SVENSK RÄTTSPRAXIS
FAMILJERÄTT 1950—1955
AV JUSTITIERÅDET NILS BECKMAN
Efter min senaste rättsfallsöversikt i familjerätt (för åren 1944—1949 i SvJT 1951 s. 17 och 97) har jag i min bok »Svensk familjerättspraxis» behandlat alla rättsfall t. o. m. år 1953. Jag följer här bokens indelning (med tre huvudavdelningar, giftermålsbalken, föräldrabalken och ärvdabalken) och hänvisar beträffande de i boken behandlade rättsfallen till denna, vilken jag citerar SvF jämte avdelningsnummer A I a 1—C VIII i 2.
GIFTERMÅLSBALKEN
Äktenskaps ingående (SvF A I). Rättsfallet NJA 1952 s. 417 rörande trolovning har behandlats i SvF A I a 2. Vad angår äktenskapshinder, må man under 21 år eller kvinna under 18 år ej träda i äktenskap utan tillstånd av vederbörande länsstyrelse, vars beslut kan överklagas hos K. M:t i justitiedepartementet (GB 2:1 och 13; NJA II 1948 s. 515 samt allmänna beredningsutskottets utlåtande 1955 nr 10). Omyndig måste därjämte (enligt GB 2:2 och 3) ha samtycke av föräldrar, förmyndare eller annan giftoman; vägras samtycke kan dock rätten enligt GB 2:4 på ansökan tillåta äktenskapet, om skäl till vägran prövas ej vara för handen (NJA 1954 C 698).
Äktenskapets rättsverkningar (SvF A II). De för makars rättsställning i allmänhet belysande gåvoskattemålen NJA 1950 s. 643 och 1953 s. 746 (jfr kvarlåtenskapsskattemålet NJA 1952 s. 295) ha behandlats i SvF A II a 1—3. (Jfr MOGENS MUNCH, Formueforholdet mellem ægtefæller, Kbhvn 1955, vari även svenska rättsfall uppmärksammats.) Förmynderskapsmålet NJA 1951 s. 245, vilket även är av intresse för giftorättens verkan, har behandlats i SvF A II d 3. Belysande för giftorättens verkan är även NJA 1954 s. 473, som rörde tolkningen av en år 1866 stadfästad bolagsordning för ett aktiebolag. Den innehöll stadganden dels att, om aktieägare dör, hans stärbhusdelägare stånde fritt att för den avgångnes andel kvarstå i bolaget dels att, om äganderätten till aktie annorlunda än i följd av arvs- eller giftorätt övergår till annan, denne är skyldig att, därest han icke förut är aktieägare, hembjuda aktien till bolaget eller övriga aktieägare på närmare angivet sätt. Frågan i målet gällde huruvida hembudsskyldighet förelåge för äkta make, vilken under bestående äktenskap vid bodelning efter boskillnad på grund av giftorätt erhållit andra maken förut tillhöriga aktier i bolaget. Den rådhusrätt, som dömde i första instans, besvarade frågan nekande. Som domskäl anfördes, att fång på grund av giftorätt i bolagsordningen undantagits från hembudsskyldighet samt att stadgandet, enär bolagsordningen icke ändrats i denna del efter tillkomsten av nya giftermålsbalken, numera måste tolkas så, att fång på
grund av giftorätt undantoges från hembudsskyldighet, oavsett huruvida giftorätten åtnjutits enligt äldre eller enligt nya giftermålsbalken. Hovrätten kom till samma slut under framhållande av att enligt ordalagen i bolagsordningen förvärv av aktie på grund av giftorätt undantoges från hembudsskyldighet oavsett huruvida förvärvet ägt rum vid dödsfall eller vid annan tidpunkt samt att bolagsordningens innehåll i övrigt icke gåve nöjaktigt stöd för annan tolkning av nyssnämnda stadgande än ordalagen gåve vid handen. I HD ville en minoritet fastställa hovrättens dom. Den majoritet, som dikterade den slutliga domen, förklarade emellertid hembudsskyldighet föreligga. Till stöd härför anfördes, att i bolagsordningen visserligen från hemsbudsskyldighet undantagits — utom förvärv på grund av arv — förvärv på grund av giftorätt, utan att därvid angivits att förvärvet skulle ha ägt rum vid dödsfall, men att anledning saknades till annat antagande än att undantaget gällde sådant förvärv som redan enligt föregående bestämmelse icke omfattades av hembudsskyldigheten, d. v. s. förvärv som vid aktieägares död gjordes av hans stärbhusdelägare. Rättsfallet kan sägas vara ett exempel på att domstolen, då en rättshandling skall tillämpas på långt efter dess upprättande inträffade förhållanden, kan mer än eljest känna sig obunden av dess ordalydelse (jfr SvF C IV b). År 1866 räknade man i sådana borgerliga kretsar, som stiftade aktiebolag, knappast med upplösning av giftorättsgemenskap annat än genom ena makens död (TfR 1955 s. 317).
Äktenskapsförord och andra rättshandlingar mellan makar (SvF A III). Rättsfallet NJA 1950 s. 513, enligt vilket före äktenskapets ingående träffade skilsmässoavtal äro ogiltiga, har behandlats i SvF A III a 3. Ändring i förmögenhetsordningen kan, förutom genom avtal i äktenskapsförords form, åstadkommas även genom boskillnad (GB 9 kap.). Detta institut kan användas för att göra nya GB tillämplig på äldre äktenskap (GB:s promulgationslag 5: 7 och 8, jfr SvF A VI a 1). I nya äktenskap har boskillnadsinstitutet emellertid ett mycket smalt tillämpningsområde (jfr Förhandlingarna vid nordiska juristmötet 1954) och användes i praktiken mest för att kringgå gällande regler i ett eller annat hänseende, t. ex. i det nyss behandlade rättsfallet NJA 1954 s. 473 för att söka eliminera minoritetsskydd i aktiebolag. — Då ena maken biträder den andra i hans förvärvsverksamhet, är han enligt GB 8:6 berättigad till skälig ersättning, även om överenskommelse om gottgörelse ej träffats. Då makar (utan löneavtal) gemensamt driva handelsrörelse, bliva emellertid allmänna regler om bolag att tillämpa (WESTRING s. 158, jfr s. 119). I NJA 1953 s. 547 och 1955 C 583 ha makarna ansetts vara såsom bolagsmän solidariskt ansvariga för rörelseskulder, trots att firman registrerats blott för ena maken (hustrun). — Beträffande äktenskapsförords form kan, utöver vad i SvF A III e omtalats, hänvisas till NJA 1950 C 216 och SvJT 1955 rf s. 46 samt AURELIUS, Bevittning, bestyrkande och vidimation i Förvaltningsrättslig tidskrift 1954 s. 77. I regel skall äktenskapsförord inges till mannens forum personae (SvF A III f 1). Den domstol, som mottager ett äktenskapsförord, har ingen skyldighet att pröva, att den är rätt forum. Då ett äktenskapsförord (år 1921) ingivits till rätten i mannens kyrkoskrivningsort i stället för rätten i hans mantalsskrivningsort, för-
klarades det därför efter mannens död (år 1950) sakna verkan gentemot änkan (NJA 1954 s. 325; jfr Festskrift för Herlitz 1955 s. 283). I anledning av detta rättsfall har advokatsamfundet gjort framställning till domstolarna att visserligen mottaga äktenskapsförord utan att mantalsskrivningsbevis företes men icke intaga äktenskapsförordet i protokollet förrän rättens behörighet styrkts (TSA 1955 s. 74).
