Muntlighet och tredskodom
    Är icke tiden snart mogen för att införa möjlighet att meddela svarandepart föreläggande att inkomma med skriftligt svaromål vid äventyr att tredskodom eljest meddelas mot honom? Det förekommer icke sällan tvistemål, som icke lämpa sig för att anhängiggöras såsom betalningsföreläggande, men som ändå skulle kunna handläggas billigare för parterna än nu sker. Många gånger känner rätten väl svarandens förhållanden. Han kan t. ex. vara en notoriskt dålig betalare eller en fattig person, som i fall han skall svara i målet kan förutsättas behöva fri rättegång. Enligt nuvarande ordning kan man försöka med skriftligt svaromål i hopp om medgivande, vilket medför två fördelar: Svaranden behöver ej dömas att betala kärandens inställelse och käranden behöver ej för inställelsen ikläda sig en kostnad som han har mycket ovissa möjligheter att få tillbaka, även om svaranden blir dömd därtill. Men nu är det så, att en svarande av antydd typ sällan kan (eller åtminstone sällan kommer sig för att) lämna ett skriftligt medgivande. Det vet domstolen och begär därför sällan i sådana fall skriftligt svaromål. Följden blir en inställelse, då svaranden i fall av den typ, som det nu är fråga om, antingen inställer sig och medgiver eller också uteblir. Härav vållas i regel onödig kostnad antingen för bägge parter eller också för käranden, som sedan efter tredskodom skall, men ofta inte kan, få tillbaka den av svaranden.
    Det enklaste skulle vara att möjliggöra tredskodom vid uteblivande med skriftligt svaromål. Det borde kunna anförtros domstolarna att avgöra, när metoden lämpligen bör tillämpas. Risk för övergång till mera skriftlig process finns inte. Redan nu användes metoden med skriftligt första svaromål. Någon större tidsutdräkt med första inställelse förorsakar detta ej. Att metoden såvitt jag vet användes i obetydlig omfattning utvisar nog att tendens till missbruk inte finns hos domstolarna. Metodens utsträckande även till förberedelse för väntad tredskodom kan ej medföra olägenheter och bör så mycket mindre kunna anses bryta mot muntlighetsprincipen, som förfarandet i det allra närmaste stämmer överens med de redan stadgade reglerna för handläggning av lagsökningsmål och ärenden om betalningsföreläggande. Dessa saker medgiva icke alls muntlighet förrän de hänskjutits till rättegång.

Men sedan behandlas de alldeles lika med ett instämt tvistemål, vari skriftligt första svaromål inneburit bestridande.
    Tredskodomsförfarandet, sådant det nu är, är f. ö. föga muntligt. Handläggning förekommer i realiteten icke. Sedan det visat sig att svaranden ej inställer sig, överräcker advokaten en kostnadsräkning på 75 kr. eller så (vid resa med egen bil från annan ort med tillägg för resekostnad och för tidsspillan à 20 kr. i timmen), trycker domarens hand och går. Räkningen är det i regel icke något att säga om. Käranden måste betala den, svaranden dömes att betala den och tvingas i sinom tid att göra det — om han kan. Vad skall nu allt detta tjäna till i de många fall, där domstolen från början vet att det måste gå så här? Ingen har nytta av det; möjligen få de advokater, som bo på tingsstället, vad de böra hava. Men för sysselsatta advokater, särskilt de från andra orter, har förfarandet, även om de få någorlunda betalt, övervägande olägenheter. Betalning för tidsspillan är nog bra; men tidsspillan betyder för dem i regel dessutom övertidsarbete. Jag vet att en del advokater dela min uppfattning — de bättre advokaterna, d. v. s. flertalet, hava i själva verket ingen tid att spilla utan stor olägenhet.
 

E. G. Leijonhufvud