ÅKLAGAREN INFÖR RÄTTA1
AV LAGMANNEN EINAR HOLM
Å klagarens funktioner i processen ha allt mer kommit att närma sig domarens, i varje fall dem som domaren tidigare utövade. De rent dömande funktioner som uttryckligen tillagts åklagaren, nämligen strafföreläggande och åtalseftergift, torde i sin mån ha medfört att åklagaren även vid övriga uppgifter är benägen att anlägga domarsynpunkter. Härtill bidrager också verksamt den lagstadgade skyldigheten att beakta allt som talar till den misstänktes förmån, vilken torde ha grundlagt den utbredda åsikten, att en åklagare inte bör väcka ett åtal om han inte är så säker på sin sak att han själv ville ta ansvaret för en fällande dom. Allt detta medför en hel del vanskligheter och svåra gränsdragningsproblem när det gäller att utstaka åklagarens rätta väg genom ett processuellt förfarande av mera invecklat slag. Man kan nog säga att denna väg ännu inte blivit entydigt utmärkt och att man här med fog kan ha olika uppfattning om många enskildheter.
Förhöret med den tilltalade och vad därvid framkommer är som regel det viktigaste beviset i brottmål. Den danske domaren JÖRGEN TROLLE, som har bakom sig en betydande erfarenhet som åklagare i Köpenhamn och som har skrivit en mycket läsvärd bok »Procedure i Straffesager»2 säger (s. 34) att om rätten inte under den tilltalades förklaring blir överbevisad om hans skuld är det nästan omöjligt att på annat sätt, exempelvis genom vittnesförhör, åvägabringa en sådan övertygelse. Det är också klart att åklagaren, på vilken det i första hand bör ankomma att sköta förhöret med den tilltalade, här har sin viktigaste och svåraste uppgift inför rätta.
Jag vill ägna den väsentliga delen av min framställning åt detta förhör men skall dessförinnan något beröra en del frågor som ha samband med åtalet och sakframställningen.
Åtalet. Regeln att åklagaren inte bör stämma om han inte också vill döma kräver åtskilliga modifikationer, varav jag endast skall ta upp en, som har ganska stor praktisk betydelse. Det gäller bilkrockar. I och för sig krävs det bara en drullig förare för att en sådan skall inträffa, och det torde, åtminstone sedan nya vägtrafikförordningen trätt i kraft, vara mera sällsynt att båda förarna befinnas ha varit påtagligt vårdslösa. Man kan vidare säga, att en bilkrock, om den genast sorgfälligt klarlägges, vanligen visar sig vara en ganska trivial historia, som inte är alltför svårbedömd för en domstol. Det är därför mycket förklarligt om en ambitiös åklagare ofta finner sig böra stämma endast den ene