SVENSK RÄTTSPRAXIS JORDDELNINGSMÅL 1952-19551
AV HÄRADSHÖVDINGEN Å. BRAUNSTEIN
JORDDELNINGSLAGEN
1 KAP. 1 §. Lagen d. 30 sept. 1904 om samäganderätt har ansetts ej vara tillämplig i fråga om jord, som är sämjedelad (NJA 1952 s. 228).2
2 §. 1. Sedan underställt utlåtande, varigenom tillstånd meddelats till laga skifte å fastighet, blivit genom laga kraftägande utslag undanröjt med motivering, att fastigheten måste anses ingå i ett större, av flera fastigheter bestående skifteslag och icke för sig utgöra skifteslag, samt därefter nytt utlåtande innefattande tillstånd till skifte å det större skifteslaget blivit efter underställning genom utslag, som ävenledes vunnit laga kraft, fastställt, söktes resning i de genom utslagen avgjorda målen. I ärendet utröntes, att de ifrågavarande fastigheterna härrörde från tre i förhållande till varandra fristående, under senare delen av 1600-talet upptagna enstaka bosättningar (s. k. finntorp), som numera motsvarades av tre fastighetsgrupper, och att fastigheterna icke — såsom tidigare i anledning av utredningen i målen förutsatts — från början utgjort en enstaka bosättning, som senare uppdelats i flera brukningsenheter. Med hänsyn bl. a. till sättet för tillkomsten av berörda fastighetsgrupper ansågos dessa ha sina inägor avskilda genom rågång och alltså var för sig utgöra skifteslag, som avses i första stycket under 1. av förevarande paragraf. På grund härav beviljades den sökta resningen. (NJA 1955 s. 155.) — 2. Se nedan under Äldre jorddelningsförfattningar (nr 12).
4 §. Se nedan under 10 kap. 7 § JDL.
7 KAP. 1 §. Under ett enligt Dalalagen handlagt laga skifte å en by företogs, såsom ett led i skiftet, gränsbestämning omkring myrslogar å byns skogsmark. Enär slogarna, oavsett om de utgjorde särskilda fastigheter eller hörde till fastigheter inom eller utom byn, inginge i skifteslaget och icke blivit i laga ordning uteslutna från skiftet, ansågs anledning ej ha förelegat att verkställa gränsbestämningen, varför denna undanröjdes. (NJA 1952 s. 632.)
Lagen med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser. 1 §. 1—2. Lagen har — såsom avseende den sträckning en gräns skall anses ha erhållit vid den förrättning, då gränsen tillkom — funnits icke vara tillämplig å en vid storskifte år 1848 tillkommen och sedermera vid rå-
gångsutstakning år 1906 bestämd gräns (NJA 1952 s. 387), ej heller å en vid hemmansklyvning år 1793 tillkommen och sedermera vid rågångsutstakning år 1906 bestämd gräns (NJA 1952 s. 538).3
8 KAP. 1 §. Ägoutbyte mellan å ena sidan en vid hemmansklyvning avsatt, för två fastigheter samfälld väg och å andra sidan en vägen angränsande, till annat skifteslag hörande fastighet utan andel i vägen har förklarats ej kunna verkställas (NJA 1952 s. 394).
10 KAP. 7 §. Sedan — med tillämpning av dels 1 kap. 4 § JDL och dels Dalalagen — till ett skifteslag sammanförts tre särskilda genom bydelning vid storskifte å hel socken tillkomna skifteslag, uppstod fråga om undantagande, såsom gemensamt för delägarna i det nybildade skifteslaget, av fisket å vattenområden inom byarna, vilket ansetts ha vid bydelningen följt stranden byarna emellan men vara samfällt inom var by för sig. Hinder mot sådant undantagande fanns ej möta på grund av stadgandet i 10 kap. 7 § JDL. (NJA 1952 s. 497.)