Äktenskaps upplösning (SvF A IV). Rättsfallet NJA 1953 s. 55 rörande förtigna omständigheter som grund för återgång av äktenskap har behandlats i SvF A IV a 3 (jfr finskt rättsfall nr 5 i TfR 1954 s. 559 rörande syfilis). — Rörande söndring som grund för hemoch äktenskapsskillnad hänvisas till det i SvF A IV c 4 och f 2 behandlade NJA 1950 s. 613. För vinnande av äktenskapsskillnad enligt GB 11: 4 måste, vare sig makarna äro överens om att skiljas eller ej, förebringas bevisning om att makarna levat åtskilda tre år samt att grunden härtill varit söndring. Att styrka söndring kan stundom vara förenat med svårigheter. I skenäktenskap (för att legitimera barn) ansågs sålunda i det i SvF A IV c 3 omtalade rättsfallet SvJT 1944 rf s. 103 söndring ej föreligga. Om makarna flyttat ifrån varandra utan avsikt att bryta den äktenskapliga gemenskapen men förhållandena sedan gestalta sig så att denna måste anses bruten, är förevarande stadgande principiellt tillämpligt, men den föreskrivna tiden börjar ej löpa vid särflyttningen utan först vid brytandet av den äktenskapliga gemenskapen (Nordisk tidskrift 1940 s. 126). När detta skett kan dock vara svårt att påvisa. (Jfr NJA 1954 C 546 och 547, där lagligheten av polska flyktingar jämlikt GB 11:4 beviljad äktenskapsskillnad ifrågasattes av de i Polen kvarvarande hustrurna — förutom på internationellt-rättsliga grunder, som beröras i min artikel om svensk domstolspraxis i internationell familjerätt i TfR 1956 s. 25 och NJA 1955 s. 571 — jämväl på nu ifrågavarande grund.) Vad angår hemskillnad på grund av skuld (GB 11: 2 st. 1), tillämpas bestämmelserna därom i praxis i viss mån extensivt för att möjliggöra skadestånd enligt GB 11: 24. Den omständigheten, att ett skadestånd synes påkallat till justering av äktenskapets ekonomiska rättsverkningar, medför emellertid ingalunda alltid, att ena maken kan anses ha — såsom det heter i GB 11: 2 st. 1gjort »sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja andra maken eller barnen» eller »eljest i märklig mån» åsidosatt »sina plikter mot dem» (NJA 1955 C 804). Såsom grunder för hemskillnad för skuld upptagas i GB 11: 2 st. 1, utöver den nyss nämnda, att ena maken är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller för ett lastbart liv. På grund av missbruk av rusgivande medel kan emellertid enligt GB 11:12 även direkt äktenskapsskillnad vinnas, när rätten finner synnerliga skäl därtill föranleda (NJA 1950 s. 513: jfr KINBERG, Samhället och brottslingen, 1955 s. 33). GB 11:2 st. 1 användes i praxis särskilt på mera stadigvarande utomäktenskapliga förhållanden, som äro kränkande för andra maken utan att (bevisligen) ha lett till äktenskapsbrott men som det för allmän språkuppfattning skulle te sig ganska överdrivet att kalla »lastbart liv». — Den vanligaste grunden till direkt äktenskapsskillnad på grund av skuld är äktenskapsbrott (jfr NJA 1952 s. 262 och 1953 C 718, behandlade i SvF A IV g 2). Är ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, må enligt
GB 11:12 på talan av andra maken dömas till äktenskapsskillnad, när rätten finner synnerliga skäl därtill föranleda (SvF A IV g 8). I NJA 1950 s. 513 dömdes till äktenskapsskillnad enligt GB 11:12, då mannens missbruk av rusgivande medel syntes vara konstitutionellt betingat och hans uppträdande under inflytande av rusgivande medel tagit egendomliga och för omgivningen oroande former. (Jfr KINBERG, Samhället och brottslingen, 1955 s. 33.) — Beträffande skadestånd vid äktenskapsskillnad hänvisas till de i SvF A IV h behandlade rättsfallen NJA 1950 s. 513 och 1951 s. 707 m. fl. ävensom till NJA 1954 A 43 (skadestånd i relation till giftorätten) och NJA 1955 C 720 (den skyldiga maken får behålla sitt giftorättsgods jämte visst belopp). I NJA 1955 C 337 utdömdes ej skadestånd, då hustrun begått äktenskapsbrott först efter det att medling mellan makarna företagits och förhandlingar om skilsmässa mellan dem upptagits. Ett skolexempel på skadeståndsinstitutets ofullkomlighet som korrektiv av giftorätten erbjuder NJA 1955 C 804. När en hustru efter helt kort äktenskap begärde hemskillnad, yrkade mannen å sin sida hemskillnad enligt GB 11:2 första stycket samt skadestånd under åberopande av att hustrun, som före vigseln mannen ovetande överfört sina tillgångar på sina barn i ett tidigare äktenskap, därefter vägrat att underteckna äktenskapsförord. Domstolarna funno emellertid, att hustrun icke i märklig mån och än mindre grovt åsidosatt sina plikter mot mannen. Hustrun, vars förmögenhet tidigare varit ungefär lika stor som mannens, fick alltså giftorätt i mannens tillgångar, ehuru hon undandragit honom sina.
Underhållsskyldighet på grund av äktenskap (SvF A V). Enligt GB 5: 2 äro makar pliktiga att, var efter sin förmåga, bidraga till familjens underhåll, vartill skall räknas vad som erfordras för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt för tillgodoseende av vardera makens särskilda behov (jfr det i SvF A II d 3 omtalade rättsfallet NJA 1951 s. 245). — Efter äktenskapsskillnad anses hustrun mera regelmässigt än under hemskillnad pliktig att utan underhållsbidrag från mannen försörja sig genom eget arbete (SvF A V c 2, jfr emellertid NJA 1953 A 48). I SvJT 1955 rf s. 22 tillerkände Göta hovrätt en ung och barnlös men svårt sockersjuk hustru underhåll under hemskillnad; en stark minoritet (2 mot 2) ville reducera underhållsbidragets belopp därför att makarna sammanbott blott ett halvt år och hustrun varit sjuk redan före äktenskapet, men majoriteten gjorde ingen sådan reduktion. Utgången överensstämmer måhända med rådande uppfattning beträffande hemskillnad, men vid äktenskapsskillnad ha sådana omständigheter som de av minoriteten åberopade flerfaldiga gånger tillmätts avgörande betydelse (se beträffande äktenskapets längd och de ekonomiska förhållandena däri SvF A V c 3 samt beträffande makes sjukdom SvF A V c 4 och c 5, där bl. a. NJA 1950 s. 28 behandlas; jfr beträffande skulden till skillnaden även NJA 1952 A 26). Beträffande underhåll med (förutom periodiska belopp) engångsbelopp för att tillgodose hustruns behov av hjälp till bosättning, då giftorätt var utesluten genom äktenskapsförord, hänvisas till NJA1950 s. 513 (de båda dissentierande justitieråden; majoriteten tillgodosåg samma behov skadeståndsvägen). — Beträffande införsel hänvias till SvF A V c 8, där NJA 1951 s. 465 behandlas, samt till SvJT 1955
s. 101 och 114. — Enligt 1947 års allmänna familjepensionsreglemente äger domstol, då befattningshavare i dom å äktenskapsskillnad förpliktas till sin make utgiva underhållsbidrag eller i skillnadsmålet visats föreligga avtal om sådant underhållsbidrag, förordna att maken skall vara berättigad till familjepension eller familjelivränta (SvJT 1936 s. 291, TSA 1945 s. 308 och TfR 1947 s. 465). Det har tidigare gjorts gällande att yrkande härom måste framställas i äktenskapsskillnadsmålet (SvJT 1942 rf s. 99). HD har emellertid såväl förklarat ett först i högre instans framställt yrkande kunna bifallas (NJA 1945 s. 346 och 1947 s. 194 samt — efter ikraftträdandet av RB 13: 3 — NJA 1955 s. 62) som ock jämlikt grunderna för GB 11: 26 och 29 ansett domstolen i äktenskapsskillnadsmålet böra erinra parterna om frågan och denna därför, om så ej skett, kunna upptagas till prövning i senare mål (NJA 1942 s. 98 och 1946 s. 237; jfr att i NJA 1955 s. 62 HD ej gjorde annan ändring i hovrättens dom än att ett först i HD framställt och medgivet yrkande om pension bifölls samt att motparten därför fick ersättning för sina rättegångskostnader). En förutsättning för bifall till ett pensionsrättsyrkande är dock, att i äktenskapsskillnadsmålet underhåll utdömts eller underhållsavtal visats föreligga (NJA 1949 s. 355). Vid de i SvF A V c 9—10 berörda ändringarna i GB 11: 26 och 28 ifrågasatte departementschefen, om icke dessa borde medföra vissa ändringar i 1947 års allmänna familjepensionsreglemente och liknande författningar beträffande frånskild makes rätt till familjepension eller familjelivränta (NJA II 1953 s. 122). Frågan har hänskjutits till 1951 års pensionsutredning. — Med hänsyn till penningvärdets fall (SvF A V c 11, där bl. a. NJA 1950 s. 193 behandlats) antogs år 1952 en lag om höjning av vissa underhållsbidrag. Enligt denna lag skola sådana familjerättsliga underhållsbidrag, vilkas belopp bestämts genom dom som meddelats eller avtal som slutits 1950 eller tidigare, utgå med förhöjning efter angivna procentsatser. I en hovrättsdom, som refererats i SvJT 1953 rf s. 52, ansågs underhållsbidrag bestämt genom avtal som slutits 1950 trots att avtalet enligt däri intagen bestämmelse blivit efter det hemskillnadsdomen vunnit laga kraft bekräftat under år 1951. Numera har emellertid HD i dylikt fall intagit motsatt ståndpunkt och förklarat sådan bekräftelse innebära nytt efter utgången av 1950 slutet avtal (NJA 1954 s. 417; jfr GRÖNFORS i SvJT 1955 s. 453). När talan fullföljts mot hovrätts underhållsdom men HD ej meddelat prövningstillstånd, anses bidragsbeloppet bestämt genom hovrättens dom och ej genom HD:s beslut (NJA 1953 s. 111). — Underlåtenhet att utkräva underhåll för viss tid medför i regel icke att den underhållsberättigade går förlustig sin rätt för den förflutna tiden (jfr emellertid SvJT 1933 s. 47, 1942 s. 497 och 1946 s. 26). Undantagsvis kan en sådan passivitetsverkan inträda; i SvJT 1952 s. 205 ogillades ett tretton år efter hemskillnadsdom, som ej följts av äktenskapsskillnad, av hustrun under åberopande av hemskillnadsavtal framställt anspråk på underhållsbidrag av mannen för de tio sistförflutna åren (jfr NJA 1944 s. 429, behandlat i SvF B V a 3). Vanligen kan dock den underhållsberättigade retroaktivt uttaga det kapitaliserade beloppet av outtagna underhållsbidrag för förfluten tid. I NJA 1953 C 206 skulle en hustru enligt avtal få underhåll efter äktenskapsskillnad med 25 % av mannens inkomst, dock minst visst belopp;
sedan underhåll utgått med detta belopp även efter det mannens inkomster blivit mer än fyra gånger så stora, ansågs hustrun icke ha eftergivit sin rätt att påkalla tillämpning av 25 %-regeln för förfluten tid utan kunna retroaktivt utkräva enligt denna felande belopp för de tio senaste åren (jfr NJA 1954 A 46). Även om den underhållsskyldige under viss tid saknat förmåga att betala honom åliggande underhåll, kan den underhållsberättigade retroaktivt utkräva kapitalet, när den underhållsskyldige får medel (t. ex. ett arv) till dess gäldande; den underhållsskyldige bör därför ej försumma att, medan hans betalningsförmåga är nedsatt, påkalla avtal eller dom om jämkning av underhållet. — Underhållsskyldighet kan fastställas antingen genom dom eller genom avtal. Ett avtal kan jämkas därför att det är uppenbart obilligt, en dom endast på grund av väsentligt ändrade förhållanden. Att avtal fastställts av domstol medför icke att underhållsskyldigheten skall anses bestämd annorledes än genom avtal (NJA 1933 s. 153, behandlat i SvF A V d 1 och d 5). Då mannen inför rätten förklarat sig villig att utgiva visst bidrag, vilket rätten funnit skäligt, ansågs emellertid i NJA 1955 s. 23 bidraget vara bestämt genom dom och därför kunna höjas endast på grund av väsentligt ändrade förhållanden.
