FOLKRÄTT OCH INOMSTATLIG RÄTT

 

ETT DEBATTINLÄGG

 

AV DOCENTEN STIG JÄGERSKIÖLD

 

Hovrättsfiskalen LARS HJERNER har i SvJT 1956 s. 22 ff publicerat några anteckningar i anslutning till min bok »Folkrätt och inomstatlig rätt». Anteckningarna syfta enligt sin förf. till ett meningsutbyte, en fortsatt diskussion. En dylik kan endast vara till glädje för den, som ägnar ämnet studier, men så är väl ock denne närmast till att fortsätta meningsutbytet?
    Jag har i mitt arbete sökt klarlägga de möjligheter till handlande, som föreligga, när en motsättning finnes mellan en folkrättslig regel och en allenast inomstatlig. I samband därmed blir frågan om myndigheternas tillämpning av folkrätt aktuell, men som en primär fråga före ett mera ingående studium av konfliktproblemet. Detta har under århundraden varit aktuellt. Det har lösts efter olika linjer. Min slutsats har blivit den, att de olika staterna, efter rättspolitiska överväganden, ha att uppställa regler för att lösa konfliktfallen, och kunna välja mellan folkrättens eller den egna rättens herravälde. De kunna så göra, så länge de icke traktatmässigt förbundit sig till annat. Jag har härvid genom en analys av den idéhistoriska utvecklingen kunnat vinna frihet från de dogmatiska satser, som eljest bundit — och ännu binder — så många. Metoden, som för att tillämpas med exakthet kräver ett verkligt genomarbetande av det litterära materialet, har helt visst en betydande uppgift inom den rättsvetenskapliga forskningen.1 En doktrinhistorisk framställning är därför ingalunda — som kanske den i ämnet obevandrade i brådskan skulle vilja mena — ett mekaniskt litteraturreferat utan en nödvändig idéanalys under förklaring av idéernas tillkomst, sammanhang med övrig utveckling och relativa värde.
    Nu anmärker Hjerner, bland annat, att jag låtit förvilla mig av att domstolar felaktigt åberopat folkrätt (s. 25 f.). Detta hade varit av betydelse för mitt rättsfallsurval. Folkrätten vore i verkligheten allenast inomstatlig rätt (s. 26). Staternas folkrättsliga uppgifter kunde vara andra, än de jag angivit (s. 24 f.). Härtill anknyter sig ett framhållande av att jag icke observerat ett antal påstått relevanta rättsfall (s. 27 ff.).
    Samtliga frågor röra centrala folkrättsliga problem.
    Folkrättsbegreppet hör, som bekant, till de kontroversiella ämnena. Nu gör Hjerner gällande, att det är en synpunkt på ämnet, »huruvida regler av det slag domstolarna åberopat, verkligen kunna påvisas till-

 

1 Se härom TORSTEN GIHL, Sakkunnigutlåtande vid tillsättande av professuren i internationell rätt vid Stockholms högskola (1955), där metoden och resultatet godtages, och i övrigt mina tryckta »Erinringar» vid samma tillfälle.

 

FOLKRÄTT OCH INOMSTATLIG RÄTT 325höra allmän folkrätt, eller om domstolarna härutinnan ha misstagit sig».
    Naturligtvis är det riktigt, att man för de olika rättsfall, vari folkrätt åberopas, kan hava intresse av att undersöka domskälets relation till folkrättens regelsystem. En dylik undersökning blir av intresse för bedömandet av internrättsliga frågor och även för frågan om folkrättens utveckling, om och i den mån interna domar kunna bilda folkrätt. Men detta är däremot icke av omedelbar betydelse för frågan, huru en domare förfar, när han anser, att en konflikt mellan folkrätt och intern rätt föreligger. Härvid föreligga olika möjligheter. Han kan följa folkrättsregeln eller den inomstatliga eller söka genom tolkning utjämna motsatsen — allt metoder, som i sin tur skapa nya problem och ha skilda verkningar. För denna undersökning ha alla fall, vari domstol ansett sig stå inför en folkrättsregel i konflikt med en intern regel, betydelse. Och dessa rättsfalls vikt ur denna synpunkt förminskas uppenbart icke, som Hjerner vill göra troligt, därav att domaren till äventyrs bedömt situationen fel och ej alls stått inför någon folkrättsregel. När domstolarna — särskilt engelska — ansett, att folkrätten påverkat eller icke påverkat deras handlingsfrihet i fråga om territorialvattnets utsträckning, i fråga om konfiskationsåtgärder, angående icke erkända regeringars representanter etc. etc., så äro domstolarnas resonemang utifrån denna utgångspunkt av intresse för ämnet, och precis av lika stort intresse, om domarnes bedömning av folkrättsfrågan varit riktig eller icke. Annat skulle läget kunna vara, därest domstolarna överhuvud taget icke tillämpade folkrättsliga regler, utan under uppgivande därav följde andra syften. Men därom är ju ej fråga utan allenast om domstol i ett eller flera fall — av många — kan ha trott sig beakta en folkrättslig regel, där någon sådan ej finnes. Att Hjerner dessutom begränsat folkrättens regelsystem i otillbörlig grad, därom övertyga de mellanfolkliga prejudikatsamlingarna, och frågan behöver ej här dryftas.
    Om ett av de av mig återgivna engelska immunitetsrättsfallen, Krajina v. Tass, har nu Hjerner funnit, att Storbritannien i verkligheten icke hade några folkrättsliga förpliktelser, som kunde motivera rysk immunitet. Det låter säga sig; flera stater hysa motsvarande mening om den folkrättsliga regleringen på denna punkt och handla därefter. Men vad har det för betydelse för det här behandlade problemet, när de engelska domstolarna ha en annan åsikt i saken? Allbekant är, att staternas praxis härvid skiftar — liksom rörande så många andra folkrättsliga spörsmål.
    Jag skulle icke så länge uppehålla mig vid ovannämnda tankegång, jag frestas säga tankefel, om icke hos Hjerner samtidigt skymtar ett annat. »Motsättningar som dessa», säger Hjerner, utjämnas med »teorin om folkrätten såsom endast varande en yttre statsrätt». Hur kan det vara möjligt? Kan det förhållandet, att tvekan må råda om folkrättens innehåll i konkreta situationer innebära, att det endast finnes en yttre statsrätt? Kastar man icke då ut barnet med badvattnet? Naturligtvis. Man kan debattera folkrättens begrepp, men man kan icke komma ifrån, att det finnes en folkrättslig verklighet, gestaltad i mellanfolkliga domar med verkan för staterna. Jag har i ett avsnitt i min under-

