SVENSK RÄTTSPRAXIS
Internationell privat-, straff- och processrätt 1949—19551
AV JUSTITIERÅDET HJALMAR KARLGREN
Domsrättsfrågor
NJA 1949 s. 724: Avtal om att tvist, härflytande ur angivet rättsförhållande, skulle avgöras av domstol i visst främmande land ansågs utgöra hinder mot att sådan tvist prövades här i riket. — Då i ett särskilt yttrande i HD grunderna för detta avgörande, varom enighet förelåg i överinstanserna, utförligt utvecklats, torde någon ytterligare kommentar här icke vara erforderlig.
NJA 1950 s. 464: Krav på underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad, som utländsk medborgare vunnit vid utländsk domstol, upptogs på grund av stadgandet i 10: 3 RB av svensk domstol, inom vars domkrets svaranden tillhörig egendom fanns. — Rättsfallet belyser den storar äckvidden av nämnda lagregel, vilken som bekant avser att direkt reglera icke blott själva forumfrågan utan även det internationellt processrättsliga spörsmålet om svensk domstols behörighet i visst hänseende. Man har i princip ingen rätt att antaga att i ett fall, då enligt lagregeln forum för en tvist föreligger, man ändock till följd av rättsförhållandets svaga anknytning till Sverige eller andra internationellt processrättsliga skäl skulle kunna anse talan ej böra upptagas i Sverige (jfr beträffande motsvarande spörsmål angående forum contractus DENNEMARK i SvJT 1950 s. 38 f.). Av HD-domen framgår dock motsättningsvis, att man icke restlöst får avvisa denna möjlighet. En talan som avser »betalningsskyldighet» kan utgöra ett moment i mål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad, med hänsyn vartill svensk domstols behörighet är internationellt processrättsligt annorlunda reglerad än enligt 10: 3 RB (se närmare HULT, Föräldrar och barn, s. 93 ff.; se ock 8 § i 1931 års förordning om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, NJA II 1932 s.424). I nu avsedda fall var emellertid denna eventualitet enligt HD:s mening icke förhanden, emedan den av käranden väckta talan anhängiggjorts efter det parterna vunnit äktenskapsskillnad och ej avsåg annat än underhållsbidrag. Den tidpunkt då talan om fullgörande av underhållsskyldighet väckes blir således av stor betydelse. — Att krav på underhållsbidrag innefattar talan om »betalningsskyldighet» i lagrummets mening synes kunna stödjas icke blott på lagtextens ordalydelse utan även på grunderna för bestämmelsen (exekutionssynpunkten).
Angående NJA 1952 s. 471 se nedan.
NJA 1955 s. 571: I Sverige bosatt polsk medborgare väcker talan om äktenskapsskillnad. Hustrun befinner sig å okänd ort utom riket. Är
svensk domstol behörig, trots att således icke föreligger den i 3 kap. 1 § i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption uppställda förutsättningen för svensk domsrätt, att den make mot vilken talan väckes här har sitt hemvist? — Talan blev avvisad. Någon motsvarighet till de särskilda förhållanden, som motiverade ställningstagandet i rättsfallet NJA 1948 s. 805, befanns icke vara förhanden. Se närmare kommentaren till rättsfallet NJA 1949 s. 82 nedan. Anmärkas må ytterligare, i samma riktning, notisrättsfallet NJA 1951 C 733.
Immunitet
SvJT 1950 s. 202: Genom förevarande icke enhälliga hovrättsdom tillerkändes främmande stat — Bulgariska republiken — immunitet i rättegång angående betalning för här i riket utförda arbeten, således trots att det rättsförhållande vari denna stat var engagerad hade klart privaträttslig färg. Om det befogade i ställningstagandet kunna råda olika meningar. Spörsmålet hör till de inom folkrätten och den internationella processrätten starkt omtvistade. Se litteraturhänvisningar under rubriken till rättsfallet ävensom min lärobok i internationell privat- och processrätt s. 163 f.
