlig äganderätt till egendom. Enligt kommunistiska grundsatser är användandet av andra människors arbetskraft att anse såsom exploaterande av människor genom människor. Något sådant skulle stå i strid med författningen. Enligt sovjetisk uppfattning skiljer sig personlig äganderätt från kapitalistisk äganderätt just därigenom, att den utesluter det författningsvidriga utnyttjandet av människor genom människor.1
I Sovjetunionen tolereras för närvarande endast mindre jordbruk och hantverk som de sista kvarlevorna av kapitalistisk privategendom. Sådana företag äro alltså i princip kapitalistiska. Författningen tillåter deras existens blott på det uttryckliga villkoret, att de helt vila på innehavarens personliga arbete och icke sysselsätta främmande arbetskraft. Dessa småföretag avses emellertid ej att bliva bestående inom det sovjetiska ekonomiska systemet. Deras nuvarande andel i produktionn är helt ringa. För så vitt inga särskilda rättsliga föreskrifter finnas, gälla för de privata småföretagen de rättsliga bestämmelserna om den personliga äganderätten (personlig egendom).2
Ett annat utmärkande drag för den personliga egendomen är de begränsande möjligheter att använda den som det socialistiska ekonomiska systemet ger innehavaren. Ägaren är egentligen berättigad att använda den personliga egendomen uteslutande för tillfredsställande av sina personliga materiella och kulturella behov. Varje annat bruk av den personliga egendomen vore enligt sovjetisk uppfattning »en förvrängning av den personliga äganderätten».
För särskilda fall har den sovjetiska lagstiftningen speciella föreskrifter, som inskränker ägarens förfoganderätt över hans personliga egendom. Högsta rådets presidiums dekret av d. 22 aug. 1948 förbjuder sålunda ägaren att uthyra sitt boningshus, eftersom detta endast får tjäna att tillfredsställa ägarens personliga behov. Centralexekutivkommitténs beslut av d. 20 maj 1932 förbjuder kolchosbönderna att till en-
skilda köpmän och mellanhänder försälja jordbruksprodukter, som de erhållit genom extraodlingar eller som sin andel i inkomsterna från kolchosen. Enskild handel skulle strida mot det socialistiska hushållningssystemets grundsatser.
Kollektivbondens gård, som enligt sovjeträtten också är bärare av den personliga äganderätten är »berättigad» att som »personlig egendom» ha en extraodling på det blygsamt tilltagna jordområde som anvisas bonden till personligt bruk, vidare ett boningshus, dragdjur, fjäderfä och smärre jordbruksinventarier, men endast i den begränsade omfattning kolchosstatuterna bestämma.1 Vidare får den personliga egendomen endast nyttjas av dem som höra till bondgården, och den får ej användas för utnyttjande av främmande arbetskraft.2
Den sovjetiska arvsrätten är intimt förbunden med institutet personlig egendom. Artikel 10 i författningen anger uttryckligen, att lagen ger arvsrätt endast till personlig egendom.
Den sovjetiska arvsrätten har undergått väsentliga förändringar, innan den erhållit sin nuvarande form. På grundval av föreskrifterna i det kommunistiska manifestet som krävde avskaffande av arvsrätten, utfärdade centrala exekutivkommittén d. 27 april 1918 ett dekret om arvsrättens avskaffande. Följaktligen existerade ingen arvsrätt i Sovjetunionen under de närmast följande åren. När Lenin såg sig tvungen att bromsa revolutionens forcerade tempo, infördes emellertid arvsrätten på nytt. Ett dekret av d. 22 maj 1922 återställde den, men blott för en begränsad kategori arvingar och till egendom av högst 10 000 rubels värde. Detta dekrets bestämmelser upptogos senare i Sovjets civillag, som trädde i kraft d. 1 jan. 1923.
Senare har utvecklingen lett till att privategendomen och arvsrätten till privategendom avskaffats. V. J. SEREBROVSKI skriver beträffande resultatet av denna utveckling: »Efter likvideringen av de kapitalistiska elementen och förintandet av de antagonistiska klasserna är arv av privategendom uteslutet. Den personliga egendom, som härrör från socialistisk egendom, är den enda form av egendom som kan ärvas.»3
Detta konstaterande kan vara av betydelse i sådana fall, då sovjetmedborgare resa arvsanspråk på sådan privategendom som deras utanför Sovjetunionen avlidna anförvanter efterlämnat. I sådana fall måste det oundvikligen uppstå konflikt mellan två egendomsbegrepp, som omöjliggör en rättsenlig arvsövergång från den kapitalistiske arvlåtaren till de sovjetiska arvingarna. De senare äro nämligen icke berättigade att ärva och äga den kapitalistiske arvlåtarens egendom.
Mintauts Čakste