Engelska kriminalitetsproblem. Enligt den senaste rapporten från Prison Commission ser det ut som om den stegring av brottsligheten som inträdde efter kriget nu skulle ha hejdats. Under sommaren 1952 hade antalet personer, som var intagna i fängelser eller Borstals stigit till över 24 000 mot mindre än 20 000 1949. I april 1954 hade siffran fallit till mindre än 23 000, men dessa till synes uppmuntrande siffror återspeglar inte den totala brottsligheten i landet. De har också påverkats av förändringarna i straffsystemet. I jämförelse med 1938 har antalet korta frihetsstraff relativt sett minskats kraftigt, från 1/2 till 1/4 av samtliga. Medlemmarna i Prison Commission är dock tydligen långt ifrån övertygade om att 1948 års Criminal Justice Act helt och hållet haft åsyftad verkan, nämligen att göra frihetsstraffen mindre talrika men mera effektiva. Det framhålles att under 1952 avsåg 68 % av frihetsstraffen tider som inte gav någon möjlighet för positiv fångvård. Prison Commission påstår också att åtskilliga av dem som kommer in i fängelse inte borde ha varit där alls, och de lokala fängelserna därigenom hindrats att fullgöra sina egentliga funktioner, att vårda dömda brottslingar. Vid slutet av 1953 förvarades 4 575 manliga fångar tre och tre i cellerna. Under 1952 intogs 23 502 män i fängelse »on remand» eller i avbidan på rannsakning och av dem blev 8 309 antingen frikända eller dömda till annan påföljd än frihetsstraff eller Borstal. Detta ger stöd åt åsikten att polismyndighet alltför ofta yrkar — och får bifall till yrkande om — frihetsberövande före rannsakning. Vidare blev 5 514 män och kvinnor intagna i fängelse under 1952 för bristande bötesbetalning och i drygt 1/2 av dessa fall hade vederbörande inte fått något anstånd med bötesbetalningen.
    Medlemmarna i Prison Commission är också bekymrade över det stora antal unga människor som fortfarande kommer i fängelse trots 1948 års Act. Under 1952 blev 1 255 ynglingar mellan 16—20 år skickade i fängelse, och av dem var 328, såvitt man vet, förstagångsförbrytare. Det kan antas att ett detention centre för vuxnare ynglingar, som nyligen har öppnats, skall ge en möjlighet att ersätta fängelse för några inom dessa åldersgrupper. Vad som är ännu mera allvarligt är att 2 565 ynglingar i åldern 14—20 år intogs i fängelse före rannsakningen, av vilka 119 blev frikända och de återstående efter domen icke blev intagna i fängelse. Det är olyckligt att man ännu inte har börjat med de remand centres som förutsattes i 1948 års Act. Hade man haft dem skulle man ha kunnat hindra de flesta av dessa unga människor från att göra sin första högst olyckliga och i dessa fall onödiga bekantskap med fängelset.
(The Economist, October 16, 1954)

 

    Strafföreläggande i England? Den oerhörda mängden små brottmål i domstolarna har föranlett inrikesministern att tillsätta en kommitté under ordförandeskap av Sir Reginal Sharpe, Q.C., för att överväga vad som kan vara att göra. I direktiven står att kommittén skall undersöka bl. a. om inte en tilltalad bör få »enter a plea of guilty» utan att komma inför rätta. Nu är det visserligen så att man kan slippa inställa sig i bagatellmål om man skickar in ett skriftligt erkännande till rätten. Men denna kan inte döma på grundval av erkännandet: den måste dessutom höra åtminstone ett vittne. Kommittén skall också utreda om man inte bör kunna avgöra smärre mål helt utan domstols medverkan därest åklagare och tilltalad är ense.

B. L.