NÅGRA EXEKUTIONSRÄTTSLIGA OKLARHETER

 

AV JUSTITIERÅDET HJALMAR KARLGREN

 

Klagan över en av utmätningsman hållen utmätningsförrättning medför som bekant icke avbrott i verkställigheten, lika litet som talan mot överexekutors motsvarande beslut i mål om utmätning hindrar verkställighet av beslutet, 210 och 53 §§ UL. Den högre instansen — överexekutor resp. hovrätt — kan emellertid interimistiskt förordna om inhibition, varigenom vidare fortgång av förfarandet inställes, 208 och 218 §§. Men medan vid klagan över utmätningsmans förrättning överexekutors interimistiska förordnande även kan avse redan skedd verkställighet — i det myndigheten må föreskriva den »rättelse» vartill omständigheterna föranleda — synes vid talan mot överexekutors beslut någon dylik befogenhet icke tillkomma hovrätt.¹ Vad som stadgat som interimistiskt förordnande i hovrätt anses äga motsvarande tillämpning även å sådant i HD. — Till jämförelse må anmärkas de lagbestämmelser, som reglera det fall att, sedan domstol beviljat kvarstad, högre instans interimistiskt tager ställning till kvarstadsavgörandet, något som kan vara påkallat särskilt därför att den lägre domstolens kvarstadsbeslut genast skall verkställas, 17: 14 st. 2 p. 2 RB, 42 § 1 st. UL jfrt med ingressen till 37 § samma lag. Den högre instansen äger enligt dessa bestämmelser förordna om inhibition, varigenom vidare verkställighet förhindras, men vad som redan verkställts kan, på skäl som angivas i NJA II 1943 s. 631 f., icke i interimistisk ordning bringas att återgå, 50: 8 resp. 55: 8 st. 2 p. 2 RB.
    Även då det beslut av överexekutor, varemot talan föres, innehåller att redan verkställd utmätning skall gå åter eller vara förfallen, t. ex. därför att gäldenären ansetts ha presterat godtagbar likvid, NJA 1952 s. 382, SvJT 1951 s. 269 (eventuellt i form av kvittning, jfr NJA 1912 s. 6, 256, 459),² gäller i tillämpliga delar något liknande. Beslutet lärer oberoende av förd talan böra gå i verkställighet, i allt fall i den meningen (se vidare nedan) att det förutvarande rättstillståndet faktiskt restitueras, jfr 50 § och, vad beträffar beslut av överexekutor, omförmälda 53 § UL.³ Och hovrätt (eller HD) torde icke äga interimistiskt förordna, att egendomen alltjämt skall behandlas som utmätt. En provisorisk verkställighet i strid mot den lägre instansens beslut skulle på sin höjd kunna tänkas komma till stånd sålunda, att den högre myn-

 

Assessor GERT BOËTHIUS och just.r. ERIK SÖDERLUND och HUGO DIGMAN ha haft vänligheten att genomläsa denna uppsats i manuskript och ha därvid gjort värdefulla påpekanden.

¹ TRYGGER, Kommentar till utsökningslagen, 1 uppl. s. 531.

² Eller därför att egendomen ansetts på grund av sin egen beskaffenhet eller med hänsyn till viss tredje mans rätt icke böra utmätas, se t. ex. NJA 1954 s. 177.

³ Se angående sistnämnda lagbud TRYGGER 2 uppl. s. 167 (»och dess beslut, varigenom ändringsyrkandet bifalles» etc.).

 

digheten, om så yrkas, förordnar om kvarstad eller motsvarande handräckningsåtgärd, 218 § 2 p. UL; se i detta sammanhang icke blott 50: 8 resp. 55: 8 st. 2 p. 1 RB, enligt vilka lagrum den högre instansen, när den lägre avslagit ett i tvistemål framställt kvarstadsyrkande, äger interimistiskt bevilja åtgärden, utan även 15: 5 st. 1 och 3 RB med motiv, utvisande att regeln om att »den rätt där rättegången är» må meddela interimistiskt kvarstadsförordnande är tillämplig även då frågan om kvarstad uppkommer först i högre rätt. Emellertid är det ovisst, om 218 § 2 p. UL tillstädjer den högre instansen att meddela interimistiskt kvarstadsförordnande i de fall då yrkande om kvarstad icke framställts redan i den lägre instansen utan målet där uteslutande gällt annan exekutiv åtgärd (här utmätning).⁴ Den sakrättsliga effekt, som uppnås på ifrågasatta väg, är i vilket fall som helst relativt obetydlig. Kvarstad medför ingen förmånsrätt⁵ och skyddar i stort sett icke heller eljest mot gäldenärens övriga fordringsägare vare sig vid utmätning, 72 § 2 st. UL, eller i konkurs, NJA 1919 s. 135, 1924 s. 588, jfr 1882 s. 100; om dess betydelse i förhållande till gäldenärens singularsuccessorer se strax i det följande.
    Hur verkar då ett definitivt avgörande i högre instans, t. ex. i hovrätt, varigenom upphävts den lägre myndighetens, överexekutors, beslut om att utmätning skall på den ena eller andra grunden gå åter? Antag att den utmätta lösa egendomen⁶ i tiden mellan överexekutors beslut och hovrättens avgörande blivit av gäldenären föryttrad till tredje man. Står sig, trots att hovrätten »återställt» utmätningsbeslutet, dennes förvärv? Eller har hovrättsavgörandet retroaktiv verkan, med påföljd i princip att tredje man icke gentemot utmätningsborgenären åtnjuter bättre rätt än han ägt, om överexekutors beslut haft det innehåll det enligt hovrättens mening borde haft? En utmätning medför ju icke blott förmånsrätt utan är även bindande mot gäldenärens singularsuccessorer eller jämförliga rättsägare. Utmätningsborgenärens rätt kan överhuvud, såsom ock ofta sker, med hänsyn till sina grundläggande rättsverkningar karakteriseras som en tvångsvis uppkommen panträtt, låt vara att som naturligt är — det utgör ingen bärande invändning mot panträttskonstruktionen — i vissa mindre fundamentala stycken gälla från reglerna om konventionell panträtt avvikande regler. Vad saken rör är alltså, huruvida den tvångspanträtt, som enligt överexekutors beslut upphört men enligt hovrättens avgörande skall bestå, förmår omintetgöra eller »taga över» tredje mans mellankommande rättsförvärv.⁷ Frågan har principiella aspekter av intresse. Den är självfallet icke avgjord allenast med en hänvisning till att under åsyftade mellan

 

⁴ Angående tillkomsten av 218 § 2 p. UL se NJA II 1941 s. 494 ff., 1947 s. 204. — Man undrar bl. a. huruvida och på vad sätt grundsatserna i 188 § UL skulle i förevarande läge tillämpas (jfr SvJT 1936 rf. s. 35, sammanställt med SvJT 1918 rf. s. 107, ävensom VINGE, Om kvarstad i civila mål, 1951, s. 20, 40 ff.).

⁵ En sak för sig är, att kvarstad ofta utverkas av en rättsägare som på annan grund har panträtt eller eljest förmånsrätt i vederbörande egendom (t. ex. sjöpanträtt i fartyg). Se härom VINGE s. 18 f.