Utländsk skiljedom
NJA 1953 s. 407: Gentemot ansökan om verkställighet av utländsk skiljedom invände X, att skiljedomen icke var gällande här i riket på den grund att X ej haft erforderlig tillgång att utföra sin talan (7 § i 1929 års lag i ämnet). — Invändningen vann icke beaktande i HD, oaktat den tredje skiljedomare, som dömt i saken sedan de bägge av parterna utsedda skiljemännen icke kunnat enas, ej före domen satt sig i förbindelse med X och berett honom tillfälle till talans utförande. Den omständigheten att parterna ej fått höras muntligen ansågs, enligt vad som framgår av motiveringen, i och för sig sakna betydelse. I övrigt lades synbarligen avgörande vikt vid det förhållandet att skiljedomen icke tillkommit på grundval av annat skriftligt material än det varav även X fått taga del.
Cautio judicatum solvi
NJA 1955 s. 429: 1935 års författning om befrielse från skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol ställa säkerhet för kostnad och skada har ansetts tillämplig beträffande medborgare i Förbundsrepubliken Tyskland. — NJA 1953 s. 179: Särskild talan får ej föras mot beslut, varigenom jämlikt 1886 års lag' i ämnet meddelats föreläggande för utländsk man att ställa dylik säkerhet. Se 49 kap. 8 § RB.
Gränserna för svensk domsrätt i straffrättsligt hänseende
NJA 1950 s. 140: Utom riket begången förseelse mot valutaförordningen betraktades som riktad mot Sverige (jfr läran om brottens »angreppsobjekt»), varför svensk domstol jämlikt 1 kap. 1 § strafflagen ansågs, utan att Konungens förordnande därom erfordrades, oförhindrad att pröva åtal för förseelsen (tillståndsprövning). — Ett liknande spörsmål förelåg i hovrättsmålet SvJT 1952 s. 291: Visst utom riket begånget brott (passförfalskning) riktat mot Sverige? Olika meningar härom uttalades i hovrätten.
NJA 1952 s. 29: Utlänning, som inom riket förövat brott, har lämnat landet men för sig ställt ombud med behörighet att mottaga stämning angående saken. I motsats till underinstanserna fann HD bestämmelserna i 1 kap. 2 § strafflagen (»utländsk man, som här i riket finnes») icke innefatta hinder mot anställande av åtal mot honom. En annan fråga var emellertid, om stämning kunde delgivas ombudet. Sådan möjlighet ansågs föreligga, enär utredningen ej gav vid handen, att personlig inställelse av den tilltalade skulle vara erforderlig i målet. Jfr 12 kap. 14 § första stycket 2 mom. ävensom 21 kap. 2 §, 45 kap. 15 § och 46 kap. 15 § RB.
NJA 1953 s. 524: En amerikansk medborgare S har gjort sig skyldig till anstiftan av försök till olovligt utförande av svenska sedlar. Talan vid svensk domstol om förverkande av sedlarna, en påföljd av tydligen »straffbetonad natur», har förts mot honom, trots att han på grund av 1 kap. 2 § strafflagen icke här i riket kunde fällas till ansvar, se 17 § 2 st. RP. (Den av S utfärdade rättegångsfullmakten avsåg, jfr sist anmärkta rättsfall NJA 1952 s. 29, icke ansvars- utan allenast förverkandetalan.) Vad det materiella bedömandet beträffar bifölls nämnda talan utan hänsyn till att avfattningen av 21 § valutaförordningen kunde vid sådan formell tolkning, som för ett jämförligt fall omfattades av en 4-manna-tropp i HD i plenimålet NJA 1952 s. 240, synas göra förverkandepåföljden avhängig av att den tilltalade tillika fälles till ansvar.
