ÅKLAGAREN INFÖR RÄTTA1

 

AV LAGMANNEN EINAR HOLM

 

Å klagarens funktioner i processen ha allt mer kommit att närma sig domarens, i varje fall dem som domaren tidigare utövade. De rent dömande funktioner som uttryckligen tillagts åklagaren, nämligen strafföreläggande och åtalseftergift, torde i sin mån ha medfört att åklagaren även vid övriga uppgifter är benägen att anlägga domarsynpunkter. Härtill bidrager också verksamt den lagstadgade skyldigheten att beakta allt som talar till den misstänktes förmån, vilken torde ha grundlagt den utbredda åsikten, att en åklagare inte bör väcka ett åtal om han inte är så säker på sin sak att han själv ville ta ansvaret för en fällande dom. Allt detta medför en hel del vanskligheter och svåra gränsdragningsproblem när det gäller att utstaka åklagarens rätta väg genom ett processuellt förfarande av mera invecklat slag. Man kan nog säga att denna väg ännu inte blivit entydigt utmärkt och att man här med fog kan ha olika uppfattning om många enskildheter.
    Förhöret med den tilltalade och vad därvid framkommer är som regel det viktigaste beviset i brottmål. Den danske domaren JÖRGEN TROLLE, som har bakom sig en betydande erfarenhet som åklagare i Köpenhamn och som har skrivit en mycket läsvärd bok »Procedure i Straffesager»2 säger (s. 34) att om rätten inte under den tilltalades förklaring blir överbevisad om hans skuld är det nästan omöjligt att på annat sätt, exempelvis genom vittnesförhör, åvägabringa en sådan övertygelse. Det är också klart att åklagaren, på vilken det i första hand bör ankomma att sköta förhöret med den tilltalade, här har sin viktigaste och svåraste uppgift inför rätta.
    Jag vill ägna den väsentliga delen av min framställning åt detta förhör men skall dessförinnan något beröra en del frågor som ha samband med åtalet och sakframställningen.
    Åtalet. Regeln att åklagaren inte bör stämma om han inte också vill döma kräver åtskilliga modifikationer, varav jag endast skall ta upp en, som har ganska stor praktisk betydelse. Det gäller bilkrockar. I och för sig krävs det bara en drullig förare för att en sådan skall inträffa, och det torde, åtminstone sedan nya vägtrafikförordningen trätt i kraft, vara mera sällsynt att båda förarna befinnas ha varit påtagligt vårdslösa. Man kan vidare säga, att en bilkrock, om den genast sorgfälligt klarlägges, vanligen visar sig vara en ganska trivial historia, som inte är alltför svårbedömd för en domstol. Det är därför mycket förklarligt om en ambitiös åklagare ofta finner sig böra stämma endast den ene

 

1 Artikeln återger det huvudsakliga innehållet i ett föredrag, som d. 30 sept. 1955 hållits å Föreningen Sveriges stadsfiskalers årsmöte i Göteborg.

2 Kbhvn 1951, Nyt Nordisk Forlag Arnold Busck. Boken anmäld i SvJT 1951 s. 768 av JOËL LAURIN, som på det allra varmaste anbefaller den för alla svenska domstolsjurister.

 

25—563004. Svensk Juristtidning 1956.

386 EINAR HOLMföraren. Men åtskilliga skäl tala för ett annat förfarande, nämligen att båda förarna böra stämmas om inte anledningen till krocken är mera uppenbar. Om det är jämförelsevis enkelt att komma tillrätta med en färsk krock, gäller att en sådan kan te sig hur komplicerad som helst sedan en längre tid förflutit. Hovrätten i Göteborg har alltför ofta det tvivelaktiga nöjet att bedöma bilmål, som äro över två år gamla. Bedömningsnormerna i bilmål äro vidare långt ifrån enhetliga. Skiljaktiga meningar äro vanliga företeelser i bilmål, särskilt om de avgöras på handlingarna i hovrätten. Det kan visserligen numera undvikas, men om man som alternativ endast har en huvudförhandling med ointresserade personer, som rimligtvis inte längre kunna minnas egentligen någonting av värde, är härmed inte mycket vunnet. Om endast den ene föraren stämmes måste den andre höras som målsägande eller vittne i processen och det ger lätt denna en skev inriktning, varjämte åklagaren ofta kommer i en mycket otrevlig situation, när han nödgas ta parti för den ene föraren mot den andre. Den frifunne kanske själv blivit stämd av den tilltalade eller dennes försäkringsbolag. Den tilltalade blir i varje fall säkert mycket illa berörd av detta. En norsk undersökning har givit vid handen att av 1 300 mål om bilsammanstötning det endast i femton fall förekom att en betalande passagerare, som ju i allmänhet inte står i något särskilt förhållande till chauffören, vittnade emot föraren av den vagn i vilken vittnet åkt (Trolle s. 12). Man kan ju tänka sig hur ofta det skall hända att en förare själv tror att han har någon skuld till en sammanstötning.
    Det sagda kunde synas motivera rådet till åklagaren att i alla verkligt tveksamma fall stämma båda förarna. Särskilt i bilmål bör man sträva efter att göra utredningen i första instans så grundlig att en överprövning i allmänhet ej skall erfordras. Hovrätten har svårt att på riktigt allvar intressera sig för uppgiften att detaljreglera fördelningen av bilskador mellan olika försäkringsbolag.
    Av livliga diskussioner som jag med olika åklagare fört i detta ämne har jag inhämtat att de vanligen finna det ur praktisk synpunkt så värdefullt att på ett tidigt stadium av polisutredningen kunna avkoppla en oskyldig deltagare i en bilkrock att härvidlag någon enstaka felbedömning måste tolereras. Jag håller före att detta kan vara riktigt. Juridiken får liksom politiken ofta nöja sig med att vara det möjligas konst. Det allra viktigaste är emellertid att söka få fram bilmålen för rätta med extra stor skyndsamhet, men det tycks för närvarande endast vara ett fromt önskemål.
    Åklagaren bör som regel tillse att han inte anlägger en mildare synpunkt än den som rätten kommer till. Rättsväsendet kan knappast vara betjänt av en ordning, där sådant förekommer annat än undantagsvis (Trolle s. 15). Åklagaren bör därför ha en liten marginal uppåt för sina yrkanden. Är han en känslig natur må han gärna under processen antyda en personlig uppfattning, som är mildare än den strängaste som formellt inrymmes under hans yrkande. Det vore ju knappast bra om det alltid bleve så att rätten dömde precis som åklagaren yrkade, vilket kunde bli fallet om alla åklagarens yrkanden hölles i absolut underkant. Ofta kan ju åklagaren snävt binda rätten genom sitt yrkande, enligt satsen att där någon åklagare icke är där är heller ingen domare,

