GUSTAV HOGTUN. Partenes automi og innføring av ensartet internasjonal privatrett. Oslo 1955. Aschehoug. XVI + 139; XII+ 57 s.

 

    Åtskilligt har skrivits angående partsautonomien på den internationella privaträttens område. Nya bidrag innehålla icke sällan föga mer än ett mer eller mindre okritiskt återgivande av tidigare framförda åsikter. HØGTUN har emellertid med sin här anmälda monografi presterat ett djuplodande, självständigt och i bästa mening originellt bidrag till denna så flitigt debatterade fråga. Sin originalitet och självständighet visar förf. dock mera i sina teorier om partsautonoma och andra normsystems förhållande till varandra än i sina åsikter angående partsviljans internationellt privaträttsliga funktioner.
    Bokens stil är analytiskt-spekulativ. Det material förf. bearbetar är framför allt olika författares teorier. Någon registrering av påtagliga och konkreta fakta, exempelvis av rättspraxis, förekommer knappast alls utan förf. inskränker sig till några tämligen elementärt hållna kommentarer till ett par schweiziska och engelska rättsfall. Men även här visar förf. sin förmåga till ett originellt grepp om ämnet. I stället för att — såsom mången föregångare i ämnet nödgats — fritt spekulera över vad parter i det ena eller andra fallet kunna antagas ha velat eller skolat göra, har förf. anställt en mindre gallup-undersökning angående norska affärsmäns bruk av partshänvisning i internationella avtal och deras reaktioner inför några av de spörsmål, som därvid bruka uppstå.
    Förf. indelar sin bok i två huvudavdelningar under rubrikerna »Induksjon» och »Deduksjon». Den förstnämnda delen avses som en förberedelse för den senare och handlar bl. a. om möjligheterna att med partsautonomiens hjälp åstadkomma »lagharmoni». Förf. säger sig även vilja undersöka de gränser, inom vilka partsautonomin må vara verksam. Förf:s tankegång i denna »induktiva» del är dock icke så lätt att följa. Den deduktiva delen erbjuder enligt anmälarens mening åtskilligt mera av intresse. Framställningens utgångspunkt är KELSENS läror, till vilka förf. delvis ansluter sig, men vilka han delvis vill modifiera. Även vid den belgiske rättslärde DABINS teorier uppehåller sig förf. utförligt. Det väsentliga i förf:s tankegång synes vara, att den internationella privaträttens funktion är att i ett rättsystem inkorporera normer tillhörande ett annat rättssystem. Vid sidan av normsystem, som återgå på statsorganisationer, räknar förf. även med andra normsystem, nämligen framför allt de privatautonoma. Till dessa hänför förf. i vissa avseenden avtal, vilka kunna innehålla normativa element. Avtalen äro alltså icke

blotta fakta; de innehålla också, liksom de statliga rättsreglerna, normer för parternas handlande. Då parterna — vartill de ju nödgas i handel och vandel — själva göra en bedömning av sina mellanhavanden, sker en inkorporering av statliga normer i det privatautonoma systemet, men vända sig parterna till domstol för att låta denna slita en tvist, måste domstolen i det statliga normsystemet i viss utsträckning inkorporera privatautonoma normer. Dessa teorier om normsystemens inkorporering kunna appliceras även på andra normsystem än de statliga och privatautonoma, exempelvis å folkrättens regler eller moralens bud. För dem som intressera sig för sådana allmänrättsliga frågor blir förf:s framställning en tankeväckande läsning.
    Medan förf. sålunda i vissa avseenden företar djuplodande undersökningar ledande till en påtaglig reformering av vissa frågeställningar, accepterar han i andra avseenden såsom postulat eller axiom gamla, men skäligen diskutabla, satser utan att underkasta dem någon egentlig prövning. Alla äro väl icke beredda att så tveklöst som förf. förklara, att den internationella privaträttens uppgift skulle vara att åstadkomma lagharmoni el. dyl. — om också den föreställningen icke synes vara så ovanlig, att man här står inför ett juridikens apespel, där det gäller att hela tiden göra efter vad någon annan gör. Värda en närmare reflexion vore väl förf:s uttalanden, att inkorporeringen, då främmande stats rätt inkorporeras i ett statligt normsystem, skall ske utan avkortning eller ändring, och att ett privatautonomt system i allmänhet bara kan inkorporera en stats normer. Vad som döljer sig bakom begreppen kollisionsrättslig och materiellrättslig partshänvisning, partsviljans funktion i sådant sammanhang samt möjligheterna till partiell hänvisning till främmande rätt lämnas av förf. i det väsentliga outforskat. Vissa uttalanden i detaljfrågor torde också kunna ifrågasättas, såsom förf:s rekommendation att det bör »gå ut över» den part, som är ansvarig för utarbetandet av ett standardkontrakt, att kontraket icke innehåller någon hänvisning till vilket lands lag, som må tillämpas. En sådan rekommendation torde mestadels icke ha följts vare sig i teori eller rättspraxis; allmänna bank- eller rembursvillkor sakna icke sällan hänvisning till tillämplig rätt, vilket dock icke torde ha »gått ut över» bankerna. Förf:s utveckling av »the local law theory» förefaller också främmande; den torde mera avse KRONSTEINS av förf. kommenterade artikel än »the local law theory» som sådan. — Boken avslutas med en utförlig resumé på tyska.

 

Lars Hjerner