Tillämpligt statut i familjerättsliga mål
NJA 1949 s. 82: Makar, som år 1944 efter sitt hemland Estlands införlivande med Sovjetunionen flytt från Estland till Sverige och sedan dess ha hemvist här, yrka hemskillnad vid svensk domstol. Skall även sovjetrysk lag tillämpas vid bedömande av detta yrkande? — Genom Estlands uppgående i Sovjetunionen hade makarna mot sin vilja blivit sovjetryska medborgare. Med hänsyn till reglerna i 3 kap. 2 § i 1904 års internationella lag kunde det tyckas, att hemskillnad icke finge beviljas av svensk domstol, om ej sådan skillnad vore medgiven jämväl enligt den sovjetryska lagen på området. HD fann emellertid det rent formella ryska medborgarskap, som makarna sålunda vunnit, icke föranleda denna slutsats. Man applicerade därför uteslutande svensk rätt, som ju var domicilstatut; makarna jämställdes i målet med statslösa. Förutsättningen för denna onekligen ganska djärva rättstillämpning var dock enligt domen att det kunde konstateras, att makarna ankommit till Sverige såsom »politiska flyktingar», att de »icke åtnjöto sitt hemlands beskydd» (vilket väl var det minsta man kunde säga!), samt att de hade för avsikt att icke någonsin återvända till Sovjetryssland. Hur man har att bedöma skillnadsfrågan för det fall att någon som äger medborgarskap i en stat öster om järnridån visserligen nu vistas i Sverige men icke är politisk flykting eller icke står i så utpräglat motsatsförhållande till den främmande staten som här var händelsen, därom ger rättsfallet ingen upplysning; jfr ovan omförmälda rättsfall NJA 1955 s. 571. Än vidare är att märka, att i målet icke förelåg någon svårighet i processuellt hänseende beträffande den svenska domstolens behörighet, se 3 kap. 1 § nämnda lag. Svaranden och för
övrigt även käranden var ju domicilierad i Sverige. I och med att man vågade jämställa makarna med statslösa, var man följaktligen framme vid att enbart svensk rätt var tillämplig. Annorlunda i NJA 1948 s. 805, där oavsett om vederbörande kunde ställas i paritet med statslösa frågan om domsrätten, enligt anmärkta processuella lagregel, väl var ägnad att vålla bekymmer.2 — Överhuvud skulle det, såsom DENNEMARK understrukit (SvJT 1950 s. 40), vara en stor fördel, om förevarande ämne reglerades genom lagstiftning. Sådana begrepp som »politisk flykting» och »sakna sitt hemlands beskydd» lämpa sig ej särdeles väl att läggas till grund för avgörandet av tvister av berörda art, i all synnerhet icke när den processuella behörigheten står på spel. — Se om rättsfallet ytterligare mitt a. a. s. 79 not 2 ävensom FOLKE SCHMIDT i Festskrift för Ekeberg s. 463 f. och JÄGERSKIÖLD i SvJT 1955 s. 546 f.
NJA 1952 s. 471: I mål om hemskillnad mellan i Sverige bosatta makar (tysk man och kvinna med både svenskt och tyskt medborgarskap) har ansetts, att svensk domstol är behörig att pröva frågan om vårdnaden om makarnas barn (tysk medborgare) samt att svensk lag är tillämplig å samma fråga. — Avgörandet grundar sig förmodligen på 7 kap. 2 § andra stycket i 1904 års internationella lag; när i domskälen konstaterades, att hustrun och dottern alltsedan äktenskapets ingående haft hemvist i Sverige, torde detta icke ha annan portée än att den i nämnda lagbud upptagna domicilförutsättningen var uppfylld. Av den omständigheten att vid själva hemskillnadsfrågans bedömande svensk rätt enligt lagbudet skall, både processuellt och materiellt, komma till användning har, såvitt man kan se, omedelbart dragits slutsats även i vårdnadsspörsmålet. Huruvida meningen därvid varit, att dessa båda frågor i princip måste till följd av sin nära samhörighet regleras av samma statut, eller man funnit att detta visserligen ej är förhållandet men att på grund av sådan hänsyn till ordre public, som förestavat det anmärkta stadgandet i 1904 års lag, svensk rätt måste tillämpas när det gäller att förordna om vårdnad om barn vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad (se HULT a. a. s. 98), framgår ej klart. Jfr ovannämnda rättsfall NJA 1950 s. 464. — Rättsfallet, som utförligt kommenterats av GERHARD SIMSON i Zeitschrift f. ausländisches u. internationales Privatrecht 1953 s. 131 f., synes beröra rättsfrågor av den beskaffenhet att det kanske varit av värde med ett prejudikat som icke blott representerar tre HD-ledamöters mening. Målet avgjordes nämligen såsom mål rörande tillståndsprövning. Men en huvudförhandling kan gudnås bli en dyrbar historia!
