IVAR STRAHL m. fl. Om påföljder för brott. Andra omarb. uppl. Sthm 1955. Wahlström & Widstrand. 508 s. Kr. 39,50, inb. 45,00. — Kriminologisk handbok, utg. av Karl Schlyter, III.

 

    För en jurist som är verksam inom straffrättsskipningen är det ibland som om han famlade i ett töcken då han går att välja väg beträffande påföljden för det brott som är föremål för prövning. Han är visserligen inte obekant med de principer som bär upp den skiftande lagstiftningen på detta område. Man får även hoppas att det jäktande dagliga arbetet gett honom tid att ha lärt sig hur dessa principer utformats legislativt. Vad han dock under alla förhållanden säkert vet är att samhällets medel och möjligheter att nå lagarnas syften är skäligen begränsade. Domare lika väl som åklagare och försvarare har bitter erfarenhet av hur det i tidigare fall slagit slint på det ena eller det andra sättet, trots att påföljdssituationen förefallit klar och domen gått i den riktning som visa lagstiftare — stödda av juridisk och social sakkunskap — anbefallt eller i varje fall anvisat.
    Det sagda är ingenting nytt. Men tveksamheten och missräkningarna synes ha ökat på sista tiden. Möjligen kan också skarpare markerade motsättningar spåras mellan yrkesmännen på de olika områden där brottet är en central fråga. Detta är ingalunda bra — varken för samhället i gemen eller för de människor som blivit brottslingar. På ömse sidor av dombordet, inom fångvården och ute i socialvården efterlyses därför ökad stadga i fråga om lagskipningen och lagtillämpningen. Men något sådant kan rimligen inte nås utan att man till en början vet vad man talar om. Härför fordras bland annat tillgång till en vederhäftig framställning i ämnet, där förarbeten och författningar sammanförts systematiskt och lätt tillgängligt samt lagtillämpningen belysts av vägledande rättsfall.
    Att framhålla detta i en anmälan av det arbete varom här är fråga kan förefalla skäligen onödigt. Redan tidigare (SvJT 1949 s. 201) har dess utomordentliga värde som en för lagskipning och undervisning värdefull handbok fått en sakkunnig uppskattning. Vad som den gången sades gäller fortfarande, inte minst efter den författarmöda som nedlagts i syfte att handboken ändå bättre skall fylla sin uppgift. Men just därför är det inte ur vägen att i detta sammanhang framföra en synpunkt på de juridiska författarnas metodik vid uttolkningen av gällande lag.
    STRAHL har numera övergivit den vedertagna och av oförklarlig anledning i vårt land högt skattade metoden att kommentera lagverk genom framställningar, tämligen osystematiskt ordnade efter paragraferna under vilka förarbetena klippts samman. Ett utmärkande drag hos dessa handböcker är ofta avsaknaden av författarens egen ande över verket. Dylika fel vidlåda inte denna handbok. Både praktiskt verksamma jurister och de ungdomar som under universitetsstudierna försöka få ett grepp om juridikens anda och materia är Strahl tack skyldiga för hans

 

och hans medarbetares insatser som fängslande och sakkunniga skildrare av det utomordentligt viktiga ämne som denna handbok behandlar.
    Den nya upplagan inrymmer i förhållande till den tidigare flera betydande omarbetningar och tillägg. För den som genom verksamhet även utanför straffrättsskipningen fått uppmärksamheten riktad på alkoholbrottsligheten — en fråga som på sistone blivit än mera brännande —har doc. GUNNAR LUNDQUISTS redogörelse för metoderna för behandlingen av alkoholbrottslingar sitt särskilda intresse. Men framför allt är det helt omskrivna kapitlet om den svenska strafflagstiftningens —alla tidigare lagändringar till trots — alltför invecklade konkurrensregler utomordentligt vägledande. Efter att ha läst denna monografi till slut kan man helhjärtat instämma med Strahl när han till slut under rubriken Reformfrågor lakoniskt utbrister, att redogörelsen tydligt visar att en förenkling av konkurrensreglerna är behövlig.
    Kanske ställer sig en och annan läsare tveksam inför Strahls metod att i ett verk av detta slag vilket närmast är avsett att återge gällande lag och dess tillämpning i praktiken taga upp reformfrågor och i det sammanhanget smyga in idéer som ännu inte hunnit utanför en mera begränsad och exklusiv krets utredningsmän eller rent av är författarens egna. Om inte annat skulle detta kunna vara ägnat att irritera den stora skara jurister som gärna såge att lagstiftaren tillsvidare vore något mera återhållsam beträffande reformer och i stället lämnade åt praktikerna att åstadkomma den stabilisering varom talats i det föregående. Det låter säga sig. Men å andra sidan skadar det ingalunda att yrkesmännens intresse ständigt hålles levande för ett så viktigt område inom straffrättsskipningen som läran om brottspåföljderna utgör. Detta kan nog inte ske utan att man tämligen konstant för en idédebatt. Som ett inlägg däri är vad Strahls handbok ger under rubrikerna Reformfrågor otvivelaktigt av stort värde.

 

Ernst Leche