ÅKLAGAREN INFÖR RÄTTA 387men i många fall har rätten en vidsträckt valmöjlighet inom åtalets ram. Det gäller särskilt påföljder, som åklagaren inte disponerar över men har att yttra sig om. Det är framförallt här som han bör vara försiktig. Det har någon gång inträffat att åklagaren förordat en villkorlig dom, som rätten sedan icke finner sig kunna medge. I hovrätten betyder sådant kanske inte så mycket. Det är dock klart att försvararen kan försumma att göra sitt yttersta där om han får reda på åklagarens försonliga inställning före slutpläderingen. Värre är det vid underrätten, om åklagaren på ett tidigt stadium av målet antyder att det ligger väl till för villkorlig dom, om det är ett tveksamt fall, och det är det tyvärr ofta om man ser rätt på saken. Här kan man dra friska paralleller med den kritik som EKELÖF riktat mot åtalseftergiften.3 Om åklagaren är inställd på villkorlig dom vid rätten kan han ha varit det även under förundersökningen och den misstänktes erkännande kan ha framkommit i den villkorliga domens vänliga famn. Domstolen sparar tid och arbete, om det av alla parter tänkta resultatet är en villkorlig dom, som inte kommer att överklagas. Om det är en ung ordförande, med vilkens timliga välfärd det ofta överensstämmer att inte i onödan få sina domar granskade av hovrättens Argus-ögon, kan det vara frestande för honom att utan mycken tankemöda och domarvånda meddela en villkorlig dom som åklagaren tillstyrkt. Det blir inte så noga med paragrafer och straffmätning och kanske inte med bevisning heller. Åklagaren måste, oberoende av sina privata åsikter om brott och straff, vara verksam för att en viss likformighet i stort kommer att prägla användandet av villkorlig dom och därför underställa tveksamma fall högre rätts prövning.
    Den grundläggande svårigheten med villkorlig dom är att lagstiftaren inte vet hur han vill ha det utan nödgas ge domaren fria händer. I sista stycket av 1 § lagen d. 22 juni 1939 om villkorlig dom heter det: »Villkorlig dom som här sägs må ej meddelas där det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat att den brottslige undergår straff». Det torde vara alldeles omöjligt att ur begreppet »den allmänna laglydnaden» deducera fram något användbart för ett särskilt brottsfall; det blir endast en fras som kan användas vid två tillfällen, nämligen dels när man meddelar villkorlig dom och dels när man inte gör det. Man kan dock lätt få den uppfattningen att frasen skall ha någon saklig betydelse, eftersom den finns intagen i själva lagen. Något annat är det dock ej än en, måhända välbehövlig allmän påminnelse om att det faktiskt ännu finns en del fall, där lagens huvudregler om brott och straff icke få sättas ur kraft. Det är lagstiftarens vankelmod som är den yttersta grunden till att domaren så ofta måste söka en särskild motivering för att kunna tillämpa en huvudregel. Hur ofta möter man inte i det praktiska rättslivet den situationen att villkorlig dom begäres för andra eller tredje gången och att de lagliga förutsättningarna härför te sig i det närmaste obefintliga. Standardargumentet från försvarets sida är här: Må vara att det ser mycket illa ut med den tilltalades möjligheter att klara en villkorlig dom, så är det i alla fall alldeles klart att urbota straff är det olämpligast möjliga för honom. Ja kanske det. Men kan det verkligen vara åklagarens och domarens upp

 

3 I »Samhället och brottslingen» s. 229.

388 EINAR HOLMgift att i något fall behöva motivera att straff är särskilt välgörande för någon. Domaren kanske inte alls tror att straff är bra, men hanvill helst inte i en så viktig, grundläggande och svårbedömd fråga, avhängig av gamla handlingsregler, som bygger på uråldrig erfarenhet, lita enbart till sitt eget begränsade omdöme. Här har lagstiftaren lämnat domaren i sticket på ett betänkligt sätt och endast kastat till honom en fras om allmän laglydnad.
    Genom långvarig rättstillämpning kan så småningom fasta regler för vissa vanliga situationer rörande olika brottstyper utkristalliseras, men härför fordras att inte alla mål stoppas undan i första instans efter en tyst överenskommelse mellan domare och åklagare. Oberoende av vilken åsikt man har om det urbota straffets lämplighet måste det vara riktigt att verka för ett enhetligt bedömande. Framtidens sociologer torde få en hopplös uppgift, om det blir bekant att vår tids villkorliga domar tillkommit mer på en slump än som uttryck för en allmänt omfattad samhällelig värdering. Såvitt jag riktigt uppfattat saken råder för närvarande i överrätterna ett något kärvare klimat vid bedömandet av möjligheterna till villkorlig dom än tidigare. Det torde vara åklagarens uppgift att tillse att det inte blir någon väsentlig klimatskillnad i olika instanser.
    Det synes förhålla sig så att om ett rättsområde är svårt eller omöjligt att reglera lämnas domaren om inte formellt så dock reellt fullt fria händer. Är regleringen däremot jämförelsevis enkel insnärjer lagstiftaren gärna domaren i detaljerade föreskrifter, som i enskilda fall lätt komma i strid med det levande livets krav. Rattfyllerimålen lämnar exempel på hur lagstiftaren går för långt när det gäller att reglera bevisningen. Blodprovets stora möjligheter synes ha inneburit en stark frestelse att göra dem exklusiva. Detta har dock fått en hel del tråkiga följder. Det väsentliga i ett rattfyllerimål är bevisningen om den spritmängd svaranden före körningen intagit och i andra hand hans beteende i samband med körningen. I landsändar där tagande av blodprov stöter på svårigheter av territoriell beskaffenhet får man oftast åtnöjas med denna bevisning, men det är klart att det är utomordentligt värdefullt om man som en extra kontroll kan få ett blodprov. Härifrån och till att göra denna kontroll till det primära är dock steget stort. Det är emellertid alltför vanligt särskilt i större städer med stor arbetsbelastning för polisen att så sker. Man står där med ett blodprov, som kan vara felaktigt, och en berättelse från svaranden som ej alls stämmer med blodprovet, och kanske utan möjligheter att få berättelsen kontrollerad av vittnen. Ett nytt påstående om spritförtäring efter bilkörningen brukar gärna födas i en sådan situation och kan ej alltid lämnas utan avseende. Felet är uppenbart. Blodprovet har fått en alltför framträdande betydelse.
    Åklagaren borde låta sig angeläget vara att på ett tidigt stadium söka säkra bevisning om alkoholförtäring före körningen. I varje fall borde detta alltid ske om läkarundersökningen ger belägg för alkoholpåverkan. Straffmätningen hänger i luften om blodprovet är enda bevisningen. Intresset för promillen kan uppmuntra till så kallat tabellsupande, vilket icke är okänt i de kretsar som bruka undfägnas med militära reglementen. Det kan inte vara riktigt att brott som regelmässigt förskylla

 

ÅKLAGAREN INFÖR RÄTTA 389ovillkorligt urbota straff skall i formellt avseende nedsjunka till en ordningsförseelse, som består i att vederbörande missuppfattat eller läst fel i en tabell.

