FÖRSLAG TILL INTERNATIONELL KÖPRÄTTSKONVENTION

 

AV PROFESSOR HÅKAN NIAL OCH 

LAGBYRÅCHEFEN SIGURD DENNEMARK

 

Vid sjätte Haagkonferensen för internationell privaträtt 1928 diskuterades, efter initiativ av International Law Association, frågan om en internationellt privaträttslig konvention rörande köp av lös egendom. Senare tillsattes en expertkommitté för att med ledning av konferensens diskussioner utarbeta och till nästa konferens framlägga konventionsförslag i frågan. Denna kommitté avgav 1931 ett förslag med tillhörande motivering. Till följd av de politiska förhållandena blev det emellertid icke möjligt att avhålla en ny Haagkonferens förrän 1951, d. v. s. efter ett nästan tjugufemårigt uppehåll. På grundval av kommitténs förslag och svaren å ett av den holländska regeringen till de i konferensendeltagande staterna utsänt frågeformulär diskuterades konventionsfrågan ingående vid 1951 års konferens. Resultatet blev att delegaterna för samtliga deltagande stater (Västtyskland, Österrike, Belgien, Danmark, Spanien, Finland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Japan, Luxemburg, Norge, Nederländerna, Portugal, Sverige och Schweiz)1 enades om ett konventionsförslag, som enligt konferensens beslut skulle hänskjutas till de deltagande staterna för godkännande. Konventionstexten (utom vissa slutbestämmelser) är såsom Bilaga fogad vid denna artikel.
    Förslaget syftar icke till en s. k. uniform lagstiftning rörande internationella köp, d. v. s. en lagstiftning med materiella köprättsliga regler, som konventionsstaternas domstolar skulle tillämpa på internationella köp. Förarbeten till en sådan uniform lagstiftning ha sedan länge bedrivits, och ett förslag har också diskuterats vid en internationell konferens i ämnet. Det är dock ovisst om och när en dylik lagstiftning kan komma till stånd. Haagkonferensens förslag begränsar sig till internationellt privaträttsliga regler. Förslaget uppställer med andra ord bestämmelser om vilket lands lag

 

1 Från Jugoslavien deltog en observatör. — Svenska delegater voro f. d. justitierådet ALGOT BAGGE, professorn HÅKAN NIAL och lagbyråchefen SIGURD DENNEMARK. Danmark representerades av professorerna HENRY USSING och O. A. BORUM, Finland av hovrättspresidenten Y. J. HAKULINEN och Norge av f. d. höyesteretsdommer EDVIN ALTEN. 