13 KAP. 11 §. Se nedan under Äldre jorddelningsförfattningar (nr 12).
19 KAP. 2 §. Från en skärgårdsfastighet, bestående av ett antal holmar, såldes en holme med en areal av omkr. 4,5 har. Holmen avsågs skola användas såsom hamnplats för medelstora segel- och motorbåtar. Vid prövning av fråga om fastställelse å avstyckning av holmen fanns denna visserligen kunna för sig bilda fastighet, varaktigt lämpad för det avsedda ändamålet; men då tillräcklig anledning till antagande att det tilltänkta användningssättet skulle bli av stadigvarande natur saknades, förklarades fastställelse icke kunna meddelas. (NJA 1954 s. 330.)
3 §. 1—2. I olika fall har — beträffande fastigheter inom Västernorrlands län — åsyftats att från odlad jord genom avstyckning skilja avsevärd skogsmark, ehuru flera till stödjordbruk j hänförliga fastigheter i orten hade behov av förstärkning med dylik mark. Även om, därest den odlade jorden tillades en av sistnämnda fastigheter, ett fullt självständigt jordbruk skulle komma att bildas, har detta förhållande icke ansetts innebära sådan fördel för jordbruksnäringen, att avstyckningen borde tillåtas. (NJA 1952 s. 159 I och II.)
13 §. 1—4. Fråga, huruvida jämlikt 3 mom. första stycket av förevarande paragraf hinder mötte mot avstyckning av tomtmark belägen intill eller i närheten av byggnadsplaneområde — eller m. a. o. fråga, om av avstyckning kunde föranledas olämplig randbebyggelse — har i flera fall varit föremål för prövning (NJA 1953 s. 247 I och II, båda fallen avseende tillämpning av lagrummet i dess lydelse före d. 1 juli 1950, samt NJA 1955 s. 300 ävensom SvJT 1953 rf s. 14).
16 §. Sedan underställt utlåtande, varigenom tillstånd meddelats till avstyckning av mark för sammanläggning, blivit av ÄgodR undanröjt med förklaring att avstyckningen icke kunde tillåtas, ha i anledning av besvär utav styckningsfastighetens ägare överdomstolarna funnit den omständigheten, att sammanläggningen förutsatte överlåtelse av styckningslotten till ägaren av den fastighet, varmed lotten avsetts skola sammanläggas, och att sådan överlåtelse ännu ej skett, icke utgöra hin-
der för prövning av frågan, huruvida avstyckningen kunde tillåtas under villkor att sammanläggningen ägde rum (NJA 1952 s. 159 I).4
20 KAP. 1 §. Se ovan under 8 kap. 1 § JDL.
3 §. 1. Vid prövning av fråga om tillstånd till utbrytning av skogsfångsservitut befanns en utbrytning icke för den tjänande fastigheten medföra nytta vare sig med hänsyn till det allmänna ändamål densamma vore avsedd att tjäna eller eljest och ej heller för den härskande fastigheten innebära fördel med avseende å dess rätt till skogsfång. På grund härav och då den omständigheten, att det från andra synpunkter kunde vara till fördel för ägaren av sistnämnda fastighet att i omedelbar anslutning till denna genom utbrytning förvärva och få till självständig fastighet utlagt ett område av den tjänande fastigheten, icke kunde i det förevarande sammanhanget komma i betraktande, förklarades den sökta förrättningen ej medföra nytta, som avsåges i 20 kap. 3 § JDL. (NJA 1954 s. 201.) — 2. En enligt avhandlingsservitut till vedbrand berättigad fastighet sammanlades med annan fastighet, varefter den sålunda bildade fastigheten delades i två. I samband med utbrytning av servitutet bestämdes omfattningen av detta sålunda, att ägarna av sistnämnda båda fastigheter förklarades ha rätt till sammanlagt den myckenhet vedbrand, som med beaktande av nutida byggnadsstandard i allmänhet kunde anses erforderlig för en odelad fastighet med den ägosammansättning, den ursprungligen berättigade fastigheten haft vid servitutets tillkomst. (NJA 1952 s. 288.)
