Om ensamrätt till släktnamn
    En gengångare, som redan för ett kvartssekel sedan tedde sig som en särling, har plötsligt dykt upp i ett föregående häfte av SvJT: 1955 s. 479 ff. i artikeln »Om adliga släkters ensamrätt till namnet». Det är ett minoritetsuttalande i HD av 1929, som här sättes i högsätet, trots att det på sin tid icke vann något gehör hos HD-majoriteten (NJA 1929 s. 283) och sedermera 1940 (NJA s. 648) lämnades helt åsido av en enhällig HD. I dessa båda rättsfall slog man fast, att den i äldre tid gällande ensamrätten till säreget adligt ättenamn icke sedermera uttryckligen upphävts och ej heller eljest kan anses ha upphört, varför den måste betraktas såsom alltjämt bestående. Ensamrätten till adligt släktnamn har därigenom under det gångna kvartsseklet varit en integrerande del av vår namnrätt, något som också erkännes i den nämnda artikeln.
    Där riktas emellertid samtidigt, med utgångspunkt från det — som man trodde begravna — minoritetsyttrandet,¹ mot den adliga namn-

 

¹ I artikeln lägges s. 484 tyngdpunkten på — det upprepas till yttermera visso s. 485 — att den adliga namnrätten »av minoriteten på det bestämdaste förnekats» — bakom ligger måhända Ibsens sats, att minoriteten alltid har rätt — och detta stödes ytterligare med att den ene av de båda minoritetsledamöterna också framlagt sin uppfattning »i egenskap av författare på det namnrättsliga området».

 

rätten en kritik, som är ofruktbar och ägnad att leda den namnrättsliga utvecklingen vilse.
    Vid redogörelsen för 1929 års rättsfall — där tre olika ståndpunkter voro representerade — inskränker sig artikelförfattaren till att referera å ena sidan majoritetens motivering för den adliga namnrätten och å andra sidan den argumentering som underkände all namnrätt över huvud. Såsom skäl till denna begränsning anföres, att motiveringarna för dessa båda ståndpunkter »giva hela underlaget för bedömandet av frågan om en vid sidan av släktnamnförordningen bestående adlig särrätt till släktnamn». Men detta underlag är ur namnrättslig synpunkt otillräckligt och behöver breddas. Den för den kommande utvecklingen viktigaste och mest intressanta av de tre ståndpunkterna är i själva verket den som icke refereras. Enligt denna existerade redan vid denna tidpunkt en allmän ensamrätt till egenartade släktnamn, adliga såväl som oadliga, vilken åsikt i HD företräddes av JR ALBERT KÔERSNER.² Det är det fortgående gradvisa framväxandet av denna allmänna namnrätt som är den röda tråden i den namnrättsliga utvecklingen. Och Kôersners uttalande är det första som i praxis lanserar en sådan allmän namnrätt, vilken han ansåg ha på sedvanerättslig väg vuxit fram till erkännande, innan ännu lagstiftningen givit den en uttrycklig sanktion.³ Sedan dess har den allmänna namnrätten vunnit ytterligare terräng, och såsom den för närvarande sista segern i praxis står avgörandet angående ideell förenings rätt till sitt namn i NJA 1946 s. 767, som jag tillåtit mig beteckna som en milstolpe i svensk namnrätt.⁴
    Betraktar man på detta sätt ensamrätten till säreget⁵ adligt namn som en banbrytare för den allmänna namnrätten, vilken ju i sin tur för gängse rättsuppfattning uppbäres av samma skäl som den adliga,⁶

 

² Även för hans del kan åberopas, att han framträtt som författare på det namnrättsliga området, nämligen i den postuma artikeln i TfR 1929 s. 526, där han närmare utvecklat sin ståndpunkt. Jfr min av Kôersner citerade doktorsavhandling. Bidrag till läran om namn och firma enligt svensk rätt, 1909, s. 36 ff. — HD-majoriteten hade i motsats till Köersner icke anledning ingå på frågan om existensen av en allmän namnrätt, då det föreliggande fallet fick sin lösning redan genom den avmajoriteten erkända ensamrätten till adligt namn.