 

326 STIG JÄGERSKIÖLDsökning klarlagt, vad jag därmed menar (s. 211). Rättsregler, som kunna påvisas iakttagna i mellanfolklig samlevnad — och därmed naturligtvis ingalunda bara hos domstolar, ett enligt min mening ohistoriskt och orealistiskt påstående2 — har jag ansett som folkrätt. Skall den gamla tesen om folkrätten som yttre statsrätt, som ju icke ens omfattas av någon nu levande auktoritet i ämnet, ha någon innebörd, måste det ju vara den, att varje stat är fri att reglera sitt handlande till andra stater efter eget gottfinnande. Men så är ju icke det verkliga livet. Varför då envisas med att i vetenskapliga sammanhang upprepa den sats, som visserligen var omtyckt av vissa statsromantiker under mitten och slutet av 1800-talet, men vars meningslöshet till fullo klarlagts? Det hade, för att nyttja förf:s egna uttryckssätt, varit intressant att se honom kommentera vissa sena, till en del ej avgjorda svenska rättsfall, där akten verkligen lönar ett studium; i utlåtanden av två svenska akademiker har nämligen förutsatts just den meningen, att folkrätt är allenast inomstatlig rätt, varför vissa rättsregler måste gälla — domstolen tog icke intryck av argumentationen.
    Den konfliktsituation, som jag behandlar, består däri, att en intern rättsregel förekommer till tillämpning, som strider mot en folkrättslig regel. Vad är då att göra? Den naturrättsliga doktrinen kunde ge ett enkelt svar på frågan med utgångspunkt i naturrättens dominans och folkrättens identitet med naturrätten — men kunde också komma till motsatt slut, eftersom man i naturrätten kunde inlägga olika satser.Den moderna monismen kan också utifrån regelsystemets enhet ge ett svar med folkrättens primat.4 Dualismen kan ge ett enkelt svar med utgångspunkt i intern rätts primat — grundat på viljeteorin eller annan lämplig konstruktion.5 Vad jag nu hävdat är helt enkelt, att spörsmålet ej kan vederhäftigt besvaras med dessa — ej heller med andra likställda — metoder. Man har att se till de verkningar, som den ena eller andra lösningen får. Det är å ena sidan en opraktisk omgång, att den nationella rätten först skall verka, när den mellanfolkliga ändå ytterst fäller utslaget, men det finnes starka skäl även för denna lösning etc.
    Nu hävdar Hjerner, att man har att skilja mellan olika fall. I första hand mellan fall där de interna myndigheterna handla folkrättsstridigt (de följa svensk lag i strid mot folkrätt), och i andra hand mellan fall, då utländska myndigheter handla folkrättsstridigt (och skadeståndsanspråk kunna här göras gällande mot den utländska staten). I ena fallet, det första, vore saken klar, där iakttoges ej folkrätten; i det andra gjorde man det däremot. Det föreligger förvisso en skillnad mellan dessa båda fall, men kanske av annan innebörd. Skillnaden är ävenledes den, att det förstnämnda fallet är en konfliktsituation och omedelbart hör till vårt ämne, medan det andra fallet ej är det; där är folkrätten ersatt av allenast ett prejudiciellt faktum. Men av intresse är, att Hjerner här raskt besvarar den frågan nekande, om svensk domstol skall

 

2 Jag nödgas på denna punkt hävda en avvikande mening från ALF Ross, till vars författarskap jag eljest gärna erkänner en tacksamhetsskuld.