Bodelning (SvF A VI). Beträffande bodelnings form hänvisas till de i SvF A VI a 5—a 6 behandlade NJA 1950 s. 254 och 1951 s. 654. Då makar eller arvingar på grund av okunnighet om lagens innehåll delat egendom annorlunda än lagen bestämmer, har delningen i vissa fall förklarats ogiltig (jfr SvF C VIII g 5). Ett i NJA 1954 s. 338 refererat bodelningsfall fick emellertid motsatt utgång. Vid bodelning efter skilsmässa mellan en omgift änkling och hans hustru i det nya äktenskapet tilldelades vardera maken hälften av boets egendom. Mannen saknade nämligen kännedom om att han, enär han ärvt egendom efter sin hustru i det tidigare äktenskapet och skyldemän till henne vore arvsberättigade vid hans död, varit berättigad att vid bodelningen uttaga egendom till värde motsvarande vad som belöpte på nämnda skyldemän (arvslagen 2:6). På talan av mannen mot den frånskilda hustrun förklarade härads- och hovrätt den verkställda bodelningen ogiltig samt förordnade att ny bodelning mellan makarna skulle förrättas. I motiveringen framhölls såsom uppenbart att, därest nämnda villfarelse icke förelegat hos mannen, denne skulle ha påkallat, att av hans giftorättsgods skulle före delningen ha uttagits egendom till värde, motsvarande vad enligt lag belöpte på hans avlidna hustrus arvingar. HD förklarade emellertid bodelningen giltig och framhöll, att i målet ej åberopats något förhållande å den frånskilda hustruns sida eller annan omständighet som, i förening med mannens villfarelse eller eljest, kunde föranleda, att bodelningen ej skulle vara gällande (TfR 1955 s. 318). — Vid bodelningen äger enligt GB 13: 13 vardera maken i regel på sin lott behålla sin egendom (NJA 1950 A 36; jfr SvF A II d 4, A V a 6 och A VI c 3).
FÖRÄLDRABALKEN
Äktenskaplig börd (SvF B I). Har barn avlats utom äktenskap men före dess födelse en man gift sig med modern och en annan erkänt faderskapet, tager bördspresumtionen över faderskapserkännan-
det (NJA 1955 s. 430). — Talan om bördspresumtionens hävande måste enligt FB 2: 1—2 väckas inom viss tid (NJA 1952 s. 465, behandlat i SvF B I b 7, och NJA 1953 s. 4, behandlat i SvF B I b 3). Har talan ej blivit väckt inom den i FB 2: 1—2 stadgade tiden, ha mannen och hans arvingar sedan ingen möjlighet att genom anlitande av extraordinära rättsmedel få barnets börd prövad (jfr dock NJA 1952 s. 465) ens om nya bevis yppats och klart ådagalägga att barnet ej har äktenskaplig börd. Om åter talan blivit instämd i rätt tid men ogillad, kan resning beviljas även efter preklusionstidens utgång. Resning torde beviljasmannen, om han kan visa blodprov på att han icke är barnets fader. Någon möjlighet att mot andra partens bestridande framtvinga tagande av blodprov finnes emellertid ej i ett resningsärende; och tillräckliga resningsskäl kunna icke anses ligga redan i påvisande av att till följd av den vetenskapliga utvecklingen faderskap skulle kunna uteslutas genom blodprov i vida större utsträckning än i det föregående målet (NJA 1955 C 300) eller i kritik av däri avgivna sakkunnigutsagor (NJA 1940 s. 115). — Förklaras ett barn sakna äktenskaplig börd, kan den presumerade fadern genom resning bliva befriad från honom ålagd underhållsskyldighet i förhållande till barnet (NJA 1940 s. 223). Utan att instämma bördstalan kan däremot den presumerade fadern icke undgå underhållsskyldighet genom bevisning i underhållsmålet om att han ej är barnets fader (NJA 1953 C 342 m. fl. notisfall). Den verklige fadern kan, sedan barnet förklarats sakna äktenskaplig börd, åläggas utge underhållsbidrag jämväl för tiden dessförinnan; i NJA 1954 C 900 utdömdes underhåll för tiden från det sammanlevnaden mellan modern och den presumerade fadern upphörde (jfr SvJT 1942 s. 497). — Vilken bevisning som fordras för bördspresumtionens hävande framgår av NJA 1951 s. 104, behandlat i SvF B I b 8.
Fastställande av faderskap (SvF B II). Faderskapserkännande saknar verkan, om annan man på grund av giftermål med modern skall presumeras (jfr B I a 5) vara fader till barnet (NJA 1955 s. 430, behandlat strax ovan). Beträffande faderskapserkännandes form hänvisas till det i SvF B II a 2 behandlade NJA 1952 s. 417. — I SvF B II c 2 har jag framhållit, att faderskapstalan kan bifallas, ehuru det av modern under sanningsförsäkran uppgivna samlaget blivit av mannen, likaledes hörd under sanningsförsäkran, förnekat. Naturligtvis måste omständigheterna i övrigt i någon mån stödja moderns sanningsförsäkran, men enligt min mening kräves föga mer än som förr ansågs tillräckligt för att anförtro modern eden. (Jfr NJA 1954 C 294, där moderns berättelse stöddes av vittnesmål, och NJA 1954 A 28, där den stöddes av dagboksanteckningar hon gjort.) Den nu berörda frågan om bevisbördan i faderskapsprocess skulle tydligen komma i ett helt förändrat läge, om det bleve möjligt att genom s. k. positiv faderskapsbevisning direkt utpeka den verklige fadern. Hittills har dock utvecklingen icke kommit längre än att bland flera möjliga fäder (samlag måste alltså vara i vanlig ordning styrkt) den mest sannolike kan utpekas. Beträffande möjligheten att genom blodgruppsstatistisk sannolikhetsberäkning ej blott utesluta utan även positivt fastställa faderskap hänvisas till det i SvF B II e 9 behandlade rättsfallet NJA 1951 s. 744 samt SvJT 1953 s. 14 och 1955 s. 99. Beträffande antropologiska under-
sökningar hänvisas till det i SvF B I a 6 och B II e 7 behandlade rättsfallet NJA 1949 s. 144 samt NJA 1954 C 813 och 1955 C 688. (Se om en ny metod för faderskapsprövning SvJT 1950 s. 943 samt om faderskapsmålens nuvarande läge överhuvud SvJT 1951 s. 737, 1952 s. 382 och 1953 s. 268, TfR 1954 s. 434—437 samt SOU 1954: 6 s. 72—73.) — Det måste anses vara ett allmänt intresse att faderskap blir rätt fastställt (jfr SvF B I b 6 och b 7). När en man genom lagakraftvunnen dom förklarats vara fader till ett barn men sedermera genom blodprov eller annat bevis styrker att faderskap är uteslutet, beviljas därför resning, även om han strängt taget kunnat åberopa beviset redan i målet (NJA 1944 s. 568, 1950 s. 305 och 1954 C 763). I det i NJA 1954 s. 336 omtalade målet meddelades resning två gånger. Sedan en häradsrätt genom lagakraftvunnen dom år 1950 förklarat en man vara fader till ett utomäktenskapligt barn, erkände modern att hon lämnat oriktiga uppgifter under sanningsförsäkran och HD beviljade därför mannen resning i målet och ogillade, med upphävande av häradesrättens dom, den mot honom förda talan. Därefter visade det sig emellertid, att modern i själva verket talat sanning under det att mannens sanningsförsäkran och hans hustrus vittnesmål voro falska. På framställning av modern beviljade HD då åyo resning samt förklarade, med upphävande av det i HD:s tidigare beslut innefattande avgörandet av målet, att häradsrättens dom skulle gälla. — Frågan om konceptionstidens längd belyses i NJA 1953 s. 298, behandlat i SvF B II d 6. (Jfr anhängigt mål samt beträffande förändringarna i den rättsmedicinska bedömningen av relationen mellan fosters utvecklingsgrad och havandeskapstiden SOU 1954:6 s. 233.) — Beträffande omständighet, som göra faderskap osannolikt trots samlag under konceptionstiden, är FB 3:2 tillämplig även vid fastställande av faderskap till barn, som fötts före balkens ikraftträdande (NJA 1950 s. 520, behandlat i SvF B II e 1; jfr där angiven litteratur samt SvJT 1955 s. 99 och TfR 1954 s. 434—437). Efter FB:s tillkomst har bevisvärdet av blodundersökning enligt Rh-systemet prövats i NJA 1953 s. 177 och 1955 s. 50 samt funnits tillräckligt för att efter resning ogilla faderskapstalan (SvFB II e 8). Vidare har faderskapstalan med stöd av blodundersökning enligt P-systemet i NJA 1955 s. 45 ogillats under liknande förhållanden som i det i SvF B II e 7 behandlade NJA 1948 s. 327. Läget är nu i samtliga nordiska länder det, att ABO-systemet (inkl. A1A2-systemet, se NJA 1950 s. 305) samt MN-,Rh- och P-systemen tillmätas i och för sig avgörande verkan (SvJT 1954 s. 511; jfr SOU 1954: 6 s. 245 och beträffande förslag till ny lag om blodundersökning s. 197). — Frågan om två tvillingar måste ha samma fader belyses i NJA 1953 s. 242, behandlat i SvF B II e 10, och frågan om exceptio plurium i NJA 1953 s. 298, behandlat i SvF B II e 12. Enligt ärvdabalkssakkunnigas förslag skall faderskapstalan ogillas, när likastor sannolikhet föreligger för flera olika mäns faderskap (SOU 1954:6 s. 48,153,155, 246 och 257). Enligt gällande rätt (NJA II 1950 s. 47—52,WALIN s. 49—52, SOU 1946: 49 s. 80—84 och 155—162 samt SvJT 1951 s. 742 och 745) torde däremot den av modern utpekade mannen förklaras vara barnets fader, såvida icke någon annan man med avsevärt större skäl kan antagas var det. I NJA 1954 C 813 hade modern ostridigt under konceptionstiden haft samlag med både den utpekade och en
annan man; och sannolikheten för den enes eller andres faderskap vägde, att döma av tiden mellan samlag och födelse samt barnets längd och vikt, ungefär jämnt (jfr SvF B II d 6). Den utpekade mannen förklarades av rådhus- och hovrätt vara barnets fader. HD lät verkställa antropologisk undersökning och avslog, sedan denna gått den utpekade mannen emot, hans ansökan om prövningstillstånd. I NJA 1955 C 688 förklarade hovrätten den utpekade mannen, trots en för honom gynnsam antropologisk undersökning, vara barnets fader. Sedan ny undersökning (barnet äldre, även rivalen undersökt) tvärtom resulterat i att han »med mycket hög grad av sannolikhet» var barnets fader, avslogs hans ansökan om prövningstillstånd.
