POUL MEYER. Nordisk folkestyre. Nogle hovedtræk af dansk, norsk og svensk statsstyre. Kbhvn 1955. Nyt Nordisk Forlag. Arnold Busck. 158 s. Dkr. 11,75.
Lektorn i retsvidenskab vid Köpenhamns universitet POUL MEYER har under sitt uppehåll som nordisk docentstipendiat vid Stockholms högskola författat en komparativ översikt över statsskicken i Danmark, Norge och Sverige. Boken är främst avsedd som en upplysningsskrift för lekmän med intresse för nordiskt samarbete. Men även jurister, som önska förbättra sina kunskaper om grannländernas statsskick, torde ha åtskilligt att hämta av denna lättlästa framställning.
Förf. frågar sig, om likheterna mellan de tre ländernas statsskick äro så stora, som den nordiskt sinnade lekmannen gärna föreställer sig, och å andra sidan, om olikheterna i de konstitutionella rättsreglerna motsvaras av reella skillnader i författningslivet. Svaret blir, att författningsregleringen av historiska orsaker har kommit att förete ganska betydande olikheter ur formellt juridisk synpunkt, men att skillnaderna inom stora områden ha utjämnats genom konstitutionell praxis. Parlamentarismens princip är exempelvis grundlagsfäst endast i Danmark men gäller i praktiken även i Norge och Sverige. Konungens direkt på författningen grundade ekonomiska lagstiftningsmakt saknar motsvarighet i Danmark och Norge men finner där en ersättning genom systemet med fullmaktslagstiftning. Att de enskilda ministrarna i Danmark och Norge ha tillagts beslutanderätt i åtskilliga ärenden, behöver ej innebära, att de ha större personlig makt än sina svenska kolleger, vilka formellt sett sakna egen beslutanderätt. Den »levande författningen» i de tre länderna är sålunda betydligt mera likartad än grundlagarnas lydelse utvisar.
Men förf. understryker även de väsentliga olikheter, som trots allt finnas, särskilt i fråga om förvaltningsorganisationens uppbyggnad och medborgarnas rättsskydd gentemot staten. I Danmark och Norge äro statsförvaltningens grenar uppbyggda i »pyramidform» med en minister i spetsen. Under vederbörande ministerium lyda vissa centrala institutioner samt de lokala förvaltningsorganen. Ministern har vidsträckta möjligheter att genom direktiv inverka på de underlydande organens verksamhet, och i allmänhet kunna dessas beslut överklagas hos ministern genom formlösa besvär. I Sverige intaga de centrala ämbetsverken och de lokala förvaltningsorganen en självständigare ställning gentemot regering och departement, och deras beslut överklagas genom formbundna besvär, vilka i större utsträckning än i grannländerna prövas av förvaltningsdomstolar. I gengäld kunna olagliga förvaltningsakter i Danmark och Norge i betydligt större omfattning än i Sverige bli föremål för omprövning av allmän domstol.
För en svensk läsare är det glädjande att se, hur väl förf. har levt sig in i den svenska offentliga rättens principer. Även om smärre inadvertenser förekomma (t. ex. s. 35 i fråga om lagrådets sammansättning), är framställningen av svensk rätt i det stora hela korrekt. Förf. har ett friskt och intel