3 JÄGERSKIÖLD, Folkrätt och inomstatlig rätt s. 13 ff., 179 ff.4 Ibid. s. 103 ff.5 Ibid. s. 78 ff.

FOLKRÄTT OCH INOMSTATLIG RÄTT 327iakttaga folkrätt framför intern rätt. Detta är dock hela problemställningen, som så många lärde under flera hundra år brytt sin hjärna med. Att svaret icke heller överensstämmer med Hjerners kort efteråt uttryckta uppfattning i ämnet, är därför ej ägnat att förvåna.
    Den andra distinktionen i rättsfallsmaterialet, som Hjerner vill göra, är följande. I en grupp av fall har domstol haft att välja mellan två domslut, varav det ena är folkrättsstridigt, det andra icke. I den andra gruppen av rättsfall är icke något av de domslut, som kunna komma ifråga, folkrättsstridigt. Då mitt arbete handlar om konflikt mellan folkrätt och intern rätt, är det väl uppenbart, att allenast den första situationen kan ha intresse för min analys, ej den andra. Den andra situationen kan däremot vara av intresse ur annan folkrättssynpunkt —liksom ur många andra synpunkter. Men när Hjerner i slutet av detta avsnitt i sin artikel konstaterar, att »endast rättsfall av denna senare typ erbjuda konflikter mellan inomstatlig rätt och folkrätt», så äro vi ånyo helt överens — men den långa utvikningen var ej nödvändig.
    Men vad förf. här anför intresserar dock ur annan synpunkt. Jag har hävdat, att det står staterna fritt att taga vilken ställning de finna ändamålsenlig till principfrågan om myndigheter i konfliktfall skola följa folkrättsregeln eller den interna regeln. Min utgångspunkt är den, att ingen folkrätt — vare sig sedvana eller traktat — i detta hänseende binder staterna att iakttaga den folkrätt, som uppenbarligen finnes (och icke utgör allenast yttre statsrätt). Nyss hävdade Hjerner, att jag på denna punkt såg fel. Det funnes i verkligheten mycket få folkrättsregler och de, som kunde påvisas, vore yttre statsrätt. Nu kritiserar Hjerner min analys av konfliktfallen av det skälet, att »staterna anses skyldiga att icke begå folkrättsbrott». Efter vilken rättsordning gäller detta? De olika staternas interna rättsordningar — dit måste ju den yttre statsrätten höra? Tydligen icke. Efter folkrätt — men sådan fanns ju ej nyss? Men nu finnes den, och den rymmer till och med ett svar på frågan om staternas handlande i konfliktfallen! Ja, »folkrätten kräver att staterna avhålla sig från folkrättsstridiga handlingar». Och »det tillkommer en stat att vaka över att folkrättstridiga handlingar, för vilka den själv är ansvarig, icke begås». Ej nog härmed. Om dylika handlingar begås, är staten folkrättsligt skyldig lämna upprättelse. —Men icke desto mindre hävdar Hjerner, att »det (är) icke givet att just den inomstatliga rättskipningen måste anordnas så att den avskräcker från eller reparerar folkrättsdelikt». I detta uttalande är det desto lättare för mig att instämma, som det, som nyss sagts, är det resultat, vartill jag kommit. Men denna sats är oförenlig såväl med tesen att folkrätten är yttre statsrätt som med tesen att staterna äro folkrättsligtförpliktade förhindra folkrättsbrott! Man kan, som jag utförligt visat, möta dessa tre olika satser inom doktrin och praxis. Man kan uppvisaderas idéhistoriska sammanhang och deras svaga grund. Men man bör, synes det mig, icke hävda alla tre meningarna på en gång.
    Hjerner efterlyser mitt ställningstagande till vissa svenska rättsfall, som han anser vara av stort intresse för mitt ämne, men varom jag ej yttrat mig i min bok om Folkrätt och inomstatlig rätt. Jag är glad över detta tillfälle därtill, och jag gör det desto hellre som jag ju i många, teoretiska såväl som praktiska, sammanhang haft orsak att ägna dem

 