NJA 1953 s. 4: God man för barn, som fötts i äktenskap mellan dansk man och svensk kvinna, båda bosatta i Sverige, har väckt talan mot mannen med yrkande att barnet måtte förklaras sakna äktenskaplig börd. Sedan gode mannens talan ogillats av underrätten, har mannen fullföljt talan mot domen. Denna talan har bedömts i enlighet med dansk, icke svensk lag (en dissident). — Domen stämmer med en vanlig uppfattning för utländsk rätts del; se ock för svensk rätt min an
märkta lärobok s. 124 f. samt HULT a. a. s. 51 ff. Goda skäl synas även tala för att här med anslutning till nationalitetsprincipen tillämpa »familjens» lag, d. v. s. om makarna, såsom i förevarande fall, äro av olika nationalitet, mannens nationella lag vid barnets födelse. Tanken att man med hänsyn till den likställighet makarna emellan, som kommit till uttryck i de nya reglerna i ärvdabalken och i gällande medborgarskapslag, icke längre hade anledning acceptera sagda statut utan i stället borde, med övergivande av nationalitetsprincipen på denna punkt, falla tillbaka på domicilstatutet såsom hjälpstatut (jfr uttalanden av WALIN i Föräldrabalken, s. 526 ff., ävensom en uppsats av NEUHAUS a. tidskrift 1955 s. 52, med litteraturhänvisningar) vann icke gehör i målet. Det hjälpte icke ens, att lex domicilii här tillika var lex fori, vilket sistnämnda statut som bekant eljest utövar en mäktig dragningskraft. Man torde ock ha skäl att gå varsamt fram när fråga är om att på rättsskipningens väg tränga tillbaka den i grundläggande svensk internationellt privaträttslig lagstiftning förankrade nationalitetsprincipen till förmån för domicilprincipen, den senare må aldrig så mycket vara på modet just nu.3 Bedömandet av de båda principernas fördelar och nackdelar är vanskligt nog. Detta så mycket mera som domicilbegreppet ingalunda har entydig innebörd utan kan utformas mycket olika, även så att resultatet realiter kan i allt fall starkt närma sig vad som följer av nationalitetsprincipen (såsom bl. a. vissa erfarenheter från engelsk rätt givit vid handen). — Än mindre att rekommendera är att, såsom i partsargumenteringen i målet förordades, lösa hithörande spörsmål med anlitande av något slags »individualiserande metod».
NJA 1950 s. 379: Sedan Stockholms rådhusrätt genom beslut den 14 april 1949, som vunnit laga kraft, meddelat svenska makar tillstånd att till adoptivbarn antaga ett moderlöst finskt barn, fött år 1939, beviljas på ansökan av barnets i Finland bosatta fader resning av adoptionsärendet på den grund att fadern, vilken icke hörts i adoptionsärendet, d. 7 febr. 1949 i Finland förordnats till förmyndare för barnet. —Rättsfallet anmärkes här, ehuru det ur internationellt privaträttslig synpunkt knappast har synnerligen stort intresse. Enligt tillämpliga lagregler skall ju vid adoption av utländskt barn här i riket svensk rätt användas. Modern hade tidigare, efter föräldrarnas skilsmässa, erhållit vårdnaden om barnet men var vid tiden för adoptionen avliden. Fadern, som alltså förut varit utan del i vårdnaden, hade emellertid senare, som sagt, förordnats till förmyndare för barnet (i Finland och i enlighet med finländsk rätt). Hans samtycke till adoptionen erfordrades vid sådant förhållande, vare sig detta grundades på att han numera ansågs ha blivit legal vårdnadshavare eller på regeln att, om båda föräldrarna äro utan del i vårdnaden, förmyndarens samtycke skall inhämtas (se 4 kap. 5 § andra stycket sista punkten FB).