6—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

82 HÅKAN NIAL OCH SIGURD DENNEMARKsom skall tillämpas på internationella köp, alltså t. ex. huruvida svensk eller engelsk lag skall tillämpas på ett köpeavtal mellan säljare i Sverige och köpare i England. En sådan internationellt privaträttslig konvention är givetvis vida mindre ingripande än en uniform lagstiftning. Redan nu ha varje lands domstolar att, om en köprättslig tvist drages inför dem, avgöra huruvida det egna landets eller ett främmande lands lag skall tillämpas på tvisten. I alla civiliserade länder erkänner man att i vissa dylika tvister ett annat lands lag bör tillämpas. Olika länders domstolar följa emellertid härvid olika regler för val av tillämplig lag, vilket har till följd att ett köprättsligt förhållande kan i ett land bedömas efter en lag men i ett annat land efter en annan lag, som kanske i betydelsefulla avseenden har ett helt annat innehåll.
    Beträffande förslagets tillämpningsområde stadgas i artikel 1 av förslaget att konventionen är tillämplig på sådana köp av lösa saker som ha internationell karaktär. Någon närmare definition av uttrycket »ventes à caractère international» innehåller icke förslaget. Till följd härav får vederbörande domstol i varje särskilt fall avgöra, om ett köp har sådan flerstatlig anknytning — t. ex. på grund av kontrahenternas hemvist, avtalsort, leveransort eller eljest med hänsyn till att köpet har anknytning till mer än ett land — att det bör betraktas som internationellt och sålunda falla under konventionen. Under förarbetena diskuterades möjligheten att definiera konventionens tillämpningsområde t. ex. så, att den skulle gälla vid köp mellan personer bosatta i olika länder. Konferensens majoritet ansåg emellertid att en dylik bestämning skulle innebära en alltför snäv begränsning av konventionen. Förslagets mening kan sålunda sägas vara att dess tillämpningsområde skall vara tämligen vidsträckt, d. v. s. att det icke skall erfordras alltför stark anknytning till mer än ett land för att konventionen skall äga tilllämplighet. Det må i detta sammanhang nämnas att förslaget i artikel 1 st. 4 upptar en regel av innehåll att enbart parternas förklaring rörande tillämpning av visst lands lag eller rörande domstols eller skiljemäns behörighet icke är tillräcklig för att ge köpeavtalet internationell karaktär i förslagets mening.
    Vad förslagets tillämpningsområde i övrigt beträffar må framhållas att det endast gäller köp av lösa saker. Utanför konventionen falla alltså köp av fast egendom eller annan fast sak (byggnad å annans grund). Värdepapper anses ej som lösa saker och köp av aktier, obligationer eller andra värdepapper skola enligt förslaget alltså icke falla under konventionen (jfr artikel 1 st. 2 början). Att en vara är såld »mot dokument» (såsom konossement, fraktsedelsduplett) hindrar däremot icke den föreslagna konventionens tillämplighet (se artikel 1 st. 2 sista punkten). Enligt samma stycke undantagas uttryckligen från konventionsförslaget köp av registrerade fartyg och luftfartyg samt köp på grund av judiciella eller exekutiva myndigheters åtgärder (t. ex. exekutiv försäljning). Slutligen innehåller artikel 1 den bestämmelsen (st. 3) att vid konventionens tillämpning med köp skola likställas avtal om leverans av

 

FÖRSLAG TILL INTERNATIONELL KÖPRÄTTSKONVENTION 83lösa saker vilka skola tillverkas eller framställas, såframt den part som åtagit sig leveransen skall tillhandahålla materialet för tillverkningen eller framställningen. En väsentligen likartad bestämmelse finnes i den svenska köplagens 2 §.
    Ifråga om den lag som skall tillämpas på ett internationellt köp innehåller förslaget i korthet följande. Parterna kunna enligt artikel 2 st. 1 själva bestämma den tillämpliga lagen genom avtal (partshänvisning); parterna ha alltså i detta hänseende autonomi. I brist på dylik partshänvisning regleras köpet enligt artikel 3 st. 1 av lagen i det land där säljaren har sitt vanliga hemvist (résidence habituelle) eller sitt affärsetablissement vid den tidpunkt då han mottager köparens anbud; dock skall i stället (se artikel 3 st. 2) lagen i det land där köparen har sitt hemvist eller sitt affärsetablissement tillämpas, om anbudet i det landet mottagits av säljaren eller hans representant, agent eller handelsresande. Köp å börs eller auktion skall enligt artikel 3 st. 3 lyda under lagen i det land där börsen är resp. där auktionen hålles. Den enligt förslaget tillämpliga lagen i visst land är dess »loi interne», alltså icke dess internationellt privaträttsliga regler. I stort sett skall en och samma lag reglera hela köpet; därifrån göras dock vissa undantag.
    Att partshänvisning godkännes kan icke betecknas såsom någon nyhet. Sedan länge ha parterna haft vidsträckta möjligheter att avtalsvis bestämma vilket lands lag som skall tillämpas på köpeavtalet. Men förslagets regel kan icke heller sägas betyda enbart ett lagfästande av en princip som redan tillämpas i de olika länderna. Det är nämligen mycket oklart och omtvistat hur långt parternas autonomi sträcker sig.Visserligen äro i sak deras möjligheter överallt vittgående därför att köprättens regler, såsom i allmänhet varande dispositiva, kunna sättas ur kraft genom klausuler i avtalet mellan parterna. Hinder möter härvidlag icke att ge en klausul, som skall ersätta en dispositiv lagregel, den formen att ett visst lands lag skall gälla i visst avseende (s. k. materiell partshänvisning i motsats till kollisionsrättslig hänvisning, somgör visst lands lag i dess helhet tillämplig). Om ett köpeavtal slutes mellan t. ex. två svenskar och säljaren, som beställt varan i Italien, önskar att friskriva sig från prestationsskyldighet vid leveranshinder i samma omfattning som den italienare, vilken i sin tur sålt varan till honom, i sådant hänseende är fritagen enligt italiensk rätt, så kan han göra detta antingen genom att i konktraktet uppräkna de leveranshinder som enligt italiensk rätt befria en säljare från leveransskyldighet eller också genom att i kontraktet inrycka en klausul av innehåll att frågan om leveranshinder och följderna därav skall bedömas jämlikt italiensk rätt. Frågan om partshänvisningens verkan får emellertid praktisk betydelse, när man kommer in på lagregler som en viss intern lagstiftare bedömer såsom tvingande, t. ex. sådana bestämmelser i svensk och annan rätt som avse att ge en köpare skydd mot obilliga avtalsvillkor vid köp på avbetalning. Problemet blir då, om parterna kunna sätta dylika regler ur kraft genom att i avtalet inrycka en hänvisning till lagen i ett land som saknar dylika bestämmelser. Här kan den ståndpunkten intagas, att parterna icke genom en dylik klausul böra kunna sätta ur kraft tvingande bestämmelser i den lag, som frånsett partshänvisningen skulle reglera köpet; en sådan ståndpunkt är också otvivel-