Adoption (SvF B III). Tillstånd att adoptera hustrus barn i tidigare äktenskap har i flera fall vägrats med hänsyn särskilt till att barnets fader icke borde betagas sin rätt till umgänge med barnet (NJA 1952 s. 293 och 521, behandlade i SvF B III a 5). Förbudet att adoptera mot vederlag (SvJT 1923 s. 261) anses icke utgöra hinder för barnets moder och barnavårdsnämnden att före en ifrågasatt adoption avtala med barnets fader om underhåll med engångsbelopp (NJA 1955 s. 35 och 1949 C 63). — Beträffande hävande av adoption hänvisas till det i SvF B III b 4 behandlade NJA 1953 s. 208 (jfr NJA 1955 C 717).
Vårdnad (SvF B IV). Enligt FB 6: 7 skall vårdnaden vid skilsmässa tilldelas den av föräldrarna som finnes lämpligast med hänsyn till barnets bästa. (Se om vårdnad efter skilsmässa GERLE i SvJT 1954 s. 299; jfr s. 326 med socialpolitiska synpunkter.) Något legalt företräde har i Sverige icke tillerkänts modern, men hennes naturliga företräde särskilt i fråga om späda barn är allmänt erkänt i praxis (se t. ex. NJA 1950 A 50, 1951 A 20, 1952 A 3, A 49 och A 55 samt 1954 A 27). Praxis går emellertid ingalunda så långt att modern alltid skulle få vårdnaden, om inga synnerligen graverande anmärkningar kunna riktas mot henne (se t. ex. NJA 1952 A 23 och A 52 samt 1953 A 23, A 49 och A55; jfr ARNHOLM i TfR 1954 s. 440—441). I ett fall (NJA 1951 s. 612, behandlat i SvF B IV a 5) fick en moder, som tillhörde sekten Jehovas vittnen, ej vårdnaden om en späd dotter. I ett annat fall (NJA 1955 s. 63) fick emellertid en moder, ehuru hon hade homosexuell läggning, vårdnaden om en dotter. Beträffande små barn, för vilka vårdnaden har sin egentliga betydelse, fästes knappast något avseende vid barnets vilja (jfr emellertid NJA 1954 C 421), men beträffande barn över eller nära 15 år måste beaktas barnets egen önskan att vara hos endera av föräldrarna (NJA 1954 C 819; jfr nedan). Att en hustru begått äktenskapsbrott behöver enligt nutida praxis icke i och för sig leda till att vårdnaden om barnen fråntages henne vid äktenskapsskillnaden (se t. ex. NJA 1953 C 60, 1954 A 27 och 1955 C 337; jfr emellertid NJA 1951 A 72 och 1953 A 23). Fördelningen av barnen mellan föräldrarna bör ej ske utan särskilda skäl (NJA 1951 A 20, 1952 A 55 och 1954 A 27; jfr emellertid NJA 1954 C 421, 559 och 819 m. fl.). — Vårdnaden om utomäktenskapligt barn tillkommer i regel modern (SvF B IV a 9). Utomäktenskapligt barns moder, som sammanbott och varit trolovad med dess fader men flyttat från honom utan att medtaga barnet, fick i NJA 1954 C 1040 handräckning för att utfå barnet av honom trots hans invändning att han ville gifta sig med modern och ha vårdnaden om barnet.
— Beträffande handräckning för att få barn till sig överlämnat kan i övrigt hänvisas till NJA 1955 s. 509, i SvF B IV b 4—6 behandlade rättsfall, bl. a. NJA 1950 s. 219, 1951 s. 177, 184 och 682 samt 1953 s. 262, samt till rättsfallsöversikt i exekutionsrätt av HASSLER i SvJT 1955 s. 103. Ett uppmärksammat mål, NJA 1954 s. 13, gällde en 9-årig flicka vid namn Monica. Hon var dotter till sudettyska föräldrar, numera tyska medborgare, men hade vid späd ålder blivit omhändertagen av här bosatta sudettyska fosterföräldrar och fem år efter omhändertagandet tillika med dem vunnit svenskt medborgarskap, varjämte hon dock även var tysk medborgare. (Jfr ang. rättegångskostnader NJA 1955 s. 429.) Trots invändning från fosterföräldrarna att en förflyttning kunde medföra men för flickan i psykiskt hänseende förordnade svensk domstol på talan av föräldrarna, att flickan skulle återlämnas till dem i deras egenskap av lagliga vårdnadshavare. (TfR 1955 s. 319; jfr danskt rf i TfR 1955 s. 426.) NJA 1954 s. 109 avsåg en 9-årig svensk gosse, som sedan ett års ålder varit omhändertagen av fosterföräldrar. Modern, som var laglig vårdnadshavare, hade fått lagakraftvunnet utslag på att av vederbörande utmätningsman erhålla erforderlig handräckning för utfående av sonen. När utmätningsmannen, åtföljd av provinsialläkaren, kom till fosterhemmet för att verkställa handräckningen, började emellertid gossen gråta och skrika och sökte skydd hos fosterföräldrarna. På tillrådan av läkaren förklarade utmätningsmannen, då risk uppenbarligen förelåge för att gossen toge skada till hälsa om han mot sin vilja med tillgripande av våld överflyttades till modern, betingelser för närvarande saknas för hans överflyttning i enlighet med utslaget. Varken länsstyrelsen eller hovrätten fann skäl att göra ändring i utmätningsmannens beslut, och även HD fastställde beslutet, dock med erinran att HD härigenom icke tagit ståndpunkt till frågan huruvida hinder fortfarande mötte mot verkställighet av utslaget. (Jfr SFS 1955: 128.) I NJA 1954 C 646 meddelades däremot handräckning enligt 38 § utsökningslagen för 5-årig flickas överlämnande till fadern från modern trots att hon åberopade läkarintyg att det »skulle vara mycket skadligt för flickan att flyttas från modern». I övrigt har verkställighet medgivits i nyssnämnda rättfall NJA 1950 s. 219 och 1951 s. 682 men vägrats i NJA 1937 B 1013, 1949 C 153, 1950 C 730 samt 1953 s. 262. — Endast i sällsynta undantagsfall bör fader eller moder helt avskäras från umgänge med barnet (NJA 1955 s. 519; jfr ovan vid adoption). Därest icke siirskilt graverande omständigheter förekomma mot den av föräldrarna som ej får vårdnaden bruka domstolarna berättiga honom ej blott att träffa barnet utan även att ha det hos sig sammanhängande tid varje år (NJA 1954 C 493 och 532). I NJA 1955 C 495 berättigades sålunda fadern att få ha en späd dotter hos sig en månad om sommaren och en vecka vid jul varje år, trots att det enligt sakkunniguttalande från barnavårdshåll icke vore nyttigt för barn under 5 år att blivaflyttade flera gånger årligen. Beträffande umgängesrätt hänvisas i övrigt till det i SvF B IV c 2 behandlade NJA 1951 C 649. — Mål om vårdnad och umgängesrätt äro av indispositiv natur (NJA 1951 s. 223 och 821, behandlade i SvF B IV a 4 och c 3). När i mål om vårdnad om barn efter äktenskapsskillnad revisionssvaranden medgivit revisionskärandens yrkande, kan emellertid målet enligt RB 55: 12 avgöras utan
huvudförhandling (NJA 1955 s. 255). — Barnavårdsmans befogenheter upphöra när barnet dör (SvF B IV d 3) eller fyller 21 år (NJA 1954 s. 375).
