Lagstiftningsfrågor vid höstsessionen med 1955 års riksdag
    Vid höstsessionen med 1955 års riksdag behandlades ett flertal lagstiftningsfrågor, av vilka några uppskjutits från vårsessionen och andra väckts genom propositioner under höstsessionen. Främst må nämnas den från vårsessionen uppskjutna behandlingen av propositionen med förslag till lag om socialhjälp, m. m., jämte därmed sammanhängande motioner.
    Förslaget till lag om socialhjälp antogs av riksdagen med vissa ändringar. Lagen träder i kraft d. 1 jan. 1957. Genom lagen upphävas, förutom lagen d. 14 juni 1918 om fattigvården, även vissa lagar om speciella behovsprövade hjälpformer, nämligen lagen d. 2 maj 1919 om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka och lagen d. 26 juli 1947 om kommunala pensionstillskott m. m. Däremot skola bl. a. kontantunderstöden vid arbetslöshet enligt den s. k. hjälpkungörelsen d. 27 maj 1949 samt mödrahjälpen alltjämt bestå.
    Handhavandet av socialhjälpsverksamhet skall, i likhet med vad som är fallet beträffande fattigvården, ankomma på kommunerna. Dessa skola även, med endast de undantag som f. n. gälla i fråga om fattigvården, bekosta verksamheten; ersättning av staten utgår till kommunerna för bl. a. socialhjälp till utlänning. I varje kommun skall finnas en socialnämnd. Denna skall i princip ha samma ställning som fattigvårdsstyrelsen nu har. I fråga om nämndens inre organisation bygger socialhjälpslagen på reglerna om kommunens styrelse i den nya kommunallag, som trädde i kraft d. 1 jan. 1955. Detta gäller exempelvis sättet för val av ledamöter och suppleanter i nämnden, i vilket hänseende bestämmelser ges om proportionellt valsätt. I samband härmed utmönstras regeln i fattigvårdslagen om att minst en ledamot skall vara kvinna. Val av ledamöter — antalet må icke vara under fem — och suppleanter i socialnämnd skall första gången äga rum i december 1956. Till den nu gällande regeln, att präst och tjänsteläkare äga deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar, ges ej någon motsvarighet. I stället stadgas, att socialnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att deltaga i nämndens överläggningar och att nämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör nämndens. — Reglerna om socialnämnden avse icke Stockholms stad. Där skola i stället gälla de särskilda bestämmelser, som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen. Därest i annan kommun organisationen icke lämpligen kan anordnas efter vad i lagen sägs, äger Konungen på framställning av kommunens fullmäktige medgiva de undantag, som finnas påkallade.
    I fråga om socialhjälpens innehåll bibehålles fattigvårdslagens uppdelning i obligatorisk hjälp, som kommunen är skyldig att lämna, och frivillig hjälp, som det står kommunen fritt att lämna. Frivillig socialhjälp skall utgå enligt grunder, som kommunens fullmäktige äga bestämma,

 