 

84 HÅKAN NIAL OCH SIGURD DENNEMARKaktigt riktig, när det gäller köp som (bortsett från partshänvisningen) icke ha någon anknytning till annat land. Beträffande köp med flerstatlig anknytning kan å andra sidan den uppfattningen göras gällande, att den internationella handeln kräver en större frihet för parterna att välja tillämplig lag och att man därför för dylika köp principiellt bör acceptera partsautonomien allenast med den begränsningen, att varje stat skall kunna underlåta att tillämpa främmande lag, om denna skulle leda till resultat stridande mot det egna landets »ordre public».
    Förslaget följer den senare linjen. Det ger parterna rätt att välja tilllämplig lag, så snart avtalet har internationell karaktär. Det erfordras sålunda icke att köpet har någon anknytning till det land vars lag parterna välja; det fordras endast att köpet över huvud har sådan anknytning till mer än ett land att det kan i förslagets mening anses utgöra ett köp av internationell karaktär. En domstols möjligheter att upprätthålla sitt lands tvingande regler bli sålunda beroende av dels vilka krav domstolen ställer för att köpet skall anses ha internationell karaktär och dels på hur stadgandet i artikel 6 av förslaget rörande ordre public tillämpas. Med hänsyn till obestämdheten i uttrycken köp av internationell karaktär och ordre public kunna domstolarnas möjligheter i förevarande avseende sägas vara stora. Någon enhetlig rättstillämpning härvidlag kan knappast förväntas. Detta är naturligtvis en svaghet i förslaget. Men förmodligen kan man knappast komma längre på konventionsvägen. Vad svensk rätt beträffar synes det sannolikt att våra domstolar efter förslagets antagande och införlivande med svensk rätt skulle, för att upprätthålla sådana tvingande regler som t. ex. de som åsyfta att skydda avbetalningsköpare mot obilliga avtalsvillkor, bli nödsakade att återfalla på stadgandet om ordre public och därvid ge detta begrepp en vidsträcktare innebörd än de hittills brukat.
    Partshänvisningen skall enligt artikel 2 st. 2 ske genom en uttrycklig klausul eller också otvivelaktigt framgå ur kontraktets bestämmelser. Genom detta stadgande har man velat förebygga att frågan huruvida en partshänvisning verkligen åsyftats skall bli beroende av mer eller mindre osäkra tolkningar från domstolarnas sida. Klart är emellertid att man icke ens genom en dylik bestämmelse helt kommer ifrån tolkningssvårigheter i särskilda fall. Huruvida en partsdisposition »otvivelaktigt framgår av kontraktets bestämmelser» kan sålunda bli föremål för tvist. Det är enligt förslaget i och för sig icke nödvändigt att partshänvisningen är skriftlig eller ens att de avtalsbestämmelser, ur vilka man kan utläsa partshänvisningen, äro skriftliga.
    I artikel 2 st. 3 av förslaget har man sökt lösa en gammal tvistefråga, nämligen den efter vilket lands lag man skall bedöma huruvida partshänvisningen tillkommit genom en giltig överenskommelse mellan parterna eller om den skall anses behäftad med ogiltighet på grund av misstag, svek etc. I denna fråga av huvudsakligen teoretisk karaktär har förslaget velat åstadkomma en enkel och praktisk lösning genom att bestämma, att partshänvisningens giltighet skall bedömas enligt just den lag till vilken parterna hänvisa.
    Föreskriften att den av parterna angivna lagen bestämmer överenskommelsens giltighet gäller endast beträffande partshänvisningen som sådan. Frågan efter vilket lands lag själva köpeavtalets giltighet skall

