Skadestånd i äktenskapsmål
Därest äktenskapsskillnad sker på grund av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt den andre, eller efter hemskillnad som vunnits därav att den ena maken grovt åsidosatt sina plikter mot den andre, njute denne enligt GB 11: 24 skadestånd efter vad med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter prövas skäligt. I de flesta fall blir fråga om tillämpning av nämnda stadganden aktuell vid äktenskapsskillnad enligt GB 11: 8.
Merendels lösas äktenskapsmålen inför domstol utan större stridigheter. I den mån makarna ej gemensamt anhålla om hem- eller äktenskapsskillnad bruka tvistigheterna i allmänhet röra sig om underhållsbidragens storlek. Detta vittnar i och för sig om att parterna i allmänhet inse och förstå att söndringen i regel icke kan läggas den ene eller den andre till last eller att de i vart fall med hänsyn till barnen i äktenskapet icke vill göra skilsmässan mer uppslitande än nödvändigt.
I de fall, där äktenskapsmålen kunna få en stark tillspetsning, föreligger antingen strid om vårdnaden om barnen eller bestridande av ena parten av motparts påstående att den förstnämnda brutit äktenskapet med hor. I dessa fall »tvättas hela den smutsiga byken» inför rätten, part och ensidigt inställda vittnen göra sitt yttersta att framställa partens tidigare äktenskapspartner i mörkast tänkbara dager.
En process om barnen, hur uppslitande den än må vara för parterna, kan ofta vara befogad och nödvändig. Här gäller det att barnen tillfogas minsta möjliga skada av föräldrarnas skilsmässa och att domstolen med de hjälpmedel (t. ex. barnavårdsnämnderna) den har till sitt förfogande ersätter parternas starkt subjektiva inställning till frågan med sitt objektiva bedömande.
En tillspetsning av processen enbart för att styrka en skadeståndsmedförande grund bär emellertid endast självändamålets prägel. Den skall endast nå syftet för den »förfördelade» parten att — under sken av kränkt oskuld — av den förre äktenskapspartnern pressa ut största möjliga ekonomiska fördelar. För att uppnå detta mål skyr vederbörande inga medel i avseende på bevisföring. Privatdetektiver anlitas för skuggning och avlyssning och processen leder ofta till att endera parten och dennes vittnen anmäls för oriktig partutsaga respektive mened. En stor del av polisens menedsutredningar lärer röra påstådda oriktiga utsagor i äktenskapsmål. Av blint hat och av hämndgirighet ser vederbörande endast till att ekonomiskt draga fördel av sin tidigare äktenskapspartner men bortser från andra följder, bl. a. för barnen. Föräldrarnas skilsmässa utgör för barnen regelmässigt en psykisk påfrestning; än hårdare blir denna, om det hat, som i en sådan process måste alstras mellan parterna och som i regel består för all framtid, skall förgifta barnens atmosfär under hela deras uppväxt.
Det stadgande, som innehåller bestämmelser om skadestånd, är enligt min mening föråldrat. Dess bibehållande, sedan straff för horsbrott borttagits, är en anomali. Det vållar i regel mer skada för båda parterna än vad ett ekonomiskt utbyte kan ge i fördel för ena parten. Det finnes sannerligen ingen anledning att sätta psykiska giftsprutor i händerna på folk att utnyttjas för tvivelaktiga ändamål.
Endast i undantagsfall är ena makens otrohet primär i förhållande till söndringen i makarnas äktenskap. Ofta är äktenskapet redan »trasigt», när någon av makarna söker sexuell förbindelse utom äktenskapet. Men den förfördelade parten vill ej — för att kunna nå en ekonomisk fördel — inse att även i dessa fall söndringen uppstått på grund av stridigheter i lynne och tänkesätt, d. v. s. en ömsesidig missanpassning i äktenskapet. Vederbörande framställer sig som ett mönster av alla dygder medan motparten ensam genom sitt »sedeslösa» liv framställes som monster och ensamt vållande till att äktenskapet gått sönder och absolut ovärdig och omöjlig att handha vårdnaden om barnen eller ens ha umgängesrätt med dem. Medan änglavingarna växer fram på den ena parten förses motparten med både bockfot och horn, en inställning som mänskligt sett är en ömklig syn. Denna partens överdrivna föreställning om sin egen förträfflighet och oförmögenhet att inse egna fel och egen medverkan till söndringen i äktenskapet gör att domstolen ser mycket skeptiskt på äktheten i vederbörandes påstådda känsla av att vara grovt kränkt. Domaren känner enbart olust inför skådespelet samtidigt som han frågar sig om en kränkning av detta slag verkligen kan skattas i pengar. Kan en ekonomisk kompensation ge plåster på sådana sår, om de äro äkta?
Det ligger i domstolens skön att avgöra om och i vad mån skadestånd skall utgå. Men detta, att det icke föreligger någon ovillkorlig rätt för en »förfördelad» part att erhålla skadestånd, är i och för sig ägnat att skärpa processen.
Många advokater vilja icke befatta sig med äktenskapsmål. Men även de advokater, som åtaga sig sådana mål, känna säkerligen i allmänhet stor olust inför dessa. Huruvida initiativet till yrkande om skadestånd kommer från parten själv eller hans advokat kan en utomstående icke
bedöma, men säkert torde vara att folk i allmänhet i stor utsträckning äga kännedom om möjligheten att under vissa förutsättningar erhålla skadestånd i samband med äktenskapsskillnad. Så länge möjligheterna till skadestånd finnes, torde emellertid en advokat — vare sig initiativet kommer från honom själv eller från hans huvudman — icke kunna undgå att förelägga frågan domstolens prövning vid risk att eljest bli klandrad för att icke tillvarataga sin huvudmans intresse. Fast nog tycker en domare många gånger att arten av den bevisföring, som i målet kommer till uttryck, utgör »större våld än nöden kräver».
Det kan icke vara ett samhälleligt intresse att bibehålla ett stadgande vars tillämpning gör rätten till skådeplatsen för ett vädrande av osunda och skadebringande lidelser. De skall villigt erkännas, att det finns fall, där man tycker att den ena parten burit sig åt som ett kräk och att vederbörande väl kommer ganska lättvindigt undan endast genom att erhålla skilsmässa. Detta får dock icke skymma blicken för att det i övriga antalet fall är objektivt sett olustigt och föga rättvist att döma ut skadestånd. GB 11: 24 inrymmer i sig en egendomlig form av ideellt skadestånd och enligt min mening bör ett radikalt streck strykas över denna skadeståndsform. Någon moraliskt hämmande inverkan på parterna i ett äktenskap torde lagrumet i och för sig icke utöva.
Ragnar Adde