³ Samma ståndpunkt vann majoritet i Norges Hoyesterett så tidigt som 1896 (Norsk Retstidende 1896 s. 530): »At en saadan privat Navnerett bestaar og kan kræve retslig Beskyttelse synes ogsaa i den Grad at ligge i Sagens egen Natur, at den ikke tiltrænger positiv Hjemmel i Lovgivningen».

⁴ En milstolpe i svensk namnrätt (Festskrift till Birger Ekeberg 1950 s. 135 ff.).

⁵ I artikeln beröres även begreppet »egenartat namn», som det dock skulle föra för långt att här ingå på. En i artikeln framställci fråga avseende 1940 års rättsfall bör emellertid besvaras: »varför det icke kunnat tillåtas vederbörande att få begagna namnet Lagerkrans, men däremot tillåtas dem att istället kalla sig Lagerkranser». Detta berodde icke på något judiciellt avgörande utan på en mellan parterna efter HD-domen träffad enskild överenskommelse, enligt vilken kärandena icke skulle motsätta sig att svarandena fortforo att begagna namnet Lagerkrans under sin livstid och att deras barn antogo namnet Lagerkranser.

⁶ Jfr min uppsats Materiell firma- och namnrätt i svensk praxis (Festskrift för O. Hj. Granfelt 1934, sedermera omtryckt i Om skydd för individualiteten, den personliga och den ekonomiska, 1940, s. 127 ff.

 

känner man icke någon frestelse att gentemot denna senare anlägga någon snål och avundsjuk »den ofrälses synpunkt»,⁷ utan hälsar den med glädje såsom den första svalan med bud om en kommande allmän namnrätt.⁸

    Artikelförfattaren ger ingenstädes uttryck åt den enligt min mening bärande tanken i namnrätten: att bereda den enskilde ett skydd för hans personliga integritet, en privaträtt till namnet i dess egenskap av att vara ett uttryck för personligheten och släktsammanhanget. Han menar, att det administrativa skyddet är tillfyllest, ja rentav bättre än det judiciella, och han såge helst att alla ärenden angående släktnamn avgjordes »uteslutande på grundval av släktnamnsförordningens bestämmelser». Det privaträttsliga skyddet, namnrättens kärna, skjutes härigenom helt åsido, och artikeln går ända därhän att förorda, att de judiciella namnrättsliga ärendena skola kunna korrigeras i administrativ väg.⁹
    I själva verket är ett av de mest svårlösta namnrättsliga problemen just det omvända läget: hur ett administrativt avgörande, som gör intrång i en bestående privaträtt till namn, på lämpligaste sätt skall kunna korrigeras judiciellt. Jag har tidigare framhållit, att man härvid såsom allmän princip måste fasthålla, att en privaträtt till namn icke får trädas för nära genom ett i administrativ väg givet beslut om tilldelande av visst namn.¹⁰ I detta syfte föreskriver 1920 års finska lag om släktnamn 7 §, att den som förmenar, att annan olovligen erhållit hans släktnamn äger att inom ett år efter därom erhållen kännedom vid domstol föra talan om åtgärdens upphävande, dock senast inom fem år
 

⁷ S. 485. I artikeln säges vidare s. 486: »Det ensidiga tillmötesgåendet av i rättegångsväg framställda adliga anspråk på namn borde, synes det, i vårt demokratiska samhälle, ha givit anledning till en synnerligen kritisk inställning till den adliga privilegierätten till namn och dess tillämplighet».

⁸ Artikelförfattaren däremot frågar sig s. 486, om det icke »vid avgörandet av de adliga namnrättsmålen i själva verket varit mera fråga om att giva uttryck för en inom tongivande juristkretsar förhärskande konservativ och klassbevarande samhällsåskådning än att tillämpa rättsgrundsatser».