⁶ Från utmätning av fast egendom bortses i denna uppsats, där ej annat särskilt anmärkes.

⁷ Kan utmätningsborgenären utöver sin rätt enligt utmätningen, alltså på annan grund, åberopa någon mot envar gällande rätt (t. ex. sjöpanträtt), blir frågan naturligen ej aktuell, NJA 1954 C nr 1035 och ovan not 5.

 

skede överexekutors beslut om utmätningens återgång skall, som vi sett, (faktiskt) gå i verkställighet utan hinder av förd klagan.⁸ — En liknande fråga är, huruvida efter utmätningens återställelse genom hovrättens avgörande utmätningsborgenären äger, i konflikt med gäldenärens övriga fordringsägare, åtnjuta förmånsrätt räknad redan från den dag då utmätningen från början företogs, alltså icke först från sagda återställelse.
    De nämnda spörsmålen torde böra ses mot bakgrunden av att en utmätning, på sätt av UL framgår, innefattar två moment, ett »processuellt» och ett »kvasicivilrättsligt». Det förra består enligt härskande uppfattning — som visserligen har blott svagt stöd i UL — i förklaringen att viss egendom är utmätt.⁹ Till densamma är i första hand anknuten den rättsverkan, att särskilda i UL föreskrivna åtgärder — försäljning av egendomen, fördelning av köpeskillingen m. m. — sedermera få och skola äga rum.¹⁰ Dessa åtgärder ha i nämnda förklaring, även om egendomen icke skulle ha vederbörligen utmärkts såsom utmätt (se nedan), tillfyllestgörande rättsgrund. Såtillvida blir alltså utmätningen redan på detta tidiga stadium bindande mot gäldenären själv.¹¹ Även straffrättsligt, vid tillämpning av numera 10: 12 strafflagen, anses i praxis förklaringen om utmätning vara utslagsgivande för dennas rättsverkan, åtminstone när fråga är om ansvar för gäldenären eller med honom jämställd person, NJA 1899 s. 149, jfr 1875 s. 467.¹² — Det kvasicivilrättsliga momentet utgöres åter av att egendomen tages om hand av utmätningsmyndigheten eller dock av denna utmärkes såsom utmätt, med andra ord blir föremål för ett slags publicitetsförfarande. Enligt uttrycklig föreskrift i 77 § UL är nämligen uppkomsten av utmätningsborgenärens förmånsrätt beroende av att med egendom förfares på antydda sätt. Lagen har i förevarande sakrättsliga hänseende, såsom ock understrykes i Nya lagberedningens härutinnan mycket talande motiv,¹³ uppställt rekvisit analoga med dem som gälla för konventionell panträtts uppkomst. Det är då näraliggande att jämväl när det rör sig om förhållandet till gäldenärens singularsuccessorer eller därmed jämförliga intressenter, d. v. s. såvitt angår tredje mans förvärv av den utmätta egendomen eller rätt därtill, anse en sakrättsligt verkande tvångspanträtt uppkomma först när berörda »besittningsändrande åtgärder» — inkl. i vissa fall denuntiation, 74 § 2 st. och 75 §

 

⁸ Då t. ex. i 17: 14 st. 1 RB helt allmänt åt domstol inrymts befogenhet att, när skäl äro därtill, förordna att dom må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft, har säkerligen icke avsetts att fatta position till rättsspörsmål av den art som nu antytts. — Se, för vissa fall, NJA 1954 s. 101, 1955 s. 377.

⁹ ALEXANDERSON, Lärobok i rättskunskap etc., Utsökning, s. 81, HASSLER, Utsökningsrätt s. 207, 215, OLIVECRONA, Utsökning, 2 uppl. s. 148, 151 samt, beträffande kvarstad, NILSSON-STJERNQUIST, Om handräckning, 1946, s. 176, DILLÉN i SvJT 1946 s. 334, 343, VINGE s. 28 f. (även konkludent förklaring accepteras). Se ock, mycket extremt, LUNDBERG, Handledning för exekutorer och stämningsmän, 4 uppl. 1954, s. 95 f. — Utmätningsförklaringen kan bl. a. vara av vikt vid bedömandet av om viss betalning skett »frivilligt» eller exekutionsvis, NJA 1951 s. 736.

¹⁰ Jfr OLIVECRONA s. 167.

¹¹ Se NJA 1908 s. 331 och härom nedan not 33.

¹² TRYGGER 2 uppl. s. 281, HASSLER s. 219, OLIVECRONA s. 169 f.

¹³ Förslag till utsökningslag, 1876, s. 98 f. Jfr NJA 1880 s. 102 (just.r. Huss' och Naumanns votum).

 

2 st. UL¹⁴ — företagits. Dessförinnan skulle föreligga en mot gäldenären själv bindande men icke sakrättsligt utbildad tvångspanträtt. Inom parentes sagt kan då också ifrågasättas, att den skadeståndsskyldighet — och varför icke även det straffrättsliga ansvar — som drabbar en tredje man, vilken obehörigt rubbar det utmätta godset, betingas av att besittningsändrande åtgärder ägt rum, vadan enbart utmätningsförklaringen skulle vara otillräcklig för att utmätningen härvidlag vore att anse som »fullbordad».¹⁵ Att märka är i detta sammanhang att med straffrättslig ansvarighet för tredje man kan vara förbunden restitutionsskyldighet för denne gentemot utmätningsmyndigheten, NJA 1921 s. 659.¹⁶
    Nämnda slutsats, att det när borgenärsskydd ej finnes måste brista i sakrättsligt skydd jämväl vad angår relationen till singularsuccessorerna, är emellertid bräcklig. Tvärtom leder tendensen i nyare rättspraxis, just beträffande panträtt, i motsatt riktning. Ty den omständigheten att en rätt till viss sak — såsom rätt på grund av pantförskrivning före pantens traderande — är blott obligatorisk i mening av atticke kunna hävdas gentemot medkontrahentens borgenärer anses ingalunda hindra att rättigheten verkar sakrättsligt i det hänseendet, att den kan åberopas mot en singularsuccessor i ond tro, NJA 1924 s. 329, 1925 s. 80, 1940 s. 297, jfr 11:2 HB. Detta innebär ett erkännande av eller ligger i linje med det berömda germanistiska rättsinstitutet »jus ad rem» (till skillnad från »jus in re»), som plägar sägas ha den innebörden att en singularsuccessors onda tro rörande det förhållandet att tidigare

 

¹⁴ I motiven framhålles, att genom delgivning av förbud enligt 74 § 2 st. ernås samma ändamål som med de besittningsändrande åtgärderna i övrigt, alt först sedan förbud enligt 75 § 2 st. delgivits, utmätningen finge anses lagligen fullbordad, i det delgivningen utgjorde ej enbart en säkerhetsåtgärd utan en del av utmätningen, samt att förbudets delgivning således lika väl som de i 74 § föreskrivna åtgärderna vore ett villkor för erhållande av förmånsrätt. Överensstämmande TRYGGER 2 uppl. s. 273, 281 not 2.