328 STIG JÄGERSKIÖLDmycken uppmärksamhet. Att några av dem ej omnämnas i mitt arbete beror — där de ej äro helt obetydliga och allenast belasta en framställning — därav, att jag om deras innebörd har en alldeles annan mening. Jag ber att få närmare utveckla denna.
    I NJA 1948 s. 828 — av Hjerner efter engelsk förebild betecknat som »Jakobssons ansökan» — var fråga om rätt till medel, vilka Enskilda Banken jämlikt lagen d. 24 mars 1927 nedsatt i allmänt förvar. Privatägd estnisk bank — Krediit Pank — hade ställt säkerhet om 100 000 kronor till bankens förfogande, varefter denna utfärdat viss garanti. Sedan den svenska bankens åtaganden fullgjorts, återstod ett större belopp av de av den estniska banken deponerade medlen. Emellertid hade under tiden den estniska banken nationaliserats. Vidare framträdde estniska privatpersoner — redare — med anspråk på medlen, en är säkerheten och garantin tillkommit för deras räkning och de hos Krediit Pank på sin tid inbetalat motsvarande belopp. Enskilda Banken, som av Krediit Pank anmodats utbetala medlen till Esti Pank, nedsatte medlen på grund av ovisshet om rätt borgenär. De estniska redarna yrkade först, efter stämning på Enskilda Banken, att denna skulle förpliktas utgiva det belopp, som banken felaktigt nedsatt; det vore nämligen tillfredsställande bevisat, att de voro rätta ägare till medlen. Svea Hovr. fann väl detta styrkt, men Enskilda Banken hade likväl vid sagda tillfälle varit berättigad nedsätta medlen. Därefter yrkade de estniska redarna hos ÖÄ, att ämbetet måtte utbetala beloppet ifråga. ÖÄ och Svea Hovr. hänvisade dem till att genom dom, förlikning eller på annat sätt få äganderättsfrågan avgjord. Esterna genmälde, att de ej kunde med stämning nå de nationaliserade bankerna i Estland och att immuniteten utgjorde ett hinder för att anhängiggöra talan mot Sovjetunionen. HD fann det vara utrett, att de estniska redarna före bankerna ägde rätt till medlen. Den nationalisering, som ägt rum, kunde icke tillerkännas rättsverkan. Alltså voro de estniska parterna rätta borgenärer även i förhållande till sovjetrepubliken. Det hade ej varit möjligt att utföra talan mot de estniska bankerna och ej heller, på grund av immuniteten, mot sovjetrepubliken. Med beaktande av att allenast de estniska redarna framställt anspråk på medlen fann HD att det ej kunde utgöra hinder mot medlens utbetalande, att det ej genom dom eller annorledes slutgiltigt avgjorts, vem som vore rätt borgenär. Men HD föreskrev, att en tid av ett år borde stå till buds för den, som tilläventyrs kunde vilja väcka talan.
    Vad HD här gjort är att i överensstämmelse med grunderna för 1927 års lag skapa en utväg ur en icke förutsedd situation. Det skulle vara stötande, därest enskilda förlorat sin rätt för att medel nedsatts enligt lagen och de ej kunnat få avgjort om eventuellt annan äger rätt till medlen. I det aktuella fallet var orsaken härtill, att de tänkbara pretendenterna voro statsorgan eller stat — alltså indirekt en folkrättslig anknytning, men samma läge och motsvarande lösning skulle kunna tänkas, om skälet till att prövning eller förlikning ej kunde uppnås, var någon annan omständighet. Syftet var alltså ej att kringgå immuniteten.
    Man frågar sig nu, vad i detta rättsfall som äger betydelse för det av mig behandlade ämnet. Någon folkrättslig regel, som kunnat bestämma utgången, föreligger icke; än mindre kan någon sådan strida mot domstolens avgörande. Immuniteten innebär ett hinder för interna myndigheter att tvinga utländska stater m. fl. till inställelse ävensom mot verkställighet av dom m. m. Men därom är ju uppenbart ej fråga. Sovjetrepubliken hade överhuvud taget ej stämts eller själv inställt sig och gjort någon invändning. Den hade f. ö., tvärt emot vad Hjerner gör gällande, aldrig framställt något krav. I målet är allenast fråga om tolkning och tillämpning av en svensk lag. Domstolen har aldrig haft an-

FOLKRÄTT OCH INOMSTATLIG RÄTT 329ledning taga ställning till folkrätt eller någon konflikt. Den har överhuvud taget ej i målet haft att tillämpa folkrätt i annan mån än att den i domskäl konstaterat, att Sovjetrepubliken, om den instämts, kunnat åberopa immunitet, och ur denna synpunkt har jag antecknat rättsfallet — samt, möjligen, att nationaliseringsdekreten ej hade »rättsverkan» å ifrågavarande egendom. Jag kan alltså icke se, att sagda rättsfall på något annat sätt förhåller sig till mina teorier. Skulle HD:s slut anses innebära ett kringgående av den folkrättsliga immuniteten, vore förhållandet annorlunda, men detta synes Hjerner ej vilja göra gällande; vad Hjerner avser med att vissa engelska domstolsuttalanden skulle visa, att en lösning, sådan som den av HD valda, ej i England skulle anses folkrättsenlig, är svårbedömt i avsaknad av belägg.
    Lika litet relevant synes mig rättsfallet NJA 1948 s. 820 vara.
    Fråga var här om rätt till ett varuparti. En lettisk firma, S., köpte från ryskt statsföretag ett varuparti. Lettisk bank erlade betalning i förhållande till säljaren. S. häftade därefter i skuld till banken för likvidbeloppet men hade samtidigt andra tillgodohavanden hos banken. Varupartiet sändes genom Nyman & Schultz till Sverige i bankens namn. Därefter nationaliserades banken. S. överlät sin rätt på C. Såväl den nationaliserade banken, Centrala Nodala, som C. yrkade att utfå varorna hos Nyman & Schultz. C. yrkade att utfå dem efter erläggande av motvärdet till det belopp, som uppkom sedan dess skuld till banken avräknats i lettisk valuta mot dess fordringar i samma valuta å banken. Banken yrkade bl. a. att utfå varorna. Mot C:s talan invände banken, bl. a. att avräkningen ej kunde ske i lettisk valuta med hänsyn till valutalagstiftning. Skulden på varupartiet vore alltså högre. RådhR ogillade bankens talan men biföll C:s på så sätt, att denne erhöll varupartiet mot erläggande av, bl. a., vissa belopp i kronor och dollar till Centrala Nodala med rätt att avräkna sin fordran å banken i kronor. Domen verkställdes därefter så, att varupartiet överläts å C. mot erläggande av efter domen uträknat belopp samt banksäkerhet för varupartiets återbäring m. m. Målet blev slutligt avgjort genom den dom, som återfinnes i notisen NJA 1946 A 250, där C:s talan mot banken befanns ej kunna bedömas på grund av åberopad immunitet. Bankens anspråk mot Nyman & Schultz förklarades befogade, såtillvida som varorna icke fingo utlämnas till C. med mindre banken erhöll vissa belopp, större än de C. erlagt vid varornas utfående. Härefter vidtog ett långvarigt processande inför överexekutor avseende realiserandet av bankens anspråk enligt domen, där den centrala frågan var, om banken ägde med stöd av domen påfordra återgång av den skedda verkställigheten — eller om den skulle hänvisas till andra medel för sin rätts realiserande.
    Vad i dessa utdragna mål kan tänkas avse frågan om svensk myndighets bundenhet av folkrätt eller endast av intern rätt? Frågan om bankens immunitet, men det är i huvudsak ett ganska självklart avgörande (och återgivet som notis!). Avräkningen mellan C:s skuld och fordringar å banken — men det ämnet beror av parternas avtal och valutaregleringen. Partsställningen och yrkandena i återgångsärendet? Det är endast svensk rätt som avgör dessa frågor.
    Av de notisfall, som Hjerner citerar, utgör flera följdmål till eljest citerade rättsfall. Ett (NJA 1949 not. C 398) har någon vikt. Men för mitt ämne har det ej annan innebörd än att det ånyo belyser den så rikt belagda satsen, att domstolarna så långt möjligt följa folkrätt; att domstolen i en immunitetsfråga kan inhämta upplysning av utländsk stat, om den avser att begagna sig av immuniteten, är kanske icke anmärkningsvärt och närmast ur mina synpunkter irrelevant.
    Slutligen ha vi rättsfallet NJA 1954 s. 268 (betecknat som »Bulgariska

