Vem företräder kronan i kronomål?
Då ovisshet ofta befunnits föreligga rörande rätta svaret på den i rubriken uppställda frågan, avlät JK d. 27 april 1955 till samtliga länsstyrelser en skrivelse angående bevakandet i vissa fall av kronans rätt i kronomål m. m.; med »kronomål» avsågs därvid sådana vid domstol eller hos överexekutor anhängiga mål, i vilka kronan för talan såsom enskild part. Vissa delar av skrivelsen skola här refereras.
Dessförinnan må följande framhållas. JK skall i mål, som röra kronans rätt, där det ej ankommer på annan myndighet föra eller låta föra K. M:ts talan samt, på sätt därom är stadgat, besluta om fullföljande av talan i sådana mål.1 Åtskilliga ämbetsverk och andra myndigheter ha emellertid enligt sina instruktioner att inför domstol föra kronans talan.2 Om en tvist, som underställes domstols prövning, rör ett ämne, vilket faller under en dylik myndighets kompetensområde, har denna myndighet att i alla instanser företräda kronan i målet. Vidare har KB att i mål, där kronans rätt skall bevakas av KB, förordna ombud vid un-
derdomstolar.3 En viss reglering av JK:s och KB:s åligganden vid fullföljd av talan i kronomål har skett genom KK d. 16 maj 1827 (under RB 11: 5), men den är icke uttömmande.
I JK:s skrivelse erinras om att enligt 1827 års KK varken av KB förordnat ombud eller KB själv äger besluta, huruvida talan i kronomål där kronan tappat i underrätten skall fullföljas eller nedläggas, utan att befogenheten härutinnan tillkommer JK. Vidare framhåller JK, att i 1827 års KK icke regleras frågan om vem som har att företräda kronan, då kronan vunnit och motparten fullföljt talan i hovrätten eller HD, men att det då KB äger förordna ombud allenast vid underdomstol torde vara riktigast, att JK i överinstanserna företräder kronan som svarande eller förklarande i hithörande mål. Vad nu sagts om den JK tillkommande befogenheten att företräda kronan lärer, uttalar JK, också få anses gälla, då allmän åklagare, på begäran av KB, jämlikt RB 22:2 vid underrätt fört kronans talan om enskilt anspråk i anledning av brott. Det torde icke heller vara riktigt, att KB själv — såsom någon gång inträffat i en rent skriftlig process — för kronans talan i överinstanserna, utan JK är av den uppfattningen, att grunderna för 1827 års KK leda till att KB:s behörighet att företräda kronan överhuvudtaget är begränsad till första instans.
JK ingår härefter å frågan om utmätningsmans behörighet att, såvitt angår skatter och allmänna avgifter samt andra dylika fordringar, utan förordnande av KB företräda kronan i konkurs och därmed sammanhängande mål. JK anser utmätningsmans behörighet härutinnan avse endast bevakning, framställande av anmärkning mot bevakning, inställelse vid förlikningssammanträde och dylikt men däremot icke företrädande av kronan i rättegång, exempelvis rörande tvistig fordran i konkurs; i sistberörda fall ankommer å KB att förordna ombud för kronan i underrätt, medan JK har att, om kronan tappat i underrätten, pröva frågan om fullföljd av kronans talan och att i högre instans företräda kronan, vare sig kronan är kärande eller svarande.
Vad den exekutiva processen angår — framhåller JK slutligen — torde utmätningsman vara behörig att hos överexekutor utan förordnande företräda kronan beträffande skatter och allmänna avgifter samt andra dylika fordringar. Beträffande förfarandet, sedan överexekutor meddelat utslag, torde jämlikt grunderna för 1827 års KK prövningen av fullföljdsfrågan, därest utslaget gått kronan emot, ankomma å JK, som också har att företräda kronan i överrätterna.
Nils Berglund