MAGNE SCHJODT. Hva er min eiendom verd ved ekspropriasjon. Oslo 1955. Nationaltrykkeriet. 247 s. Kr. 27,00.

 

    Under efterkrigsåren har stadsplaneringen i alla sina aspekter kommit att tilldraga sig ett alltmer stegrat intresse i samtliga kulturländer, oavsett om de deltagit i kriget eller icke. Att krigsskadorna framkallat ett behov av omedelbara åtgärder ligger i öppen dag. Emellertid har den kraftigt ökade trafiken jämte förslumningen särskilt av centrala delar av storstäderna i stigande omfattning gjort behovet av omplanering och sanering nära nog lika brännande. Detta gäller ej minst i vårt land, där den nya byggnsidslagen, lagstiftningen om zonexpropriation, förslaget om lagstiftning till främjande av saneringsverksamheten och pågående utredning om markvärdestegringen äro synliga tecken härpå. Ej minst genom ökad livaktighet i fråga om stadsplaneringen har behovet av expropriationer kommit att kraftigt öka, och intresset har därmed inriktats ej blott mot föreliggande möjligheter till expropriation, utan därjämte, och kanske i än högre grad, mot de regler, som gälla för ersättningens bestämmande. Detta har hos oss föranlett 1949 års ändringar i expropriationslagstiftningen. Genom denna utveckling har helt naturligt såväl hos oss som i främman- 

 

de länder uppmärksamheten kommit att riktas mot värderingstekniken i fråga om de vanligast förekommande objekten för expropriation, ett förhållande, som ytterligare torde komma att accentueras efter ett eventuellt genomförande av ett bebådat förslag om indragning av markvärdestegring innebärande ett dubbelt värderingsförfarande. På senare år har sålunda en litteratur vuxit fram på detta område. Betecknande är, att i England, där fastighetsvärderingen sedan gammalt varit högt utvecklad, det första och ännu ledande standardverket på området: D.M. LAWRENCE—H. G. MAY, Modern Methods of Valuation, utkom först 1943 (2:a uppl. 1949).
    Utom av specialartiklar i facklitteraturen av ett för icke-fackmannen oftast svårtillgängligt slag ha i vårt land de kurser i fastighetsvärdering, som på senare år anordnats, fått fylla behovet av vägledning rörande fastighetsvärdering av olika slag. Från tvenne av dessa kurser ha föredragen senare utgivits i bokform, nämligen: Värdering vid expropriation, Sthm 1954 (från de av justitiedepartementet anordnade kurserna för expropriationsdomare och -tekniker; anmäld i SvJT 1954 s. 326), och dubbelhäftet nr 1—2 1954 av Svensk lantmäteritidskrift (från Svenska teknologföreningens år 1953 påbörjade kurser).
    Ett norskt bidrag till den värderingstekniska litteraturen föreligger nu genom den av høgsterettsadvokaten MAGNE SCHJØDT utgivna boken rörande värdering av fast egendom vid expropriation. Förf. är Norges främste expert inom expropriationsrätten med en omfattande produktion bakom sig, varav särskilt hans stora monografi Norsk Ekspropriasjonsrett, 1947, är av största värde även för svensk rätt. Han har emellertid med sin nya bok — av vars sjutton kapitel fem återge av honom i den norska radion hållna populära föredrag — icke åsyftat att i egentlig mening skriva någon handbok i värderingsteknik. Syftet torde snarare ha varit att ge uttryck för de ofta gentemot tekniker och specialister på olika områden ganska kritiska åtsikter i värderingsfrågorna, vilka förf. kommit att omfatta efter en lång praktisk verksamhet. Detta till trots fyller boken högt ställda anspråk såväl i fråga om utförlighet och saklighet i detaljerna som när det gäller idérikedom och mångfalden av frågor, vilka upptagas till behandling. Då framställningen till formen är en livfull och medryckande berättelse ofta kryddad med någon historia ur förf:s rika praktiska erfarenhet, blir läsningen ej blott lärorik utan därtill även mycket underhållande.
    Efter några inledande kapitel rörande grundlagsskyddet för den fulla ersättningen vid expropriation samt vissa civilrättsliga och processuella frågor, övergår framställningen till de egentliga värderingsfrågorna, varvid först skogsvärderingen behandlas. Man får följa förf. på en resa till en odalman, som önskar få veta vad hans skogsdomäner äro värda. Värderingen sker efter alla kända metoder och leder till de mest olikartade resultat, vilkas inverkan på humöret och trakteringen under förrättningen icke undanhålles läsaren. Denne måste osökt göra den reflexionen, att ägaren bör ha varit än mera oviss om skogens »rätta värde» efter advokatens besök än före detta.
    Härefter följer ett synnerligen intressant och om stor praktisk erfarenhet vittnande kapitel om ersättning för odlad jord och hela lantegendomar, kompletterat av ett kapitel om värdering av grustag, lertag

