Konvention om indrivning av underhållsbidrag. En av FN:s generalsekreterare sammankallad konferens för upprättande av en konvention rörande fastställande och indrivning utomlands av fordran på underhållsbidrag sammanträdde i FN:s högkvarter i New York d. 29 maj—20 juni 1956. Konferensen utarbetade och antog ett konventionsförslag, vilket syftar till att underlätta för en person i ett land att från en person i annat land utfå det underhållsbidrag som den förre må vara berättigad till. Bistånd i sådant hänseende skall lämnas av särskilda i varje konventionsstat utsedda rättshjälpsinstitutioner. Konventionen avser endast sådana underhållsbidrag som grunda sig på familjerättslig försörjningsplikt. Den söker icke lösa spörsmål av internationellt privaträttslig natur. Frågan huruvida underhållsplikt föreligger i det ena eller andra fallet lämnas obesvarad i konventionen och avgörande därvidlag blir följaktligen lagen i den stat där kravet göres gällande. Konventionen står öppen för undertecknande intill d. 31 dec. 1956.
    I konferensen deltogo delegater från 32 stater, däribland Sverige, Danmark och Norge, varjämte 9 stater företräddes av observatörer. Till den senare gruppen hörde bl. a. Storbritannien och Canada. Amerikas förenta stater voro däremot icke representerade vid konferensen.
    Svenska delegater voro lagbyråchefen Sten Rudholm och förste vicekonsuln Folke Persson.

S. R.

 

    Tysk-allierad skiljekommission. För att lösa vissa från krigs- och ockupationstiden kvarstående tvistefrågor har i Västtyskland tillsatts en särskild skiljekommission. Denna, som har sitt säte i Koblenz, består av tre tyskar, en amerikan, en engelsman och en fransman samt tre neutrala ledamöter. Regeringarna i England, Frankrike, Förenta Staterna och Västtyskland ha d. 25 juli 1956 till neutrala ledamöter och avdelningsordf. utnämnt prof. Georg Sauser-Hall, Genéve, f. d. lagmannen Hugo Wickström och f. d. ledamoten av den internationella domstolen i Tanger, hovrättsassessorn Gunnar Lagergren.

 

S. R.

 

    Haag-domstolen om "formellt" och "effektivt" medborgarskap

    I rättsfallet Nottebohm fick den permanenta skiljedomstolen i Haag tillfälle att taga upp frågan om medborgarskapets folkrättsliga verkningar. Rättsfallet gällde en tvist mellan staterna Liechtenstein och Guatemala. Domstolens utslag av d. 6 april 1955 (CIJ Recueil 1955 s. 4—65) tilldrog sig med rätta stor uppmärksamhet.
    Den numera 75-årige tyske medborgaren Friedrich Nottebohm som tillhör en burgen Hamburg-släkt har varit bosatt i Guatemala sedan 1905 och där blivit chef för ett stort familjeföretag och ägare av bl. a. mycket vidsträckta kaffeplantager. I oktober 1939, alltså omedelbart efter krigsutbrottet, reste han till Liechtenstein och blev med verkan från d. 13 okt. 1939 på sin ansökan efter samtycke av landets furste och parlament i laga ordning upptagen såsom liechtensteinsk medborgare. Guatemala var på denna tid neutralt. I början av 1940 reste Nottebohm tillbaka till Guatemala. Guatemala förklarade d. 11 dec. 1941 Tysk-

