Förverkande av rattfylleristens och den grovt vårdslöse motorfordonsförarens fordon
    En lantdomare företer vissa likheter med en lastbilschaufför, som med en hastighet, vilken ofta överskrider den som egentligen är eller borde vara tillåten, framför sin hårt — ofta otillbörligt hårt — lastade vagn i den vällovliga avsikten att i görligaste mån tillfredsställa de otåligt väntande kundernas anspråk på snabb expedition. Att färdas på kända allfarvägar erbjuder kanske icke så stora svårigheter, ehuru en viss risk att för ett ögonblick slumra till vid ratten alltid föreligger, men resor måste ofta företagas på svårframkomliga vägar till mer eller mindre okända trakter, där mångahanda faror lura och där det gäller att undvika kollisioner — isynnerhet med JO och JK.
    Under semestern sättes den statliga lastbilen in i garaget, och den trötte föraren får tillfälle att andas ut och tänka över ett och annat som inträffat under färden. — Under den senaste semestern har jag ganska mycket funderat över ett brännande problem: rattfylleristernas och de grovt vårdslösa motorfordonsförarnas behandling.
    I synnerhet från nykterhetshåll klagas ofta över att domstolarna utdöma för låga straff för rattfylleri och att enda möjligheten att minska rattfylleristernas antal är större stränghet vid straffmätningen. Man har också påtalat den schablonmässighet som vidlåder straffmätningen och menar att rattfylleri regelmässigt = en månads fängelse. Häremot kan invändas, att de flesta domstolar på senare år säkerligen visat större variation vid straffets utdömande, särskilt då rattfylleriet kombineras med vårdslöshet i trafik. Rattfylleristerna själva torde nog i regel anse sig bliva relativt milt behandlade — av domstolarna. Säkerligen frukta de mera den andra påföljden för brottet, körkortsindragningen. Att döma av det stora antalet rattfyllerister förefaller det, som om varken straff eller körkortsindragning i tillräcklig grad motverkar vissa motorfordonsförares benägenhet att förtära sprit i samband med bil- eller motorcykelkörning.

 

    Hovrättsrådet FREDRIKSSON anför i sin kommentar till vägtrafikförordningen jämte därmed sammanhängande författningar (s. 325):
    För bekämpandet av den fara, som nyttjande av alkohol eller andra berusningsmedel i samband med förande av motordrivet fordon innebär, har det ansetts mest ändamålsenligt att successivt föra lagstiftningen fram mot strängare regler och därigenom undan för undan vänja motorförarna till allt större varsamhet i umgänget med rusgivande medel. Lagstiftningens uppfostrande syfte har nämligen funnits på detta sätt bäst tillgodoses.
    Senare i samma kommentar (s. 333) yttrar Fredriksson:
    Viss tendens till ett strängare bedömande av rattfylleri har för övrigt redan i tillämpningen av bestämmelserna i 1934 års lag kunnat förmärkas under de senaste åren. Sålunda har kunnat spåras större benägenhet att gå över fängelseminimum, än vad tidigare varit fallet. Denna tendens synes stå i god överensstämmelse med vad som uttryckligen framhölls vid tillkomsten av 1941 års ansvarsregler — — — ävensom med andra lagutskottets uttalanden i samband med tillstyrkandet av förslaget till trafikbrottslag. Utskottet förutsatte nämligen därvid, att de föreslagna bestämmelserna, vilka enligt utskottets mening ej kunde anses tillräckliga, vore att beteckna blott som ett provisorium och snarast möjligt borde ersättas med stadganden, som på ett effektivt sätt främjade nykterheten i trafiken. Vidare erinrade utskottet om den klara påverkan, som även en mycket ringa alkoholförtäring kunde medföra, och som kunde ha ödesdigra följder i kritiska situationer. Enligt utskottets mening hade reglerna om ansvar för rattfylleri numera fått den fasta förankring i rättsmedvetandet, vilken vid reglernas tillkomst syntes ha tänkts som förutsättning för en skärpning av desamma.
    Trafikbrottslagen trädde som bekant i kraft d. 1 jan. 1952. Sedan dess har, åtminstone i den mig anförtrodda domsagan, rattfylleristernas liksom de grovt vårdslösa bilisternas antal i betänklig grad ökat, ett förhållande som i viss mån kan förklaras av det för varje år stigande antalet körkortsinnehavare. Men fråga är om förklaringen icke ligger djupare och är att söka i den hänsynslöshet och likgiltighet för lagar och förordningar som kännetecknar många, tyvärr alltför många, motorfordonsförare. På dessa tycks varken upplysning eller straff bita. För att avskräcka dessa från att föra sina fordon efter ofta ganska kraftig spritförtäring eller på ett sätt, som ådagalägger uppenbar likgiltighet för andra människors liv och egendom, synes därför även andra medel böra tillgripas. Ett sådant medel vore enligt mitt förmenande att i vissa fall förklara rattfylleristens eller den grovt vårdslöse förarens fordon förverkat.
    I 2 kap. 17 § strafflagen återfinnas de allmänna reglerna om förverkande av hjälpmedel vid brott. Enligt paragrafens första stycke förutsättes emellertid för förverkande att en i strafflagen straffbelagd gärning förövats. Enligt BECKMAN—BERGENDAL—STRAHLS kommentar till den nya lagstiftningen om brott mot staten och allmänheten (s. 76) skall gärningen vidare ha skett uppsåtligen, varför oaktsamhet icke är tillräckligt för att grunda förverkande. Vid vållande till annans död genom påkörning med bil får alltså bilen icke förklaras förverkad. Vidare framhålles i samma kommentar (s. 78), att förverkandepåföljden är fakultativ. Domstolen är alltså icke i något fall ovillkorligen skyldig att döma till förverkande utan skall med hänsyn till förhållandena i det särskida fallet pröva, huruvida påföljden skall ådömas. Enligt kommentaren (s. 84) avse reglerna i paragrafens första stycke icke specialstraffrätten, enär gärningar, som äro belagda med straff i andra för- 