Underhållsskyldighet (SvF B V). Belysande för omfattningen och beskaffenheten av underhållsskyldighet enligt FB 7:3 är möjligheten för den underhållsberättigade att erhålla fri rättegång. Ehuru vid beviljande av fri rättegång i viss mån måste tagas hänsyn till anhörigas hjälpmöjligheter (SOU 1942:50 s. 66—71, 76—79; SOU 1951: 31 s. 54—56 och 74; TSA 1953 s. 199 och NJA II 1944 s. 594), är barns underhållsplikt så begränsad att den ytterst sällan kan inverka på föräldrarnas möjlighet att erhålla fri rättegång (NJA 1954 s. 553). — Om underhållsskyldighet till utomäktenskapligt barns moder (abortkostnader) se NJA 1951 s. 265, behandlat i SvF B V a 5 (jfr SOU 1954:6 s. 178 och Festskrift för Herlitz s. 292). — Beträffande verkan av passivitet äger vad ovan anförts därom att den underhållsberättigade i regel icke förlorar sin rätt till outkrävda bidrag för förfluten tid i än högre grad tillämpning på underhåll till barn. Underhållsbidrag för de tio senaste åren (se SvF B V b 2) kunna alltså utdömas retroaktivt, även om faderskapet aldrig bestritts och krav ej förut framställts (NJA 1954 A 46; jfr emellertid SvJT 1942 s. 497 samt det i SvF B V a 3 behandlade rättsfallet NJA 1944 s. 429 och NJA 1954 C 900). — Enligt FB 7: 7 är skriftligt och bevittnat avtal om periodiskt underhåll till barn utom äktenskap bindande för den underhållsberättigade om det godkänts av barnavårdsman (NJA 1952 s. 417, behandlat i SvF B V d 4). Den omständigheten att parterna undertecknat skilda handlingar, t. ex. mannen en och modern en annan, torde icke i och för sig utesluta att skriftligt avtal enligt FB 7: 7 kan anses träffat mellan dem (NJA 1955 s. 35; jfr SvF B II a 4). I NJA 1955 s. 35 var också fråga huruvida vid engångsunderhållsavtal, som måste godkännas av barnavårdsnämnden, därjämte erfordras barnavårdsmans godkännande. Frågan besvarades nekande av en minoritet, vilken därav vidare drog den slutsatsen, att rättshandlingen icke kunde anses företagen mot barnavårdsmannen utan denne kunna bevittna moderns godkännande. Sistnämnda fråga (jfr SvF B II a 5) beror på tolkning av 1946 års lagstiftning om vittne vid rättshandlingar. Som motsvarighet till vad RB 36: 1 innehåller därom att part ej må höras som vittne upptages i 1946 års lag bestämmelsen, att som vittne vid rättshandling ej godkännes den mot vilken rättshandlingen skall företagas (NJA II 1946 s. 609—621). Även utan särskild lagstiftning hade det varit klart att samma person icke vid en rättshandling får fungera både som part och som vittne (jfr SvJT 1940 s. 49), men fråga är huruvida icke den uttryckliga regeln i 1946 års lag — enligt min mening utan saklig grund — fått en vidsträcktare innebörd och utesluter att en part, som har två ställföreträdare, vid rättshandlingen företrädes av den ene medan den andre fungerar som vittne. Frågan har i flera fall varit uppe beträffande underhållsavtal, vid vilka barnet företrätts av modern medan barnavårdsmannen varit vittne. I ett av WIDMAN i Landskommunernas tidskrift 1948 s. 447 refererat fall har Kungl. Maj:t i statsrådet ansett barnavårdsmannen efter 1946 års lagstiftning böra godtagas som vittne, men regeringsrätten (se dess årsbok 1949 s. 75) har intagit motsatt ståndpunkt (se även DAVIDSSON
i Tidskrift för barnavård och ungdomsskydd 1948 s. 184, SÖDERLUND i SvJT 1950 s. 768—769 samt WALIN, Barnens ställning enligt föräldrabalken s. 27 och 59). I förenämnda rättsfall NJA 1955 s. 35 ansåg HD:s majoritet ett av barnavårdsnämnden godkänt engångsunderhållsavtal icke vara vederbörligen bevittnat, då moderns namnteckning bevittnats av barnvårdsmannen jämte en annan person. Majoriteten yttrade sig icke om huruvida jämväl baravårdsmannens godkännande erfordrats i ett sådant fall (vilket skulle stämma med lagens ordalag men strida mot den doktrinära åsikten; se UNDÉN, Föräldrar och barn s. 113). De tre ledamöter, som bildade majoriteten, ansågo att rättshandlingen, vare sig barnavårdsmannen behövt godkänna den eller ej, måste anses företagen mot honom samt att 1946 års lag alltså blivit åsidosatt. En av de tre var dock av skiljaktig mening beträffande motiveringen och ville visserligen i princip underkänna barnavårdsmannen som vittne men avsåg — genom att tillika hänvisa till den del barnavårdsmannen tagit i avtalsförhandlingarna — att hålla spörsmålet öppet för bedömande efter omständigheterna i helt säregna fall. — I NJA 1955 s. 430 hade en man erkänt faderskap och utfäst sig att utgiva underhållsbidrag genom formligt avtal, ingånget före barnets födelse men först efter det modern ingått äktenskap med en annan man. Faderskapserkännandet saknade sålunda verkan (se ovan). Sedan barnet genom dom förklarats sakna äktenskaplig börd, ansågs emellertid avtaet om underhållsbidrag vara jämlikt FB 7: 7 andra stycket bindande för den underhållsberättigade. — Beträffande höjning av avtalat underhållsbidrag till barn utom äktenskap på grund av väsentligt ändrade förhållanden (FB 7: 8) hänvisas till NJA 1955 s. 506; se även det ovan under giftermålsbalken behandlade NJA 1955 s. 23; jfr ang. rättegångskostnader i mål om höjning av underhållsbidrag NJA 1955 s. 566.
Omyndighet (SvF B VI). Beträffande barns skadeståndsskyldighet hänvisas till Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 7 och övrig i SvF B VI a angiven litteratur ävensom till förhandlingarna vid nordiska juristmötet 1954 samt angående finsk rätt till NYBERGH i TJFF 1954 s. 304. Vid olycksfall under lek kan stundom den skadade anses ha påtagit sig hela risken för vad som inträffat genom att ge sig i leken (NJA 1951 s. 79, behandlat i SvF B VI a 4; jfr NJA 1951 s. 783). I allmänhet synes emellertid det förhållandet att den skadelidande själv gett sig i leken icke ha räknats såsom ett samtycke, i och för sig uteslutande skadeståndsskyldighet, utan såsom ett medvållande, ledande till jämkning av skadeståndsbeloppet. En 18 års yngling, som tagit en 16-årig flicka med på sin motorcykel och under färden övertalat henne att köra, väl vetande att hon saknade körkort, fick t. ex. i NJA 1955 C 254, sedan hon genom att hålla alltför hög hastighet i en kurva kört av vägen med motorcykeln och dem båda, halvt skadestånd av henne trots hennes invändning att han själv givit upphov till det hela. (Jfr att rattfyllerists passagerare fingo 2/3 skadestånd i NJA 1948 s. 510. Se i övrigt rättsfallsanalys hos KARLGREN, Skadeståndsrätt s. 219—220 samt GRÖNFORS, Skadelidandes medverkan s. 54—64.) I det i SvF B VI a 5 behandlade SvJT 1951 s. 496 ansågs moder på grund av tillsynsplikt ansvarig för 5-årigs sons oförsiktighet. Som belägg för en tendens till praxis i annan riktning har åberopats ett i Gjallarhornet 1953
s. 135 refererat rättsfall, vari Svea hovrätt förklarat föräldrar icke ansvariga för skada som 9-årig son tillfogat lekkamrat med en hemmagjord pilbåge. I NJA 1954 s. 450 ansågs emellertid moder skadeståndsskyldig på den grund att hon låtit en 5-årig dotter utan kontroll omhänderhava en nagelsax, varmed dottern under klippande av bilder ur en tidning skadat en lekkamrat (TfR 1955 s. 323). I det i SvF B VI a 6 behandlade NJA 1952 s. 573, som gällde en av bil påkörd 5-årig gosse, förklarades gossens rätt till skadestånd av bilföraren icke röna inverkan av om gossens föräldrar genom bristande tillsyn medverkat till olyckan. (Jfr beträffande s. k. passiv identifikation GRÖNFORS, Skadelidandes medverkan s. 120—130, NJA 1955 s. 102 samt SvJT 1956 s. 73.) Med hänsyn till gossens ringa ålder och omständigheterna i övrigt ansågs jämkning ej heller böra äga rum på grund av medvållande från hans sida. (Se beträffande medvållande GRÖNFORS, Skadelidandes medverkan s. 35.) I detta sammanhang kan även nämnas, att visserligen enligt 51 § taxeringsförordningen skyldigheten att för omyndig avgivade klaration åvilar förmyndaren, men att i NJA 1954 s. 500 omyndig, som själv avgivit