    Sakframställningen. Det är en uppgift som är ganska ny för åklagaren, men som föredragningskonst betraktad är den gammal och har tidigare omhuldats i överrätterna. Den var där oundgänglig för målens rätta behandling. Justitierådet Svedelius yttrade härom: »God föredragning av målet är ämbetsplikt lika väl som målets avgörande genom dom.» Färdighet i konsten var en mycket uppskattad tillgång, när hovrättsjurister togos i anspråk utanför domarbanan för allehanda utredningsuppdrag. Det är otvivelaktigt att den domare som inhämtat sådan färdighet under den gamla ordningens tid inte dragit med sig någon alltigenom död kunskap till den moderna processen, men det är lika otvivelaktigt att vår moderna processordning inte lämnar på långt när samma utrymme åt den blivande domare som vill lära och öva föredragning i omedelbar anslutning till det regelmässiga förfarandet. Domaren bör vara beredd att lämna konsten i arv åt åklagare och advokater, som i sin dagliga gärning ha fullgod användning för den. Många kunniga män ha lämnat goda råd om föredragning. En av domstolsjurister uppskattad läsning är en framställning härom i denna tidskrift 1924 av BIRGER WEDBERG.
    Åklagarens sakframställning är som regel av enklare beskaffenhet än en föredragning i hovrätt eller HD av ett motsvarande mål, eftersom bevisningen inte har någon plats i sakframställningen och dess rätta anordnande ofta är det svåraste kruxet vid en föredragning. Det hindrar dock inte att sakframställningen i vidlyftiga och invecklade mål är betydelsefull och arbetskrävande. Det väsentligaste vid en sakframställning liksom även vid en föredragning är att talaren fullständigt behärskar sitt material. I första hand måste han ha med allt väsentligt, först i andra hand kommer kravet på en genomtänkt och ändamålsenlig disposition, i sista hand önskemålet om ett livfullt, medryckande och elegant framförande.
    Att kunna målet, ja; den åklagare som varit med från början och följt saken i alla dess enskildheter och skiftningar som undersökningsledare och åklagare i underrätt, han kan nog sin sak när han kommer till hovrätten, men den åklagare som kanske fått ett stort, nytt mål till inläsning dagen före huvudförhandlingen är betydligt sämre ställd när det gäller att lämna erforderliga sakupplysningar. En föredragande som fick en fråga som han blev bet på, kunde freda sig genom att säga: Det står inte i akten, det är inte upplyst i målet, men en åklagare framstår i motsvarande situation ofta som okunnig. Det är inte lätt för honom att säga att saken inte blivit upplyst i målet, ty allt som är upplyst kommer numera förvisso inte på pränt.
    I Danmark, där man har den ordningen att åklagaren alltid skiftar när saken föres från den ena instansen till den andra, anser man detta vara viktigt för rättssäkerheten och säger att vad åklagaren saknar i personlig kännedom om det som hänt i den lägre instansen kompenseras av den möjlighet han får att mera objektivt och lidelsefritt bedöma saken (Trolle s. 13).

390 EINAR HOLM    Här i landet anser man det nog i allmänhet utomordentligt fördelaktigt om det kan ordnas så att samma åklagare sköter processen såväl i underrätt som överrätt. I hovrätten innebär det en trygghetskänsla att veta att den person som lägger fram saken för domstolen också fullständigt behärskar den i alla detaljer. Praktiken ger många exempel på de olägenheter som kan följa av att åklagaren inte känner detaljerna i målet, särskilt kanske när det gäller indiciebevisning och ny utredning åberopas i hovrätten av försvaret. Uppskov för hörande av nya vittnen blir gärna en följd härav. Hovrätten har lättare att överse med den brist på objektivitet hos åklagaren som har sin grund i ett alltför intresserat inträngande i målet och som resulterat i att åklagaren visserligen riktigt framdragit alla relevanta omständigheter men därur dragit förhastade eller oriktiga slutsatser. Försvarsadvokaten torde med nöje åtaga sig uppgiften att bota sådana brister. Det är väl sådant som är meningen med den kontradiktoriska förhandlingen, att överdrifter från ömse sidor skola avslipas genom munhuggning. Man skall inte ha så stora fordringar på åklagaren att han gör både försvararen och domaren överflödiga.
    Det är klart att det finns många mål där det inte spelar någon som helst roll med ett åklagarbyte. Tänk på Jehovas halsstarriga vittnen som föranleda så många, måhända efterlängtade stadsresor för landsortsåklagarna. Då det givetvis är förenat med stora organisatoriska svårigheter att tillse att alltid samma åklagare uppträder i underrätt och hovrätt, bör ansträngningarna inriktas på att utsöndra de mål där åklagarbyte inte gärna bör ske, företrädesvis stora, betydelsefulla och invecklade mål, där saksammanhanget är omtvistat.
    Innan jag lämnar sakframställningen är det ett par småsaker jag skulle vilja framhålla. De äro ganska självklara men just därför lätta att förbise.
    Överskatta inte domstolsledamöternas kapacitet och receptivitet! Det gäller nu särskilt hovrätten. Även om där råkar sitta fyra morgonpigga gamla revisionssekreterare, som varit med om det mesta i brottmålsväg, skall åklagaren inte därav förledas att tro att han endast behöver antyda några huvuddrag för att de skola få saken helt klar för sig. I hovrätten är det bara en av ledamöterna, nämligen referenten som läst och kan allt vad handlingarna innehålla. De övriga ha endast tittat på domen och ändringsyrkandena. Det är inte av lättja som det förfares på detta sätt utan för att i möjligaste mån garantera att ledamöterna inte gå till sitt värv med förutfattade meningar, som kan göra dem och då särskilt ordföranden disponerade att vilja leda processen i sådana spår att de besparas det psykiska obehag som ofta följer med tvånget att ändra en förhandsinställning. Att referenten kan akten är ur kontrollsynpunkt nödvändigt, men han kommer i en hopplös minoritet om han vid överläggningen skulle förfäkta åsikter, som bygger på uppgifter som han snokat reda på i handlingarna men som inte blivit ventilerade inför rätta. Det är förvisso referentens uppgift att tillse att sådana bortglömda uppgifter i akten i lämpligt sammanhang framdragas under processen. Ordförandens och de så kallade nämndemännens obekantskap med alla detaljer bör åklagaren ha klar för sig och lämpa sin framställning därefter. Det är till dem han i första hand skall tala, inte