NJA 1955 s. 377: För barn, liksom sin fader av nederländsk nationalitet, inskrevs här i riket, sedan modern som var svensk medborgare
avlidit, fadern såsom förmyndare och uppdrogs åt god man att vårda barnets rätt vid boutredningen efter modern. Med hänsyn till att förmynderskap anordnats i barnets hemland enligt där gällande lag beslöts emellertid sedermera, att förmynderskap icke längre skulle vara anordnat i Sverige. Av samma skäl och då sådant »trängande fall» som avses i 4 kap. 3 § 2 st. i 1904 års internationella lag ej visats föreligga ansågs jämväl nämnda godmanskap, i enlighet med därom gjord ansökan av barnets nederländska förmyndare, böra upphöra. Och ett på begäran av gode mannen meddelat förordnande att dödsboet skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman, varom underrätten fattat beslut samtidigt som berörda ansökan om godmanskapets upphörande var föremål för dess bedömande, upphävdes, enär förordnandet, vilket överklagats av barnets nederländska förmyndare, under de föreliggande förhållandena icke var att anse som påkallat av behörig ställföreträdare för barnet. Jfr 2 kap. 1, 6 och 22 §§ lagen om boutredning och arvskifte. — Särskilt på familjerättens område kan det vara frestande att med anläggande av något slags ordre-public-synpunkter bringa lex fori till vidsträckt tillämpning på bekostnad av den nationella lagen eller annat i och för sig normerande statut (extremt exempel härpå i NJA 1946 s. 310, varom mitt a. a. s. 127). I förevarande fall kunde synas föreligga möjlighet att under utnyttjande av undantagsregeln om »trängande fall» låta svensk rätt i egenskap av lex fori få en mycket omfattande användning. En dylik inställning kan dock ibland inge betänkligheter. HD var heller icke med på en sådan med lagens avfattning och anda ej gärna förenlig extensiv uttolkning av citerade uttryck som hävdades i målet och även godtogs av underinstanserna. — En god man av ifrågavarande art är förvisso behörig att avträda dödsbo till boutredningsman. Det gällde emellertid att avgöra huruvida, niir godmansförordnandet efter överklagande upphävdes i högsta instans, detta jämväl måste inverka på giltigheten av det tillika överklagade beslutet om avträdande till boutredningsman och vad därmed står i samband (båda frågorna samtidigt föremål för bedömande i underrätten). Spörsmålet besvarades jakande. Att ett överklagande av sistnämnda beslut skulle så att säga bli verkningslöst enbart på grund av stadgandet i 2 kap. 22 § boutredningslagen, enligt vilket ett avträdesbeslut skalll ända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, kan ej rimligen antagas. Sådan innebörd i eller konsekvens av detta stadgande har säkerligen icke varit avsedd.
Om verkan här i landet av viss utländsk lagstiftning
a) Rekvisition, konfiskation m. m.
NJA 1951 s. 753: X, ensam styrelse och ägare av samtliga andelar i ett polskt bolag, har med avsikt att ej återvända begivit sig till Sverige, medförande två bolaget tillhöriga fiskekuttrar, varefter han här i riket sålt dessa till Y. Sedan i Polen tillsatts kurator för bolaget och detta på hans föranstaltande försatts i likvidation och konkurs, föres mot konkursboet och ett annat polskt företag, av vilket bolaget under äganderättsförbehåll köpt i fiskekuttrarna inmonterade motorer, talan av Y angående bättre rätt till fiskekuttrarna och motorerna. Påstående bl. a. att, efter det X lämnat Polen, genom åtgärder av konfiskatorisk karak-
tär bolagets egendom överförts till polska staten samt att, då dessa åtgärder ej kunde öva inverkan på rätten till bolagets utanför Polen befintliga tillgångar, X ägt att på sätt som skett förfoga över fiskekuttrarna med motorerna. — Påståendet i fråga kunde, på skäl som angivas i HD:s dom (se ock ett i målet avgivet yttrande av prof. NIAL), icke vinna beaktande. Att avgörandet emellertid i princip icke innefattar något avsteg från den ganska »flyktingsvänliga» rättsskipning, som både tidigare (se särskilt förut berörda rättsfall NJA 1948 s. 805, 1949 s. 82 ävensom rättsfallet 1948 s. 828) och senare (jfr nedan) präglar svensk rättstillämpning, framgår av domsmotiveringen — och av det förhållandet att domen omfattades av en enhällig HD (sju ledamöter).
