Lov om forsikringsaftaler nr. 129 af 15. April 1930. Med bemærkninger og sagregister. 2. udg. ved A. DRACHMANN BENTZON og KNUD CHRISTENSEN. I-II. Kbhvn 1952—54. Gads. 696 s. Inb. Dkr. 60,00.

    Rättsgemenskapen mellan de nordiska länderna på försäkringsrättens område har bl. a. också haft det goda med sig, att kommentarer och bearbetningar från de övriga nordiska länderna kunnat begagnas även i Sverige. Icke minst har DRACHMANN BENTZONS kommentar till den danska försäkringsavtalslagen, vilken utkom 1931, varit använd och uppskattad i Sverige. Den andra upplagan av detta arbete har nu utkommit, utgiven av Drachmann Bentzon och Knud Christensen. Kommentaren framträder i starkt omarbetat och utvidgat skick, genom att författarna anpassat framställningen till den betydande utveckling som ägt rum genom rättspraxis och litteratur sedan första upplagan utkom.
    Den svenske läsaren är givetvis särskilt intresserad av den nya upplagans användbarhet för svenska förhållanden. Beträffande arbetets omfattning och innehållets kvalitet har han skäl att vara tillfredsställd. Kommentaren redovisar inte bara den rikhaltiga danska judikaturen och litteraturen, utan även den övriga nordiska, däribland den svenska.

 

Den nya upplagan utmärker sig, liksom den första, för ingående men ändå överskådlig behandling av ett otal spörsmål och för välöverlagda meningar. Den omfattande bearbetningen har kanske på sina punkter gjort arbetet mindre helgjutet; svårigheten att med bibehållande av tidigare intagen principinställning anpassa framställningen efter senare rättsfall och efter i doktrinen framlagda åsikter har avsatt spår, t. ex. vid diskussionen om räckvidden av de tvingande reglerna om försäkringstagares och försäkringshavares biförpliktelser och vid behandlingen av försäkring av tredje mans intresse.
    Väsentligt för en svensk läsare är emellertid också, hur den rättsutveckling som genom rättspraxis och avtalsvillkor ägt rum sedan de olika försäkringsavtalslagarna trätt i kraft, påverkat den nordiska enhetligheten. Här måste man med beklagande konstatera, att olikheterna ofta blivit avsevärda. Vad beträffar t. ex. försäkringsgivarens regressrätt har en redan i lagtexten framträdande olikhet ytterligare accentuerats genom utvecklingen i rättspraxis, sammanhängande också med skillnaderna mellan de skadeståndsrättsliga reglerna i de olika länderna. Inom sjöförsäkringen är avtalsvillkoren fortfarande en dominerande rättskälla, och de olika länderna har skaffat sig särskilda rättssystem, Norge genom sjöförsäkringsplanen av 1930, Danmark genom sjöförsäkringskonventionen av 1934, medan Sverige fortfarande väntar på den nya sjöförsäkringsplan som är under arbete.
    Beträffande tillämpningen av tvingande regler ger den danska kommentaren närmast det intrycket, att danskarna är strängare än svenskarna. Detta gäller t. ex. avgränsningen mellan fareökning, som är föremål för åtskilliga tvingande regler, och det område för avtalsfrihet som den s. k. fareändringen utgör. Och medan i Sverige den härskande meningen torde vara, att vid olycksfallsförsäkring försäkringsgivaren kan förbehålla sig rätt att uppsäga försäkringen om den försäkrade träffas av sjukdom, så uttalar den danska kommentaren (s. 616, 628 n. 1) den meningen, att sådan sjukdom skall betraktas som fareökning, i vilket fall enligt 121 § försäkringsavtalslagen uppsägningsrätt icke finnes. I detta sammanhang må det nämnas, att man i avsnittet om olycksfallsförsäkring saknar hänvisningar till två betydelsefulla arbeten, nämligen TAMMELINS uppsats i Nordisk försäkringstidskrift 1950 s. 106 ff. (där bl. a. sistnämnda fråga utförligt behandlas) samt REINS skrift i den norska försäkringsjuridiska föreningens publikationsserie, nr 21, 1946.
    Avsnittet om livförsäkring visar, att på detta område ungefär samma problem uppstår i dansk rätt som i svensk. Lösningarna blir emellertid ofta olika, beroende främst på olikheter i den familjerättsliga lagstiftningen som har stort inflytande. Det fordras därför ofta en ingående undersökning, innan man kan avgöra om den danska kommentarens resonemang kan tillämpas även på svenska förhållanden. Uttalandena s. 533 f. angående jämkning av oåterkalleliga förmånstagareförordnanden måste exempelvis ses i belysning av de danska reglerna om jämkning av gåva, vilka avsevärt skiljer sig från de svenska. Såtillvida torde emellertid överensstämmelse finnas, att trots att båda lagarna i 104 § synes utsäga, att oåterkalleliga förmånstagareförordnanden icke kan jämkas, detta dock kan ske, med stöd av allmänna principer om jämk-

 

ning av gåvor. De olikheter som beror på den svenska familjerättsliga lagstiftningen beröres emellertid av naturliga skäl icke i den danska kommentaren.
    Kommentaren avslutas med ett utförligt sakregister, men man saknar ett rättsfallsregister.
    Även om de olika omständigheter som nu antytts i någon mån minskar den danska kommentarens användbarhet i Sverige, kan man dock tryggt beteckna den som ett oumbärligt hjälpmedel även för svenskar som sysslar med försäkringsrätt.

 

Jan Hellner