eller, om sådana grunder ej fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt. Obligatorisk socialhjälp skall, i den mån den hjälpsökande själv saknar medel och hans behov icke tillgodoses på annat sätt, utgå till minderårig, varmed i lagen förstås den som icke fyllt 16 år, och till den som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom arbete — härutinnan överensstämmer lagen med vad som gäller enligt fattigvårdslagen — samt vidare till den som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete. Genom utvidgningen till sistnämnda kategori sker en utbyggnad av den förebyggande hjälpen. Som en nyhet stadgas vidare, att socialnämnden har att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äga samband med nämndens verksamhet, samt, där så lämpligen kan ske, lämna annat bistånd i personliga angelägenheter.
    De nuvarande reglerna om hemortsrätt och om kommuners inbördes ersättningsskyldighet för utgiven socialhjälp ha i hög grad förenklats. Kostnaderna för frivillig hjälp skall alltjämt stanna på den kommun som utgivit hjälpen. Kommun, som lämnat obligatorisk socialhjälp åt svensk medborgare, vilken för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom annan kommun, äger enligt huvudregeln erhålla ersättning därför av denna kommun. Kravet på ett hjälpfritt år, det s. k. fattigvårdsfria året, såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt har sålunda slopats, likaså regeln att ny hemortsrätt ej kan förvärvas av den som fyllt 60 år. Även systemet med härledd hemortsrätt för hustru och barn har övergivits. — För fosterbarn m. fl. gälla vissa undantagsregler. — Är hjälptagaren ej svensk medborgare eller ej mantalsskriven i riket, skali det slutliga ansvaret åvila staten.
    I fråga om den återbetalningsskyldighet, som åvilar hjälptagaren och dennes anhöriga, medför socialhjälpslagens ikraftträdande i jämförelse med gällande lagstiftning långtgående begränsningar. För frivillig hjälp, som lämnats till någon efter det han fyllt 16 år, är hjälptagaren visserligen såsom hittills ersättningsskyldig. Ersättning för obligatorisk socialhjälp och för frivillig socialhjälp till minderårig skall däremot ej kunna uttagas av hjälptagaren annat än i vissa undantagsfall. Den viktigaste nyheten i fråga om den återbetalningsskyldighet som åvilar hjälptagarens anhöriga är, att ersättning ej skall kunna uttagas av barn för socialhjälp, som lämnats deras föräldrar, eller av föräldrar för hjälp, som utgivits till deras barn över 16 år. Beträffande föräldrars kvarstående ersättningsskyldighet samt makes ersättningsskyldighet ha gjorts vissa mindre ändringar. För frivillig socialhjälp är anhörig icke i något fall ersättningsskyldig. — Preskriptionstiden för kommuns ersättningsanspråk gentemot enskild — hjälptagare eller anhörig — har avkortats till tre år, och preskriptionen brytes endast genom anhängiggörande av talan.
    I avbidan på resultatet av viss utredning ha reglerna om ålderdomshem och andra anstalter gjorts till föremål för en huvudsakligen formell översyn. Därvid ha dock vissa bestämmelser, som ansetts otidsenliga, utmönstrats ur lagstiftningen, såsom om fattigvårdsstyrelsens tillsyn och disciplinära befogenheter samt om arbetsplikt och polishandräckning. Även reglerna om tvångsåtgärder mot försumliga försörjare ha i avbidan på pågående utredningar bibehållits i huvudsakligen oförändrat skick.

 

    Vad som hos socialnämnd förekommit rörande enskilds personliga förhållanden må ej yppas för obehörig. För brott häremot stadgas straff av dagsböter eller fängelse.
    I anslutning till den nya socialhjälpslagen ha beslutats vissa följdändringar i barnavårdslagen samt i lagen d. 20 mars 1936 om socialregister.
    Genomförandet av socialhjälpslagen påverkar också viss annan lagstiftning, men med vidtagandet av dessa ytterligare följdändringar har för tillfället fått anstå, eftersom socialhjälpslagen som ovan nämnts ej träder i kraft förrän d. 1 jan. 1957.
    Under höstsessionen framlades som ovan antytts ett par propositioner i lagfrågor. Sålunda antog riksdagen i enlighet med K. M:ts förslag en lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. Lagen, som trätt i kraft omedelbart efter publiceringen i Svensk Författningssamling, gäller t. o. m. d. 30 juni 1956. Den ger K. M:t befogenhet att, om så visar sig erforderligt, förordna om elransonering samt är utformad i nära överensstämmelse med den lag i ämnet, som gällde under åren 1949—1954.
    Vidare bifölls en proposition om ändring i lagen d. 1 dec. 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m. 1950 års fiskerättslagstiftning, som trädde i kraft d. 1 jan. 1951, föranledde i vissa fall minskning av det enskilda vattnet samt intrång i förut bestående enskild fiskerätt. Genom den nyss nämnda lagen bereddes möjlighet för den enskilde att få ersättning härför av statsmedel. En förutsättning var dock, att anspråk på ersättning framställdes före d. 1 jan. 1956. Genom den nu företagna lagändringen har anmälningsfristen förlängts med två år och utgår alltså först vid 1957 års slut.
    I anledning av motioner om ökat rättsskydd åt innehavare av sommarstugearrenden har riksdagen begärt översyn i lämpligt sammanhang av nyttjanderättslagens regler om lägenhetsarrende i syfte att öka arrendatorns skydd mot uppsägning. Slutligen kan nämnas, att en motion om rätt för markägare att vid avstående av mark till allmän väg erhålla full ersättning för intrånget — alltså utan avdrag för båtnadsersättning enligt 19 § i lagen om allmänna vägar — delvis vann riksdagens bifall. Riksdagen begärde nämligen utredning om en ändring av det nyssnämnda lagrummet, innebärande att regeln om avräkning för uppkommen nytta bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande stadgande i expropriationslagen.

 

Holger Romander