JAN HELLNER. Exclusions of Risk and Duties Imposed on the Insured. A Study in Insurance Law. Reprinted from the Jubilee Volume of Försäkringsaktiebolaget Skandia. Sthm. 1955. 71 pp. Kr. 10,00.

 

    I den skrift som här anmäles tar HELLNER upp ett gammalt tvisteämne i försäkringsrätten. Hans bidrag till diskussionen innehåller många värdefulla och väsentliga synpunkter. Men det viktigaste är inte detta. Hellner använder en vetenskaplig metod, som är en nyhet. Hans skrift förtjänar därför att bli läst och diskuterad även av dem som inte räknar försäkringsrätten till sina intresseområden.
    Lagen om försäkringsavtal 1927 (FAL) upptar olika grupper av tvingande regler. Vissa av dessa regelgrupper, nämligen reglerna om upplysningsplikten, om fareökning och om säkerhetsföreskrifter har visat sig särskilt svåra att bemästra. De har frändskap med ett annat frågekomplex, hur försäkringsbolaget skall bestämma den händelse som utgör försäkringsfallet eller, som man vanligen säger, den »risk» försäkringen skall täcka. FAL ger endast ett fåtal regler om händelsebeskrivningen — väsentligen ett antal specialregler för sjöförsäkring och brandförsäkring — och dessa specialregler är alla dispositiv rätt.
    Många skiftande svar har givits på frågan vad som skall hänföras under de tvingande reglerna i motsats till vad som avser händelsebeskrivningen (»risken» som försäkringen skall täcka). Bland nordiska författare som behandlat frågan må nämnas DRACHMANN BENTZON och CHRIStensen, Sindballe, Grundt och LÖKEN. Ämnet var en huvudpunkt i min avhandling »Faran och försäkringsfallet», 1943. När Hellner tar upp ämnet på nytt, begränsar han sin undersökning till att avse reglerna om fareökning och reglerna om säkerhetsföreskrifter vid skadeförsäkring, vilka han jämför med reglerna om riskbegränsning.
    Förarbetena till de nordiska försäkringsavtalslagarna är på den punkt vi nu diskuterar fyllda av oklarheter. Man möter också uppenbara motsägelser. Även litteraturen ger ofta en förvirrad bild. Man får gå till exemplen, den allmänna tendensen, snarare än till resonemangen, om man vill leta ut vad den enskilde författaren kan ha avsett. Min avhandling »Faran och försäkringsfallet» skulle jag vilja beteckna som ett försök att lägga en enhetlig synpunkt på hela komplexet av tvingande regler. Lagens bestämmelser om fareökning och om säkerhetsföreskrifter finge liksom bestämmelserna om upplysningsplikten anses ta sikte på fall, där rättsföljden borde bestämmas med hänsyn till försäkringshavarens handlande. Grovt angivet borde dit hänföras situationer, i vilka man hade skäl att fästa avseende vid huruvida försäkringshavaren handlat vårdslöst eller icke. Klausuler som tog sikte på försäkringshavarens handlande skulle föras in under de tvingande reglerna. Det borde sakna betydelse hur klausulen formulerats. De tvingande reglerna borde där

 