deklaration, dömdes till ansvar för grov oaktsamhet vid deklarationens avgivande (jfr SvJT 1955 rf s. 74). — Omyndigs avtal äro ogiltiga endast om erforderligt samtycke från förmyndarens sida saknas (FB 9:6). Samtycket behöver icke vara uttryckligt utan kan ligga i omständigheterna (SF B VI c 6). Såsom exempel på att förmyndarens uppträdande skäligen kunnat anses giva uttryck åt ett samtycke anför WALIN, Föräldrabalken s. 172 att, om förmyndaren utan anmärkning betalat skolböcker som tagits på räkning, det ej sällan får uppfattas som samtycke till ytterligare kreditköp för samma ändamål. Vid tillämpning av denna rättsgrundsats får — säger Walin — stor vikt tillmätas arten och nödvändigheten av den rättshandling varom fråga är samt, om den omyndige förfogat över egendomen, dennas beskaffenhet. Låter förmyndaren den omyndige omhänderhava penningmedel, får han finna sig i att den, med vilken myndlingen inlåter sig i avtal, anses berättigad utgå ifrån att den omyndige har fri förfoganderätt över pengarna, såframt ej särskilda omständigheter tala däremot. I SvJT 1932 rf s. 1 var fråga om en 19-årig son som köpt kostym på kredit. Med hänsyn till att den kunde antagas ha varit nödig för honom och att han vid tiden för beställningen haft arbetsanställning ävensom därtill att han icke efter uppnådd myndig ålder genom kostymens återlämnande eller annorledes givit till känna sin avsikt att på grund av sin omyndighet vid avtalets ingående frånträda detsamma ansågs han efter myndigblivande ha godkänt avtalet. HULT (Civilrättsliga spörsmål s. 32) kritiserar rättsfallet SvJT 1932 rf s. 1 och framhåller att man måste akta sig för att i den omständigheten att den omyndige efter myndigblivandet förhållit sig passiv se ett godkännande av avtalet; omyndigskyddet skulle då i avsevärd mån eluderas. En 20-årig självförsörjande gummiarbetare, som beställt en del av boken »Sveriges Idrottsfolk» för 59 kr. på avbetalning, ansågs i NJA 1955 C 356 icke vara betalningsskyldig, när invändning om omyndighet gjordes vid lagsökning nära 10 år efter beställningen. (Jfr även NIAL i Festskrift för Stjernberg s. 216.) Icke heller i det i SvF B VI c 7 behandlade NJA 1951 s. 468 ansågs passivitet efter uppnådd myndighetsålder vara ett
godkännande (jfr KARLGREN, Avtalsrättsliga spörsmål s. 37). — Enligt FB 10: 5 äger den omyndige själv råda över vad han genom eget arbete förvärvat efter omyndighetsförklaringen. Omyndigförklarad äger emellertid icke råda över honom tillkommande tjänste- och folkpension, ty den utgör icke något som han genom eget arbete förvärvat efter omyndighetsförklaringen (NJA 1954 C 842). — Beslut om omyndighetsförklaring länder omedelbart till efterrättelse (SvF B VI d 4). Detta följer nu av FB 20:35 (NJA 1954 s. 101) liksom tidigare av förmynderskapslagen 12:27 (NJA 1945 s. 217). Omständigheterna i NJA 1954 s. 101, vari domstolarna tillämpade regeln att omyndighetsförklaring skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan däremot föres, voro följande: Sedan en häradsrätt förklarat en äldre man omyndig och denne fullföljt talan mot domen, avled han innan hans talan prövats av hovrätten, vilken därpå förklarade frågan om hans omyndighetsförklaring ha förfallit till följd av dödsfallet. Eftersom häradsrättens dom, varigenom han förklarats omyndig, omedelbart länt till efterrättelse, förklarades emellertid en av honom efter domens meddelande företagen försäljning vara ogiltig. — Att uppsägning kan vara ogiltig, om hyresgästen på grund av sin sinnesbeskaffenhet ej förmått fatta uppsägningens innebörd, framgår av NJA 1955 s. 305.
Förmynderskap (SvF B VII). Förmyndare som visar försumlighet vid bevakande av myndlingens rätt kan förpliktas ersätta skada som därigenom tillskyndas denne (FB 13: 9) och överförmyndare är enligt FB 19: 14 underkastad ämbetsansvar och kan därför bliva skadeståndsskyldig, om han försummar sin tillsyn över förmyndarens förvaltning (NJA 1951 s. 245, behandlat i SvF B VII a 5; jfr GB 5: 2 och 6: 2 samt FB 15: 5 och 15: 14 stycke 3). — Vid beräknande av myndlingens inkomst såsom grund för förmyndararvode (SvF B VII c 1) skola skuldräntor och förvaltningskostnader men ej skatter och livförsäkringspremier avräknas (NJA 1954 C 842). — I anslutning till det i SvF B VII g 3 behandlade NJA 1950 C 767 kan anmärkas att Stockholms förmyndarkammare skall upphöra med 1956 års utgång (SvJT 1955 s. 424).
ÄRVDABALKEN
Arv (SvF C I). Förutom i ärvdabalkssakkunnigas förslag till ärvdabalk (SOU 1954:6) ha synpunkter de lege ferenda framförts bl. a. i SvJT 1950 s. 892 och 1954 s. 289. Vad angår beräkning av arvsförskott hänvisas till de i SvF C I e 3 behandlade arvsskattemålen NJA 1951 s. 158 samt 1953 s. 233 och 273. I arvsskattemålet NJA 1955 s. 257, där barnen enligt inbördes testamente skulle erhålla endast sina laglotter och efterlevande make genom återkalleligt förordnande insatts som förmånstagare till livförsäkringar, prövades om och på vad sätt avräkning av arvsförskott till barnen skulle äga rum och försäkringarna föranleda laglottsökning. (Jfr NJA 1955 s. 241 och 333.) Vad angår laglott kan även en gåva som till syftet är att likställa med testamente stå sig mot rätten till laglott, om domstolen finner särskilda skäl föranleda därtill (SvF C I f 4). I NJA 1954 s. 517, där en änka med en son och en dotter givit dottern en med testamente likställd gåva, funno domstolarna sonen före gåvotillfället ha ekonomiskt utnyttjat modern
till förfång för systern i sådan omfattning att det innefattade särskilda skäl mot tillämpning av reglerna i arvslagen 7:2 och 3 (LINDHAGENLIND s. 115). För tillgodoseende enligt 7:4 första stycket arvslagen av bröstarvinges rätt till laglott kan vara erforderligt att återbäring sker även för gäld i boet (NJA 1952 A 22; jfr NJA II 1928 s. 447 och 450). Vad slutligen angår arvsrättens natur, ansågs i NJA 1954 s. 177 överlåtelse av en till visst belopp begränsad del av en persons rätt till arv icke utgöra hinder för utmätning av arvingens hela andel i dödsboet. (Se även NJA 1954 s. 315 rörande lagfartsstämpel.)
Testamentes begrepp (SvF C II). Till- eller frånvaron av ett testamente kan äga betydelse såsom bevisdatum vid tolkning av en annan rättshandling, t. ex. ett arbetsavtal (SvF C II a 2). I vissa fall har den omständigheten att testamente saknats tagits som bevis för att lön skolat utgå (SvJT 1953 rf s. 58; jfr där anförda äldre rättsfall samt NJA 1951 C 726 och 1955 C 346). Enligt HELLNER, Obehörig vinst s. 312—323 har HD under senare år blivit snarare mindre än mera benägen att utdöma ersättning för utfört arbete, där vederlag ej avtalats. (Jfr emellertid NJA 1955 C 336.) — Enligt 3 § lagen om arvsavtal gäller ej avtal, varigenom arvlåtare förfogat över sin kvarlåtenskap (NJA 1951 s. 107, behandlat i SvF C II b 2). Vidkommande fast egendom torde en överlåtelse vara bindande, så snart mottagaren fått en handling på vilken han strax kan erhålla lagfart, även om överlåtaren förbehållit sig nyttjanderätten till sin död (NJA 1954 s. 568). Gåva av fast egendom är fullbordad när givaren till gåvotagaren överlämnat en handling varå denne kan erhålla lagfart (NJA 1907 s. 346, 1924 s. 193 och 1933 A 12); har lagfart redan meddelats, kräves intet formligt överlämnande av gåvobrevet, utan det räcker att gåvotagaren av givaren underrättats om gåvan och formlöst erkänt dess mottagande (NJA 1954 s. 568; jfr 1907 s. 494, 1916 s. 71 och 1945 s. 605).
Upprättande och återkallelse av testamente (SvF C III). Beträffande formen för upprättande av testamente hänvisas till NJA 1953 s. 312 (behandlat i SvF C III e 2) och NJA 1950 s. 498 (behandlat i SvF C III e 4), beträffande återkallelse av testamente till SvJT 1950 s. 958 (behandlat i SvF C III f 3), SvJT 1950 s. 960 (behandlat i SvF C III f 7) och NJA 1952 s. 99 (behandlat i SvF C III f 9; jfr GRÖNFORS i SvJT 1955 s. 453).