 

330 STIG JÄGERSKIÖLDstaten v. Takvorian»). Som var Hjerner väl bekant, förelåg detta rättsfall icke publicerat, när jag inlämnade mitt arbete som specimenskrift d. 1 aug. 1954. Det var ännu ej avdömt, när jag avslutade arbetet; det »måhända» som förf. valt att inskjuta, är därför uttryck för en försiktighet i formuleringen, som man gärna sett nyttjad i andra samband. Av annat intresse än denna formuleringsteknik äro de slutsatser, som Hjerner dragit av rättsfallet. Men är det möjligt att följa författarens ilmarsch mot fjärran hägrande mål?
    Även här gällde frågan rätt till medel, som nedsatts i enlighet med 1927 års lag. De ha icke, som Hjerner gör gällande, nedsatts för Takvorians räkning, utan tvärtom av Tobaksmonopolet deponerats därför, att olika personer framträtt med anspråk på medlen. Det bakomliggande rättsförhållandet var ett avtal mellan Takvorian och Tobaksmonopolet om köp av tobak från Takvorians firma i Bulgarien. Mellan Sverige och Bulgarien förelåg ett handelsavtal. Enligt tilläggsavtal skulle betalning för bl. a. tobak ske till ett clearingkonto hos Riksbanken för bulgariska nationalbanken, som till exportör skulle erlägga motvärdet i leva. Men något förordnande enligt 1934 års svenska lag utfärdades icke. Nu begärde Takvorian, i strid mot betalningsavtalet, att likviden för tobaken skulle tillställas honom i Schweiz, dit han överflyttat, eller inbetalas på svenskt konto för hans räkning. Bulgarien hade under mellantiden sovjetiserats. Sedan bulgariska staten anmält intresse för beloppet även å den bulgariska Takvorian-firmans räkning, krävde Takvorian att betalning för det dåvarande icke alls skulle ske. Bulgariska nationalbanken begärde därefter hos ÖÄ, att det nedsatta beloppet skulle utbetalas till clearingnämnden. ÖÄ avslog ansökningen. Takvorian sökte därefter, tydligen med HD:s beslut i rättsfallet NJA 1948:828 som förebild, att bliva tillerkänd beloppet, därest icke annan inom ett år visade sig hava vid svensk domstol väckt talan om bättre rätt till det. ÖÄ avkunnade en resolution, som till sin första del helt följde HD:s linje i nämnda rättsfall. Men i dess andra del fann ämbetet, att sättet för medlens utbetalning till Takvorian måste bestämmas i enlighet med betalningsavtalet mellan Sverige och Bulgarien, d. v. s. gå över clearing. Takvorian besvärade sig i Svea Hovr. Hovrätten vidtog den för ärendets vidare gång väsentliga åtgärden att kommunicera besvären med bulgariska staten; denna åberopade betalningsöverenskommelsen. Hovr. fann, att frågan om rätten till medlen var avgjord. Det återstod eallenast frågan om sättet för betalningen. Hovr. fann nu, att det avtal, som träffats mellan Monopolet och Takvorian, icke kunde anses vara underkastat det svensk-bulgariska betalningsavtalet. Monopolet hade således icke haft skyldighet på grund av detta avtal att erlägga betalning genom clearingförfarande (någon annan skyldighet fanns ju ej!). Betalning skulle därför på grund av Takvorians yrkande därom ske till denne i enlighet med svensk valutalagstiftning. Två medlemmar av Hovr. funno emellertid, att avtalet mellan Monopolet och Takvorian förutsatte betalning över clearing och fastställde ÖÄ:s resolution. N. Rev:s betänkande och HD:s beslut blev av samma innebörd.
    I ärendet förelåg en fråga av stort allmänt intresse. Skulle den bulgariska staten tillåtas föra talan (intervenera) ? Medlen voro Takvorians. Sedan domstolarna funnit, att avtalet mellan Monopolet och denne innebar, att betalningen skulle ske till Takvorian, var den frågan knäckt — efter alldeles ordinära avtalsrättsliga grunder. Men vad var grunden för den bulgariska statens talan? Denna stat hade icke rätt till medlen. Men den hade ett intresse av att de tillfördes nationalbankens clearingkonto, ty de voro av betydelse för landets valutatillgångar och därmed möjlighet att inköpa varor utom landet.
    Två justitieråd (SÖDERLUND och G. LIND) ha närmare motiverat sin mening, de övriga icke. Om slutet rådde enighet. Söderlund har härvid, bl. a., framhållit att det i åtskilliga fall åt myndighet anförtrotts att vid domstol föra