     Sedan fordran jämlikt 75 § 2 st. blivit denuntiationsvis tvångspantsatt, kan — vilket stämmer med vanliga panträttsregler — den pantsatta fordringens gäldenär ej längre med befriande verkan erlägga betalning till ägaren av fordringen (utmätningsgäldenären), NJA 1912 s. 570. Behovet av att även straffrättsligt beivra sådan betalning förringas naturligen härigenom. Betalningen (alltså utgivande av penningar, icke av »gods», se samma rättsfall) blir straffbar allenast om däri kan anses ligga en överträdelse av sådant »annat dylikt myndighets förbud» som åsyftas i 10: 12 strafflagen. Jfr i ämnet VINGE s. 34.

   Det kunde tänkas att vid utmätning enligt 74 § 2 st. UL, liksom vid kvarstad (men naturligtvis icke vid skingringsförbud), skulle utöver denuntiation till tredje man krävas ett utmärkande av godset i dennes besittning, jfr DILLÉN s. 339 ff. De lege lata torde dock, såsom i doktrinen framhållits (se senast VINGE s. 30 not 1), ett dylikt krav icke kunna uppställas.

¹⁵ Så synbarligen rörande motsvarande äldre straffbud BERGENDAL, Lärobok i rättskunskap etc., Straffrätt, 2 uppl., s. 214. DILLÉN hävdar åter (s. 343, 344 not 1), att om, såsom i NJA 1899 s. 149 skett, egendom anses utmätt redan genom förklaringen därom samt denna således tillerkännes konstitutiv innebörd, måste det i förklaringen om utmätning (eller om kvarstad) innefattade förbudet att rubba egendomen gälla för envar. Att det skulle vara tvunget att draga en sådan konklusion är likvisst långt ifrån självklart. — Se även NILSSON-STJERNQUIST s. 176 ff., vars framställning dock är, med sitt bildspråk, mindre klar.

¹⁶ Jfr NJA 1912 s. 37 (fråga om skyldighet för tredje man, som på visst sätt hindrat utmätningsförfarandets fortgång, att på talan av myndigheten utgiva ersättning motsvarande utmätningsfordringens belopp) samt SvJT 1927 rf. s. 73 (konkursbo ej målsägande i rättegång om ansvar för rubbande av utmätt egendom; tvivelaktig hovrättsdom).

 

för annan person stiftats en obligatorisk rätt till den förvärvade saken ådrager honom förpliktelse att respektera densamma.¹⁷ Angående innebörden av dylik ond tro råder emellertid, i varje fall för svensk rätts del, ingen klarhet. Måste förvärvet å singularsuccessorns sida stå tillbaka för den obligatoriska rättigheten, även om successorn allenast bort känna till dennas existens?¹⁸ Eller fordras, men räcker också, vetskap hos honom om rättighetens förhandenvaro? Eller måste rent av krav ställas på kvalificerad dolus, d. v. s. ett markerat obehörigt eller stötande beteende å successorns sida, så att förvärvet av särskilda skäl ter sig som stridande mot goda seder, tro och heder o. s. v. (jfr begreppet »kollusion») ?¹⁹
    Resultatet av det nu senast anförda blir, att det låter sig väl förena med allmänna rättsgrundsatser att tillerkänna en utmätningsförklaring, som icke eller ännu icke åtföljts av några besittningsändrande åtgärder, ifrågavarande begränsade sakrättsliga verkan, nämligen gentemot en med hänsyn till förklaringens existens ondtroende tredjeman-förvärvare. Även i föreliggande avseende kan för övrigt göras jämförelse med kvarstadsinstitutet. Fastän kvarstad som sagt i stort sett icke medför sakrättsligt skydd mot gäldenärens övriga fordringsägare, anses merendels att en »överlåtelse eller upplåtelse av rätt till kvarstadsbelagd egendom blir ogiltig, om medkontrahenten hade kännedom om kvarstaden».²⁰

 

¹⁷ Hänvisas må särskilt till DERNBURG, Lehrbuch d. preussischen Privatrechts, I, 5 uppl. 1894, § 184 (vilken uppfattar talan grundad på jus ad rem som »persönliche Klage wegen dolus des Erwerbers») samt GIERKE, Deutsches Privatrecht, II, 1905, s. 607 ff. (»persönliches Recht mit beschränkter dinglicher Wirkung»). Beträffande rättsinstitutets grund och uppkomst — även kanonistiskt inflytande? — råda emellertid delade meningar, se sålunda ERNST HEYMANN i Festschrift f. Gierke, 1911, s. 1167 ff.

¹⁸ Och vad betyder i så fall detta »bort»? Icke blott uppmärksamhets- utan även undersökningsplikt?

¹⁹ Jfr NIAL i SvJT 1940 s. 681. Ställes så strängt krav som senast sagts, lär man för resten även från romanistiska utgångspunkter kunna komma fram till ett skydd för den som sådan obligatoriska rättigheten, se t. ex. HECK, Grundriss d. Sachenrechts, 1930, s. 112. 

   Inom fastighetsrätten lär principen jus ad rem icke kunna appliceras, se NIAL i TfR 1944 s. 156 f., jfr UNDÉN i TfR 1940 s. 527 (märk dock även NJA 1893 s. 219 och 1914 s. 263, med kommentar av ALMÉN i SvJT 1918 s. 15 f.), ej heller utan vidare inom auktorsrätten, NJA 1939 s. 592 och 1949 s. 645. Vad det förra beträffar är märkligt, att den preussiska »Allgemeines Landrecht» av 1794, som i lag fastslog sagda rättsprincip, sedermera genom särskild lagstiftning (år 1872) satte principen väsentligen ur spel i vad angick fast egendom, DERNBURG a. a. § 185.

²⁰ HASSLER s. 323. Se vidare OLIVECRONA s. 211 och framför allt TRYGGER 1 uppl. s. 433 f. I motsats till Hassler och Olivecrona jämställer Trygger uttryckligen förvärvarens »Wissenmüssen» i hithörande hänseende med hans »Müssen». — Här bortses från att det kan diskuteras om icke t. o. m., trots kvarstadens i allmänhet svagt utvecklade sakrättsliga verkningar, densamma under vissa förhållanden bör vara bindande även mot godtroende förvärvare, se den beaktansvärda framställningen hos VINGE s. 33. Märk slutligen, att kvarstadsborgenär kan på goda grunder ifrågasättas åtnjuta företräde framför den som tidigare från gäldenären förvärvat egendom (lösöre), som ej traderats och ej heller rätteligen lösöreköpsbehandlats; hovrättsdomen i SvJT 1925 rf. s. 56 torde ej vara efterföljansvärd. På liknande sätt bör även ett skingringsförbud, därest förvärvaren är ondtroende, medföra ogiltighet (så Trygger, Olivecrona m. fl.) DILLÉNS opposition mot Trygger på denna punkt, under åberopande av att det s. k. kompletterande förbudet i 180 § 2 p. UL i så fall vore överflödigt (s. 326 ff.), är svårförståelig. Därav att skingringsför-

 