Testamentes tolkning (SvF C IV). Eftersom testamente skall tolkas efter testators vilja, behöva ordalagen icke i och för sig vara avgörande (SvF C IV a 1). Utan bärande skäl kan man naturligtvis ej frångå den tolkning av testamentet, vartill dess ordalydelse närmast föranleder (NJA 1950 A 44). Man kan nämligen utgå från att vid testamente liksom vid andra formfordrande rättshandlingar den handlande bemödat sig om att i den skriftliga handlingen fullständigt och riktigt återgiva rättshandlingens innebörd (VAHLÉN, Formkravet vid fastighetsköp s. 85 samt de av RODHE i SvJT 1951 s. 587—590 behandlade rättsfallen om tolkning och utfyllning av avtal). Denna synpunkt har vid rättshandlingar inter vivos stundom drivits så hårt att den praktiskt taget lett till bokstavstolkning (jfr NJA 1945 s. 564 med där angivna äldre rättsfall samt NJA 1955 s. 247), men så bör i allt fall ej ske vid testamente, ty där finnes ingen motpart att taga hänsyn till. — Testamentstolk-
ning har vid flera tillfällen förekommit i arvsskattemål. Nu för tiden äro arvsskattesynpunkter av stor betydelse för ett testamentes verkan. Den som donerar till välgörande ändamål vill väl gärna att donationen skall vara fri från arvsskatt, men testamentet avfattas icke alltid därefter. Befriade från arvsskatt äro bl. a. stiftelser, som ha till huvudsakligt ändamål att främja vård av behövande ålderstigna. Den år 1789 stiftade s. k. Pauliska fonden har till ändamål att ge understöd bl. a. till ogifta, äldre och obemedlade fruntimmer. I ett år 1943 upprättat testamente förordnades, att testators kvarlåtenskap, frånsett vissa smärre legat, skulle tillfalla Pauliska fonden och avkastningen utgå såsom pensioner till äldre fröknar, som varit självförsörjande. Vid testators död beräknades fondens testamentslott till 95 712 kronor, varå arvsskatt uttogs med 24 200 kronor. Dödsboet besvärade sig i Svea hovrätt och yrkade att få arvsskatten tillbaka, enär avkastningen av den Pauliska fonden tillkommande testamentslotten finge anses vara förbehållen behövande ålderstigna och alltså vore skattefri. Hovrätten ansåg emellertid genom ifrågavarande bestämmelser i testamentet ha uppkommit en särskild stiftelse, som ställts under förvaltning av Pauliska fondens styrelse och hade till uppgift att fortvarande tjäna i testamentet bestämt ändamål. Då arvsskatten för den testamentslott som tillkommit stiftelsen borde bestämmas med hänsyn till det ändamål stiftelsen sålunda hade att fullfölja men testamentet icke kunde så tolkas att ifrågavarande stiftelse hade till huvudsakligt ändamål att främja vård av behövande ålderstigna samt den omständigheten i och för sig att Pauliska fondens styrelse förklarat sig ämna använda avkastningen av testamentslotten för utdelning till fattiga och behövande äldre fröknar icke kunde föranleda till skattefrihet, lämnade hovrätten besvären utan bifall. HD däremot förklarade arvsskatt icke skola utgå, enär testator med bestämmelserna i testamentet finge, i betraktande jämväl av vad i målet blivit upplyst, anses ha åsyftat, att avkastningen av medlen huvudsakligen skulle användas till främjande av vård av behövande ålderstigna (NJA 1954 s. 27; jfr det i SvF C IV a 3 behandlade rättsfallet NJA 1949 s. 672 och vad därom anföres i HESSLER, Om stiftelser s. 268—270). — Ett testamente skall visserligen tolkas efter testator svilja, men efter testators död uppdykande frågor få i allmänhet icke så att säga hänskjutas till testators eget avgörande (även om det är fullt klart vad han i så fall skulle ha velat). För att få sin vilja respekterad i framtida fall måste testator sörja för att den får något slags bestående rättssubjektivitet, vanligen i form av en självständig eller osjälvständig stiftelse. Huruvida så skett, kan ofta vara tveksamt. I NJA 1948 s. 295 skulle viss egendom enligt testamente nedsättas i bank och avkomsten tillkomma en testatrix' brorsdotter under hennes livstid men äganderätten redan vid testatrix' död tillfalla brorsdotterns barn. Sedan egendomen nedsatts i banken och avkomsten under någon tid uppburits av brorsdottern, ansågs denna icke kunna avstå från sin avkomsträtt med den verkan att barnen omedelbart ägde utfå egendomen av banken. Man kan uttrycka det så att domstolarna ansågo en stiftelse med något slags rättssubjektivitet föreligga (se mina uttalanden i SvJT 1948 s. 559—562 och TfR 1949 s. 217 samt i SvF C V f 3; jfr HESSLER, Om stiftelser s. 74 samt VAHLÉN i TJFF 1955 s. 53). När en äldre man
sålt en fastighet till två av sina fyra döttrar med villkor att köparna under viss tid ej finge sälja eller med intecknad gäld belasta fastigheten, förklarades däremot i NJA 1954 s. 341, sedan säljaren avlidit, villkoret kunna eftergivas av hans dödsbo. Att de levande i sistnämnda fall kunde åsidosätta den dödes vilja berodde ej på att viljeteorien icke gäller för tolkningen av en köpehandling såsom för ett testamente, ty att köpehandlingen innehöll ett överlåtelse- och inteckningsförbud var fullt klart. Som grund för att utgången blev olika i de nu refererade båda fallen ligger det nära till hands att framhålla, att testators vilja i förstnämnda fall hade ett särskilt organ, banken, men att motsvarighet därtill saknades i det senare fallet. I två rättsfall om fideikommissstiftelser har emellertid stiftarens vilja upprätthållits utan att något särskilt förvaltningsorgan funnits, i det ena fallet rentav mot stiftaren själv sedan han ändrat mening (NJA 1937 s. 594 och 1948 s. 37; jfr SvJT 1948 s. 560, SvF C V f 3, HESSLER, Om stiftelser s. 327 samt KARLGREN i SvJT 1953 s. 352). Om stiftaren varit död, hade tydligen ett medgivande av hans dödsbo ännu mindre ansetts tillfyllest. Enligt min mening ha domstolarna i en del fall gått för långt i att tillerkänna testatorers önskningar bestående rättssubjektivitet, varigenom de levande kunna bliva klavbundna av de dödas vilja. En fortsatt tendens i denna riktning måste slutligen framtvinga ytterligare sådana lagstiftningsåtgärder som 1810 tillgrepos mot fideikommissbildning men som vid tillkomsten av testamentslagen 1:2 avböjdes »beträffande juridiska personer». — Tolkning av inbördes testamente har förekommit bl. a. i det i SvF C IV a 5 behandlade NJA 1950 s. 488 (jfr KARLGREN, Avtalsrättsliga spörsmål s. 53, SvF C III g, C IV a 4—a 5, c 2, d 3 och d 4 samt C V a 2—c 7, e 2, g 1, h 1 och h 2 ävensom NJA 1874 s. 1, 1893 s. 482, 1895 s. 190 och NJA II 1930 s. 237). — Analogisk användning av 3: 6 testamentslagen förekom i NJA 1951 s. 732, behandlat i SvF C IV h 4. Jus accrescendi enligt 3: 7 testamentslagen tillkommer ej legatarier utan blott universella testamentstagare (SvF C IV h 6). NJA 1954 C 230 gällde ett testamente, som var borta men ostridigt ej återkallat. Av vittnesmål framgick, att testator ihågkommit en fosterdotter jämte en eller flera andra. Om testamentets innehåll ansågs ej föreligga tillräckligupplysning för att det skulle grunda någon rätt för fosterdottern ellerannan. Hade vittnena kunnat intyga att ett eller flera legat av okänd storlek skulle utgå och fosterdottern erhålla resten, borde däremot resultatet blivit, att hela kvarlåtenskapen tillfallit fosterdottern.
Testamentstagares rätt i vissa fall (SvF C V). En testamentstagare anses i regel ha fått full äganderätt, om ingen sekundosuccessor blivit angiven (NJA 1951 s. 705, behandlat i SvF C V a 2). Är sekundosuccessor nämnd, har förste testamentstagaren i regel fri förfoganderätt om han är universell testamentstagare (NJA 1950 s. 488, behandlat i SvF C V b 1) men fideikommissrätt om han är legatarie (NJA 1950 s. 64, behandlat i SvF C V d 1 och i HESSLER, Om stiftelser s. 128). Beträffande förste testamentstagarens befogenhet att överlåta sin rätt hänvisas till NJA 1950 s. 637 (behandlat i SvF C V f 1; jfr HESSLER, Om stiftelser s. 60, 96 och 97), NJA 1952 s. 131 (behandlat i SvF C V f 2; jfr HESSLER, Om stiftelser s. 110, 114 och 518) samt vad i SvF C V f 3 och här ovan anförts om NJA 1948 s. 295. — Inbördes
testamente mellan barnlösa makar utan bestämmelse om sekundosuccession innefattar den avvikelsen från den i arvslagen 2 kap. stadgade ordningen, att efterlevande make får full testationsfrihet (SvF C V h 1). Enligt NJA 1950 s. 483 skulle testamentet få ytterligare en verkan, nämligen att den först avlidne makens släkt icke blir berättigad till andel i kvarlåtenskapen. Med en sådan ståndpunkt blir det nödvändigt att avgöra, huruvida efterlevande make besuttit kvarlåtenskapen på grund av arv eller på grund av testamente, men detta är en i allmänhet olöslig fråga (SvF C II c 6). Om testamentet blivit bevakat vid den först avlidne makens död eller ej, beror ofta på en slump och kan ej vara avgörande, ty den omständigheten att efterlevande maken genom att bevaka testamentet tillförsäkrat sig behörighet att ändra den legala sekundosuccessionen kan icke rimligen i och för sig anses innefatta att han gör en sådan ändring (jfr det i SvF C V a 4 behandlade NJA 1920 s. 413).
Testamentes ogiltighet och förverkande (SvF C VI). Rättsfallen NJA 1953 A 3 och SvJT 1950 s. 958 ha behandlats i SvF C VI b 1.
Testamentes bevakning, delgivning, klander och preskription (SvF C VII). Sedan testamente bevakats, skall det enligt testamentslagen 7: 4 delgivas varje arvinge som icke godkänt det. Delgivning behöver ej ske inom viss tid efter bevakningen, men genom alltför långt dröjsmål kan testamentstagarens rätt bliva preskriberad (se SvF C VII d); jfr beträffande finsk rätt, där sådana preskriptionsregler saknas, rättsfall i TfR 1954 s. 561 nr 14). Klandertid enligt testamentslagen 7:5 löper från det bevakat testamente delgivits arvingen; en delgivning före bevakningen får ingen verkan i detta hänseende (SvJT 1955 rf s. 28; jfr TSA 1954 s. 145).