 

FOLKRÄTT OCH INOMSTATLIG RÄTT 331talan för tillvaratagande av ett allmänt intresse utan att fråga vore om brottmål eller tvistemål (jfr 20 § NRBP). Det borde därför vara möjligt tilllåta talan å det allmännas vägnar, även på valutapolitikens område, ehuru man i regel valde en annan väg (straff, viten etc.). Men att en utländsk stat skulle äga denna rätt kunde ej antagas utan stöd av lag eller konvention (alltså ej på grund av allmän folkrätt!); annorlunda kunde dock läget vara, om staten gjorde gällande ett förmögenhetsrättsligt (»enskilt») anspråk. Men i föreliggande fall vore fråga alls ej om rättegång eller clearingförfattning. Söderlund betonade särskilt ett väsentligt förhållande. Förfarandet i nedsättningsärenden är icke anordnat som rättegång. Man borde därför icke för talerätt uppställa samma krav som i rättegång. Ett bifall till Takvorians yrkande skulle skada svenska exportörer och i sista hand bulgariska nationalbanken, därigenom att medel undandrogos clearingen. Det borde därför icke ifrågakomma att frånkänna bulgariska staten rätt att i nedsättningsärendet göra gällande anspråk på att betalningsavtalet skulle efterkommas. Ett avvisningsbeslut skulle te sig särskilt stötande, då Hovr. redan inhämtat förklaring från bulgariska staten enligt RB 52:7 st. 2. — G. Lind framhöll, bl. a., att betalningssättet visserligen kunde påverka borgenärsstatens förmögenhetsförhållanden; ehuru borgenärsstatens minskade valutatillgång icke i och för sig innebure en förmögenhetsrättslig förlust utan statens intresse vore penningpolitiskt, kunde förlust tänkas uppstå genom ändringar i kurser. Men man kunde likväl ej på denna grund antaga ett civilrättsligt anspråk från borgenärsstaten mot gäldenären; det skulle ock leda till orimliga följder, såsom att borgenärsstat skulle kunna stämma enskild person med yrkande om betalning över clearing. Borgenärsstat syntes därför icke böra få föra talan i rättegång med yrkande, att betalning skall ske över clearing. Men detta vore ej avgörande för ett nedsättningsärende av nu förevarande slag. I detta speciella fall var läget det, att skyldigheten betala över clearing icke byggde på författning, ty något förordnande enligt 1934 års lag om fullgörande i vissa fall av betalning till utlandet hade ej utfärdats. Om så hade varit fallet, skulle andra medel för clearingavtalets upprätthållande ha stått till buds och den bulgariska statens talan avvisats. Skyldighet betala över clearing kunde allenast grundas å avtalet mellan Monopolet och Takvorian. Det måste anses innebära dylik skyldighet. Avtalet mellan monopolet och Takvorian syntes bäst tolkas enligt deras avsikt, därest det antages grunda talerätt för den bulgariska staten i detta fall. Med hänsyn till omständigheterna i målet borde bulgariska statens talan ej avvisas.
    Övriga ledamöter av HD funno hinder icke föreligga för prövning av bulgariska statens talan. De utförliga domskäl, som två ledamöter anfört, synas ha gjort ytterligare motiv överflödiga.
    Det synes mig nu uppenbart, att detta rättsfall avser tolkningen av 1927 års lag om nedsättning av medel i allmänt förvar, 1934 års lag om betalning över clearing och svensk rätts regler om partsställning samt, särskilt, av det mellan Takvorian och Monopolet träffade avtalet.
    Må det tillåtas mig att än en gång understryka vad jag förstår vara de väsentliga punkterna. I ett civilrättsligt mål mellan samma parter hade bulgariska staten ej tillåtits vara part. Utländsk stat äger icke uppträda som part i mål inför svensk domstol för att bevaka ett allmänt intresse. Men läget är annorlunda i ett ärende av denna natur. Ty här är allenast fråga om att bulgariska staten får i ett ansökningsärende hävda sin mening om en fråga, vari den äger ett starkt intresse. Redan HovR hade berett staten denna förmån. — Det är för mig såsom förvaltningsrättsligt intresserad frestande att — utan att vilja pressa parallellen — erinra därom, att i ett sådant ansökningsärende som antagande av namn, RegR berett Riddarhuset möjlighet att utan att vara part yttra sig till bevakande av adelns intresse av namnskydd. — I an

