GÖTE BLOMQVIST—ALLAN LUNDBERG. Lagstiftningen om yrkesskador m. m. Sthm. 1956. Norstedt. XVI + 497 s. Kr. 25,00.

 

    Arbetares rätt till ersättning för yrkesskador reglerades första gången 1901 genom att arbetsgivare då ålades omedelbar ersättningsskyldighet gentemot arbetare som skadats i arbetet. Med 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete förvandlades ersättningsskyldigheten till en försäkringsplikt för arbetsgivaren och olycksfallsförsäkringen blev obligatorisk. Denna lag har nu avlösts av 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring, vilken trädde i kraft samtidigt med att den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen infördes den 1 januari 1955. De båda försäkringsformerna har delvis samordnats, och överensstämmelse har även vunnits med semesterlagen såtillvida som det civilrättsliga arbetstagarbegreppet blivit allmänt normgivande. Enligt YFL är i princip varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst försäkrad, och lagstiftningen omfattar alltså numera även de s. k. hemarbetarna. Liksom tidigare avses dock endast sådant arbete varom fritt arbetsavtal träffats. Försäkringsskyddet har utvidgats särskilt med avseende å yrkessjukdomar, d. v. s. åkommor uppkomna till följd av arbetet utan att olycksfall kan anses föreligga. Ersättningsförmånerna har även i flera hänseenden förbättrats.
    I föreliggande arbete, vilket ingår i förlagets gula bibliotek, har yrkesskadelagstiftningen erhållit en sakkunnig och ingående behandling av försäkringsrådet GÖTE BLOMQVIST och t. f. försäkringsrådet ALLAN LUNDBERG. Redogörelse lämnas även för åtskilliga fall ur försäkringsrådets praxis. Invaliditetstabeller och läkarvårdstaxor kompletterar framställningen, som avsevärt vinner i överskådlighet genom en omsorgsfull rubricering.
    Tacksamt skall här även noteras att förlaget börjat förse sina lageditioner med trevligt utförda skyddsomslag.

 

S. F.

 

AXEL H. PEDERSEN. Licitation. Kbhvn 1955. Gad. 253 s. Dkr 26,00.

 

    Uttrycket »licitation» saknar väl full motsvarighet i svenskt språkbruk. Vad som avses är infordrande från en obestämd eller begränsad personkrets av anbud på leveranser eller utförande av byggnads- eller liknande arbeten (entreprenader). Bestämmelser härom finnas för svensk rätts del såvitt avser statens upphandlingar och entreprenader i 1952 års upphandlingskungörelse (kommenterad av NORRMAN, 1953), och de där givna reglerna kunna måhända i viss utsträckning vara vägledande även vid privata »licitationer». Men i övrigt saknas i stort sett bestämmelser om detta institut, och det är också såväl här som i de övriga nordiska länderna föga beaktat inom doktrinen. För Danmarks del har bristen nu avhjälpts av landsretssagförer AXEL H. PEDERSEN, som ju tidigare bl. a. behandlat byggnadsrättsliga frågor (se SvJT 1952 s. 448 och TfR 1953 s. 552). Pedersens nya bok diskuterar omsorgs-

 

fullt och såvitt man kan förstå ganska uttömmande de olika problem som uppkomma i samband med »lieitationer» och vad här sägs är av största intresse även för den svenske jurist som får att syssla med hithörande spörsmål.
    Huvudparten av framställningen ägnas åt byggnadsentreprenader. Först behandlas själva grundvalen för rättsförhållandet, sålunda byggherrens begäran om anbud. Det redogöres för vilka krav som kunna ställas på byggherrens anmodan, t. ex. att arbetet skall vara så noggrant preciserat som möjligt och att alla anbudsgivare böra få samma upplysningar därom. Vid utlämnande av ritningar och andra beskrivningar betingar sig byggherren stundom ett visst depositum av spekulanterna och frågan om rätten att återfå detta behandlas ingående och belyses med åtskilliga avgöranden i praxis. Vidare beröras de olika formerna av licitation, nämligen offentlig, d. v. s. sådan som riktas till en obestämd krets, och »bunden», eller sådan som riktas endast till vissa av byggherren själv utvalda personer.
    I ett följande avsnitt upptagas frågor, som hänföra sig till entreprenörernas anbud. I samband härmed diskuteras också frågan, om anbudsgivare, vars anbud icke antages, har någon möjlighet att få ersättning för det arbete han nedlagt på anbudets utarbetande. Principen är, att sådan ersättning icke utgår, men åtskilliga undantag från denna princip anges.
    Förf. skildrar så byggherrens ställning inför anbuden: hans möjlighet att avvisa dem alla, i vad mån han har rätt att fritt välja mellan dem etc.
    Åtskilliga andra spörsmål upptagas i den innehållsrika boken. Här må blott nämnas ytterligare ett, nämligen verkan av att anbudsgivarna träffat avtal sinsemellan rörande entreprenadsummans storlek eller andra villkor i anbuden. Härvidlag må för svensk rätts del erinras om bestämmelsen i 3 § 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, där det stadgas, att företagare icke utan tillstånd av näringsfrihetsrådet må träffa eller tillämpa överenskommelse, att samråd eller annan samverkan mellan olika företagare skall äga rum, innan någon av dem avgiver anbud å försäljning av förnödenhet eller utförande av tjänst här i riket.
    Det ämne förf. ägnat sin framställning är kanske icke ett av de allra mest fascinerande inom avtalsrätten. Det är karakteristiskt för Axel H. Pedersen, att han åstadkommit en bok därom, som icke blott innefattar en betydelsefull analys av en rad svåra frågor utan också är både underhållande och lättläst.

 

H. H—r