Boutredning (SvF C VIII). Beträffande överlåtelse och utmätning av andel i dödsbo hänvisas till det i SvF C VIII a 2 behandlade NJA 1952 s. 422 (jfr SvJT 1916 s. 152), det i SvF C VIII a 3 behandlade NJA 1953 A 52, det i SvF C VIII a 4 behandlade NJA 1953 s. 430 samt det ovan under arv behandlade NJA 1954 s. 177. — Frågan om förhållandet mellan dödsbos talerätt och enskilda delägares kan stundom vara tveksam. Talan om ansvar för misshandel med dödlig utgång har ansetts icke kunna föras av dödsboet, oaktat dödsbodelägarna var för sig voro åtalsberättigade (NJA 1954 s. 319); och fullföljande av ansvarstalan, som förts av den döde, tillkommer icke hans dödsbo utan i RB 20: 13 och 21: 1 angivna närstående (jfr NJA 1955 C 131). Skadestånd på grund av vållande till annans död kan åter (i skilda hänseenden) krävas såväl av dödsboet som av enskilda dödsbodelägare (NJA 1939 s. 162 nr 47). I viss mån liknande äro förhållandena i mål om börd (NJA 1943 s. 196, behandlat i SvF B I b 6 och C VIII b 2). Fri rättegång får icke beviljas dödsbo (NJA 1938 s. 67 och 1954 C 833) men väl enskild delägare (NJA 1939 s. 162 nr 47, behandlat i SvF C VIII b 8). Skyldig att erlägga arvsskatt är enligt 2 § arvsskatteförordningen varje arvseller testamentstagare för sig, men skatten skall enligt 54 § samma förordning förskjutas av dödsboet och detta kan fullfölja talan enligt förordningens 60 § mot beslut om fastställande av skatt. Sedan dödsbos besvär beträffande en lott delgivits motpart (advokatfiskalen), kan dödsboet enligt NJA 1954 s. 86 icke vidare anföra besvär beträffande
någon lott. Ovisst är dock om den varje arvs- och testamentstagare tillkommande rätten att besvära sig beträffande sin lott påverkas av vad dödsboet gjort eller låtit. (Jfr NJA 1935 s. 431, 1937 B 106, 1939 s. 336 II och s. 532 II, 1947 s. 156 samt 1952 s. 72.) — Dödsboet upphör visligen i regel faktiskt i och med arvskiftet, men i den mån så erford(t. ex. därför att ny tillgång eller skuld yppats) kan det även senare uppträda som juridisk person (NJA 1955 s. 574). — Om dödsboägarnas gemensamma förvaltning gälla samma grundprinciper som enligt äldre rätt (SvF C VIII b1). Enskild dödsbodelägare får som regel icke föra talan för dödsboet (NJA 1953 s. 628, behandlat i SvF C VIII b 2), men praxis medger vissa undantag. Efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande torde av stadgandet i RB 14: 8 följa att, om mål blivit rätteligen anhängiggjort av eller mot ett dödsbo, varje delägare sedan kan företaga rättegångshandling (t. ex. fullfölja talan i högre rätt) med verkan för dödsboet (NJA 1955 C 457; företräda olika delägare skilda meningar, får domstolen rätta sig efter den för boet förmånligaste). Sveriges advokatsamfund har påkallat sådan lagändring att enskild dödsbodelägare i större utsträckning finge föra talan för boet (TSA 1954 s. 145). — Bouppteckningen är legitimationshandling beträffande frågan vilka som äro dödsbodelägare (NJA 1954 s. 57, behandlat i SvF C VIII b 6). — Enligt 2: 1 boutredningslagen förordnas boutredningsman i regel på begäran av dödsbodelägare. Den som förordnats till boutredningsman är därefter (enligt 22 § även om förordnandet överklagats) ensam behörig att företräda dödsboet (jfr SvF C VIII c 6) tills rätten entledigar honom (jfr SvF C VIII c 9). För entledigande fordras i regel antingen att särskilda skäl därtill visas (5§) eller att samtliga dödsbodelägare ansökt därom (6 §). Enskild dödsbodelägare kan alltså ej få boutredningsmannen entledigad utan att visa särskilda skäl (jfr NJA 1943 s. 564). Då förordnande att dödsbo skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman meddelats på begäran av god man för omyndig dödsbodelägare men dennes förmyndare överklagat både godmans- och boutredningsmansförordnandena samt godmansskapet förklarats skola upphöra, upphävdes i NJA 1955 s. 377 boutredningsmansförordnandet såsom icke påkallat av behörig ställföreträdare för den omyndige. — Så snart dödsboet beretts för bodelning och arvsskifte samt delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen enligt 15 § göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovisning för sin förvaltning. Även efter det så skett är boutredningsmannen emellertid behörig att företräda boet tills han entledigats av rätten. Att boutredningsmannen, långt efter det alla kända tillgångar och skulder avvecklats, tecknade dödsboets namn ansågs därför i NJA 1955 s. 574 ej innefatta osant intygande. (Jfr NJA 1947 s. 493.) — Enligt det i SvF C VIII d 2 behandlade NJA 1936 s. 248 skola influtna förskottshyror upptagas som tillgång i bouppteckningen även i vad de belöpa på tiden efter dödsfallet. I Svensk skattetidning 1941 s. 481 och 1942 s. 278 har detta avgörande kritiserats såsom stridande mot gängse bokföringsprinciper. Den i nyssnämnda arvsskattemål tillämpade principen har emellertid praktiska fördelar (jfr EBERSTEIN s. 57—58 samt kommunalskattelagen § 41 med anvisningar) och överensstämmer med praxis om rätt att uppbära förskottshyror vid äganderättsövergång inter vivos (NJA 1893 s. 510
och 1912 s. 153; jfr SOU 1947: 38 s. 194—195 och SvJT 1955 rf s. 15). I efterskott förfallande arrendeavgifter ha också i enlighet med samma princip i arvs- och kvarlåtenskapsskattemålet NJA 1955 s. 368 ansetts som tillgång i dödsbo endast om de förfallit till betalning före dödsfallet; vid dödsfallet upplupna men icke förfallna avgifter skulle alltså icke upptagas såsom tillgång i boet. Den sålunda i praxis upprätthållna principen att låta förfallotiden vara avgörande äger tillämpning å arrende, hyra och dylik avkastning av fast egendom, varemot inteckningsräntor liksom räntor å utestående fordringar i allmänhet skola (oavsett förfallotiderna) upptagas såsom tillgångar till den del de belöpa på tiden före dödsfallet. — Skuld, för vilken livförsäkring med förmånstagarförordnande pantsatts, har alltefter omständigheterna ansetts vara en dödsboets skuld eller åvila förmånstagarna (SvF C VIII d 5). Det senare torde (bl. a. av skatteskäl som göra att den dödes avsikt ej utan vidare kan tillmätas avgörande betydelse) få anses vara det regelmässiga (NJA 1952 s. 72; jfr SvJT 1954 s. 657 och kvarlåtenskapsskattemålet NJA 1955 s. 241). — Beträffande värdering av icke börsnoterade aktier hänvisas vidare till SvJT 1951 s. 459, Svensk skattetidning 1938 s. 103, 1946 s. 60 och 185 samt 1949 s. 84, 142 och 277 ävensom till Medd. från Riksskattenämnden 1954 nr 6 (NJA 1950 s. 346 och 460, 1951 s. 230 och 812, 1952 s. 614 och C 715 samt 1955 C 559; jfr ang. ledning av det vid förmögenhetsbeskattningen åsatta värdet NJA 1939 s. 275, 1952 C 321 och 1955 C 559 samt EBERSTEIN s. 64 f.). — Bestämmelserna om kallelse å okända borgenärer ha i praxis tolkats så att ett dödsbo icke därigenom undgår betalningsskyldighet för dödsboet senare påförd ytterligare skatt för den dödes inkomster, om dödsboet känt till de fakta (»den inkomst») varå taxeringen grundats (NJA 1954 C 721; jfr NJA 1944 s. 435, SvJT 1946 s. 35 samt LJUNGMAN, Om skattefordran och skatterestitution s. 46—48). Tidigare (se t. ex. NJA 1904 s. 145) ha emellertid andra fordringar än skatter ansetts prekluderade, även när dödsboet väl känt till fakta men genom en (i senare process underkänd) rättslig bedömning av fakta fått den uppfattningen att ingen fordran existerade. — Enligt boutredningslagen 5: 3 är en legatarie, vars rätt äventyras genom vanvård eller på annat sätt, berättigad att fordra säkerhet för legatets fullgörande. Rätten till säkerhet riktar sig mot dödsboet (NJA II 1933 s. 504). En boutredningsman, som avvecklar ett dödsbo utan att egendom avsatts till fullgörande av ett livräntelegat, kan därigenom icke ådraga sig skyldighet att av egna medel ställa säkerhet för legatets fullgörande. (NJA 1955 s. 574; däremot kan skadeståndsskyldighet enligt 2: 18 ifrågakomma). — I det i SvF C VIII g 5 behandlade NJA 1948 s. 244 ansågs arvsskifte ogiltigt, då någon som ej var delägare av misstag tillåtits deltaga i skiftet. I det här ovan under bodelning behandlade fallet NJA 1954 s. 338 ansågs däremot misstag beträffande delningsgrunderna ej göra den verkställda bodelningen ogiltig. Tveksamt är huruvida detta innebär en återgång till en tidigare i NJA 1928 s. 32 intagen men i NJA 1948 s. 244 övergiven ståndpunkt beträffande verkan av rättsvillfarelse (jfr KARLGREN, Avtalsrättsliga spörsmål s. 158 och 173, HELLNER, Obehörig vinst s. 281 samt VAHLÉN, Formkravet vid fastighetsköp s. 221 och 250).
Nils Beckman