 

och stentag. Förf. har här beaktat den svenska värderingstekniska litteraturen och omnämner de i svensk statistik redovisade erfarenheterna i fråga om markpriser. Han hänvisar även till de i Sverige anordnade kurserna i fastighetsvärdering och framhåller, att svenskarna äro försiktiga, när det gäller att ta ståndpunkt till vad som är det absolut riktiga. Skillnaden mellan en norsk och en svensk jurists sätt att behandla värderingsfrågorna beskrives träffande sålunda: »Når en norsk jurist har tenkt gjennom en sak, sier han: Det er klart at det og det er riktig. Den svenske juristen sier: Man torde møjligens kunna antaga at det forholder seg så og så. Når det gjelder skjønn, har nok den svenske formen atskillig for seg.»
    Därefter behandlas i särskilda kapitel ersättningsfrågorna vid expropriation för vattenregleringar, byggande i vatten, kraftledningar, järnvägar, vägar och jordrationalisering enligt en helt ny lagstiftning om »tilskiping av jordbruk». Av intresse för en svensk läsare är, att en motsvarighet till vår vattenlags bestämmelse om ett tillägg i vissa fall till värdet med 50 % finnes i norsk rätt, där dock förhöjningen endast utgör 25 %, och att motivet är detsamma: ägaren skall gottgöras för att han hindras deltaga i ett lukrativt utnyttjande av egendomen. Det är påfallande, att samma frågor som behandlas i svensk rätt så gott som genomgående synas vara aktuella även i den norska. Anm. vill blott rikta uppmärksamheten mot en enda av dessa nämligen frågan om ersättningens form. Skall ersättningen utgå såsom ett engångsbelopp, en årlig avgift eller in natura t. ex. genom nyodling av en exproprierad trädgård eller annan odlad jord? Norsk rätt lämnar prov på alla dessa ersättningsformer. Vid vattenregleringar skall t. ex. enligt lagen ersättningen utgå i form av en årlig avgift. Tanken är här den, att gården och bygden skall så långt möjligt sättas i samma läge som om intet ingrepp ägt rum. En sådan bestämmelse måste ju i tider av penningvärdeförsämring och flykt till realvärden framstå som verklighetsfrämmande. Det torde därför i dagens läge få anses mycket lyckligt, att den i svensk expropriationsrätt ursprungligen förefintliga möjligheten att utdöma ersättningen i form av en årlig avgift sedan länge avskaffats.
    De avslutande kapitlen angå expropriation enligt byggnadslagstiftningen och expropriation för hamnar, bryggor och fyrar samt slutligen skatterättsliga spörsmål i samband med expropriation. Vid behandlingen av värderingsfrågorna rörande byggnader och byggnadsmark uppehåller sig förf. rätt ingående vid den norska under kriget införda regleringslagstiftningen på området med dess förbud mot att köpa eller sälja fast egendom till högre pris än som vid »pristakst» blivit fastställt. Fram till 1954 skulle därvid värdet sättas enligt 1940 års prisnivå. Därefter skall emellertid ett »rimelig markedsverdi» fastställas, och därmed borde regleringens prissänkande effekt i stort sett vara upphävd. Om de gamla pristaksterna yttrar förf.: »Pristakstene etter de gamle regler er altså nå gått over i historien, men de har regjert oss så lenge at vi er merket av dem, og det har under dem oppstått og er løst spørsmål som har betydning for ekspropriasjonstakster og andre takster også i framtiden.» Man kunde dock nu vänta sig, att priserna skulle stiga genast, och förf. gör en liknelse med en kork, som är bunden vid