 

FÖRSLAG TILL INTERNATIONELL KÖPRÄTTSKONVENTION 85bedömas är icke berörd i förslaget i annan mån än som kan anses framgå av artikel 5; härom mera i det följande.
    Om ej sådan partshänvisning som ovan angivits föreligger, skall enligt förslaget köpet regleras av en lag, som är bestämd på grundval av objektiva anknytningsfakta.
    I olika länder gälla i detta avseende mycket olika regler, och frågan är ofta omstridd även för varje enskilt lands del. Bland olika lösningar som tillämpas må nämnas kontraktsortens lag och uppfyllelseortens lag. Andra anknytningsfakta äro parternas — särskilt säljarens — hemvist, eventuellt nationalitet. I många länder, däribland Sverige, har utvecklingen på senare tid gått i den riktningen att intet anknytningsfaktum i och för sig anses avgörande, utan att den tillämpliga lagen i varje särskilt fall bestämmes med hänsyn till alla föreliggande omständigheter. Man söker på det sättet nå fram till en bestämning av det land, till vilket avtalet har sin starkaste anknytning, där dess »tyngdpunkt» ligger. Denna metod lider av den för den internationella handeln besvärande svagheten att den hänvisar avgöradet rörande tillämplig lag till domarskön, vilket gör att parterna ofta icke kunna med någon säkerhet på förhand bedöma vilken lag som reglerar deras rättsförhållande. Värdet av en konvention beror därför icke så mycket på vilken av de olika metoderna för fastställande av tillämplig lag som fastställes som på att man i detta hänseende får bestämda och klara regler, så att parterna veta vad de ha att rätta sig efter.
    Såsom huvudregel stadgas i förslaget (artikel 3 st. 1 första meningen) att köpet — om partshänvisning saknas — skall regleras av lagen i det land där säljaren har sitt vanliga hemvist (résidence habituelle) vid den tidpunkt då han mottager anbudet. Denna tidpunkt torde i allmänhet icke vara svår att fastställa. Senare förändringar i säljarens hemvist spela icke någon roll för frågan om tillämplig lag. Om anbudet har mottagits av ett säljarens affärsetablissement — t. ex. en affärsfilial i annat land — regleras köpet i stället av lagen i det land där detta etablissement är beläget (andra meningen i samma stycke).
    I ett par fall viker enligt förslaget huvudregeln för en annan. Lagen i det land, där köparen har sitt vanliga hemvist eller i vilket han har ett affärsetablissement som avgivit anbudet, skall reglera köpet, om det är i detta land som anbudet mottagits antingen av säljaren eller av hans representant, agent eller handelsresande (artikel 3 st. 2).
    Ett andra undantag från huvudregeln upptages i sista stycket av artikel 3. Där stadgas att i fråga om köp på börs eller å auktion, köpet skall regleras av lagen i det land där börsen finnes eller där auktionen äger rum. Med börs åsyftas härvid varubörs, enär köp av värdepapper icke faller in under lagen. Någon bestämning av begreppet börs ges ej i förslaget. Begreppet får därför i förekommande fall bestämmas av vederbörande domstol enligt uppfattningen i domstolslandet (spörsmålet blir med andra ord en s. k. kvalifikationsfråga).
    Som redan framhållits skall enligt förslaget ett köp anses underkastat en enda lag, nämligen den vartill parterna hänvisat eller den som i brist på partshänvisning framgår av bestämmelserna i artikel 3 av förslaget. På grund av en materiellt-rättslig hänvisning kan emellertid en

