Utredning rörande eftervården. Justitieministern, statsrådet Zetterberg har tillkallat sakkunniga (jfr ovan s. 288) för att utreda frågan om effektivare åtgärder inom eftervård och annan kriminalvård i frihet.
    I direktiven för utredningen uttalas till en början att samhällets åtgärder mot brott under de senaste decennierna fortskridande reformerats; man har eftersträvat att finna nya former av olika slag för ingripanden mot lagöverträdare i syfte att bättre anpassa samhällets åtgärder mot brottsligheten till vad som visar sig vara praktiskt ändamålsenligt. Som ett led häri har kriminalvård i frihet fått en ständigt ökad betydelse. Det är bestyrkt av erfarenheten, uttalar justitieministern, att den som frigives från fångvårdsanstalt regelmässigt den första tiden ställs inför stora svårigheter. Åtskilligt har gjorts från statsmakternas sida, och erkännansvärda enskilda initiativ har också förekommit; vad som hittills åstadkommits måste likväl i flera hänseenden anses vara otillräckligt.
    Sedan justitieministern erinrat om strafflagberedningens framställning d. 15 dec. 1954 med hemställan om vissa åtgärder till förbättrande av eftervården och riksdagens skrivelse 1955 nr 145 angående frågan om arbetsmöjligheter för tidigare straffade personer m. fl., framhåller han att eftervårdens problem bör tagas upp till en mera allsidig utredning. Utredningens uppgift bör vara att föreslå de ändamålsenliga och lämpligt avpassade åtgärder som kan vidtagas för att undanröja påtagliga brister i den nuvarande eftervården och att dessutom, efter en mera samlad överblick av problemen inom eftervården och övrig kriminalvård i frihet, föreslå de åtgärder som på längre sikt bör vidtagas för att sätta denna viktiga del av kriminalvården i stånd att fungera på det mest ändamålsenliga sättet. Utredningens förslag må, om så visar sig lämpligt, avgivas successivt allteftersom utredningen framskrider.
    Utredningen bör icke vara bunden av mera detaljerade direktiv, utan den bör få förutsättningslöst grunda sina ställningstaganden på de vetenskapliga resultaten inom kriminologien i olika länder, på de praktiska rön som gjorts i modern kriminalvård och på de skilda synpunkter som framkommit i den senaste tidens kriminalpolitiska diskussion. Justitieministern framhåller emellertid några huvudsynpunkter på utredningsuppdraget.
    Justitieministern pekar på att eftervårdande åtgärder kan förekomma beträffande samma person från olika vårdområden. En splittrad tillsynsorganisation är under sådana förhållanden icke ändamålsenlig. Å andra sidan kan sammanförande av samhällets eftervårdsorganisationer för olika vårdområden vålla svårigheter. Hithörande problem bör övervägas. Den utredning som tillsatts för undersökning om skyddsföreningarnas uppgifter och ekonomiska förhållanden (se SvJT 1955 s. 222) bör nedläggas och dess uppdrag fullföljas och slutföras av den nya utredningen.
    Anstaltstiden och eftervården bör ses som en helhet med ett gemensamt mål, nämligen att såvitt möjligt återanpassa den dömde i samhället. Det bör finnas tillräckligt utrymme för att vid en lämplig tidpunkt överföra den dömde till kriminalvård i frihet. Det bör också finnas tillgång till att un-

 