    Så långt rörande utmätnings rättsverkningar i allmänhet. Vi återgå nu till ovan antydda fall, där överexekutor förklarat utmätningen förfallen men hovrätten med upphävande av detta beslut dekreterat att utmätningen skall fortgå samt tredje man under tiden mellan överexekutors utslag och hovrättens avgörande förvärvat en med utmätningsborgenärens tvångspanträtt oförenlig rätt. Så mycket kan väl då genast sägas, att under förutsättning att det ankomme allenast på utmätningens processuella moment hovrättens utslag måste verka retroaktivt i förut angiven mening. Det synes nämligen bäst överensstämmande med gängse processuella grundsatser, att utslaget i högre instans icke blott verkar »konstitutivt», ex nunc, utan utövar »deklarativ» effekt. Under angivna förutsättning borde alltså efter hovrättens utslag den en gång företagna utmätningen anses »återställd», icke blott så att någon ny utmätningsförklaring ej behövde meddelas, i det att utmätningen finge omedelbart fortsätta med egendomens försäljning o. s. v.,²¹ utan även så att det hädanefter med verkan mot en singularsuccessor eller annan jämförlig tredje man vore avgjort, att egendomen redan vid tiden för dennes förvärv var att betrakta som utmätt. Tredje mans fång borde, annorlunda uttryckt, tänkas villkorat av att det utmätningsfria tillstånd, som till synes etablerats genom överexekutors beslut,²² blir beståndande, alltså icke genom ett avgörande i högre rätt förklaras i verkligheten aldrig ha förelegat. Undantag finge visserligen göras såvitt allmänna civilrättsliga regler om godtrosförvärv föranleda detta. Men dessa reg-

 

bud tillerkännes nämnda verkan följer väl icke utan särskilt stadgande, nämligen just 180 § 2 p. UL, att en dylik förvärvare är förpliktad att underlåta utgivande av godset, genom vilket undandragande av detsamma från gäldenären ju åstadkommes ett slags besittningsändring. Det är sedan ett spörsmål för sig, om icke med hänsyn till sagda effekt av det kompletterande förbudet den skillnad som eljest föreligger mellan kvarstad och skingringsförbud blir såvitt angår egendom i tredje mans besittning upplöst i intet; märk att för överträdelse av förbudet straffas numera tredje man enligt samma stadgande, 10: 12 strafflagen, som en kvarstadsrubbande tredje man (jfr även ovan not 14 in fine). Det må tilläggas, vad angår skingringsförbud överhuvud taget och den av Dillén urgerade principiella olikheten mellan sådant förbud och kvarstad, att 10: 12 strafflagen näppeligen ger otvetydigt besked därom, huruvida ansvar för kränkning av skingringsförbud kan drabba icke blott gäldenären, till vilken förbudet närmast kan sägas vara riktat, utan även (såsom synes, för motsvarande äldre straffbuds del, ha varit STJERNBERGS åsikt) en om förbudet underkunnig tredje man.

²¹ I förbigående må framhållas, att en offentlig förrättning sådan som utmätning eller exekutiv auktion i anledning av utmätning sällan kan till följd av fel i förfarandet (här avses alltså ej det fall att ifrågavarande egendom tillhör tredje man) vara en nullitet; förrättningen måste, om icke annorledes så eventuellt genom extraordinärt rättsmedel, för ändamålet klandras. Om det undantag från denna regel, som synes ha gjorts i NJA 1948 s. 444, se HERLITZ, Förvaltningsrättsliga plikter, 1949, s. 434 med not 1, ävensom HASSLER s. 98 samt STRÖMBERG i FT 1955 s. 118. Av intresse för ämnet äro för övrigt bl. a. rättsfallen NJA 1891 s. 272, 1900 s. 328, 1908 s. 157 (jfr 1898 s. 490, ej utmätningsauktion).

²² Har däremot utmätningsman och överexekutor vägrat utmätning men hovrätten kommit till motsatt resultat och beviljat densamma, jfr NJA 1890 s. 23, kan — då utmätningsförklaring följaktligen meddelats först av hovrätten — utmätning icke anses ha ägt rum förrän i och med hovrättens utslag. Endast skenbart ger en analogi från 65 § inteckningsförordningen stöd för annan mening; märk att det konstitutiva där icke är inteckningsdomstolens beslut utan redan ansökan om inteckning. Att vad nu sagts kan ha praktiskt otillfredsställande konsekvenser är uppenbart. Det torde utgöra en anledning för lägre utsökningsmyndighet att i tvivelaktiga fall hellre företaga utmätning än underlåta sådan.

 

ler uppställa som bekant betingelser för dylikt förvärv i olika hänseenden, bl. a. beträffande godsets beskaffenhet (ej vilken lös egendom som helst) samt besittningen därav (dubbelkrav på besittning); märk ock skyldigheten att avstå från godset mot lösen. — Från den anmärkta utgångspunkten skulle ock efter utmätningens återställelse utmätningsborgenären äga tillgodonjuta samma förmånsrätt som om någon återgång av utmätningen aldrig förekommit.
    Det avgörande spörsmålet är emellertid, om icke i stället bör fästas avseende vid det kvasicivilrättsliga momentet i utmätningen, det förhållandet sålunda att tredje mans förvärv ägt rum vid en tidpunkt, då till följd av överexekutors beslut²³ egendomen återställts till gäldenären eller de besittningsändrande åtgärderna eljest neutraliserats.²⁴ Lägges tyngdpunkten härpå, skulle resultatet till en början bli, att en godtroende tredje man-förvärvare städse, alltså oberoende av om de särskilda betingelserna för exstinktivt förvärv uppfyllts, vore skyddad i sitt förvärv, eftersom den tvångspanträtt, som enligt det slutliga avgörandet i högre instans borde ha belastat egendomen, vid tidpunkten i fråga icke var skönjbar för utomstående. Den av UL fordrade publiciteten var ju i förvärvsögonblicket, till följd av den faktiska återgången av de besittningsändrande åtgärderna, icke längre förhanden, och tredje man borde vid sådant förhållande anses förvärva en av tvångspanträtten ograverad äganderätt.
    Denna ståndpunkt torde ock vara den praktiskt mest försvarbara. De inom civilrätten ofta åberopade hänsynen till omsättningens säkerhet tala för att i förevarande läge, med tillämpning av grunderna för 77 § UL, analogt använda den konventionella handpanträttens regler. Det innebär i allmänhet icke någon praktiskt önskvärd reglering, om rättsordningen å ena sidan under ett svävande mellanskede behandlar ett avtal eller ett beslut som giltigt (här genom att överexekutors beslut om utmätningens återgång faktiskt får träda i kraft utan hinder av förd klagan), å andra sidan senare korsar över denna giltighetsbehandling med verkan, ex tunc, även mot godtroende tredje man²⁵ — om också denna synpunkt förlorar en del av sin tyngd när såsom i detta fall frågan om rättsaktens giltighet eller ogiltighet icke hålles öppen annat än under viss begränsad tid. Något bindande argument för att nu angivna uppfattning har hemul i »gällande rätt» lär dock icke kunna presteras. Man kan nämligen med visst fog invända, att även om lagen som betingelse för tvångspanträtts uppkomst kräver besittningsändrande åt

 

²³ Här åsyftas förty icke de fall då det ej är utsökningsmyndigheten som föranstaltat om neutralisering av de besittningsändrande åtgärderna utan gäldenären själv eller annan obehörigt företagit densamma. Jfr NJA 1921 s. 659 (utmätningsmärken hade här, enligt vad akten i målet utvisar, rätteligen anbragts men de hade sedermera obehörigt avlägsnats eller dock »bortfallit»; ansvar för utmätningens rubbande ådömdes tredje man).