NJA 1954 s. 262: X, ensam innehavare av en ungersk speditionsfirma som erhållit fordran hos ett svenskt bolag, har med avsikt att ej återvända lämnat Ungern. Sedan härefter ungerske handelsministern tillsatt företagsledare för firman och denne inställt firmans betalningar samt firman försatts i likvidation, har bolaget trots förbud av X erlagt betalning för fordringen till likvidatorn. Fråga nu, i rättegång som X anställt mot bolaget för utfående av fordringen, huruvida den i Ungern anordnade förvaltningen av egendomen haft konfiskatorisk karaktär och därför icke inbegripit fordringen, med påföljd att den verkställda betalningen icke skett till behörig mottagare. — Avgörandet följde kända linjer: berörda tvångsförvaltning kunde med hänsyn till sin innebörd och sitt ändamål, i anslutning till vad som i allmänhet vid internationella rättsförhållanden gäller rörande territoriell begränsning, icke anses inbegripa egendom, vilken redan före förvaltningens anordnande befann sig här i riket. Bolagets betalning hade därför icke skett till behörig mottagare och kunde icke fritaga bolaget från betalningsskyldighet gentemot X. — Som ett ytterligare rättsfall i samma riktning, men med särskilda förvecklingar, må anmärkas NJA 1954 A nr 49.
NJA 1954 s. 268: Fråga, i ärende enligt 1927 års lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, huruvida borgenärens (säljare av viss vara) rätt att utfå nedsatta beloppet vore beroende av vad i en mellan Sverige och Bulgarien ingången handelsöverenskommelse föreskrivits med avseende å clearingförfarande mellan de båda länderna. — Svaret blev, på sätt HD:s beslut närmare utvisar, jakande. Det framhölls bl. a., att dels gäldenären vid nedsättningen av omtvistade beloppet uppgivit, att köpet verkställts inom ramen för nämnda handelsöverenskommelse och att enligt ett tilläggsprotokoll till överenskommelsen betalning skulle ske i form av clearing, dels ock borgenären i den skrivelse vari han begärde få lyfta det nedsatta beloppet lämnat enahanda uppgifter, samt att köpet förty och med stöd av utredningen i övrigt finge antagas ha tillkommit under förutsättning att betalningsföreskrifterna i tilläggsprotokollet skulle iakttagas.
HD:s motivering erbjuder vissa tolkningssvårigheter och torde för att icke missförstås böra läsas med någon uppmärksamhet. Tydligt lär vara, att avgörandet icke grundades på att handelsöverenskommelsen med tilläggsprotokollet i och för sig, på folkrättsliga grunder, måste föranleda sagda ställningstagande till clearingspörsmålet. Beslutet byggde fastmera på avtalet mellan borgenären (säljaren) och den gäldenär
som nedsatt beloppet (köparen-monopolet). Det kunde tyckas att avgörande därvid varit beaktandet av kontrahenternas berörda gemensamma förutsättning, i så fall en relevant förutsättning; jfr det tyska begreppet »Geschäftsgrundlage» och det engelska »implied terms». Men troligen avsågs att avtalet t. o. m. inrymde ett kontraktsvillkor av förevarande art, låt vara ett konkludent sådant villkor. Ordet förutsättning torde med andra ord, såsom ock i praxis är rätt vanligt, ha använts i annan än sin snäva tekniska bemärkelse; om någon tillämpning av »förutsättningsläran» var det näppeligen tal. HD:s mening i övrigt måste ha varit, att tillräckliga skäl ej anförts för att man skulle kunna underlåta att i nedsättningsärendet fasthålla vid angivna kontraktsvillkor; rättsfallet gällde väl att märka icke läget i ordinär process, jfr orden »i förevarande ordning». Det fanns ingenting som gav vid handen att efter avtalet villkoret om tillämpning av clearingförfarandet eftergivits. »Det har icke ens påståtts», heter det i motiveringen, »att ändring kommit till stånd i de vid köpets avslutande förutsatta betalningsvillkoren». Att ett halvstatligt företag sådant som monopolet ej skulle ansett sig kunna utan särskilt bemyndigande eftergiva kravet på clearingförfarande ligger det nära till hands att utgå från. För resten torde den ifrågavarande utlänningen själv såtillvida haft fördel av clearingvillkoret som han knappast utan att underkasta sig detsamma skulle ha anlitats som monopolets kontraktspart.