21 KAP. 43 §. Sakägare har ansetts äga hos K. M:t föra domvillobesvär i anledning av överlantmätares beslut om fastställelse av förrättning för ägoutbyte (NJA 1954 s. 163).5
63 §. Talan mot ägodelningsdomares beslut, varigenom besvärstalan mot HovR:s utslag avvisats, skall fullföljas hos K. M:t, icke till HovR:n (NJA 1953 s. 546).6
ÖVRIGA FÖRFATTNINGAR
Dalalagen. 2 §. 1. Se ovan under 7 kap. 1 § JDL. — 2. Se ovan under 10 kap. 7 § JDL.
3 §. Stadgandet därom, att vid beräkning av antalet röstande delägare de, vilka med samäganderätt inneha viss fastighet, skola tillsammantagna räknas såsom en delägare, har tillämpats så, att de, som gemensamt förvärvat och besitta fastighet, räknats såsom en delägare, oavsett det förhållandet, att särskilt taxeringsvärde påförts varje fastighetsandel (NJA 1953 s. 683).
Sammanläggningslagen. 1 §. Se ovan under 19 kap. 16 § JDL.
Ensittarlagen. 19 §. Lösningsrätt för annan än åbon till område inom ett under stadgad åborätt upplåtet kronohemman (»krononybygge») har förklarats ej föreligga (NJA 1954 s. 183).
12 kap. 4 § jordabalken. 1. Fråga, huruvida vattenområden vid storskifte och avvittring inom socken av Kopparbergs län delats med stranden eller — med hänsyn särskilt till vattenområdenas redovisning i förrättningshandlingarna — förblivit samfälligheter för socknen, har prövats i rättsfallet NJA 1952 s. 364. — 2—3. Ang. motsvarande fråga, då förrättningen varit laga skifte, se NJA 1952 s. 563, avseende by inom Västernorrlands län, och NJA 1953 s. 723, avseende socken inom Gävleborgs län. — 4. I mål rörande fråga, om vattenområden i Lule älv vid ett år 1846 fastställt laga skifte delats med stranden eller icke, har av HD i dess dom uttalats, att vad i målet anförts om älvarnas betydelse för samfärdseln i Övre Norrland icke vore av beskaffenhet att föranleda, att frågan om behandlingen av vattenområden i älvarna vid äldre laga skiften borde bedömas från annan utgångspunkt än som enligt stadgad rättspraxis anlades å samma fråga beträffande vattenområden inom övriga delar av riket (NJA 1952 s. 372). — 5. För uppfattningen att upplåtelsen av en lägenhet invid en insjö omfattat jämväl vattenområdet utanför lägenhetens strand har ansetts tala dels den omständigheten, att lägenhetens markområde utgjorde hela den mellan en landsväg och sjön belägna delen av stamhemmanets ena inägoskifte, vilket icke gränsade till hemmanets andra inägoskifte vid sjön, dels ock det förhållandet, att lägenheten med sin ägosammansättning syntes ha varit avsedd att begagnas för bostads- eller jordbruksändamål eller båda dessa ändamål och därför kunde få nytta av vattenområdet (NJA 1953 s. 646).
Lagen om enskilda vägar. 10 §. 1. Den omständigheten, att fastighet funnits med hänsyn till stadgandet i första stycket av förevarande paragraf icke kunna förpliktas att deltaga i byggandet av viss väg, har ansetts ej utgöra hinder mot att, om vägen kommer till utförande och fastigheten berättigas att använda densamma, fastigheten förpliktas att bidraga till kostnaden för vägens underhåll (NJA 1954 s. 74). — 2—3. Ang. skyldighet att deltaga i väghållning se i övrigt NJA 1954 s. 321 och SvJT 1952 s. 441; sistnämnda rättsfall berör jämväl spörsmålet, om vid bestämmandet av dylik skyldighet hänsyn må tagas till statsbidrag.