²⁴ Skulle överexekutor visserligen ha hävt utmätningsförklaringen men någon återgång av de besittningsändrande åtgärderna icke skett vid den tidpunkt tredje man gör sitt förvärv, kommer rimligen endast det processuella momentet i betraktande, så att utmätningen efter hovrättens utslag blir gällande. Till stöd härför kan anföras ett rättsfall avseende en snarlik situation, NJA 1896 s. 44. Se ock TRYGGER 2 uppl. s. 160 f., vilken författare härutinnan åberopar — väl med utgångspunkt från det processuella betraktelsesättet — »sakens natur».

²⁵ Se mina uttalanden i Festskrift för Ussing, 1951, s. 263 b—264 a.

 

gärder, det innebär något helt annat och mera att uppställa dylikt krav jämväl när det rör sig om sådan rätts fortbestånd. Utan direkt stöd i lag borde man icke, kunde det sägas, frångå allmänna processuella regler, enligt vilka högre rätts dom i allmänhet verkar så som om den meddelats redan i lägre instans. Här föreligger i själva verket ett av de dess värre ingalunda ovanliga fall, då det ej bestämt kan påstås att en lagtillämpning ex analogia är »riktigare» än en sådan e contrario, eller omvänt. — Låter man emellertid, vilket synes kunna försvaras, sistberörda betänkligheter falla, blir det en naturlig konsekvens att ytterligare hävda, att utmätningsborgenären icke kan, i konkurrens med gäldenärens övriga fordringsägare, tillgodogöra sig den genom utmätningen från början vunna förmånsrätten utan erhåller — om ej utmätningen rent av tappat sin kraft i förmånsrättshänseende genom att konkurs inträffat under den i 17: 8 HB stadgade kritiska tiden — förmånsrätt först från den dag då egendomen efter hovrättens utslag ånyo omhändertagits eller eljest blivit föremål för vederbörliga publicitetsåtgärder (själva utmätningsförklaringen kan däremot som antytts icke behöva upprepas). Stadgandet i 77 § UL tager ju sikte direkt på förmånsrätten. Utmätningen bör på grund av bristande publicitet under det svävande tidsskedet icke få någon retroaktiv verkan mot borgenärerna.
    Verkar då den av hovrätten återställda utmätningen åtminstone gentemot en ondtroende singularsuccessor, vars fång tillkommit under ifrågavarande mellanskede? Detta skulle såsom berörts stå i viss samklang med nyare rättsutveckling; även om en rätt i övrigt är allenast obligatorisk, kan den komma att respekteras i förevarande konstellation. Fråga är emellertid, om man icke har skäl att gå ett steg vidare och anse det kvasicivilrättsliga momentet här t. o. m. vara av större bestydelse än som, enligt berörda panträttsliga rättstillämpning, kunde tyckas följa av allmänna rättsregler. Utmätningen — den vid förvärvstidpunkten på intet sätt publika utmätningen — borde då trots den senare återupplivningen genom avgörandet i högre instans anses icke gällande ens mot en tredje man i ond tro (i allt fall om icke begreppet ond tro fattas så snävt att därmed blott åsyftas rent ohederligt beteende å tredje mans sida).²⁶ Den tvångspanträtt borgenären vid omförmälda tidpunkt innehar är ju nämligen i vilket fall som helst en i hög grad villkorlig eller eventuell rätt. Och det måste sägas innefatta en betydlig utvidgning av den rättsgrundsats, som introducerats genom förut omtalade, för övrigt ganska djärva rättspraxis — eller om man så vill av den rättstanke som jus-ad-rem-institutet representerar — om en ondtroende singularsuccessor ålägges respektera jämväl ett villkorligt, i borgenärshänseende blott obligatoriskt rättsläge av angivna beskaffenhet. Rent principiellt kan det visserligen synas svårt att göra halt just på denna punkt. Men den praktiska skillnaden är påtaglig. — Under alla omstän-

 

²⁶ Till de svårigheter, som detta begrepp ond tro i allmänhet förorsakar (se ovan i texten), kommer här ytterligare följande. Skall för ond tro krävas icke blott att tredje man avvetat resp. bort avveta att utmätning ägt rum utan även att han känt eller bort känna till det förhållandet att utmätningens upphävande överklagats av utmätningsborgenären? Icke utan skäl kunde förfäktas, att det senare är något som tredje mannen alltid bör räkna med (jfr obenägenheten, dock större förr än nu, att tillerkänna rättsvillfarelse relevans).

digheter torde få antagas, att om utmätningsborgenärens rätt är på nu dryftade sätt eventuell eller villkorlig, det straffrättsliga ansvaret enligt 10: 12 strafflagen icke gärna kan drabba tredje man. Straffrättsligt lär egendomen få betraktas som antingen utmätt eller icke-utmätt; med något mitt-emellan, ett svävande rättsläge, torde man när det gäller kriminella sanktioner icke ha att laborera.
    Rättspraxis ger icke säker ledning beträffande de retroaktivitetsspörsmål, varom i det föregående varit tal. Det förefaller dock, som om vissa domsavgöranden snarare tyda på benägenhet att godtaga omdiskuterade retroaktivitet — så att tyngdpunkten lägges på det processuella momentet i utmätningen — än på den motsatta inställningen.
    Av särskilt intresse är rättsfallet NJA 1941 s. 503. Sedan lös egendom blivit utmätt för X:s fordran hos Y samt utmätningen överklagats av Z såsom förment ägare till det utmätta godset, hänvisades Z av överexekutor att stämma men underlät detta, vadan utmätningen vann laga kraft. Medan ännu besvären voro på överexekutors prövning beroende, försattes Y, på en av Z inom en månad från den dag utmätningen verkställts gjord ansökan, i konkurs. Under konkursen omhändertogs egendomen, uppenbarligen efter medgivande av konkursförvaltningen som fann densamma icke böra ingå i konkursboet, av Z. Konkursbeslutet upphävdes emellertid av högre rätt. Z förpliktades därefter (alla instanser ense om slutet) att till X utgiva ersättning för det denne genom Z:s omhändertagande av godset gått förlustig möjligheten att i anledning av utmätningen erhålla betalning. — Tydligt får anses vara, att utmätningen tack vare konkursen prima facie återgick, se förutom 17: 8 HB stadgandet i 24 § 3 st. konkurslagen, att utmätningsmans befattning med utmätt gods i regel upphör genom konkursbeslutet. Men genom avgörandet i högre instans om konkursens hävande trädde utmätningen åter i kraft; den utmätningsborgenären »tillagda rätten till betalning ur det utmätta godset har visat sig skola bestå». Och detta retroaktivt till nackdel för tredje man Z, vilken gentemot utmätningsborgenären X ålades skadeståndsansvar, av allt att döma t. o. m. ett strikt sådant, därför att konkursförvaltningens disposition till hans förmån, ehuru företagen under ifrågavarande till synes utmätningsfria mellanstadium, efter konkursens hävande och återställandet av utmätningstillståndet var oförenlig med utmätningsborgenärens tvångspanträtt. Huruvida Z kunde anses ha varit i ond tro är tvivelaktigt; i allt fall åberopades detta icke av domstolarna.
    Ytterligare kommer här i betraktande rättsfallet SvJT 1938 rf. s. 3, sammanställt med NJA 1931 s. 652 (jfr ock NJA 1912 s. 37). På grund av ansökan, gjord inom en månad efter det viss egendom blivit för fordran tagen i mät hos gäldenären, blev denne försatt i konkurs, vilken sedermera avskrevs jämlikt 185 § konkurslagen. I en ny konkurs, som börjat efter utgången av angivna tid, ansågs borgenären utan hinder av den tidigare konkursen jämlikt 17: 8 HB äga förmånsrätt i den utmättaegendomen. (Motsvarande regel måste väl då vara tillämplig även för det fall att konkursen ej är fattigkonkurs men den utmätta egendomen ändock icke blivit i konkursen försåld, jfr Hassler s. 230, Olivecrona s. 119). Den en gång inträdda sakrättsliga effekt, som förmånsrätten medför, levde alltså upp igen så som om konkurstillstånd ej tidigare före-

