Några spörsmål om återbetalning av ersättningen åt offentlig försvarare
    I RB 31: 1 första stycket första punkten återfinnes regeln att dömd tilltalad skall till statsverket återgälda arvode och ersättning åt offentlig försvarare. Från regeln stadgas emellertid undantag.
    Först finnes den bestämmelsen, som får anses innesluten i huvudre-

 

gelns ord »dömes den tilltalade för brottet», nämligen att om en tilltalad dömes för visst åtalat brott men frikännes från ett annat åtalat, så skall han återbetala endast vad som skäligen kan anses belöpa på den gärning, för vilken han dömes; vad som belöper på de delar av målet, i vilka han frikännes, skall han icke återgälda. Denna inskränkning, som väl får anses självklar, har en icke ringa praktisk betydelse.
    Nästa inskränkning gives i samma styckes andra punkt, där det talas om kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen eller som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade (el. dennes ombud el. av honom utsedd försvarare). Denna inskränkning torde i praktiken sällan bli använd.
    En tredje inskränkning finnes i styckets tredje och sista punkt: »Står kostnadens belopp icke i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor, må ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt». Denna inskränkning användes ibland; jag tror emellertid att den användes alldeles för sällan. Advokatkostnaderna bli nu ofta mycket stora och ofta så stora, att deras återbetalning skulle för en dömd utgöra en alltför hård belastning, den skulle kanske ibland kännas värre än själva straffpåföljden, den skulle kunna försvåra den dömdes återanpassning. Måhända säges: Det gör inte så mycket, ty den dömde kommer aldrig att kunna betala något. Det sättet att resonera synes mig dock felaktigt; bland det viktigaste är ju att lära en dömd att göra rätt för sig, och då skall väl inte domstolen ålägga den dömde en betalningsskyldighet, som icke kan fullgöras, som bara står där som en erinran om att allt som står i domen ingalunda behöver fullgöras. En dylik återbetalningsskyldighet kan försvåra en målsägares möjlighet att få betalt för liden skada, något som åtminstone jag tycker borde gå före statens krav i detta fall. Särskilda skäl att jämka finnas i avlägsna bygder med långa avstånd för advokaterna, vilket, helt naturligt, gör dessa dyrare. Avlägsna bygders felande människor ha samma rätt som storstädernas att såsom tilltalade vid behov få hjälp av försvarare, och då borde väl återbetalningsskyldigheten vid lika brottslighet och lika ställning till ansvarsyrkandena icke få bli så orimligt mycket större för människor i de avlägsna bygderna. (I förbigående: det sist sagda kan åberopas såsom skäl att jämka även återbetalningen av vittnesersättningar.)
    Än vidare finnes i 6 § lagen om fri rättegång den regeln att part, som åtnjuter fri rättegång, ej må i målet förpliktas gottgöra statsverket ersättning åt offentlig försvarare. Däremot kan jämlikt 13 § parten efter rättegången förpliktas gälda kostnaden om han efter rättegångens avslutande finnes kunna göra detta utan intrång i de medel som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet; talan härom må icke väckas senare än 5 år efter rättegångens avslutande. Dylik talan torde icke vara vanlig, delvis på grund av att de dömda icke så ofta få en bättre ekonomisk ställning, delvis nog också därför att det är svårt för de med arbete överlastade landsfiskalerna att följa med förbättringar i vederbörandes ekonomiska förhållanden; måhända skulle en annan ordning för indrivning kunna göra återbetalningen effektivare. — Enligt 10 § i tillämpningskungö-

 

relsen skall om den sammanlagda kostnaden i ett mål överstiger 100 kr uppgift lämnas till utmätningsmannen.
    En tilltalad med offentlig försvarare har ofta fri rättegång, och han kan alltså i målet icke förpliktas att återbetala ersättningen åt försvararen. Såvitt jag vet bruka domstolarna då endast låta bli att stadga någon återbetalningsskyldighet. Hela ersättningen bokföres såsom utgift för fri rättegång — åtminstone någon hovrätt har lämnat föreskrift härom — och uppgift lämnas till utmätningsmannen. Skulle den dömdes ekonomi bli god, kommer hela beloppet att uttagas från honom.
    Detta förfaringssätt är emellertid tydligt felaktigt. Den i lagen om fri rättegång stadgade inskränkningen i återbetalningsskyldigheten måste nämligen vara den, som skall tillämpas först i sista hand, de övriga inskränkningarna böra dessförinnan undersökas och, om förutsättningarna finnas, tillämpas. Eljest skulle en tilltalad, som delvis dömes och delvis frias, kunna få senare betala hela kostnaden därför att han hade fri rättegång, ehuru han, om han icke hade haft den förmånen, skulle ha fått slippa att betala mer än en del, och det vore ju klart orimligt. Lika orimligt vore att han får betala även vad som orsakats av annansvårdslöshet.
    Och även inskränkningen i RB 31: 1 första stycket sista punkten bör gå före. Anses t. ex. kostnaden oskäligt stor i förhållande till brottsligheten, då skall vad som överstiger det skäliga icke kunna återkrävas. Den dömde skall icke kunna komma i ett sämre läge därför att han har fri rättegång.
    Hur en domstol bör förfara må belysas med följande exempel: Ersättningen åt försvararen bestämmes till 2 000 kr. Eftersom den tilltalade frikännes i väsentliga delar av målet och av kostnaden för försvararen ungefär hälften belöper på de delar av målet, där domstolen frikänner, bestämmer domstolen, att av hela beloppet hälften eller 1 000 kr. skall anses belöpa på de delar, där den tilltalade blev dömd. Enär vidare en målsägare i samma delar genom vårdslöshet har gjort rättegången dyrare, uttalar domstolen att återbetalningsskyldigheten med hänsyn därtill skall nedsättas med 200 kr till 800 kr. Och då detta sista belopp icke står i rimligt förhållande till den dömdes brottslighet, jämkas beloppet till 400 kr. Endast detta sista belopp är en kostnad enligt lagen om fri rättegång, och endast detta belopp bokföres såsom dylik kostnad. Domstolen uttalar, att endast 400 kr må utkrävas samt det allenast under de förutsättningar och i den ordning, som avses i 13 § lagen om fri rättegång. — 1 600 kr bokföres såsom annan utgift i räkenskaperna.
    Det förefaller mig som om försvararna hos domstolen ibland underlåta att begära jämkning i återbetalningsskyldigheten ehuru förutsättningar för jämkning äro för handen. Domstolen har visserligen befogenhet och skyldighet att oberoende av yrkande pröva återbetalningsskyldigheten, men en jämkning ligger närmare till hands om den, med motivering, yrkas av försvararen. Jag tror också, att domstolarna böra mer än vad hittills har skett jämka beloppen, ofta för övrigt avsevärt.

E. Thomasson