ÅKLAGAREN INFÖR RÄTTA 391till referenten. Det innebär att åklagaren skall börja så vackert och långsamt för att tina upp sina åhörare; presentera de agerande personerna och deras miljö, inte genast kasta sig in i ett invecklat händelseförlopp och bolla med olika namn innan man vet att domstolen är med på noterna. Demonstration av skisser och fotografier, redogörelse för tekniska detaljer samt mindre kända stadganden och föreskrifter är ofta en bra början. Åklagaren kan alltid räkna med uppmärksamhet just därför att åhörarna äro så ovetande och det bör stimulera honom att göra sitt bästa. Sakframställningen bör lämpas efter målets beskaffenhet och inte göras stereotyp. Det är inte nödvändigt att det skall bli en lång sakframställning därför att målet är stort och svårt. Om alla väsentliga uppgifter i målet sedermera kommer fram vid förhör med målsägande, tilltalad eller vittnen bör åklagaren i sakframställningen inte alltför mycket föregripa dessa berättelser utan nöja sig med att skissera de yttre konturerna och de helt ostridiga ingredienserna i händelseförloppet. Om han förfar på detta sätt vinner han ofta den fördelen att försvararen inte finner sig vara i behov av att komplettera sakframställningen. En alltför innehållsrik sådan från åklagarens sida resulterar gärna i att försvararens plädering kommer på ett för tidigt stadium. När det väsentliga i målet är en eller flera bevisfrågor, och ofta är det väl så, bör sakframställningen vara kort och koncis. Tiden bör sparas till åklagarens viktigaste uppgift inför rätta och jag kommer nu till den.

    Förhöret med den tilltalade. Är nu detta åklagarens huvuduppgift? Ja, går man bara till nya RB så är det svårt att finna belägg för denna åsikt. I 46: 6 står »Den tilltalade skall uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken och därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört. Med rättens tillstånd må åklagaren och målsäganden ställa frågor till honom. Därefter må frågor ställas av försvararen». I kommentaren heter det dock: »Den omständigheten att förhör med den tilltalade äger rum med rättens tillstånd, får ej anses innebära att åklagaren skulle vara förhindrad att hålla förhöret omedelbart med den tilltalade». Det måste i alla fall sägas att lagen lämnar ett starkt stöd åt den domare som önskar skjuta åklagaren åt sidan och själv i första hand ägna sig åt ett ingående förhör med den tilltalade. Ett sådant beteende måste dock anses direkt stridande mot de allmänna grundsatserna för ett modernt förfarande i brottmål.
    I Danmark, där man haft en modärn brottmålsprocess sedan 1919, betraktas det som en naturlig sak att den tilltalades berättelse skall fullständigt framkomma under åklagarens ledning innan försvaret och rätten kommer med några frågor, eller som Trolle uttrycker saken: »Åklagaren skall genom sina frågor leda den tilltalade genom hela sakframställningen på gott och ont, i väsentliga och oväsentliga ting och genom graverande och förmildrande omständigheter» (s. 27).
    Jag anser att hittillsvarande erfarenhet till fullo bestyrkt det lämpliga i en sådan anordning även för vårt lands vidkommande.4

 

4 I »Förhör i brottmål» av ERNST LECHE och VIKTOR HAGELBERG (1:sta uppl. 1944) utgås ifrån att det väsentliga förhöret med den tilltalade hålles av rätten. I förordet till fjärde upplagan (1952) framhålles såvitt angår förhör vid domstol, att en något ändrad uppfattning kommit till uttryck, innebärande att det ackusa-

392 EINAR HOLM    De angivna bestämmelserna i RB få ses mot bakgrunden av att de liksom stadgandena om vittnesförhör tillkommit under segt motstånd från sådana konservativa kretsar, där man befarade ett otrevligt intrång i den gamla domarsuveräniteten. När det gäller vittnesförhören har väl numera, främst genom advokaternas energiska ingripanden, bestämmelsen att vittne skall höras av rätten blivit en död bokstav, men jag är inte säker på att något liknande ännu kan sägas om förhöret med den tilltalade. Ännu finns det väl kvar åtskilliga gamla domare som inte gärna vill lita på någon annan än sig själv när det gäller förhörsledning. Alla skäl som med tillhjälp av psykologiska auktoriteter kunna uppletas tala dock bestämt för att domaren bör avhålla sig från alla långa och ingående förhör. En annan sak är att han i sista hand kan vilja komma till tals med den anklagade och ställa några kompletterande frågor.5
    När det gäller vittnesförhör ha vi blivit fullproppade med psykologisk lärdom, som till och med brett ut sig i lagtexten, men för frågan hur den tilltalade skall höras inför rätta ha upplysningarna från sakkunskapen varit mera sparsamma. Denna brist har på senaste tiden i någon mån blivit avhjälpt genom ett arbete av den italienske advokaten och professorn vid universitetet i Neapel ENRICO ALTAVILLA, benämnt »Rättspsykologi», som 1954 i mycket förkortat skick översatts till svenska och försetts med förord av Ekelöf.6 Altavilla konstaterar:
    Medan lärare, läkare, konstnärer och även köpmän börjar inse, vilka värdefulla tjänster den tillämpade psykologien kan erbjuda dem, är det egendomligt, att jurister och domare stänger in sig i sina elfenbenstorn och tror sig kunna undvara psykologien. (s. 211.)

 

toriska draget i huvudförhandlingen understrukits. Detta understrykande har dock beträffande förhöret med den tilltalade blivit ganska kraftlöst, ty på s. 173 heter det: »Då rättens ordförande icke har mera att fråga om skola åklagaren, målsäganden och i målet uppvaktande advokater få ställa frågor till den tilltalade. I »Handbok för nämndemän» av ERNST LECHE och STEN RUDHOLM (1949) framhålles däremot (s. 27) att »tyngdpunkten i utfrågningen bör ligga hos den tilltalades motpart, åklagaren». Dessa uttalanden synas inte vara väl förenliga med varandra.

5 I hovrätten torde det te sig naturligt att överlåta det egentliga förhöret på åklagaren och att sedan försvararen haft ordet låta rättens frågor i första hand ske genom referenten. I underrätten, där ordföranden under målets beredande till huvudförhandling vanligen skaffat sig en ingående kännedom om alla detaljer i förundersökningen och där tidsnöden ofta är mera framträdande än i hovrätten, torde ordföranden vanligen känna sig mera ägnad än åklagaren att genomföra ett raskt och koncentrerat förhör. Med hänsyn till ordförandens kompetens och erfarenhet innebär ett dylikt förfarande i de flesta fall väl icke någon större olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt. Metoden inbjuder dock till missbruk i sådana fall, där den icke borde få komma till användning varjämte den verkar avtrubbande på effektiviteten i åtalet. En åklagare som vet att det ankommer på honom att höra den tilltalade sätter sig säkert bättre in i målet än den som känner till att detta arbete är förbehållet rättens ordförande. En ur många synpunkter önskvärd sovring av det skriftliga förundersökningsmaterial, som tillhandahålles rätten, skulle måhända vara ägnat att minska underrättsordförandenas benägenhet att uppträda som förhörsledare.