332 STIG JÄGERSKIÖLDsökningsärende äro partsförhållanden andra än i rättegångar. Bulgariska statens rätt att uppträda i ärendet anknöts slutligen av G. Lind till det civilrättsliga avtalet mellan monopolet och Takvorian — det synes ha fattats såsom i viss mån ett pactum in favorem tertii. Det är detta avtal, som medför förpliktelse för Monopolet att betala över clearing och, enligt Lind, är det avtalet, som föranlett den vidgning av möjligheten uppträda som part, som kommit bulgariska staten till godo.
    Jag kan därför svårligen se, att rättsfallet har någon folkrättslig betydelse. Annat skulle läget vara, om rättsfallet vore uttryck för en strävan att av folkrättsliga (traktaträttsliga) skäl få clearingförfarandet respekterat. Men därav finnes ej ett spår och synpunkten var, efter vad jag under hand erfarit, ej aktuell. Att utgången i sak ägde en dylik innebörd, är ett annat förhållande.
    Hjerner hävdar nu, att en »tolkningsmöjlighet» är, att främmande staters rent offentliga intresse av att styra sitt land berättiga dem att uppträda som »part i andras civila tvister inför främmande domstolar». Finnes det någon som helst täckning för detta påstående i rättsfallet? Peka icke alla domskäl häremot? Helt visst. Men Hjerner fortsätter med en fråga, om rättsfallet ej innebär, att det, som legitimerar staten till partsställning »är den främmande statens intresse av att icke genom den blivande domen utsättas för folkrättskränkning». Och detta skulle då innebära en lösning på det gamla problemet om den interna rättsordningens bringande i överesstämmelse med folkrätten. »Man hänvisar den främmande stat, som anser sig kränkt, att intervenera i mål eller ärenden och yrka att myndigheterna iakttaga folkrättens regler.» Såsom nackdel antecknar Hjerner, bl. a., att i så fall även domstolslandets stat — här den svenska — också måste få intervenera.
    Onekligen har fantasin här givit sig ut på en flykt högt över markerna. Det må ursäktas de mera jordbundna, om de tveka att följa med på den äventyrliga färden. Bland alla de många teorier, som förfäktats ifråga om folkrättens inomstatliga förverkligande, har ändå ingen inneburit, att de olika staterna skulle inför interna domstolar processa om folkrättens innebörd och tillämplighet. Hur skulle de främmande staterna vinna kunskap om att folkrättsfrågor äro aktuella bortsett från alla andra, tungt vägande invändningar, som måste göras med hänsyn till domstolarnas inomstatliga ställning etc. Man kan ej undgå att fästa sig redan därvid, att rättsfallet NJA 1954 s. 268 ej kan tagas till intäkt för att svensk rätt är på väg mot ett dylikt mål. Här var ej alls fråga om någon rättsregel från den folkrättsliga sedvanerätten, ej heller om någon traktatregel. Fråga var allenast om genomförandet av ett mellan en bulgarisk undersåte och ett svenskt företag slutet avtal, som ansågs åt den bulgariska staten rymma ett sådant intresse, att den i ett ansökningsärende tillerkändes partsställning. 1 rättsfallet understryke sju energiskt, att dylik partsställning ej tillkommer främmande regering i civila mål mellan enskilda, ej heller för att upprätthålla ett allenast offentligt intresse. De särskilda omständigheterna vid tillämpningen av 1927 års lag i just denna, av avtalet mellan Takvorian och Monopolet bestämda situation, ha varit bestämmande. Vad Hjerner anför å s. 28— 29 synes mig därför sakna verklighetsunderlag, alldeles bortsett från, att de djärva konstruktionerna om folkrättens interna realiserande