 

86 HÅKAN NIAL OCH SIGURD DENNEMARKannan lag i ena eller andra avseendet bli gällande såsom kontraktsvillkor. Något stadgande därom är dock icke upptaget i förslaget.
    Däremot innehåller artikel 4 ett stadgande rörande undantag från principen att en enda lag reglerar köpet. Om ej annorlunda uttryckligen avtalats, skall nämligen enligt sagda artikel lagen i det land, där undersökning av levererade varor skall äga rum, tillämpas såvitt angår formen och tidsfristerna för undersökningen och notifikationer i anknytning till undersökningen liksom beträffande de åtgärder som skola företagas i händelse godset avvisas. Skälet till detta undantag från principen om en enhetlig lag för köpet är att en besiktning av sålda varor ofta är underkastad särskilda formföreskrifter och erfordrar medverkan av myndigheter eller andra mer eller mindre officiella organ och att därför besiktningen och vad därmed sammanhänger bör rätta sig efter reglerna på den ort där besiktningen skall äga rum. Regeln gäller emellertid väl att märka endast former och frister för besiktningen. Huruvida part är skyldig att underkasta varan besiktning, huruvida han i anledning av besiktningen har att reklamera, vad påföljden är av underlåten besiktning eller reklamation etc. regleras av den lag som gäller för köpet i allmänhet.
    Den i artikel 4 angivna lagen är lagen i det land där besiktningen skall (»doit») äga rum, icke lagen i det land där den faktiskt sker. Var besiktningen skall äga rum beror på köpeavtalet eller, i brist på bestämmelse däri, på den lag som reglerar köpeavtalet i allmänhet. Part kan alltså enligt förslaget icke genom att arrangera besiktning i annat land göra dess regler tillämpliga. Möjligt är emellertid naturligtvis att t. ex.på grund av sjöolycka eller annat trafikhinder en förläggning av besiktningen till annan ort än som angivits i avtalet får anses vara i överensstämmelse med avtalet eller den därå tillämpliga lagen.
    I artikel 5 anges vissa ämnen, i vilka konventionen enligt förslaget icke skall vara tillämplig. Parternas kapacitet (enskild persons rättshandlingsförmåga, associations rättssubjektivitet etc.) regleras helt naturligt icke av den i förslaget angivna lagen. Frågan om kontraktet erfordrar särskild form (skriftlig) bedömes enligt gängse internationellt privaträttsliga principer, närmare bestämt åtminstone i första hand enligt lagen i det land där kontraktet ingicks (locus regit actum), och man har icke ansett sig böra i förslaget ingripa i denna princip eller över huvud ge en bestämmelse i frågan. Utanför konventionens område faller också frågan rörande äganderättens övergång och över huvud köpets verkningar i förhållande till andra personer än parterna. Då enligt uppfattningen i vissa länder risken för godset är beroende av äganderättens övergång, har i förslaget uttryckligen stadgats att frågan om risken för varan skall bedömas enligt den i förslaget angivna lagen.— Det må anmärkas att även frågan om tillämplig lag beträffande äganderättens övergång behandlades vid sjunde Haagkonferensen. Något konventionsförslag i detta avseende antogs emellertid icke, utan frågan hänsköts till en särskild kommitté. Meningen är att denna fråga skall upptagas på nästa Haagkonferens, vilken avses skola äga rum 1956.
    När förslaget anger att visst lands lag skall »reglera köpet», åsyftas sådana privaträttsliga regler som just avse köp, d. v. s. för svensk rätts del sådana som äro intagna i köplagen. Huruvida allmänna privaträtts-