6 Anmäld i SvJT 1955 s. 52 av WALTER KLEIN, som trots vissa kritiska anmärkningar livligt rekommenderar boken som »instruktiv och på det hela välskriven, med ett rikt material av för rättskipningen betydelsefulla synpunkter på vad som är att iakttaga för undvikande av psykologiskt relevanta misstag, särskilt vid förhör med den tilltalade i brottmål».

ÅKLAGAREN INFÖR RÄTTA 393    Om förhöret med den tilltalade säger Altavilla, att detta kanbetraktas som den viktigaste delen av processen, eftersom dennas syfte är att fastställa den tilltalades brottslighet eller oskuld. Det är därför uppenbart, att den tilltalade och hans uppträdande inför rätta måste stå i centrum för vår undersökning. Många gånger kan man genom ett uppmärksamt och noggrant förhör få fram ett betydelsefullt indicium för den tilltalades skuld där en mera ytlig iakttagare endast kunnat konstatera omständigheter som talar till hans förmån. (s. 9.)

    Är det då säkert att det alltid blir något förhör med den tilltalade? Han behöver ju inte yttra sig om han inte vill. Nej, det behöver han inte, men han gör det nästan alltid. Bernhard Shaw har sagt, att när en man har något att berätta är svårigheten inte att få honom att göra det men däremot att få honom att låta bli att göra det för ofta. Trolle uppger i anslutning härtill, att han inte hört talas om mer än ett mål, där den tilltalade haft karaktärsstyrka att tiga som en mur under hela processen, och då var det karakteristiskt nog fråga om en kvinna. Altavilla yttrar:

    Även det förhållandet att den misstänkte vägrar att besvara de frågor, som riktas till honom, har betraktats som ett presumtivt erkännande. Detta fall har dock ingen större praktisk betydelse, ty den misstänkte lyckas mycket sällan undertrycka den självbevarelseinstinkt, som driver honom att själv försvara sig. Å andra sidan medför detta, att de fall, där den misstänkte tiger, påkallar domarens särskilda uppmärksamhet.
    Förtigandets bevisvärde är svårbedömt. Man kan inte utesluta möjligheten att den tilltalade tiger, därför att det syns honom omöjligt att försvara sig. Hur bekymmersam hans processuella belägenhet än må vara, brukar han dock försvara sig, om också endast för att förmildra sitt ansvar. Tiger han, är detta därför i regel betingat av andra orsaker och endast i sällsynta fall av omöjligheten för den misstänkte att kunna hävda sin oskuld. (s. 70 o. 71.)

    Även om den tilltalade sålunda i allmänhet är villig att ingå i svaromål, så är därmed inte sagt att han, vare sig han är skyldig eller oskyldig, håller sig till sanningen.; men det är inte så farligt, ty här gäller filosofen Bacons ord: »Ljug, bara ljug och sanningen skall komma i dagen.» Det blir åklagarens svåra uppgift att finna sanningen genom att avslöja lögnen inför domstolens ögon och öron. Ofta kan detta resultera i medgivanden eller så kallade nekerkännanden (till formen bestridande men i sak erkännande). Med rätta betraktas erkännandet som bevisens drottning, men då fordras också att det framkommit utan något som helst tvång, psykiskt eller fysiskt, och med full kännedom om saken hos en fullt frisk person, som inte inspirerats av något egoistiskt syfte. Att erkännandet framkommer i samband med den psykiska press som ett effektivt förhör måste innebära, inger knappast betänkligheter, ty erkännandet, som väl någon enstaka gång kan vara samvetets röst, är vanligen uttryck för en nödvändighet som betingas av meningslösheten i att förneka (s. 30).
    Syftemålet med förhöret med den tilltalade är framförallt att få fram ett detaljerat erkännande. Teoretiska utredningar kommer aldrig att kunna hindra domarna från att söka förmå den misstänkte att erkänna. En domare vill med lugnt samvete kunna avkunna en fällande dom och han vet att erkännandet nästan alltid innebär verklig visshet (s. 56). Även om den tilltalade på fullgoda bevis dömes mot sitt enständiga ne-

394 EINAR HOLMkande, kvarsitter ofta en tvivlets tagg, om inte hos åklagaren eller domaren så hos den intresserade allmänhet som inte haft möjlighet att i alla enskildheter följa processen; och sådant tvivel leder sällan till något gott. Därför bör det vara tillåtet att framlocka ett erkännande med alla medel som inte kränker den tilltalades mänskliga rättigheter och som inte förringar erkännandets bevisvärde. Det är dock inte nödvändigt att pressa den tilltalade till ett direkt medgivande av en måhända skamlig handling.
    Den frågan kan uppkastas om man verkligen bör förfara på det angivna sättet i brottmål. Domaren kan ju alltid frikänna den tilltalade om han är tveksam om hans skuld. Ett närmare eftersinnande torde dock ge vid handen att regeln »hellre fria än fälla» liksom ett stort antal allmänna juridiska normer på hög abstraktionsnivå — vilka i realiteten icke äro allmängiltiga men formellt synas vara det — äro goda hjälpmedel för lagstiftare men tvivelaktiga rättesnören för domaren vid enskilda ställningstaganden.7
    Det är klart att domaren ofta råkar i mycket bryderi inför svåra bevisproblem och att resultatet då gärna blir ett frikännande. Det är då insikten om den mänskliga begränsningen tillämpad på det enskilda fallet i förening med grundtanken om fördragsamhet i all rättskipning som fäller utslaget, icke en logisk deduktion ur regeln hellre fria än fälla. Regeln kommer emellertid att gälla rättskipningen i stort, om all bevisprövning in casu sker lege artis. Det är det som är huvudsaken.
    Nu finns det vid sidan av de mera sporadiska lögnhalsarna som alla vet en kategori, som nästan aldrig erkänner och som är mycket försiktig när det gäller att lämna uppgifter, som kunna kontrolleras, nämligen de förhärdade vaneförbrytarna.
    En finsk stortjuv, benämnd Porin-Kalle, som jag en gång hade en besvärlig och tidsödande uppgörelse med som häradshövding i Gällivare, tillfrågades efter rannsakningen, som lett till fällande dom, av sin advokat hur i all världen han kunde ge sig till att förneka fullständigt solklara förhållanden. Porin-Kalle svarade då: »Jag ska säga advokaten det, att nekar man, så har man en chans, även om den är liten, men erkänner man så har man ingen chans alls.» Och förvisso hade Porin Kalle rätt, det betygas av kriminalpsykologerna. Altavilla säger härom.
    Nekandet är ett försvarsmedel som en förfaren brottsling sällan avstår från att använda. Mördaren Avinaire, som strax före avrättningen i Paris uppmanades av biktfadern att ångra sig, ropade därvid till den omkringstående massan: »Ni skall aldrig erkänna, för det är sanningen som för er till galgen». Och en annan brottsling, som förhördes av en rättspsykiater, framhöll för denne. »Vet ni hur det gick för min farbror? Han hade aldrig erkänt och hade alltid klarat sig, men första gången han sade sanningen fick han livstid». Ibland leder en sådan övertygelse till de mest envisa och absurda förnekanden. (s. 47.)