der sådan eftervård ingripa med alla de behandlingsåtgärder, även frihetsberövande sådana, vilka är påkallade. Justitieministern anför vidare:
    Gällande lagstiftning om villkorlig frigivning och villkorlig utskrivning bör ur dessa synpunkter upptagas till översyn. Då det gäller personer som avtjänar ordinärt frihetsstraff på icke alltför kort tid, finnes i vårt land liksom utomlands en möjlighet att avkorta anstaltstiden genom villkorlig frigivning. Medan denna i andra länder synes vara uppbyggd enligt ettdera av två system — antingen såsom en diskretionär möjlighet att efter avtjänandet av viss del av anstaltstiden frigiva den som visar välförhållande eller såsom en automatiskt verkande frigivning efter en bestämd del av tiden — bygger den svenska lagstiftningen på ett blandat system. Det finns sålunda möjlighet till fakultativ villkorlig frigivning enligt beslut av fångvårdsstyrelsen, sedan två tredjedelar av strafftiden avtjänats. Då fem sjättedelar av tiden gått till ända, sker frigivning obligatoriskt. Detta blandade system har säkerligen vissa fördelar, och det torde icke vara anledning att nu övergiva detsamma. Det bör emellertid övervägas, om icke frigivning kan komma till stånd på ett något tidigare stadium i sådana fall, då detta visar sig lämpligt. I flera andra länder kan villkorlig frigivning ske sedan halva strafftiden avtjänats; det finns även exempel på att villkorlig frigivning får ske redan då en tredjedel av strafftiden avtjänats. Därigenom erhålles ett större utrymme för att förlägga frigivningen till den lämpligaste tidpunkten. Mot det svenska systemet har främst riktats den erinran att det tillämpas alltför schematiskt. Det stora flertalet erhåller frigivning först då denna skall ske obligatoriskt; den fakultativa frigivningen användes endast i ungefär en tiondel av de fall då den kan komma i fråga. Genom en förbättring av eftervården och en mera individuell prövning och bedömning torde det vara möjligt att i större omfattning utnyttja en fakultativ frigivning såsom ett medel för den dömdes återanpassning i samhället. En sådan bedömning torde emellertid säkrast kunna ske, om handläggning och beslut decentraliseras. Förslag härtill framlades av 1951 års fångvårdsutredning i samband med räjongplanen för fångvården (SOU 1952:21). De föreslagna reformerna beträffande handläggningen av frigivningsärenden fick emellertid anstå. Sedan nu räjongplanen varit i funktion en tid, bör frågan på nytt övervägas. Härvid bör spörsmålen om övervakningstidens längd och de villkor som bör förknippas med frigivningen upptagas till behandling.
    Justitieministern nämner i direktiven vidare att en viss förbättring av de intagnas ersättning torde vara möjlig och motiverad av utvecklingen på andra områden. Vid utredningen bör också undersökas vilka åtgärder som kan vidtagas för att få till stånd en vidgad tillämpning av frigångssystemet, och frågan om den frigivnes utrustning bör upptagas. Utredningen bör överväga vilka åtgärder som i olika avseenden kan vidtagas för att hjälpa de frigivna att finna bostad.
    Det är angeläget att förbättra möjligheterna att ingripa med praktiska behandlingsåtgärder, uttalar justitieministern och fortsätter:
    Såvitt undersökningar hittills visat, har alkoholmissbruk en dominerande betydelse såsom omedelbar brottsorsak. Det kan därför antagas att det skulle vara av väsentlig betydelse, om det förelåg tillräckliga möjligheter att med olika slag av medicinska åtgärder ingripa mot akuta tillstånd av förgiftning med alkohol eller andra medel. Det bör särskilt undersökas vilka åtgärder som kan vidtagas härför. I vad mån dessa bör anknyta till de medicinska behandlingsmöjligheter som i övrigt finns på detta område eller om det inom kriminalvården bör finnas några särskilda anordningar för ändamålet får övervägas. Förhållandena kan te sig olika i de största städerna och i övriga delar av landet. Det bör tillkomma utredningen att framlägga förslag och därvid även beakta frågan om den frigivnes eller villkorligt dömdes skyldighet att underkasta sig behandling. Vad jag nu anfört om åtgärder vid missbruk av alkohol och andra gifter har också en motsvarande tillämpning i andra fall, bl. a. i fråga om medicinsk behandling av sådana mentalsjukdomar eller psykiska abnormtillstånd som icke påkallar vård på sinnessjukhus men

 

likväl kan vara av betydelse för kriminalvården i frihet. Även på detta område bör utredningen undersöka vilka behandlingsmöjligheter som kan stå till förfogande och framlägga de förslag som finnes påkallade. De tjänstemän som arbetar inom den fria kriminalvården torde även eljest för sin verksamhet ha behov av rådplägning med psykiatrisk sakkunskap. Ett nära liggande spörsmål är i vad mån det kan visa sig vara till nytta att skapa möjligheter till en psykoterapeutisk behandling. Utredningen bör bl. a. beakta den försöksverksamhet med gruppterapi som bedrivits på vissa anstalter och överväga i vad mån en sådan verksamhet, i begränsad skala, kan vara till nytta för kriminalvården i frihet 

    Frågan om anställning av frigivna i statlig tjänst bör övervägas. De problem som därvid uppkommer torde emellertid ha en mera allmängiltig innebörd. På utredningen bör ankomma att överväga i vad mån det är möjligt att genom upplysning undanröja en fördomsfull och sakligt ogrundad misstro mot kriminalvårdsklientel.
    Utredningen bör tillgodogöra sig de resultat som hittills vunnits vid samråd med de övriga nordiska länderna och i den omfattning som finnes erforderligt och lämpligt upprätthålla fortsatt nordisk kontakt i denna fråga.

C. H.