Bör införselexekutionen utvidgas?
    I Festskrift tillägnad Nils Herlitz har docenten WELAMSON behandlat en fråga, som vid åtskilliga tillfällen haft förespråkare och jämväl förevarit i riksdagsbehandling nämligen en utvidgning av möjligheterna till införselexekution till förmån för även andra fordringar, särskilt skadestånd. Förslag kan möjligen rätt snart vara att vänta om införselinstitutets tillämpning å jämväl oredovisade A-skatter. Då frågan om utvidgad införselexekution sålunda kan synas aktuell, bör det måhända icke vara opåkallat att framföra några praktiska synpunkter på frågan.
    Då införselinstitutet i ny gestalt återinfördes i svensk rätt, gällde denna exekutionsform realisering av familjerättsliga anspråk. Mot ett ingrepp i försörjarens arbetsinsats för uttagande av medel till en av honom beroendes aktuella levnadsbehov kan uppenbarligen ingen invändning göras även om av vissa skäl därutöver jämväl bidrag, som förlorat sin familjerättsliga natur, måst i begränsad mån göras införselgilla. Rättsordningen känner ju andra ännu mera djupgående personliga ingripanden mot försumliga försörjare. Denna exekutionsform finnes även i andra länder. Betecknande för dess särställning är att t. ex. de finska införselreglerna återfinnas i äktenskaps- och barnalagarna.
    Av fiskaliska skäl infördes sedermera skatteinförseln. Efter uppbördsreformen, varigenom arbetslönen vid lyftningen automatiskt blir föremål för innehållande, lär väl icke heller någon invändning kunna göras mot denna införsel i den mån den gäller skatter, jämförliga med källskatten. Däremot skulle det kunna ifrågasättas lämpligheten av att andra skatter åtnjuta denna särställning.
    I samband med reformeringen av bötesverkställighetslagen gjordes slutligen böter införselgilla. Att böter, vilka eljest åtnjuta sämsta rätt i en gäldenärs tillgångar, härigenom fått en företrädesrätt måste förvåna och har också förvånat såväl in- som utländsk rättsuppfattning. Att sprida ut straffverkställigheten över en avsevärd tid är också stridande mot principen, att straffet bör följa brottet så nära som möjligt. En bötfälld har möjlighet att erhålla anstånd med böterna och kan beviljas avbetalningsrätt. Finner åklagare, att den bötfällde oförvållat ej kan betala böterna, få de avskrivas. Den bötälldes intressen synas alltså väl tillgodosedda utan en privilegierad exekution. Att böter men däremot ej det därmed förbundna skadeståndet varit införselprivilegierade, har utgjort det främsta argumentet för yrkandet om sådant skydd även för skadeståndet. Skall bötesinförseln bibehållas, lär man väl i längden ej kunna förvägra det utomobligatoriska skadeståndet införselrätt.
    I de flesta införselfallen är nog orsaken att söka, icke i någon asocialitet utan i en bristande förmåga att handskas med sina medel. De veckolönade arbetstagarne utan annan egentlig tillgång än lönen torde utgöra det övervägande antalet införselgäldenärer. Den utredning, som

 