FOLKE SCHMIDT 265för tillämpas även på vad jag kallade dolda handlingsklausuler. Huvudprincipen hade dock åtskilliga undantag, de viktigaste av dem har man brukat hänföra under rubriken total fareändring.
    Hellner accepterar min huvudtes, att de tvingande reglerna får anses ta sikte på klausuler som hänför sig till försäkringstagarens handlande (men därför inte nödvändigt alla sådana klausuler). Men därmed är det också slut med instämmanden beträffande huvudfrågan. Lösningen är enligt Hellner att finna på andra vägar än dem jag beträdde i mitt arbete från 1943.
    Efter en redogörelse för de olika rättsverkningar som inträder allt efter vilken grupp av regler som man tillämpar ställer Hellner frågan vad som var syftet, då lagstiftaren gav tvingande regler om fareökning och om säkerhetsföreskrifter men däremot lämnade försäkringsbolaget full frihet att bestämma den »risk» som försäkringen skulle täcka. Den väsentliga synpunkten var enligt Hellner att skydda försäkringshavaren mot klausuler som var i bruk vid tiden för lagstiftningens tillkomst men som man menade vara alltför hårda. Att man underlät att ge närmare bestämmelser om »risken» kunde också ha berott på att detta skulle ha varit tekniskt otympligt. Man skulle då ha varit tvungen att ge lagen ett helt annat omfång än den fick. Ytterligare en allmän synpunkt var, att lagstiftaren inte borde lägga sig i försäkringsbolagens allmänna politik.
    Dessa allmänna påpekanden synes träffande. En synpunkt har dock kommit bort. Genom rigorösa villkor skaffade försäkringsbolagen sig en stark rättsställning. Men meningen var inte att de alltid skulle fullt utnyttja sin rätt. Det ansågs som en allmän princip, att bolagen skulle visa kulans och ofta ex gratia ge en försumlig försäkringshavare åtminstone en del av ersättningen. Systemet födde emellertid godtycke. En huvudtanke vid lagstiftningsarbetet torde ha varit, att försäkringshavaren icke längre skulle vara beroende av bolagets nåd utan att domstolarna skulle få ojävigt pröva hans anspråk (Jfr Faran och försäkringsfallet s. 27).
    Särskild betydelse tillägger Hellner de speciella reglerna för sjöförsäkring i 62 § (om gods som är bristfälligt förpackat) i 67 § (om gods som transporteras med annat fartyg) och 68 § (om avvikelse från resvägen) samt för brandförsäkring i 83 § (om gods som befann sig på annat ställe än försäkringstagaren uppgivit). Dessa stadganden antages som bekant utgöra dispositiv rätt. Hellner inläser i dem en allmän grundsats, att försäkringsbolaget har frihet att avgränsa sin ansvarighet, så snart bolaget därför kan åberopa något annat väsentligt skäl utöver skälet, att bolaget vill undvika större sannolikhet för skada än det ursprungligen taget i beräkning.
    Anmälaren ifrågasätter om Hellner inte för analogin med de speciella reglerna i 62, 67, 68 och 83 §§ FAL alltför långt. Ett annat alternativ är nämligen, att vissa av specialreglerna bör anses som uttryck för allmängiltiga principer men att andra tar sikte enbart på sjöförsäkringen, vilken försäkringsgren ju utvecklats efter helt andra linjer än t. ex. brandförsäkringen.
    I avsnittet »The general method of solving the problems» (s. 39 ff.) börjar det verkligt intressanta. Där finner vi det nya originella greppet. I diskusssionen har förut framförts tanken, att rättsverkningarna av olika klausuler skulle bestämmas med hjälp av vanliga avtalstolknings-

 

266 FOLKE SCHMIDTregler. Det skulle gälla att finna den rimliga innebörden. En sådan metod kan, så snart en klausul är motsägande eller oklar eller alltför allmänt avfattad, leda till samma resultat som metoden att omedelbart bestämma tillämpningsområdet för de tvingande reglerna. Men vi kan enligt Hellner ändå inte nöja oss därmed, ty detta skulle ju innebära, att försäkringsbolagen alltid kunde genomdriva sin vilja förutsatt att de gav sina klausuler en tillräckligt klar formulering.
    Trots detta menar Hellner, att startpunkten bör vara orden i klausulen och deras tolkning. Den allmänna tendensen i FAL är att låta bolaget självt bestämma sin allmänna politik. Hellner för sedan fram en ny, efter vad jag förstår, väsentlig synpunkt. En tillämpning av de tvingande reglerna mot den naturliga tolkningen av ordalagen i en klausul skulle i vissa fall kunna betyda att man lockat försäkringshavaren i en fälla. Ett tredje skäl förefaller däremot mindre bärkraftigt. En sträng tillämpning från domstolarnas sida skulle frammana motdrag från försäkringsbolagens sida, de skulle finna andra metoder att skydda sina intressen. Jag tror det är fel att antaga att de svenska bolagen skulle vilja inleda krig med domstolarna. De skulle då tappa sitt anseende och snart skulle de mötas av krav på en ny, mera effektiv lagstiftning.
    Utrymmet tillåter inte, att jag i detalj refererar Hellners utläggning av de enskilda lagbuden. Huvudlinjerna är följande (se Hellner s. 53). Varje grupp av tvingande regler har ett kärnområde. Så snart en klausul berör detta, skall de tvingande reglerna träda i tillämpning oavsett klausulens ordalydelse. Men det finnes andra förhållanden som inte har ett lika intensivt samband därmed och här har vi ett fält, inom vilket försäkringsbolaget har rätt att välja vilken grupp av regler bolaget önskar se tillämpade förutsatt att bolaget använder klara ordalag. Bolaget kan dock aldrig föra ett och samma förhållande in under två grupper av regler. En sådan kumulering av olika regelgrupper, vilka var för sig anger vissa begränsningar av bolagets ansvarighet, skulle nämligen gå ut över försäkringshavaren, något som jag själv också hade tillfälle att påpeka. Helt allmänt skulle kunna sägas, att försäkringsbolaget har större frihet att välja mellan den ena eller den andra gruppen av tvingande regler än att föra in förhållandet under reglerna om begränsning »av risken», vilket ju skulle innebära att bolaget kunde helt friskriva sig från ansvarighet.
    Hellners metod är att utnyttja hela registret på en gång; han kombinerar vad man kan vinna med avtalstolkning med direkt lagtolkning av de tvingande reglerna. Detta sätt att angripa problemet är något helt annat än den gamla, stela lagtolkningsmetoden, att varje lagrum, varje enskild sats, ja helst varje ord i lagtexten skall ha sin bestämda innebörd. Hellner frågar vad hela enheten, lagkomplexet och traditionen kring detta, kan betyda som kunskapskälla för direktiv.
    Hellner beklagar själv, att han icke alltid kan ge klara gränslinjer utan att avgörandet ofta lämnas åt skönet. Vad anmälaren kan förstå beror dock detta icke på metoden. Tvärtom. Genom att utnyttja hela registret på en gång borde man i och för sig kunna nå säkrare resultat. En annan sak är att våra nordiska försäkringsavtalslagar är barn av motsägelser och kompromisser. Att lägga en enhetlig princip till grund för ett försök att lösa en serie problem, vilket anmälaren en gång gjorde, var att gå