land krig. Nottebohm arresterades d. 20 nov. 1943 och transporterades på amerikansk båt till USA, där han hölls internerad till 1946. Hans förmögenhet beslagtogs av Guatemala. Efter frigivningen reste Nottebohm, sedan Guatemala vägrat honom inresetillstånd, till Liechtenstein och har varit bosatt där sedan dess.
    År 1949 utfärdade Guatemala ett dekret enligt vilket alla de personers förmögenhet konfiskerades, vilka d. 7 okt. 1938 eller senare var medborgare i någon stat som fört krig mot Guatemala. På grund av denna kungörelse förklarades Nottebohms förmögenhet förverkad.
    Liechtenstein väckte talan vid Haag-domstolen mot Guatemala med påståendet att Guatemala gjort sig skyldig till folkrättsstridig behandling av en liechtensteinsk medborgare och yrkade restitution av förmögenheten eller skadestånd å 6,5 millioner schweiziska francs. Haagdomstolen avvisade Liechtensteins talan med 11 röster mot 3. Talan ansågs såsom »irrécevable» (inadmissible).
    I domen ifrågasattes icke att Nottebohm lagligen blivit liechtensteinsk medborgare. Domstolen uttalade att »la nationalité rentre dans la compétence de 1'Etat», varje stat är berättigad att själv reglera förvärvet av medborgarskap. En annan fråga fann domstolen vara, huruvida Guatemala var skyldig att erkänna verkningarna av medborgarskapet och i synnerhet rätten för Liechtenstein att utöva skydd (protection). Denna fråga hör enligt Haag-domstolen ej till statens interna rätt utan till folkrätten. »C'est le droit international qui détermine si un Etat a qualité pour exercer la protection et saisir la Cour».
    Om ej varje medborgarskap ger hemlandet befogenhet att utöva beskydd, uppkommer frågan vad som ytterligare kräves härför. Haagdomstolen svarade på denna fråga, att rätten att utöva beskydd förutsätter att medborgarskapet är effektivt. Härom utalades bl. a.: »Lanationalité est un lien juridique ayant å sa base un fait social de rattachement, une solidarité effective d'existence, d'interéts, de sentiments jointe å une réciprocité de droits et de devoirs. Elle est, peut on dire, l'expression juridique du fait que l'individu auquel elle est conférée, soit directement par la loi, soit par un acte de l'autorité, est, en fait, plus étroitement rattaché å la population de 1'Etat qui la lui confère qu'å celle de tout autre Etat» (s. 23).
    Domstolen granskade förhållandet mellan Nottebohm och Liechtenstein och kom till resultatet att hans medborgarskap på grund av bristande »uppriktighet» (sincérité) icke var effektiv samt att Guatemala således icke var skyldig att erkänna Nottebohms liechtensteinska nationalitet och därmed Liechtensteins rätt att utöva diplomatiskt beskydd.
    Detta utslag torde vara synnerligen intressant med hänsyn till svensk domstolspraxis på ett besläktat område.
    HD:s utslag angående estniska flyktingar (NJA 1948 s. 805 och 1949 s. 82) överensstämmer därutinnan med Haag-domstolens ståndpunkt att medborgarskapet under vissa omständigheter kan anses såsom allenast formellt och utan rättsverkningar utanför hemlandet. Skillnaden mellan domstolarnas uppfattningar är att HD betraktade medborgarskapet såsom formellt, emedan medborgaren icke åtnjöt hemlandets beskydd (jfr ang. polska flyktingar HD:s ogillande domar i NJA 1951 C 733 och

1955 s. 571). Haag-domstolen kom i fallet Nottebohm till resultatet att hemlandet icke var berättigat att utöva beskydd, emedan medborgarskapet endast var formellt. För HD är således åtnjutandet av beskyddet förutsättning för medborgarskapets effektivitet, för Haag-domstolen är tvärtom medborgarskapets effektivitet förutsättning för rätten att utöva beskydd.
    Haag-domstolen uttalade sig tyvärr icke direkt om frågan när medborgarskap skall anses »effektivt» för att kunna åstadkomma folkrättsliga verkningar. Emellertid torde väl framgå av omständigheterna i fallet att tidpunkten för förvärvet skall vara avgörande (jfr MAKAROVi Zeitschrift für ausländisches öffentliches Recht und Völkerrecht 1956 s. 419). Såsom nämnt var Nottebohm nämligen sedan tre år bosatt i Liechtenstein när hans förmögenhet konfiskerades (1949) och ännu längre när Liechtenstein utövade beskydd genom att väcka talan vid Haag-domstolen (1951). Vid dessa tidpunkter saknades alltså knappast någon anknytning till hemlandet (jfr härom reservation av den schweiziske domaren prof. GUGGENHEIM s. 63). »Lien de rattachement» fattades däremot vid naturalisationen.

 

Gerhard Simson