 

legat, till nackdel för under mellantiden stiftade fordringsrättigheter. Att under denna tid förmånsrätten till synes upphört tillmättes, enär upphörandet var allenast eventuellt eller villkorligt, ingen betydelse.
    Till sist ännu ett par spörsmål. Vilken ordning har tredje man att iakttaga, om han i det förutsatta läget — där förvärvet skett efter utmätningen, vid en tidpunkt då denna förklarats förfallen genom ett beslut av överexekutor som sedermera av hovrätten upphävts — anses skyddad i sin äganderätt gentemot utmätningsborgenären? Måste han överklaga utmätningen? Eller räcker det, att han för talan mot den exekutiva auktionen resp. fördelningen av köpeskillingen? Och står någon ytterligare utväg att vinna skydd för den förvärvade äganderätten till hans förfogande?
    Om först uppmärksammas, icke dylika extraordinära lägen utan de normala fallen, där tredje mans åberopade förvärv ligger i tiden före utmätningen, följa — beträffande »vanlig» lös egendom (lösa saker, penningmedel m. m.), vilken vid utmätningstillfället²⁷ är i gäldenärens besittning — vissa inskränkningar i tredje mans möjligheter att gentemot utmätningsborgenären hävda sin äganderätt av den positiva reglering, som är upptagen i 69 § UL.Om tredje man icke närvarit vid utmätningstillfället eller icke vid detta lyckats vinna gehör för sitt påstående om äganderätt på det sätt som omtalas i lagrummets första punkt, kan han visserligen även senare göra sin rätt gällande med verkan å den exekutiva auktionen eller, såvitt angår vederlaget för egendomen, köpeskillingsfördelningen. Förutsättning härför är dock enligt härskande tolkning till en början, att utmätningen överklagas, i syfte att antingen omedelbart få densamma undanröjd eller i allt fall erhålla sådan hänvisning att stämma som omförmäles i sagda paragraf. Det räcker således icke, att tredje man för talan allenast mot auktionen resp. fördelningen (eller eventuellt mot förslaget till fördelning, jfr särskilt 140, 141, 145 och 213 §§ UL).²⁸ Men vidare: tredje man är icke, såsom möjligen formuleringen av vissa uttalanden i doktrinen skulle kunna förleda en att tro, garderad mot att en utan hänsyn till hans äganderätt förrättad auktion eller köpeskillingsfördelning blir beståndande ens för det fall att han överklagar såväl utmätningen som ock auktionen resp. auktionen och fördelningen. Han måste för att i det exekutiva förfarandet säkra sin rätt utverka, att överhuvud någon auktions- eller fördelningsförrättning icke kommer till stånd; om överklagande av en sådan blir ju då aldrig tal. Detta sker genom att, på hans yrkande vid utmätningens överklagande, högre myndighet förordnar om inhibition av vidare verkställighet, till förhindrande alltså av auktionen resp. åtminstone fördelningen. Har sålunda utmätningen överklagats så sent, att auktionen icke kunnat till följd av ett inhibitionsförordnande inställas utan hållits, kan tredje man icke genom att föra talan förutom

 

²⁷ Besittning, som tredje man vunnit senare (t. o. m. med offentlig myndighets bistånd!), har ansetts icke sätta 69§, med dess stränga krav på aktivitet å tredje mans sida, ur funktion, NJA 1912 s. 37.

²⁸ Emellertid synas de exekutiva myndigheterna ej hårt upprätthålla detta krav. Åtminstone torde man vara benägen att <u>välvilligt</u> tolka en klagan över auktionen såsom avseende även utmätningen. Måhända uppfattas de olika förrättningarna såsom blott led i ett och samma exekutiva förfarande (jfr dock TRYGGER 1 uppl. s. 501, HASSLER s. 366).

 

mot utmätningen även mot själva auktionen bringa denna på fall; det mesta han kan uppnå är att han får betalning ur vederlaget för den utmätta egendomen (se t. ex. NJA 1912 s. 122). Detta bekräftas av ett representativt rättsfall, NJA 1917 s. 371.²⁹ Och på motsvarande sätt gäller, att om ännu vid den tidpunkt fördelningen äger rum något inhibitionsbeslut icke meddelats, tredje man förlorar alla möjligheter att värja sig mot utmätningsborgenären; han är då, fastän någon bestämd tid inom vilken överklagande skall ske för hans del icke finnes stadgad, för sent ute, NJA 1924 s. 366, SvJT 1933 rf. s. 41.³⁰ Det är alltså meningslöst för en tredje man, som först efter fördelningen blivit underkunnig om att honom tillhörig egendom utmätts för annans persons gäld, att överklaga utmätningen och erhålla hänvisning att stämma. — Man kan kanske undra över att den omständigheten att till följd av avsaknad av föregående inhibitionsbeslut den exekutiva auktionen faktiskt förrättats skall medföra en sådan rättsförlust för tredje man, då denne reagerat och i och för sig haft rätt att reagera mot auktionen genom dess överklagande. Häremot kommer dock i betraktande, att varken en utmätning eller en exekutiv auktion å lös egendom vinner laga kraft mot tredje man med utgången av någon i lagen fastställd tid, varför behov föreligger att i annan — nu beskriven — ordning begränsa tredje mans möjligheter att angripa förrättningen.
    Den hårdhet som anmärkta reglering innebär ur tredje mans synpunkt mildras i viss utsträckning, om tredje man, när han sålunda icke förmår hävda sin äganderätt mot utmätningsborgenären, i gengäld kan med framgång föra vindikationstalan mot inroparen av egendomen å den exekutiva auktionen,³¹ låt vara med den stora begränsning som föranledes av allmänna rättsregler om godtrosförvärv enligt 11:4 och 12: 4 HB, vid tvesalu o. s. v. Hur det helt allmänt förhåller sig med vindikationsanspråk mot inropare av egendom å exekutiv auktion är emellertid trots viss rättspraxis på området icke helt utrett. Man kunde vara frestad att antaga, att den som vid en sådan offentlig förrättning