    Den som vill ha ett aktuellt exempel på dylika förnekanden och deras betydelse för den tilltalade kan lämpligen ta del av CARYL CHESSMANS» Dödscell 2455».
    När man nu har med sådana herrar att göra inför rätta finns det inte anledning att driva förhöret med dem in absurdum. Sedan deras sätt att försvara sig blivit tillräckligt tydligt manifesterat, kan åklagaren

 

7 Jfr TfR 1955 s. 72.

ÅKLAGAREN INFÖR RÄTTA 395avbryta förhöret för att ägna sig åt bevisningen. Men i andra fall bör åklagaren uttömma sin förmåga när det gäller att komma den tilltalade inpå livet. En och annan åklagare visar sig härvid en smula blyg och valhänt men de flesta kan sin konst, ofta till mästerskap. Hur sådant mästerskap utövas i alla enskildheter finns det inte någon formel för, men man kan nog säga att det utöver vissa primära personliga förutsättningar framförallt kräves långvarig övning och ett tålamod segare än gummi. I invecklade saker kan ett förhör med den tilltalade bli mycket långvarigt. Härtill vill jag endast säga. Det får ta sin tid. Åklagaren gör emellertid rätten en tjänst om han kan se till att förhöret inte dessutom blir långrandigt. Rätten bör alltid vara villig att sätta till den tid som en skicklig åklagare anser sig behöva för att genomföra ett fullständigt förhör med den tilltalade. För att undvika att rätten kommer i tidsnöd, vilket dessvärre alltsomoftast inträffar, bör åklagaren litet i förväg underrätta om när ett förhör kan beräknas ta ovanligt lång tid. Ofta kan man dock med fördel kompensera den tid ett givande förhör tagit på annat sätt, exempelvis när det gäller upprepning och protokollering av mindre betydelsefulla och huvudsakligen ostridiga vittnesutsagor.
    Åt åklagaren bör lämnas mycket stor frihet när det gäller den teknik som användes vid förhöret. Den bör vara ett resultat av åklagarens egna bemödanden och hans livserfarenhet, noggrant avpassad efter speciella förhållanden och inte en stereotyp mall lika för alla mål. Det är klart att det vid utarbetandet av tekniken för åklagaren kan vara en viss glädje att känna till mera påtagliga resultat, som kriminpalpsykologerna kommit fram till efter undersökning av ett stort antal likartade brottsfall.
    Som regel förhåller det sig så, åtminstone i vårt land, att en person på de anklagades bänk, även om han nekar, har gjort sig skyldig till en större eller mindre missgärning. Detta förhållande kan inte undgå att skapa en viss presumtion mot den tilltalade, och alldeles särskilt om han tidigare är straffad. För åklagaren kan denna presumtion naturligtvis ofta ha övergått till nära nog personlig visshet. Det gäller att med alla tillgängliga medel söka bryta den presumtionen, åtminstone formellt, och under förhörets gång ständigt frammana tanken: »Tänk om han ändå är oskyldig.» Det är härvid av stort intresse att veta något om hur oskyldigt misstänkta beter sig som tilltalade. Det är nog alltför enkelt att föreställa sig att en dylik person i eget intresse alltid talar sanning och därför inte kan beslås med tvetalan. Altavilla säger härom efter att ha framdragit exempel ur praktiken:
    Vissa psykiskt sjuka svarar nekande på varje fråga. De saknar en försvarsplan och vill icke erkänna ens omständigheter av perifer betydelse i rättegången, enär de fruktar att därigenom skapa ett falskt bevis för sin skuld.
    En ännu ogynnsammare belägenhet uppkommer för den oskyldige, om rättegången hålles en längre tid efter brottets begående. Den skyldige har i ett sådant fall kunnat skaffa bevis till sin förmån och är beredd på vad som skall komma. Den oskyldige däremot har glömt bort detaljer, som synts honom betydelselösa men som fått relevans genom rättegången; han lämnar oriktiga uppgifter eller är ur stånd att med bevis styrka vad han säger.
    Men varför skulle den oskyldige inte få ljuga? Hävdar sig oskulden genom någon inneboende kraft? Hur ofta blir den inte förtrampad av människors ondska, domares oförstånd och tillfällets grymma spel?

396 EINAR HOLM    Vem har inte någon gång under sitt liv hört talas om ett misstag vid en rättegång? Vem kan inte, även inom en trång bekantskapskrets, erinra sig någon som han anser blivit orättvist dömd? Det är sådana reflektioner, som fyller den oskyldiges sinne och berövar honom mod och behärskning.
    Härtill kommer hans uppbragta sinnestillstånd, om han blivit försatt i häkte. Hans oskuld besparar honom icke rannsakningsfängelsets skam och plåga. En skyldig, som blivit häktad, resignerar och försvarar sig, medan en oskyldig är förorättad och skrämd, eftersom han tänker att det skenbara indicium, som lett till hans häktande, också skulle kunna fälla honom. Därför kan han känna sig tvingad att ljuga.
    Om man vid en rättegång, där indicierna är flertydiga, jämför en skyldig och en oskyldig, visar det sig inte sällan, att den förre är säkrare och mera aggressiv, medan den andre är plågad och beträngd och yttrar sig oklart. (s. 22—23.)

    Ett viktigt skäl för att åklagaren och inte domaren bör höra den tilltalade i första hand är att åklagaren vanligen har mycket lättare att komma i en sådan personlig kontakt med den tilltalade att deras resonemang inte urartar till en kedja av missförstånd. Domaren, som blivit placerad på en hög stol och är omgiven av högtidliga och allvarstyngda män, har, även om han eljest har en folklig läggning, i denna situation svårt att sänka sig till den tilltalades nivå och undvika sitt stelbenta juridiska uttryckssätt. Det har hänt att en fåkunnig tilltalad fått domarens förväntansfyllda fråga: »Hesiterade Ni inte inför konsekvenserna av Ert handlingssätt?»
    I samband med förhöret inför rätta kan det vara på sin plats att beröra ett par triviala etikettsfrågor. Förr i världen hade dylika frågor ett visst samband med rättens höghet och värdighet. Det gängse tilltalet till hovrätten in corpore var »Högwise och widt Lagfarne Herrar.» I gamla hovrättsprotokoll kan man läsa om hur advokaterna företrädde »med hatten i hand». Etikettsfrågor av dylikt slag äro inte aktuella längre. Rättssalen är ett ställe där ett bestämt arbete skall äga rum och reglerna för de agerandes uppträdande bör helt ansluta sig till beskaffenheten av detta arbete. Altavilla går så långt att han liknar rättssalen vid en social klinik. Åklagare och advokater vet mer än väl hur de skola skicka sig i möblerade rum bland hyggligt folk och den tilltalade är det inte mycket att göra åt, så länge han inte verkar direkt utmanande eller störande. Kan han inte resonera utan att gömma händerna i byxfickorna, så låt honom göra det. Han har inte kommit till rätten för att lära sig folkvett. Om han beskyller vittnena för att ljuga, bör man ta det med ro, ty det är ofta en helt naturlig men förvisso illa uttryckt konsekvens av hans egen försvarsposition. Jag har fått den uppfattningen, att den tilltalade, skyldig eller icke, inför rätta som regel i eget intresse ådagalägger det mått av hyfsning, varav han överhuvudtaget är mäktig.
    Skall åklagaren stå eller sitta under förhandlingen? Ja, det har inte att göra med rättens värdighet utan endast med effektiviteten i hans uppträdande, och den torde han vanligen bäst kunna bedöma själv. Trolle säger om denna fråga:
    I större saker är det praktiskt att förhörsledaren, i varje fall under de viktigaste avsnitten står upp. Det är vanskligt att säga varför. Men det är ett faktum att ens ord får större tyngd, när de framföras stående. Man har ett bättre grepp om saken, och kontakten med den hörde blir intimare. (s. 31.)

