HJERNERS senaste inlägg giver mig allenast anledning till följande reflexioner.
Jag vände mig mot att Hjerner på en gång förklarat, att vissa motsättningar mellan engelska rättsfall och folkrätt »utjämnas med den av förf. i annat sammanhang tillbakavisade teorien om folkrätten såsom endast varande en yttre statsrätt» (s. 26) och samtidigt laborerar med föreställningen, att folkrätten förpliktar staterna till visst handlande. När Hjerner nu icke känner igen sina egna uttalanden, är detta väl ägnat att förvåna men beror uppenbart icke på en påstått bristfällig ci
teringskonst å min sida. En författare kan icke rimligen ena stunden förklara att en viss teori är en bättre förklaring till vissa företeelser än en annan teori och därefter avsvära sig allt ansvar för sagda konstruktion, allra minst i en recension av ett arbete, som i så hög grad som mitt just visat upp det ohållbara i teorien om folkrätten som yttre statsrätt och denna teoris avgörande beroende av vissa, längesedan övergivna maktfilosofiska läror. — Hjerner synes därför ändra ståndpunkt, när han ena gången förklarar teorien överlägsen andra förklaringar, medan han andra gången säger, att han aldrig gjort teorien till sin eller deklarerat sin anslutning vare sig till den ena eller andra läran.
Utrymmet medgiver mig icke att gå in på övriga frågor. Blott några anteckningar om rättsfallet Takvorian. Icke några teorier om riktig rättsfallstolkning kunna skyla det förhållandet, att Hjerner i strid mot verkligheten gjort gällande, att domen varit folkrättsligt motiverad samt att den kunde tagas till intäkt för en sats, att främmande stater skulle kunna inträda i svenska rättegångar till bevakande av domars folkrättsenlighet. I verkligheten är domen byggd på avtal mellan Takvorian och tobaksmonopolet och förutsättningarna för detta avtal. Den saknar folkrättslig motivering. Vad bulgariska staten kan ha anfört i målet om traktaters verkan är icke något tillförlitligt tolkningsfaktum till domen. Hjerners tidigare uttalanden äga därför, som jag visat, ickenågon täckning.
Domens konstruktion har Hjerner ej heller rätt förstått. Två ledamöter av domstolen ha närmare motiverat sitt beslut, tre ha det ej. Detta innebär ingalunda, som Hjerner — nu i försvagad form — velat göra gällande, att majoritetens skäl avvika från de motiverade vota, allenast att de ej i allo anslutit sig till de närmare motiveringarna. Dessa äro därför, med denna reservation, att anse som domskäl. — Jag har tillåtit mig att referera till upplysningar om domarnes mening. Härom är blott att tillägga, att de äro mera auktoritativa än bulgariska statens partsargumentation. — Hjerners citat ur Söderlunds votum slutligen är i sin placering missvisande.
Stig jägerskiöld