 

havsbottnen — i det ögonblick den frigöres, flyter den upp till ytan utan att stanna på vägen. Huru den faktiska prisutvecklingen i Norge sedermera gestaltat sig meddelar förf. emellertid icke.
    Ej minst det sista kapitlet med de skatterättsliga synpunkterna på expropriationer är av stort intresse även för en svensk läsare. Enligt stadgad praxis var i Norge ersättningen vid expropriation skattepliktig på samma sätt som om en frivillig försäljning ägt rum. Någon möjlighet att i expropriationsmålet få exproprianten ålagd att betala en med hänsyn till skatten förhöjd ersättning fanns icke, och regeln att expropriation icke skulle få medföra någon förlust för expropriaten upprätthölls alltså icke här. Frågan kom på sin spets genom ett mål avdömt av høyesterett år 1950. En skatt på 3/4 av ersättningen hade här drabbat expropriaten, och hans yrkande om att exproprianten skulle åläggas ersätta honom denna förlust avslogs. Genom en lagstiftning av år 1953 har nu möjligheter öppnats att vid expropriation mildra eller helt upphäva verkningarna av den allmänna skatterättens regler om skatt å realisationsvinst, vilka regler delvis äro betydligt strängare än de motsvarande svenska. 1953 års lagstiftning innebär i huvudsak, att befrielse från skatt efter ansökan kan medges, när och i den mån ersättningen för fast egendom användes till inköp av annan fast egendom, samt att, där så ej sker, den enligt de allmänna reglerna beskattningsbara ersättningen icke lägges till expropriatens övriga inkomster utan beskattas separat efter en särskild icke progressiv skala. — Med de stegrade skatterna och de till antal och omfång ökande expropriationerna har ju frågan om beskattningen av expropriationsersättningen aktualiserats även i Sverige och lett till 1947 års KF om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation m. m. (efter ändring 1951 i kommunalskattelagen numera ingående i denna såsom 35 § 4 mom.). Utvecklingen har sålunda löpt parallellt i de båda länderna, men olikheterna i skattesystemens uppbyggnad gör, att en direkt jämförelse icke kan anställas.
    I det föreliggande arbetet framträder ofta en under förf:s långa praktiska verksamhet framvuxen skepsis mot övertron på möjligheterna att enbart på teoretisk väg nå fram till praktiskt hållbara resultat i värderingsfrågorna. På ett ställe säger han härom: »Fagmenn på et avgrenset område er nesten alltid dårlige skjønnsmenn — de bør heller være vitner eller oppnevnt som sakkyndige utenfor skjønnsretten og forklare det som trengs, men ikke sette erstatningen. Det avgjørende for den er bruksverdi og salgsverdi, og for å finne fram til det må en mann se med begge øynene og dessuten kjenne til litt av hvert. Nettopp her glipper det ofte for teknikerne. De setter opp noen regnestykker og tror at dermed er alt gjort, men det er langt fra, regnestykket er i beste fall bare råemne for et skjønn.»
    Schjødt har med sin nya bok berett en både lärorik och roande läsning för den som har intresse för fastighetsvärderingens problematik. Man märker, att det är en jurist och ej en tekniker som fört pennan, och förf. ger den svenske läsaren mången nyttig tankeställare, ej minst genom det för oss ovanligt friska och fördomsfria greppet på ämnet i förening med utomordentlig sakkunskap.
 

 

Gustav Hjelmér