FOLKRÄTT OCH INOMSTATLIG RÄTT 333omöjligen kunna förenas med vad förf. tidigare — väl under intryck av Sundberg och Eek — anfört om folkrättens natur och om svensk rätts ställning till frågan om förhållandet mellan folkrätt och intern rätt (där svensk rätt förklarats vara primär för domstolarna); men så voro väl ock dessa uttalanden förhastade?
    Skulle någon tvekan till äventyrs råda om tolkningen av det Takvorianska ärendet, torde den skingras, därest man utsträcker lektyren till att omfatta det följande referatet NJA 1954 s. 279. Då dess betydelse i detta samband icke lärer framgå av det korta omnämnande i en not, som Hjerner ägnat det (s. 30 n. 1), är det nödvändigt att återgiva det mera utförligt. Det avser samma estniska personer, som vi känna från det nyss behandlade rättsfallet NJA 1948 s. 828, och vi erinra oss, att Hjerner ansåg det innebära ett befogat undvikande av folkrättslig immunitet. Nu har det estniska statsrederiet väckt talan inom föreskriven tid vid svensk domstol om rätt till de av Enskilda Banken jämlikt 1927 års lag nedsatta medlen. Det grundade sin rätt på överlåtelse från Krediit Pank. Underinstanserna funno, att banken ej haft någon rätt tillbeloppet. Statsrederiet yrkade i HD i andra hand, att förordnande måtte meddelas, om medlens inbetalning å konto för clearing mellan Sverige och Sovjetunionen. HD fann, att »statliga rederiet icke äger föra talan därom, att beloppet skulle insättas å konto för clearing».
    Härmed torde jag hava efterkommit den välkomna uppmaningen att yttra mig om dessa rättsfalls relation till mitt ämne.
    Den benägenhet att i dessa rättsfall se folkrättsliga avgöranden av stor räckvidd förvånar desto mera som Hjerner i fråga om den engelska judikaturen är så ytterst restriktiv vid bedömningen av de relevanta frågornas folkrättsliga karaktär. Ej heller här kan jag se, att tankebyggnaden är sammanhängande, och nödgas säga det.
    Det återstår en fråga. Hjerner har här — liksom tidigare i andra sammanhang — hävdat, att folkrättsliga domar skola i princip gå ut på restitutio in integrum. Hjerner har till stöd för sin kritik åberopat det kända rättsfallet om Chorzówfabrikerna, där dom fällts av den fasta mellanfolkliga domstolen i Haag.
    Vad jag uttalat är, att ett mellanfolkligt avgörande — i vart fall i regel — går ut på reparation av en konkret skadegörelse, ej på ändring av de inomstatliga normerna. Detta är en omständighet av vikt, syntes det mig, när man överväger pro et contra i fråga om folkrättsreglernas omedelbara interna tillämplighet. Gälla de internt, åsidosättes den inre folkrättsstridiga regeln i samtliga fall. Gäller folkrättsregeln ej internt, blir den interna folkrättsstridiga regeln förvisso verksam i flertalet fall.
    Vad säger nu domstolen i Chorzów-fallet? Jo, att »la reparation doit autant que possible effacer toutes les conséquences de l'acte illicite et rétablir l'état, qui aurait vraisemblablement existé si le dit acte n'avait pas été commis». Vidare: »Restitution en nature, ou, si elle n'est pas possible, paiement d'une somme correspondante ..., allocation ... de dommages-intérêts pour les pertes subies et qui ne seraient pas couvertes par la restitution en nature ou le paiement qui en prend la place ...» Vad domstolen avhandlar, är alltså frågan om gottgörelsens modus och beräkningsgrund. — Om dessa frågor ha väl mycken debatt

 

334 STIG JÄGERSKIÖLDförts, och varje annan gottgörelse än skadestånd — och möjligen ursäkt — anses av mången oförenlig med suveräniteten eller bestrides av annan grund.6 Långt gående förbehåll av dylik innebörd träffas ofta av stater, som underkasta sig skiljedom — särskilt Förenta staterna.Men om dessa problem handlar min framställning icke alls. Jag har tvärtom (s. 217) framhållit, att »det slut, vartill de mellanfolkliga instanserna kunna komma, avser ekonomisk ersättning eller annan upprättelse för liden skada». Men »de mellanfolkliga instanserna kunnaej påverka giltigheten av den interna lagen i och för sig, endast söka upphäva dess ekonomiska skadeverkningar».8 Jag kan ej se, att Chorzówdomen alls berör denna fråga.
    Såvitt jag förstår Hjerners framställning, har han ej heller observerat, att mitt resonemang hänför sig till mellanfolkliga domstolar och ingår som ett led i ett övervägande av den mellanfolkliga jurisdiktionens värde i förhållande till den interna. I vändningar, som tyvärr icke äro för mig genomskinliga, debatterar Hjerner (s. 24 f.) i stället folkrättsligt betydelsefulla avgöranden, som må träffas av såväl mellanfolkliga som interna domstolar — men därmed ha vi kommit på sidan om ämnet.
    Till sist må det tillåtas mig en reflexion om rättsfallsreferat.9 En förvisso svår konst, om vilken man har anledning att uttala sig med största hovsamhet. Men Hjerner gör ett principuttalande, som — om det ej allenast är ett formuleringsfel — icke kan undgå att väcka en viss betänksamhet. Han säger att »hur långt man skall driva en rättsfallsanalys, är ju närmast en fråga om vad man med analysen önskar visa» (s. 23 f.). Men är ej förhållandet det motsatta? Av rättsfallsanalysen följer, vad man kan visa. All vetenskap måste — om den gör anspråk på att vara vederhäftig och vill väcka förtroende — arbeta förutsättningslöst, obunden av politiska, även rättspolitiska, önskemål. Uttalandet är väl närmast en truism, men mycket vore likväl att tillägga.Kanske blir det senare tillfälle därtill.