 

²⁹ Sedan utmätning av viss lös egendom skett i juni 1916, överklagades denna av tredje man, som åberopade äganderätt till det utmätta. I december samma år meddelade överexekutor utslag, vari dels gavs hänvisning att stämma enligt 69 § UL, inom frist som i lagrummet angives (1917 B nr 453), dels förordnades om inhibition, dock icke såvitt angick auktionen utan blott med hänsyn till fördelningen av köpeskillingen. Auktionen hade nämligen ägt rum redan i augusti 1916. Tredje mans överklagande även av auktionen hade ingen effekt. Trots att HD, efter det talan mot överexekutors utslag rörande hänvisningen att stämma m. m. fullföljts av utmätningsborgenären, samma dag fastställde detta utslag, förklarades tredje mans talan rörande auktionen ej förtjäna avseende, enär vad som anförts om hans äganderätt »icke lagligen kunde föranleda till auktionens hävande». Grunden måste ha varit den, att om tredje mans rätt till själva den ifrågavarande egendomen skall kunna tillvaratagas mot utmätningsborgenären, detta skall ske genom att auktionen efter ett inhibitionsförordnande inställes; eljest utgör densamma såsom led i det exekutiva förfarandet ett avslutat kapitel (HASSLER s. 364 not 22). — Se ytterligare SvJT 1922 rf. s. 49 (i vad angår klagan över auktionen).

³⁰ Men ännu efter ett eventuellt framlagt förslag till fördelning lär ett inhibitionsförordnande kunna få verkan.

³¹ Angående ett ytterligare remedium som under vissa omständigheter må stå tredje man till buds, nämligen att mot utmätningsgäldenären rikta krav på ersättning motsvarande åtminstone gäldenärens obehöriga vinst, se HELLNER, Om obehörig vinst, 1950, s. 305 ff. med där anmärkt8 litteratur, ävensom SvJT 1950 s. 277. En talan mot utmätningsborgenären har åter mindre utsikter till framgång, NJA 1891 s. 377, 1924 s. 366, SvJT 1933 rf. s. 41.

 

som en exekutiv auktion inropar egendom utan vidare vore säkrad mot rätte ägarens vindikationsanspråk. Detta är dock som bekant icke svensk rätts ståndpunkt. Klart är väl sålunda — men det hör strängt taget icke till vårt ämne — att egendom kan komma att frånvindiceras en inropare i lägen, som av den orsaken ej äro hänförliga under — och ej heller de facto underkastats — regleringen i 69 § UL, att egendomen på grund av antingen sin egen beskaffenhet³² eller sin belägenhet (besittningen hos annan än gäldenären) ej är i gäldenärens bo i lagrummets mening, NJA 1908 s. 331.³³ Härmed överensstämmer, att om för A:s fordran hos B utmätts en fordringsrättighet (ej grundad å löpande förbindelse eller annat presentationspapper), som ansetts tillkomma B gentemot C men varav D i verkligheten är ägare, går D icke genom utmätningen och det efterföljande exekutiva förfarandet miste om sin fordringsrätt mot C utan är gentemot honom fortfarande rätt borgenär, NJA 1926 s. 26, jfr 1897 s. 336 samt 1940 s. 388 (väl i en särställning på grund av målets beskaffenhet), ett förhållande som naturligen dock ej utgör hinder för D att, om han så önskar, i utmätningsärendet hävda

 

 

³² ALEXANDERSON s. 69, HASSLER s. 174 f.; märk bl. a. NJA 1915 s. 50 (just. r. Wedberg och Leijonhufvud).³³ Ehuru utmätningen här ej rätteligen fullbordats, var den säkerligen bindande mot gäldenären (ovan vid not 11); denne ägde icke göra inroparen rätten till godset stridig. Men kunde inroparen stå sig i konflikten med tredje man, den tidigare förvärvaren? HD-domen måste innebära, att denne förvärvare så att säga i första hand hade den bättre rätten, vare sig grunden härtill helt enkelt var tidsprioriteten (något som förutsätter att hänsyn ej togs till att han underlåtit denuntiera besittaren av godset om sitt fång, jfr numera, motsättningsvis, NJA 1949 s. 164) eller HD, vilket icke alls är uteslutet, i likhet med NRev. byggde på formfelet vid utmätningen. Än vidare framgår det, att företrädet för den tidigare förvärvaren icke ansågs ha förlorats därigenom, att denne försummat gå till attack mot utmätningen i enlighet med 69 § UL; godset var ju icke i gäldenärens utan i annans besittning. Slutligen är det tydligt, att när i sista hand inroparen dock tillerkändes den bättre rätten på exstinktiv grund, detta icke berodde på någon allmän princip om att inrop å exekutiv auktion utsläcker tredje mans äganderätt utan på de mera begränsade reglerna om exstinktivt förvärv i 11:4 och 12:4 HB.
    Hänvisningsförfarande enligt 69 § UL är ej heller tillämpligt i de fall då tredje man åberopar lösöreköp enligt 1845 års förordning, TRYGGER 2 uppl. s. 243. Se här det intressanta rättsfallet NJA 1914 s. 108. Tankegången i den svårtolkade HD-domen kan vara, att enär avkastningen materiellt sett tillhörde lösöreköparen, bifall till förevarande skadeståndskrav mot honom åtminstone måste förutsätta, att han haft skyldighet att i särskild ordning, sc. förfarande enligt 69 § UL, skydda sin äganderätt men att av nyss sagda skäl sådan skyldighet icke åvilade honom.
    Att vindikationsrätt föreligger beträffande fast egendom är naturligt, NJA 1895 s. 39, 135, jfr 1897 s. 241, 1915 s. 639. Beträffande utmätning av fastighet saknas ju i stort sett sådana regler, till tredje mans nackdel, som de i 69 § UL upptagna. Härmed vid första påseende svårförenligt är rättsfallet NJA 1893 s. 505 (viss fastställelsetalan jämförlig med talan i vindikationsmål). Tredje mans äganderättsanspråk ogillades nämligen av det skälet, att den exekutiva auktionen vunnit laga kraft. Hänsyn bör dock tagas till att 82 § UL uppställer, för att tredje mans påstådda äganderätt skall vinna beaktande gentemot utmätningsborgenären, icke blott visst materiellt krav (lagfartsansökan) utan även en processuellt betonad förutsättning (anmälan vid auktionen). Här möter alltså undantagsvis en regel om visst förfarande, som liksom i 69 §:s fall tredje man har att för ändamålet iakttaga, och ett förfarande som har samband med själva auktionsförrättningen. Rättsfallet innebär enligt denna tolkning, att tredje mans försummelse att göra den föreskrivna anmälan vid auktionen icke kan repareras i vindikationsväg; jfr det följande i texten. Se vidare TRYGGER 1 uppl. s. 360 not 4, jfr s. 271 f., ävensom OLIVECRONA s. 240 f., vilken däremot tillägger rättsfallet en mera allmän exekutionsrättslig räckvidd.