REINHOLD EILARD 201föregår ett införselbeslut, brukar vanligtvis visa ganska betydande skulder, ofta för avbetalningsköp av rätt umbärliga artiklar. Senare tids otvivelaktigt höga löneökningar motsvaras vanligtvis av ökade levnadskostnader. Denne genomsnittlige införselgäldenär har att vidkännas avsevärda avbränningar å sin veckolön. Källskatten drages utan någon spärr, därest arbetstagaren icke erhållit s. k. existensminimum. Detta utgör 1955 för ensam person i lägsta ortsgrupp 48 kr. i veckan och i högsta 60 kr. i veckan. För en person, som försörjer maka och tre barn är beloppet resp. 79 och 96 kr. i veckan. Utöver källskatten innehållas efter överenskommelse fackföreningsavgifter. Ehuru oprioriterade äro dessa avgifter bättre skyddade än någon privilegierad fordran, enär betalning av dem är en förutsättning för fackföreningens arbetstillstånd. Arbetstagaren häftar ofta i skuld till arbetsgivaren för varor eller förskott, som innehålles av lönen.
    Det i administrativ ordning fastställda existensminimum har ingen avgörande inverkan på det införselfria beloppet. Ehuru det senare vanligtvis torde fastställas högre, har det hänt, att införselgäldenär efter klagan fått ett ännu högre införselfritt belopp fastställt av överordnad exekutiv myndighet (överexekutor eller hovrätt). Praxis har m. a. o. icke låtit övertyga sig om, att t. ex. en familj om 5 personer i högsta dyrort skall kunna klara sitt nödtorftiga uppehälle med 96 kr. i veckan.
    Den, som kommer i personlig kontakt med en genomsnittlig införselgäldenär, kan icke undgå att finna hans tillvaro ganska trist. Berövad all föräldraglädje har han att vecka efter vecka under en avsevärd tid få sin arbetslön minskad med underhållsbidrag till ett barn, som han är eller blir allt mera främmande för, eller en make, som han oftast hyser allt annat än vänliga känslor för. Han får numera icke ens den skattelättnad vid taxering, som ortsavdraget tidigare lämnat. Så kommer källskatten, införsel för restskatt och kanske införsel för böter. När sedan fackföreningsavgiften och ev. skuld till arbetsgivaren avdragits, blir det icke mycket att röra sig med. Och detta försiggår vecka efter vecka, kanske under hela hans fullvärdiga arbetstid. En utvidgning av införselmöjligheterna till att omfatta all gäld skulle göra det exekutiva trycket å honom outhärdligt. Om han utöver nämnda avdrag skulle få vidkännas t. ex. oredovisad A-skatt, skadestånd, avbetalningslikvider etc. kan man förmoda, att hans arbetsglädje totalt försvunne. Trots att utmätningsframställningar i lön oftast bli resultatlösa, begära avbetalningssäljare städse sådan utmätning för betalningsförelägganden avseende avbetalningslikvider. Avbetalningshandeln beträffande för köparen vanligtvis onyttiga artiklar t. ex. böcker i praktband om yrkesgrupper o. d. skulle sannolikt få en uppblomstring, om avbetalningsposterna bleve införselgilla.
    Det sagda utesluter givetvis icke, att fall kunna förekomma, där ett införselförfarande för åtminstone vissa fordringar kunde vara berättigat, t. ex. månadsavlönade personer i relativt god löneställning men utan annan utmätningsbar tillgång. Det är mot tendensen att vilja giva en utvidgad införsel allmängiltighet, som min framställning riktar- sig. I villkorlig dom kan föreskrivas viss tid och visst sätt för skadeståndslikviden. Därest t. ex. bötesinförseln bibehålles och alltså skadeståndsin-

 

202 BÖR INFÖRSELEXEKUTIONEN UTVIDGAS?förseln blir en följd därav, vore det lämpligast, att domstolen, som fått hela brottsbilden klarlagd och utrett de sociala förhållandena, finge föreskriva tillämpningsformen. I domen skulle alltså fastställas, huruvida böterna och skadeståndet finge uttagas genom införsel i den bötfälldes lön och om sättet därför.
    Införsellagen är såsom exekutionslagstiftningen i övrigt bristfällig och motsägelsefull. Welamson har påvisat åtskilliga inkongruenser med förmånsrättsordningen och konkurslagstiftningen. En annan avvikelse kan framhållas. Ett avtal kan vara införseltitel men däremot icke utmätningstitel. Denna omständighet kan en rättssökande ofta ha svårt att förstå och även framstående juridisk expertis har ej accepterat detta förhållande (FT 1944 s. 142). Såsom Welamson framhållit äro motsägelserna delvis beroende på att utformningen av reglerna skett vid olika tillfällen utan samlat övervägande av hela komplexet. Det plåstrande, som exekutionslagstiftningen mera än andra rättsområden varit föremål för, måste ovillkorligen föranleda motsägelser. En reform av exekutionslagstiftningen i sin helhet är sedan decennier påkallad. Endast en genomgripande utsökningsreform kan åstadkomma konsekvens av alla hithörande regler. Det må undras, om icke reformeringen av införselexekutionen helt bör anstå i avbidan å den stora reformen.

 

Reinhold Eilard