C. W. U. KU YLENSTIERNA 103CARSTEN WELINDER. Offentlig hushållning. Ystad 1955. KF:s bokförlag i distr. 264 s. Kr. 15,00.

    Professor CARSTEN WELINDER har ökat sin omfattande produktion med ett nytt arbete om »Offentlig hushållning», vilket utgör ännu ett bevis på hans mångsidighet inom de gebit som tillhöra hans professur i nationalekonomi och finansrätt. Han anger att syftet med boken främst är att behandla ekonomiska problem i samband med statens och kommunernas hushållning. Denna gång har han till och med gått utanför ramen för nämnda ämnen, ty en del av bokens innehåll kan närmast hänföras till stats- och förvaltningskunskapen. Man kan kanske beskriva boken i dess helhet som en motsvarighet beträffande den offentliga hushållningens område till en lärobok i statskunskap till skillnad från statsrätt och förvaltningsrätt. Det är alltså inte fråga om så mycket juridik, men en kort anmälan av arbetet torde försvara sin plats även i en juristtidning. Jurister böra ju överhuvudtaget vara mångkunniga, och nu för tiden utgör den offentliga sektorn av landets ekonomi en högst avsevärd del av denna, av utomordentlig betydelse för alla och tillika en materia som jurister i olika sysselsättning ofta komma i beröring med.
    En uppräkning av kapitelrubrikerna ger en allmän uppfattning om bokens innehåll: Offentlig och enskild hushållning, offentlig företagsamhet, allmän skatteteori, skatteövervältring och skatteverkningar, de viktigaste skatteformerna, budget och redovisning, offentliga tillgångar och skulder, budgetpolitik, kommunala finansproblem. Här visar författaren ett rikt vetande, han presenterar en mängd frågeställningar och en mängd synpunkter. Det ligger väl i sakens natur, att innehållet i en lärobok av detta slag måste vara ganska heterogent. Så är i varje fall förhållandet här. Enkla och lättillgängliga synpunkter omväxla med nationalekonomisk teori. Författaren säger i sitt förord att de delar av framställningen, vilka kräva djupare kunskaper i ekonomisk teori, äro satta med tätare stil och kunna överhoppas utan att sammanhanget brytes. Låt oss hoppas det. Jag har försökt att läsa alltsamman men nödgas vidgå att en del av den medtagna nationalekonomiska teorien bygger på och innehåller sådan matematik som ligger utanför min och, vågar jag påstå, de flesta juristers kunskapssfär. Detta bör väl i och för sig icke betraktas som något fel med en bok, vilken vänder sig till många andra än jurister. Men det är pinsamt för den något så när samvetsgranne genomsnittsläsaren att behöva förbigå en del därför att han inte begriper det och ger honom lätt en olustig känsla av mindrevärde. Emellertid äro de flesta kapitlen begripliga även för en vanlig läsare och i huvudsak lättlästa. Jag vågar lugnt rekommendera boken, fastän jag inte kan kritiskt bedöma den i dess helhet. I all huvudsak förefalla författarens omdömen väl avvägda och i mitt tycke förståndiga.
    I en eller annan punkt avviker dock min egen uppfattning mer eller mindre från Welinders. Anledning saknas att här redovisa dessa punkter, men i ett väsentligt avseende kan jag ej underlåta att uttala tvivelsmål, nämligen beträffande författarens motivering för sin uppfattning i frågan, huruvida och i vad mån kommunala avgifter få överstiga

 

104 ANM. AV C. WELINDER: OFFENTLIG HUSHÅLLNINGsjälvkostnaden, ett mycket omdebatterat och svårt ämne. Författaren bygger sin mening bland annat på sådana förhållanden som förefintligheten av rättsligt monopol och kommunernas i författning stadgade skyldighet att utföra viss verksamhet ävensom på begreppet förtäckt beskattning. Begreppet förtäckt beskattning är otvivelaktigt relevant i detta sammanhang, i det kommunallagarna ej medge sådan och ett otillåtet överskott över självkostnaden bör uppfattas som förtäckt beskattning. Men författaren har snarast gått den motsatta vägen, då han i vissa avseenden mera på känn försöker bedöma om förtäckt beskattning är för handen och därav sluter huruvida ett överskott är tillåtligt eller otillåtligt. Ett rättsligt monopol måste vara grundat på av Konung och riksdag samfällt stiftad lag, som ger kommunen en uteslutande rätt att bedriva viss verksamhet. En administrativ författning såsom exempelvis hälsovårdsstadgan kan sålunda icke grunda ett rättsligt monopol. Och om det utryckligen stadgas en skyldighet för kommun att utföra något, så visar det visserligen att oförtydbart ett kommunalt ändamål är för handen men icke att det därför är fråga om en monopolrätt. Det må lämnas osagt om rättsligt monopol föreligger i något av de avseenden författaren tänkt sig. Vidare kan det knappast ha avgörande betydelse i detta sammanhang om en skyldighet för en kommun att fullgöra viss uppgift är stadgad i en författning eller ej. En kommuns skyldighet i visst avseende kan vara lika påtaglig, fastän det inte finns något påbud.
    Mig förefaller det mera givande att för besvarande av frågan om tilllåtligheten av överskott i angivna hänseenden bygga på den gamla uppfattningen, som kan uttryckas ungefär så att, om det är ett kommunalt ändamål att på billigaste sätt utföra viss prestation till kommunens medlemmar, överskrides ändamålet i den mån det icke sker på billigaste sätt. Det lärer merendels förhålla sig så, att i fråga om dylik verksamhet inga konkurrenter kunna uppträda, emedan kommunen har ett faktiskt monopol på verksamheten i fråga beroende oftast på att dess gator och vägar tas i anspråk för verksamheten (för ledningar o. dyl.). Om man så vill, kan man ju här tala om ett på rättslig grund vilande faktiskt monopol. I den mån en sådan monopolrätt utnyttjas utöver vad som skulle ske vid fri konkurrens är det rimligt att tala om en förtäckt beskattning, vilken enligt vad redan påpekats ej är tillåtlig.
    Till det nu sagda må, i anledning av en hänvisning till regeringsrättens praxis, endast tilläggas att, även där överskott över självkostnaden i princip ej tillåtes, sådant likväl kan i viss utsträckning uppkomma, bland annat därför att varje kommun har rätt att bedriva en försiktig avgiftspolitik, att frågan måste bedömas med hänsyn till läget när avgiften bestämmes och ej hur denna faktiskt verkar, att en bedömning på lång sikt för att undvika fluktuationer i avgifterna är rimlig, att en kommun har att räkna med icke endast en viss skiftning i konsumtionen av dess prestationer utan också med skiftande, vanligen stegrade produktionskostnader, samt att viss riskpremie måste tillåtas. Dessa och liknande faktorer kunna för olika slag av kommunal affärsverksamhet ha olika räckvidd, och resultatet kan ytligt sett te sig som en större eller mindre rörelsefrihet, fastän principen i verkligheten är densamma.

 

Carl W. U. Kuglenstierna