 

ÅKLAGAREN INFÖR RÄTTA 397    Såvitt jag kunnat finna bruka också åklagarna i Sverige stå när de själva agera någon längre stund. Det finns naturligtvis många undantag. Om åklagaren i ett mål om konkursbedrägeri är i behov av att ideligen granska böcker och uppställningar, kan det bli rent störande om han hoppar upp och ner ur pappershögen. Om åklagaren är gammal och trött eller tillfälligt indisponerad för att stå skall han naturligtvis sitta utan att behöva be om lov. Den tilltalade bör alltid få valfrihet mellan att sitta och stå. Han synes föredra att sitta och göra sig så liten som möjligt.
    Åklagaren är som regel utrustad med en tydlig och välljudande stämma, något som den tilltalade alltför ofta saknar. Därtill kommer att i de flesta rättssalar alltid sitter någon dövnicke, som blir irriterad när ett förhör avtonar till ett lågmält mummel. De lågmälda och de hörselsvaga inför rätta innefatta ett besvärligt trivselproblem, som åklagaren bör vara behjälplig med att bemästra. Ett sätt är att åklagaren, om han inte kan få den tilltalade att tala ur skägget, själv omedelbart upprepar dennes svar.
    Så var det också en liten stundom diskuterad fråga, nämligen om den tilltalade när han svarar på åklagarens frågor skall vända sig mot rätten eller mot åklagaren. Ja, skall åklagarens förhör gå till som jag förmenar och här sökt skissera det, så är det ju en alldeles självklar sak att den tilltalade under hela förhöret skall se på åklagaren. Det är inte en maskin som frågar och en annan som svarar utan två människor som etablerat en psykisk kontakt med varandra. Den kontakten bör inte i onödan brytas genom några huvudvridningar. Självfallet bör dock åklagaren och den tilltalade vara så placerade att alla rättens ledamöter kunna inte bara höra deras röster utan också se dem och avläsa deras minspel.
    Jag har tidigare sagt att åklagaren bör lämnas stor frihet, när det gäller att använda en personlig förhörsteknik. Kan man då bland åklagarna särskilja olika typer med skilda handlingsmönster? Det kanske man inte kan, men man kan lägga märke till olika särdrag på gott och ont i förhörstekniken. Förr talade man helt bryskt om »åklagarmentalitet» så fort det blev fråga om mindre önskvärda förhållanden från åklagarens sida. Med åklagarmentalitet torde man ha avsett en benägenhet hos åklagare i gemen att i en misstänkt alltid se en bov, som utan invecklade formaliteter hastigt borde befordras till laga näpst. Ett generellt och därför föga rättvisande omdöme om åklagarna nu för tiden skulle väl snarast gå i den riktningen att de alltför ängsligt vårdade sig om den domarebetonade sidan i sin verksamhet till men för effektiviteten i åtalet.
    De gamla, inkvisitoriska domarna fingo som förhörsledare uppbära en ganska bister kritik, särskilt från advokaternas sida. YNGVE SCHARTAU yttrade i en offentlig diskussion: »Det mest motbjudande draget i handläggningen av brottmål har inte varit den ohämmade tillämpningen av den inkvisitoriska metoden i och för sig, utan det mer eller mindre öppna samspelet mellan domare och åklagare mot den tilltalade och hans försvarare.» TOM FORSSNER karakteriserade vissa domares jargong inför rätta såsom »en obehaglig blandning av patriarkalisk välvilja, brutalitet och försmädlighet.»

398 EINAR HOLM    Denna säkerligen icke oberättigade kritik visar bättre än något annat hur riktigt det är att överlåta förhöret med den tilltalade på åklagaren. Det är en enkel sak för ordföranden att med små medel visa åklagaren tillrätta om denne skulle vilja begagna olämpliga förhörsmetoder men nästan omöjligt för åklagaren eller försvararen att med någon framgång anmärka på ordförandens sätt att fråga.
    Om man vill försöka framställa någon liten anmärkning mot vissa åklagares förhörsmetoder får man ta till ett betydligt mera nyanserat uttryckssätt än det som de båda advokaterna använt. Jag skall försöka mig på att behandla ett par nyanser i förhörstekniken och talar då först om ironi.
    Benägenheten att använda ironin som vapen är vanlig bland jurister och är kanske särskilt framträdande i akademiska kretsar, därvid den kulminerar i striderna om professurer. Det måste vara mycket frestande att använda detta vassa vapen för en förhörsledare, som har att uppträda inför ett sakkunnigt juridiskt kollegium. Det är emellertid ett tveeggat svärd, som endast med största försiktighet bör användas mot den tilltalade. Alla vet vi att ironi är bortkastad på barn och att det dröjer ganska länge innan den kan användas som uppfostringsmedel. De tilltalade rekryteras merendels bland människor, behäftade med psykisk invaliditet.8 Andens fattigdom är alla brottslingars mentala stigma, säger FERRI. Den mentala undermåligheten framträder särskilt i en allmän brist på idéassociationer. Psykologerna anse att möjligheterna att dra slutsatser om den psykiska aktiviteten hos andra människor, utgående från själviakttagelse och antagande att förhållandena äro analoga, äro synnerligen dubiösa redan när det gäller så kallade normala människor. Därför bör man nog i allmänhet akta sig för att ironisera i allvarliga sammanhang över sina medmänniskors beteende. Inför rätta kan sådant lätt få karaktären av ett illojalt samspel mellan åklagaren och domaren, ett småleende inter augures.
    Därmed lämnar jag ironin för att tala om en annan benägenhet, som stundom vidhäftar åklagaren som förhörsledare, den nämligen att med ett blitt småleende utan kommentarer svälja alla förklaringar som den tilltalade under förhöret kommer med, och sedan tvåla till den arme stackaren i slutpläderingen för att han lämnat osannfärdiga uppgifter inför domstolen. Det där är inte alltid så snällt som det kan synas. Förhörsledaren bör inte vara en maskin enbart för framställande av frågor utan en levande människa som reagerar naturligt på de svar han får av den tilltalade. Han får kanske inte vara hur naturlig som helst så att han säger: »Nu ljuger Du i alla fall Johansson», men han kan gott säga: »Det där kan jag omöjligt tro på», om han nu känner det så. Den tilltalade får då tillfälle att ytterligare argumentera för sin ståndpunkt för att söka övertyga förhörsledaren. Det kanske rentav lyckas. Gör det inte det bör åklagaren eftertryckligt fastslå att den tilltalade misslyckats med sitt försvar, innan han fortsätter på andra områden. I ett vidlyftigt mål är det riskabelt att vid förhöret halka över sådana