 

FÖRSLAG TILL INTERNATIONELL KÖPRÄTTSKONVENTION 87liga regler — t. ex. rörande allmän fordringspreskription, rörande förhållandet då flera personer äro berättigade eller förpliktade — i det angivna landets lag jämväl skola tillämpas, torde icke kunna anses avgjort i förslaget utan blir beroende av resp. domstolslands rättstillämpning. Vad beträffar regler av offentligrättslig karaktär, såsom in- och utförselförbud, valutaföreskrifter, moratorieförordningar, anses de i många länder falla under området för ordre public. I Sverige äro domstolarna icke benägna att beteckna utländsk offentligrättslig lagstiftning av nämnda slag såsom stridande mot svensk ordre public, om den icke har konfiskatorisk karaktär och icke heller i övrigt går utanför gränserna för vad som är vanligt i civiliserade länder. Då förslaget måste anses avse en internationellt privaträttslig konvention kan emellertid svensk domstol, även om förslaget accepteras, oberoende av konventionens regler och alltjämt utan att tillgripa ordre publicbestämmelsen avgöra, huruvida ett under konventionen fallande köp skall anses underkastat svenska eller utländska föreskrifter av berörda slag.
    Som redan i det föregående framhållits innehåller förslaget i artikel 6 en bestämmelse att i varje konventionsstat tillämpningen av den genom konventionen bestämda lagen må underlåtas »pour un motif d'ordre public». Ehuru denna bestämmelse kan av enskild konventionsstats domstolar tillämpas i så stor utsträckning att värdet av konventionen därigenom minskas, måste man utgå ifrån att det över huvud icke är möjligt att åstadkomma en internationell konvention med anslutning av ett flertal stater utan en dylik bestämmelse. Som förut nämnts äro svenska domstolar i allmänhet mycket restriktiva när det gäller att åberopa ordre public. Det har emellertid också i det föregående påpekats att konventionens bestämmelser, särskilt det mycket vida spelrum som givits partsautonomien, kan tvinga svenska domstolar att tillgripa ordre publicbestämmelsen för att upprätthålla betydelsefulla tvingande svenska rättsregler. Även i annat avseende kan artikel 6 komma att bli tillämpad av svenska domstolar. Då artikel 5 från konventionens tillämpningsområde undantager bl. a. parternas kapacitet och avtalets form, ligger det motsatsslutet nära till hands att övriga regler rörande avtalets giltighet skola bedömas enligt den lag som enligt konventionen skall vara tillämplig på köpet. Det kan emellertid tänkas att i något fall svenska domstolar anse en enligt konventionen tillämplig utländsk lag innehålla så otillfredsställande regler i förevarande avseende, att de finna sig föranlåtna att i stället tillämpa svensk rätt, t. ex. rörande avtals ogiltighet på grund av svek eller ocker. Ytterligare kan artikel 6 komma till användning ifall den tillämpliga lagen efter köpeavtalets tillkomst ändrats med retroaktiv verkan till förfång för part.
    Meningen med artikel 7 i förslaget är att konventionsstaterna skola i sin lagstiftning införa konventionens regler med tillämplighet för alla internationella köp, alltså oavsett om de ha anknytning till annan konventionsstat eller till stater utanför konventionen.
    Av artiklarna 8—11 (här icke återgivna) framgår att konventionen är öppen, så att den kan tillträdas icke endast av de i Haagkonferensen deltagande staterna utan även av andra.