 

fattningar än strafflagen, äro av alltför skiftande natur för att det skulle vara rådligt att utan prövning av varje särskild författning låta de allmänna reglerna i paragrafens första stycke bliva tillämpliga beträffande dessa gärningar.
    I kommentaren anföres emellertid åtskilliga bestämmelser om förverkande i specialstraffrätten. Påföljden drabbar enligt dessa bestämmelser i allmänhet sådana ting, som varit föremål för åtgärd varigenom någon författningsbestämmelse överträtts eller som använts vid sådan överträdelse. Att förverkande stadgats är i vissa fall föranlett av egendomens farliga beskaffenhet (giftstadgan, förordningen om explosiva varor). Strahl framhåller i sitt arbete »Om påföljer för brott» (s. 227), att understundom är förverkandet föranlett icke av att egendomen i och för sig kan anses farlig men av att den dock, om den får kvarbliva hos lagöverträdaren, medför risk för fortsalt brottslighet. Jämförelsevis långtgående förverkandebestämmelser finnas i lagen d. 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. I 8 § i nämnda lag stadgas, att i vissa fall farkost, fordon eller annat forslingsredskap, som nyttjats vid den olovliga införseln, skall, evad ansvar för brottet ådömes eller ej, vara förverkat. Påföljden skall dock icke inträda, där det göres sannolikt, att forslingsredskapets ägare icke haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets användande vid olovlig införsel eller forsling, ävensom i andra fall, bl. a. då redskapets förverkande finnes uppenbart oskäligt med hänsyn till särskilda omständigheter.
    I Beckmans m. fl. förut nämnda kommentar heter det slutligen (s. 85):
    I den mån en specialstraffrättslig förverkandebestämmelse saknar detaljreglering, bör den tolkas analogt med vad som stadgas i strafflagen. Straffrättskommittén har också tänkt sig, att införandet av de allmänna bestämmelserna i första stycket skall få betydelse för blivande lagstiftning på specialstraffrättens område. Det är nämligen sannolikt, att vid sådan lagstiftning viss ledning kommer att hämtas av de allmänna bestämmelserna.
    Bilar och motorcyklar äro fordon, vars allmänfarliga beskaffenhet uppmärksammades redan i de första författningarna på trafiklagstiftningens område. Ett stort antal av landets motorfordonsförare torde tyvärr icke ha tillräckligt klart för sig, vilket farligt redskap som satts i deras händer. Därom bär den skrämmande olycksstatistiken nogsamt vittne.
    En av sprit påverkad person som, trots att han vet vilka risker han tager och som kanske till och med varnats härför av vänner och bekanta, ger sig ut på vinglig färd körande på fel sida och åsidosättande de mest fundamentala trafikregler utgör en utomordentligt stor fara icke blott för sig själv utan även för andra trafikanter. En motorförare, som icke aktar för rov att ständigt köra med högsta möjliga fart eller som eljest färdas uppenbart vårdslöst utgör ävenledes en ständig fara för andra människors liv och egendom. Sådana motorfordonsförare äro vägarnas gissel och äro i många fall oemottagliga för såväl upplysning som straff och körkortsindragning, vilket med all tydlighet framgår av det förhållandet att de ofta, oaktat de tidigare upprepade gånger dömts för rattfylleri eller för mer eller mindre grov vårdslöshet i trafik, ånyo göra sig skyldiga till samma brott. Många av dem ha icke

 

avlagt körkortsprov, och många ha fått sina körkort indragna. Det är för dessa kategorier av motorfordonsförare som fordonets förverkande skulle kunna tänkas utgöra en ytterligare påföljd utöver straffet och den eventuella körkortsindragningen. Bilen eller motorcykeln betraktas av de flesta av dem som det käraste och oumbärligaste de äga — hem, hustru och barn komma i bästa fall i andra rummet. Risken att mista sin kära »kärra» eller »knarr» skulle säkerligen för dem utgöra en allvarlig tankeställare. Någon kanske invänder, att de lätt kunna skaffa sig en ny bil eller en ny motorcykel i stället för den förverkade. Men även det nya fordonet kan, om vederbörande framhärdar, förklaras förverkat, liksom den notoriske inbrottstjuvens nya dyrk eller kofot.

    Ingen torde kunna påstå annat än att vid rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik motorfordon »använts såsom hjälpmedel vid gärningen» såsom det heter i 2 kap. 17 § strafflagen. Fordonet utgör till och med en nödvändig förutsättning för att dessa brott skola kunna begås. Av det föregående framgår emellertid, att bestämmelserna i nämnda lagrum icke i sin nuvarande lydelse äro tillämpliga vid trafikbrott. För den tilltänkta påföljden kräves alltså ett särskilt stadgande. Detta synes böra få sin plats i trafikbrottslagen. Det behöver väl knappast påpekas, att förverkandepåföljden skall vara fakultativ. De spörsmål som kunna uppstå i de fall, då fordonets ägare utlånat, uthyrt eller under äganderättsförbehåll sålt fordonet till den brottslige, synas böra lösas enligt samma grunder som i 2 kap. 17 § strafflagen. (jfr Beckman—Bergendal—Strahl a. a. s. 77—78), liksom lagrummets bestämmelser i övrigt torde kunna tjäna till ledning vid en blivande lagstiftning.
    Alla torde vara ense om att allt bör göras för att stävja trafikbrottsligheten. Det är i den andan dessa rader tillkommit.

Fritjof Sjögren