 

8 Om denna invaliditet säger generaldirektör ENGEL (i Svenska Sjukhusföreningens årsbok år 1954): »Den väntar på den forskning på det psykologiska och psykiatriska fältet, som världen borde känna större behov av att understödja än någon annan forskning och som ensam kan visa vägen ur svårigheterna».

ÅKLAGAREN INFÖR RÄTTA 399episoder för att söka blåsa nytt liv i dem under slutpläderingen. Denna kan därigenom bliva helt förryckt.
    Att moralisera är inte åklagarens uppgift under förhöret, men om den tilltalade vill rättfärdiga ett handlingssätt genom värderingar som uppenbart strida mot gängse föreställningsätt, bör det vara åklagaren tillåtet att framhålla en sådan brist på överensstämmelse för den tilltalade.
    Om den tilltalade väsentligen har erkänt den gärning för vilken han står tilltalad, blir förhöret med honom ofta av annat slag än när frågeställningen är: skyldig eller icke skyldig. Det subjektiva rekvisitet, d. v. s. motivläget och uppsåtet kommer då i förgrunden för undersökningen. Med motiv brukar man mena de skäl som kommit gärningsmannen att utföra brottet. Uppsåtet är däremot det resultat han vill åstadkomma med detta. Alla brottsliga gärningar äro inte förenade med motiv i egentlig mening, särskilt om de förövats i upphetsat tillstånd. I sådana fall innebär gärningsmannens redogörelse härför ofta ingenting annat än en efterrationalisering.
    Den teoretiska utbyggnaden av uppsåtsläran med dolus directus, dolus eventualis, fyll-dolus och culpa i alla former vilar på grunder som ur rationell synpunkt äro mer än tvivelaktiga.9 Den väsentliga utgångspunkten är att vissa motivlägen, som erfarenhetsmässigt åtfölja bestämda handlingstyper, beaktas på sådant sätt att de icke utgöra hinder förvederbörandes fällande till ansvar, d. v. s. de anses täcka och karakterisera det objektiva skeendet. För att bedöma motivet och uppsåtet bör man ta sin tillflykt till analogier ur den sociala verkligheten, snarare än till deduktioner ur allmänna juridiska satser. Men en analogi måste motiveras liksom argumentum e contrario. De falska analogierna stå alltid på lur. Den berömda dolus Alexanderson är en analogi hämtad från det levande rättslivet och tillkommen därför att deduktionen ur tesen om det eventuella uppsåtet givit praktiskt otillfredsställande resultat. Erfarenheten visar att det är möjligt att genom analogier från det påtagliga mänskliga livet analysera beskaffenheten av det föreliggande uppsåtet på ett sådant sätt att det blir fullt begripligt vari skillnaden mellan exempelvis berått mod och hastigt mod består, tillämpad på det föreliggande fallet.

    Slutpläderingen. Om denna skall jag fatta mig kort. Ändamålet med en brottmålsprocess är att för bedömande framte ett stycke social verklighet, som är av juridiskt intresse. Den verklighet som sålunda skall byggas upp inför domarens ögon, den skapas inte med en sammanfattning på slutet utan så småningom allteftersom varje led i sin tur fram-

 

9 Jfr OLOF KINBERGS understreckare i SvD 23/2 1956 »Medborgarskydd». »Vid straffrättskipningens strävan att åstadkomma en rättvis 'straffmätning' tillskrives brottslingens 'förstånd', 'uppsåt' och 'motiv' stor betydelse, men ju mera de mekanismer blir kända som utmynnar i mänskliga beteenden, dess mera tvivelaktig ater sig dessa begrepp såsom medel till en riktig människodiagnostik. Sålunda är förståndet ofta en tvivelaktig regulator på beteendet. Graden av uppsåt vid en brottslig gärning lämnar inte någon säker upplysning om graden av farlighet. Förskönande motiv för ett brottsligt beteende presenterar den tilltalade ofta på löpande band, allt efter vad han tror sin egen försvarssituation kräva, men sådana motivuppgifter är ofta mera ägnade att leda bort från än fram till kunskap om beteendets orsaker.»

400 EINAR HOLMtages, förevisas och dryftas samt begripes genom att fogas till det föregående. En slapp processföring kan därför inte botas genom en glänsande plädering, men en skicklig processföring kan ofta göra pläderingen mer eller mindre överflödig.
    På slutpläderingen i brottmål kan man tillämpa premiärminister Edens utsaga om ett vanligt tal. Det skall ha en intresseväckande början och ett effektfullt slut och båda måste ligga ganska nära varandra.

    Om ändamålet med en straffprocess är att klarlägga ett stycke verklighet, så kan processen inte behärskas av stela och invecklade regler, inte bli ett spel som spelas för sin egen skull. Om den engelska straffprocessen kan man med ett visst berättigande säga att den ofta liknar ett sådant spel, kanske med en människas liv som insats, och vår egen civilprocess är ännu i många avseenden bunden vid dogmer, som fjärmar den från det levande livets verklighet. Men i vår straffprocess har omtanken om den tilltalade småningom framdrivit en ändamålsenligare ordning. Det innebär att höga, allmängiltiga juridiska regler för förfarandet i stort inte kunna finnas. Reglerna äro skiftande som verkligheten själv. Kanske man istället kan hitta vissa etiska normer, tillämpliga på processen i stort som smått. Det skulle väl då vara treklangen förtroende, förståelse och fördragsamhet. Ett visst mått av uppriktighet får under alla omständigheter räknas till den mänskliga existensens grundbetingelser.10 Ur denna grundbetingelse kan härledas den tilltalades trots allt förtroendefulla behov av att träda i kontakt med sin anklagare, en kontakt som vanligen leder till att han fäller sin egen dom. Denna den tilltalades svåra situation bör av åklagaren mötas med förståelse och av domaren med fördragsamhet. Redan Marcus Aurelius, filosofen på tronen, yttrade: »Men besinna då att de förnuftiga varelserna äro skapade för varandra, att fördragsamhet är en beståndsdel av rättvisan och att människorna fela ofrivilligt.»

 

10 Jfr ALF NYMAN »Samhällsnytta och psykologi» s. 232.