⁹ Härvid tages till utgångspunkt det bekanta Pauliska målet (NJA 1936 s. 221). Innan detta anhängiggjordes, fick en person, som redan bar namnet Pauli såsom kyrkobokfört namn, detsamma godkänt av KM:t i statsrådet, varvid syftet var att säkerställa namnet även i rättegångsväg, ett beslut som gav anledning till en i konstitutionsutskottet 1934 reservationsvis framställd anmärkning. Det perspektiv, som det långa tidsintervallet ger på detta extraordinära namnbeslut, gör att man lär kunna betrakta det som ett unikum som inte manat — och ännu mindre manar till efterföljd. Artikelförfattaren däremot menar, att beslutet öppnar möjlighet för ofrälse med samma namn som adlig ätt att sabotera den adliga namnrätten: »Att möjligheten senare icke begagnats betyder givetvis icke, att den icke längre skulle finnas eller kunna i förekommande fall ånyo nyttjas» (s. 484). — Det Pauliska målet kom aldrig till saklig prövning i HD på grund av kärandens frånfälle.

¹⁰ Se min ovan not 6 berörda uppsats s. 136. Det har undgått artikelförfattaren, att jag redan där i not 2 anmärkt, att mitt av honom s. 481 citerade uttalande, som anförts av Sundberg, blivit missförstått av denne; däremot har Kôersner uppfattat det riktigt.

 

efter det släktnamnet antecknats i kyrkobok. Ett motsvarande stadgande är givet i 1923 års norska lag om personnamn § 15, varvid tiden för talans förande är begränsad till tre år från kungörandet, dock att »under særegne omstendigheter» vederbörande departement kan utsträcka fristen intill tio år. Däremot saknas en dylik regel i dansk rätt.¹¹ Hos oss avgöras namnärendena såsom bekant av Statistiska centralbyrån såsom sista instans. I vilken omfattning dess beslut, därest det kränker en äldre namnrätt, kan underkastas domstols prövning har ännu icke varit uppe i praxis, men hela vår namnrättsliga utveckling pekar på att en sådan befogenhet måste anses stå den namnberättigade till buds.
    Ett nordiskt samarbete på namnrättens område har redan blivit inlett, och vid detta kräver bland andra frågor även den sist berörda sin lösning, om möjligt i gemensamhetens tecken. En dansk namnrättskommitté tillsattes så tidigt som i början av 1952, och i slutet av samma år utsågs en svensk representant att deltaga i överläggningar, till vilka initiativ skulle utgå från Danmark. Ett sådant togs genom en första orienterande skrivelse i januari 1955, vari meddelades, att material insamlats om namnlagstiftning i andra länder och att förberedande möten hållits för att nå fram till de ämnen, som kunde antagas bli huvudpunkterna i arbetet och av vilka några — däribland ovan berörda namnskyddsfråga — i korthet angåvos. På dessa punkter anlades svenska synpunkter i två svarsskrivelser av mars och maj 1955. Men samarbetet har hittills inskränkts till denna förberedande skriftväxling.
    Till en början visades icke från övriga nordiska länders sida något intresse för en gemensam namnrätt. Men redan vid mötet för nordiskt samarbete på lagstiftningens område i juni 1953 beslöts att göra en hemställan hos respektive regeringar att — oberoende av det dansksvenska samarbetet — överväga utredning av frågan om en konvention om nordiskt namnskydd. Och vid nästa möte i juni 1954 anfördes från norsk sida att, om frågan om nordiskt namnskydd från annat håll toges upp till utredning — att regleras antingen genom en konvention eller genom lagstiftning — vore man för Norges del intresserad att deltaga i samarbetet. I Finland hade man på detta område i stort sett samma inställning som i Norge.
    I samtliga de nämnda fyra nordiska länderna¹² synes alltså kunna konstateras intresse för gemensam namnlagstiftning i den ena eller andra formen.

Gösta Eberstein

 

¹¹ Jfr O. A. BORUM, Familieretten I, 2 udg. 1945, s. 220 ff., där han bl.a. hänvisar till 1904 års danska namnlag § 6.

¹² Även Island tillfrågades i den danska rundskrivelsen av 1952, om det ville deltaga i namnrättsligt samarbete, men meddelade att man i varje fall icke vid denna tidpunkt önskade vara med.