 

88 HÅKAN NIAL OCH SIGURD DENNEMARK    Den här lämnade redogörelsen bygger i allt väsentligt på en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria i ämnet, vilken i början av oktober 1954 av Kungl. Maj:t för yttrande remitterats till kommerskollegium, exportföreningen, grossistförbundet, industriförbundet, ett antal handelskammare och advokatsamfundet. Remisstiden har utgått. Ett liknande remissförfarande har redan inletts i Danmark och Norge men däremot ej i Finland. Meningen är att efter avslutad remissbehandling ett sammanträde skall hållas mellan representanter för de nordiska justitiedepartementen i syfte att förbereda en gemensam ståndpunkt i frågan huruvida förslaget bör godtagas.
    Utsikterna för en mera allmän anslutning till den föreslagna köprättskonventionen borde vara ganska stora. En i detta sammanhang liksom eljest i det internationella samarbetet osäker faktor är dock, om Storbritannien kan väntas övervinna sina betänkligheter mot att biträda en reglering, som icke nära överensstämmer med den interna brittiska. Besked härom lär kunna väntas någon gång på våren 1955. Huruvida de nordiska staterna böra ansluta sig till konventionen, innan de större staterna biträtt densamma, kan måhända ifrågasättas.

 

Bilaga

 

PROJET DE CONVENTION SUR LA LOI APPLICABLE AUX VENTES À CARACTÈRE INTERNATIONAL D'OBJETS MOBILIERS CORPORELS

 

    Article 1er. La présente Convention est applicable aux ventes à caractère international d'objets mobiliers corporels.
    Elle ne s'applique pas aux ventes de titres, aux ventes de navires et de bateaux ou d'aéronefs enregistrés, aux ventes par autorité de justice ou sur saisie. Elle s'applique aux ventes sur documents.
    Pour son application sont assimilés aux ventes les contrats de livraison d'objets mobiliers corporels à fabriquer ou à produire, lorsque la partie qui s'oblige à livrer doit fournir les matières premières nécessaires à la fabrication ou à la production.
    La seule déclaration des parties, relative à I'application d'une loi ou à la compétence d'un juge ou d'un arbitre, ne suffit pas à donner à la vente le caractére international au sens de l'alinéa 1er du présent article.
    Article 2. La vente est régie par la loi interne du pays désigné par les parties contractantes.
    Cette désignation doit faire l'objet d'une clause expresse ou résulter indubitablement des dispositions du contrat.
    Les conditions, relatives au consentement des parties quant à la loi déclarée applicable, sont déterminées par cette loi.

 

FÖRSLAG TILL INTERNATIONELL KÖPRÄTTSKONVENTION 89    Article 3. A défaut de loi déclarée applicable par les parties, dans les conditions prévues à l'article précédent, la vente est régie par la loi interne du pays où le vendeur a sa résidence habituelle au moment où il recoit la commande. Si la commande est recue par un établissement du vendeur, la vente est régie par la loi interne du pays où est situé cet établissement.
    Toutefois, la vente est régie par la loi interne du pays où l'acheteur a sa résidence habituelle, ou dans lequel il posséde l'établissement qui a passé la commande, si c'est dans ce pays que la commande a été recue, soit par le vendeur, soit par son représentant, agent ou commisvoyageur.
    S'il s'agit d'un miarché de bourse ou d'une vente aux enchéres, la vente est régie par la loi interne du pays où se trouve la bourse ou dans lequel sont effectuées les enchéres.
    Article 4. A moins de clause expresse contraire, la loi interne du pays où doit avoir lieu l'examen des objets mobiliers corporels délivrés en vertu de la vente est applicable, en ce qui concerne la forme et les délais dans lesquels doivent avoir lieu l'examen et les notifications relatives à 1'examen, ainsi que les mesures à prendre en cas de refus des objets.
    Article 5. La présente Convention ne s'applique pas:
    1°. à la capacité des parties;
    2°. à la forme du contrat;
    3°. au transfert de propriété, étant entendu toutefois que les diverses obligations des parties, et notamment celles qui sont relatives aux risques, sont soumises à la loi applicable à la vente en vertu de la présente Convention;
    4°. aux effets de la vente à l'égard de toutes personnes autres que les parties.
    Article 6. Dans chacun des Etats contractants l'application de la loi déterminée par la présente Convention peut être écartée pour un motif d'ordre public.
    Article 7. Les Etats contractants sont convenus d'introduire les dispositions des artides 1—6 de la présente Convention dans le droit national de leurs pays respectifs.