 

17—563004. Svensk Juristtidning 1956

 

sin äganderätt till fordringen, se t. ex. NJA 1902 s. 135.³⁴ — Vad som för vårt ämne närmast intresserar är emellertid frågan, huruvida vindikationstalan mot inroparen står tredje man-rätte ägaren till buds jämväl när situationen verkligen bör bedömas enligt 69 § UL men tredje man icke förfarit i enlighet med lagbudet och förty förlorat sin rätt i förhållande till utmätningsborgenären. Ja, man synes icke ha belägg för att vindikationsrätt tillerkänts tredje man, då denne underlåtit att efterkomma en sådan enligt 69 § rätteligen meddelad hänvisning att stämma varigenom han kunnat freda sin egendom från utmätningsborgenärens angrepp (eller då vederbörande i rättegång i anledning av dylik hänvisning fått sin talan ogillad). Lika litet synes man ha stöd för att en tredje man, som underlåtit att jämlikt 69 § genom utmätningens överklagande och påyrkande av inhibition i samband därmed rädda sin äganderätt i det exekutiva förfarandet, där detta varit honom möjligt, skulle kunna reparera sin försummelse vindikationsvägen.³⁵ Åtminstone såtillvida utgör alltså sagda lagbud ett hinder att utan vidare utnyttja vanliga vindikationsregler, något som ock, på sätt Hellner a. a. utvecklat, kan vara resonligt nog. Men om tredje man förlorat sin egendom i det exekutiva förfarandet under sådana särskilda omständigheter som förut beskrivits — auktionen eller fördelningen har skett på så tidigt stadium att en procedur i enlighet med 69 § UL icke haft några utsikter att leda till resultat — finnes möjlighet att ur rättspraxis utläsa benägenhet att godtaga vindikationsrätten i fråga, NJA 1920 s. 285 (jfr TfR 1923 s. 373 f.), 1924 s. 366 (4 st. i HD:s dom), SvJT 1922 rf. s. 49. Denna praxis är dock ingalunda entydig.³⁶

 

³⁴ HELLNER betvivlar a.a. s. 302 not 1, under polemik mot Alexanderson, att utmätning av tredje man tillhöriga fordringsrättigheter i och för sig faller utanför regleringen i 69 § UL. De av Hellner åberopade rättsfallen, NJA 1884 s. 117 och 1897 s. 527 (gällde utmätningen här verkligen fordran? — jfr av HASSLER s. 211 f. anmärkt rättspraxis), synas dock icke visa mycket.

³⁵ Svårigheter uppstå emellertid för de fall, då visserligen 69 § UL ej rätteligen varit att tillämpa men en hänvisning av där omnämnd art faktiskt givits. Även om det nu antages — såsom i praxis för åtminstone vissa fall skett, NJA 1915 s. 50, jfr TRYGGER 2 uppl. s. 232 not 2 — att hänvisningen måste respekteras av tredje man vid äventyr av att denne eljest går sin rätt i det exekutiva förfarandet förlustig, behöver därav ej följa, att en tredje man som försummat åtlyda hänvisningen skall straffas även sålunda, att han mister den vindikationsrätt, som tillkommer honom enligt allmänna regler. Jfr nästföljande not.

³⁶ Bestämmande för utgången i 1920 års rättsfall kan således ha varit, i stället för de särskilda omständigheter som nu anmärkts, redan det förhållandet att man funnit läget på grund av egendomens beskaffenhet (fast sak å annans grund) ej rätteligen hänförligt under 69 § UL och därav dragit konsekvenser, om icke när det gäller tredje mans rätt i det exekutiva förfarandet, se förut berörda NJA 1917 s. 371, så dock i vindikationshänseende (jfr nästföregående not). Enligt denna tolkning skulle man ej av rättsfallet kunna draga någon som helst slutsats om tredje mans vindikationsrätt (enligt allmänna regler, t. ex. mot ondtroende inropare), när åter 69 § rätteligen applicerats. — 1924 års rättsfall är besynnerligt såtillvida som HD utvecklar att 69 § UL ej var tillämplig å kärandens talan (se även rubriken), oaktat käranden själv enständigt förklarat sig icke föra talan på sådan grund. Och målet kan icke sägas ha direkt refererats på vindikationsfrågan. — Någon ledning i ämnet torde ej kunna erhållas av rättsfallen NJA 1931 s. 633 och 663 (jfr ock 1932 s. 467). Det gällde där utmätning, som borgenären utverkat sig beträffande gäldenären tillhörig egendom (lös pant) i borgenärens besittning. — Vad ytterligare angår rättsfallet NJA 1897 s. 336 kan HD:s dom helt enkelt vara uttryck för tanken, att på grund av inropets eget innehåll (depositionsbeviset var ju ställt till bägge makarna)

 

Om nu emellertid, såsom i vårt förutsatta fall är händelsen, tredje mans förvärv följt efter utmätningen — å tid då denna enligt överexekutors visserligen sedermera i högre instans upphävda förklaring varit förfallen — torde man icke vara strikt bunden av regleringen i 69 § UL, även om denna i och för sig skulle med hänsyn till egendomens art och belägenhet varit att tillämpa, utan har blott att vid behov analogt utnyttja densamma. Något krav på att själva utmätningen skall överklagas för att tredje man skall kunna skydda sin äganderätt lär ej behöva uppställas. Utmätningen var ju i förevarande läge, när den skedde, lagligen beskaffad. Och man har måhända ej heller tillräckligt stöd för att fordra ett överklagande av det förfarande, varigenom utmätningsmyndigheten efter utmätningens återupplivande först tog befattning med egendomen (en ny utmätningsförklaring är ju, enligt vad ovan antagits, icke nödvändig). Det vore väl nog, att talan föres mot auktionen resp. i förekommande fall förslaget till köpeskillingsfördelning. Inom ramen för detta förfarande borde hänvisning kunna ges tredje man att efter stämning utföra sin talan mot utmätningsborgenären och gäldenären. Sedan åter fördelning av köpeskillingen skett, lär tredje man icke längre i det exekutiva förfarandet vara i stånd att genomdriva skydd för sin rätt. Men möjligheten att vindicera egendomen från inroparen å den exekutiva auktionen, med tillämpning av allmänna rättsregler, torde då stå honom öppen.³⁷

 

Hjalmar Karlgren 

 

inroparens förvärv ej gjorde intrång i tredje mannens rätt. Och i varje fall lärer som utmätningsobjekt icke ha uppfattats beviset som lös sak betraktat (det var intet löpande papper) utan gäldenärens fordran, jfr ovan vid not 34). — Anmärkas må slutligen SvJT 1953 rf. s. 46 (flertydigt och i viss mån speciellt rättsfall).

    ³⁷ Spörsmål delvis analoga med dem som behandlats i denna uppsats inställa sig även inom konkursrätten, se 25 och 26 §§ konkurslagen (med kommentar av LAWSKI och, beträffande motsvarighet i äldre rätt till den senare paragrafen, WESTRING) samt uttalande i lagrådet, NJA II 1921 s. 438.