Med vad nu sagts står icke i strid, att hänsyn torde ha tagits till att kontraktsvillkoret tjänade även andra än kontrahenternas intressen. Ett bifall till borgenärens yrkande att tillgodoföras betalning utanför clearingen skulle, framhöll referenten just.r. SÖDERLUND i ett särskilt yttrande i HD, medföra brist till motsvarande belopp å vederbörande konto i riksbanken, något som finge antagas vara ägnat att lända till förfång för svenska exportörer och i sista hand bulgariska nationalbanken. (I så måtto hade alltså avtalet, kan man kanske säga, ett inslag av tredjemansavtal.) Förhållandet åberopades också av Söderlund till stöd för HD:s ställningstagande till det processuella spörsmålet, huruvida talerätt i nedsättningsärendet kunde till erkännas bulgariska staten. Att sådan talerätt medgavs motiverades emellertid tillika och måhända främst av andra omständigheter, såsom framgår bl. a. av sagda yttrande. Där nämnes, att det väl visserligen icke utan stöd av lag eller ingången konvention kunde antagas, att utländsk stat eller något dess organ ägde föra talan vid svensk domstol enbart i syfte att tillgodose ett utländskt allmänt intresse, men att det icke torde vara erforderligt att för talerätt i nedsättningsärenden uppställa samma krav som i rättegång. Även vid den processuella frågans bedömande är det alltså av vikt att uppmärksamma, att det rörde sig om ett nedsättningsärende. Än vidare kommer i betraktande den praktiskt betydelsefulla omständigheten, att hovrätten genom att inhämta förklaring från bulgariska staten själv på sätt och vis dragit in denna som part i ärendet (s. 275). Bortses bör kanske ej heller från att invändning mot samma stats talerätt icke framställdes i ärendet (s. 278). — Det anförda torde bestyrka, att rättsfallet icke ger något bärande underlag för föreställningar om att HD utan vidare skulle ansett en främmande stat äga inträda i en svensk process med hänsyn till sitt intresse av att ej genom en blivan-
de dom utsättas för en folkrättskränkning (jfr SvJT 1956 s. 28 ff. och 329 ff.). Ett sådant perspektiv hade förvisso varit »vittutsvävande».
NJA 1954 s. 279: Sedan i ärende enligt 1927 års lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar X yrkat utfå nedsatta beloppet, har, under omständigheter som angivas i rättsfallet NJA 1948 s. 828, X förklarats berättigad att, där ej annan rättsägare inom natt och år väckt talan om bättre rätt till beloppet, lyfta samma belopp. Tvist nu om bättre rätt till detsamma. — Avgörandet hängde på huruvida den rätt som hävdades av det utländska företag, »statliga rederiet», vilket gjorde X rätten till beloppet stridig, härrörde från en nationalisering som hade karaktär av konfiskation och därför ej kunde tillerkännas rättsverkan såvitt angår i Sverige befintlig egendom. Så ansågs, på grund av åtskillig i målet förebragt utredning, vara förhållandet. Särskild hänsyn togs, som naturligt var, till att statliga rederiet haft möjlighet att framlägga material för klarläggande av nationaliseringens räckvidd och närmare innebörd men underlåtit detta. Ett dylikt hänsynstagande harmonierar ju med och är påkallat av vedertagna processuella rättsregler rörande bevisvärdering. Om någon omkastning av bevisbördan torde det däremot icke varit fråga. — Rätt att föra talan därom, att beloppet skulle insättas å konto för clearing mellan Sverige och Sovjetunionen, medgavs icke statliga rederiet. Jfr nästföregående rättsfall.