 

ANM. AV J. HELLNER: A STUDY IN INSURANCE LAW 267utöver ramen för lagtolkningsdata i egentlig mening. Det var ett diskussionsinlägg, ett förslag till domstolarna att skapa något nytt, som inte fanns där förut.
    Några menar, att vetenskapsmannen bör stanna vid ett »vet icke», så snart hans tolkningsdata är så ofullständiga eller motstridiga att de vägrar att göra tjänst. Hellner ålägger sig inte en sådan begränsning utan träder oförskräckt in på domareskönets mark.
    Hellner går igenom ett stort antal klausuler och anger hur han anser att de bör uppfattas. För åtskilliga fall skulle jag kunna instämma i hans praktiska slutsatser men ibland är Hellner, menar jag, för liberal; han godkänner som riskbegränsningar klausuler vilka borde ha fångats in under de tvingande reglerna. Skiljaktigheterna i åsikter sammanhänger med en motsägelse i syftet med lagstiftningen. Å ena sidan ville lagstiftaren, att försäkringsbolagen skulle ha frihet att utforma sin allmänna politik, å andra sidan, att kulans och ex-gratia-ersättningar skulle bytas mot rättsanspråk för försäkringshavaren. Hellner betonar den förra och jag den senare synpunkten. Samma meningsmotsättning går igen i frågan vilka växlar man skall dra på analogin med de speciella reglerna i 62, 67, 68 och 83 §§ FAL.
    Jag skulle vilja stanna vid ett enda exempel. De svenska vattenledningsskadeförsäkringsvillkoren upptar en klausul, att gods som förvaras i källarlokal icke utan särskild tilläggspremie omfattas av försäkringen. Enligt Hellner har man att välja mellan att hänföra en sådan klausul till fareökningsreglerna eller till reglerna om riskbegränsning. I det förra fallet skulle försäkringshavaren, om han hade en del av sitt gods i källarlokal, vid ett försäkringsfall få nöja sig med en efter prorataregeln reducerad ersättning, oavsett om skadan drabbat gods i källaren eller i bostaden. Avser klausulen en riskbegränsning har den full rättsverkan enligt sin ordalydelse. För skada å gods i källaren utgår ingen ersättning, för skada å gods i bostaden full ersättning. Hellner stannar för denna sista tolkning.
    Men man skulle kunna tänka sig en annan lösning. Helt i linje med Hellners egen metod skulle man kombinera avtalstolkning med en tilllämpning av de tvingande reglerna. Man hänför fallet till fareökning men antager, att bolaget genom klausulen velat ersätta prorataregeln med kausalitetsregeln, en avtalsdisposition som ju är tillåten enligt FAL 50 § första stycket. För försäkringshavaren blir skillnaden, att han får full ersättning även för skada på gods i källaren, om godset förvarades där »utan hans vilja» och han icke heller haft skäl att uppmärksamma detta.
    Hellner avslutar sin framställning med synpunkter de lege ferenda. Åtskilliga av tolkningssvårigheterna sammanhänger med att vi vid sidan av varandra har två helt skilda sanktionsregler, prorataregeln och kausalitetsregeln. Att i gränsfallen ge delersättning i stället för antingen allt eller intet är en sympatisk princip. Det är också tilltalande, att försäkringsbolagets ansvarighet efter en förändring skall överensstämma med vad försäkringsbolaget skulle ha utlovat om det från början tagit förändringen i beräkning. Men det är önskvärt att tillämpa metoden även utanför det egentliga området för fareökningsreglerna.
    Ett annat önskemål är, att lagen skulle klart ange i vilken utsträckning försäkringsbolagen äger att lägga andra förpliktelser på försäk-

 

268 ANM. AV J. HELLNER: A STUDY IN INSURANCE LAWringshavaren än de förpliktelser som framgår av de nuvarande grupperna av tvingande regler. Slutligen framför han önskemålet, att vi skulle få särskilda lagregler, om hur klausuler skall utformas för att få full rättsverkan. Det är väsentligt, att försäkringshavaren blir varnad, att han vet vad som fordras av honom, att han blir upplyst om följden av en försummelse och om var gränsen går för försäkringsskyddet.
    Det har varit ett nöje att läsa och att diskutera Hellners skrift. Jag vill också oförbehållsamt erkänna, att Hellner borrat en bit längre in mot problemets kärna än jag gjorde i min bok från 1943.
 

Folke Schmidt