b) Valutalagstiftning
NJA 1952 s. 41: Sedan i lagsökningsmål X förpliktats att på grund av skuldförbindelse till Y utgiva visst belopp i polska zloty eller annan däremot svarande valuta samt Y sökt verkställighet med krav å betalning i svenskt mynt efter viss omräkningskurs, uppkomma frågor delsangående betydelsen av att polska zloty icke officiellt kursnoterades i Sverige dels om rätt för X, vilken ej då utmätning i anledning av ansökningen företagits erbjudit betalning i polskt myntslag, att sedermera erlägga betalning i zloty som blivit gällande efter en senare än skuldens tillkomst genomförd polsk valutareform. — HD fann lika med överexekutor, vidkommande den för utmätningen bestämmande omräkningen av polskt mynt till svenskt, att beaktande ej kunde skänkas gäldenärens invändning, att då polska zloty icke officiellt kursnoterades i Sverige, det ej funnes någon kurs, enligt vilken den polska valutan kunde omräknas i svenska kronor, varför hinder för verkställighet skulle föreligga. Annan utredning beträffande omräkningskurserna, bl. a. genom riksbanken, godtogs i förevarande hänseende. Vad beträffar frågan vilken inverkan den polska valutareformen borde utöva å den betalningsskyldighet som åvilade gäldenären — vilken som nämnt vid utmätningstillfället, då skuldebeloppet omräknades till att avse svenska kronor, underlät att erbjuda likvid i polskt mynt men sedermera ville infria sin skuld i zloty, alltså i efter valutareformen gällande »nya» zloty — ansåg HD att denna fråga icke behövde hänskjutas till avgörande i särskild rättegång utan kunde prövas inom ramen för verkställighetsförfarandet. Läget var nämligen, såsom icke torde vara av nöden att närmare utveckla, väsentligt olika det i NJA 1950 s. 193 föreliggande, där för erhållande av ny grund för ett familjerättsligt under-
hållsbidrags bestämmande domstols medverkan ej gärna kunde undvaras (jfr ock NJA 1930 s. 507). Vid dylik prövning mötte svårigheter bl. a. beträffande relationen mellan det gamla och det nya myntet. Den oklarhet som därvidlag rådde måste enligt HD:s mening gå ut över den under antydda förhållanden betalningserbjudande gäldenären. Det var följaktligen gäldenären, som hade bevisbördan för att värdet av de nya erbjudna zloty rätteligen motsvarade det utdömda zlotybeloppet.
NJA 1952 s. 382: Sedan i lagsökningsmål X förpliktats att på grund av skuldförbindelse till Y utgiva visst belopp i polskt mynt eller annan däremot svarande valuta samt på ansökan av Y utmätning verkställts i X tillhörig egendom här i riket för gäldande av skulden beräknad i svenskt mynt, uppkommer fråga huruvida ett senare överlämnande till utmätningsmannen av motsvarande belopp i polska sedlar kunde anses ha innefattat sådan betalning av X att utmätningen till följd därav gått åter. — I förevarande mål, som utgjorde en fortsättning av det i NJA 1952 s. 41 refererade målet, tog HD ställning till det allmänna mynträttsliga spörsmålet, huruvida mot betalning i Sverige av en skuld, lydande å ett belopp i utländskt myntslag, med sedlar emitterade av vederbörande främmande stat kan möta hinder på den grund att samma stats valutalagstiftning innehåller införselförbud rörande dylika sedlar. Detta omtvistade och komplicerade spörsmål, som alltså ingalunda har allenast »flyktingsrättslig» räckvidd, besvarades i enlighet med uppfattningen inom representativ doktrin — bl. a. USSING och den på området för såväl internationell privaträtt som »Geldrecht» berömde tyske författaren NUSSBAUM4 — jakande. Att en borgenär skulle bli tvingad att åtnöjas med sedlar, vilka på grund av berörda förbud kunde i praktiken komma att sakna värde, synes föga rimligt. Tanken (jfr rev.sekr. DILLÉNS betänkande i målet), att hos det främmande landets myndigheter möjligen skulle ha kunnat utverkas dispens från förbudets tillämpning, måste nog, särskilt i betraktande av meningslösheten i förevarande fall av en sådan dispens från den främmande statens synpunkt, framstå som orealistisk. Överhuvud synes kunna göras gällande, att det ej finns tillräcklig anledning för svenska domstolar att reagera mot att en främmande stat, när det rör sig om betalning i dess mynt av skulder i utlandet, på ifrågavarande sätt upprätthåller sin valutapolitik beträffande sedlar; jfr HD:s erinran om att förbud mot införsel av det egna landets sedlar ingick i de i Polen gällande valutabestämmelserna »i likhet med valutalagstiftningen i Sverige och åtskilliga andra länder». Måhända kunde dock domskälen i sådant hänseende angivits fylligare och mera upplysande.5