Äldre jorddelningsförfattningar. 1—2. Se ovan under Lagen med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser. — 3. Sedan år 1843 laga skifte å ett hemman avslutats samt handlingarna för fastställelse av skiftet insänts till ÄgodR:n, fann denna enligt s. å. givet beslut, vilket vann laga kraft, den begärda stadfästelsen icke kunna meddelas. Sökt resning har — då med hänsyn till vad i ärendet förekommit frågan om fastställelse av skiftet borde vinna prövning utan hinder av den laga kraft, som åkommit beslutet — blivit av K. M:t beviljad. (NJA 1952 s. 601.)7 — 4. Vid ett år 1858 fastställt laga skifte ingingo delägarna rörande undantag av oskifto förening, enligt vilken från vissa hemmans inägor avsattes mark efter stränderna av en sjö till 4 alnars bredd för begagnande vid gemensamt fiske. Vid förrättning år 1949 för gränsbestämning mellan ett av hemmanen och den avsatta marken — numera
benämnd fiskevägen — uppstod tvist om äganderätten till denna. Med hänsyn till föreningens ordalydelse, till redovisningen i skifteshandlingarna och till sättet för skiftets utmärkande på förrättningskartan ansågs fiskevägen utgöra en verklig samfällighet för de i skiftet deltagande hemmanen och icke, såsom i tvisten jämväl gjorts gällande, en servitutsrättighet för dem. (NJA 1952 s. 209.) — 5. Försäljning av andel i samfällt soldattorp har ansetts giltig (NJA 1954 s. 380).8 — 6. Ang. fråga om res judicata i sak rörande rätt till myrslogar å viss vid avvittring inom Älvdalens socken av Kopparbergs län för Kronan utlagd skogsmark se NJA 1952 s. 543. — 7—11. Se ovan under 12 kap. 4 § JB. — 12. I rättsfallet NJA 1955 s. 8 gällde tvisten, om ett år 1865 skett fastighetsförvärv utgjort ett andels- eller ett arealfång9; avgörandet utföll så, att fastigheten förklarades icke kunna betraktas såsom hemmansdel med visst skattetal utan allenast såsom lägenhet, dock med andel enligt angivet skattetal i hemskog ävensom i område, som undantagits för samfällt behov.10— 13. Från en hemmansdel avsöndrades år 1878 lägenheten A och år 1913 lägenheten B. I tvist, som i anledning av begärd gränsbestämning uppkom rörande äganderätten till B, blev utrett, att B i själva verket utgjorde en del av A. Ägaren till B ansågs kunna till fredande av sin åtkomst åberopa K. F. d. 22 april 1881 om tjuguårig hävd; men som han icke kunde anses gentemot ägaren till A ha så besuttit B som enligt nämnda förordning förutsättes för hävd, förklarades han icke ha vunnit tjuguårig hävd å sitt förvärv. (NJA 1953 s. 33.) — 14. Sedan X år 1898 förvärvat vid laga skifte å by avsatt samfälld mark, sålde han såsom avsöndring därifrån till Y en holme. Å denna erhöll Y år 1903 lagfart, därvid holmen betecknades såsom avsöndrad från en lägenhet under hemmanen i byn. Sedermera konstaterades, att holmen år 1898 icke ingått i byns samfällda mark utan tillhört en hemmanslott i byn. Innehavaren av Y:s rätt har det oaktat ansetts kunna till fredande av sin åtkomst åberopa förordningen om tjuguårig hävd. (NJA 1954 s. 61.)11 — 15. Då i tvist rörande omfattningen av försåld fast egendom, vilken i köpehandlingen betecknats med två registernummer, på grund av utredningen måst antagas ej mindre att säljaren avsett att behålla det omtvistade, av ett till registerfastigheterna hörande skogsskifte bestående området — vilket säljaren antagit utgöra del av annan honom tillhörig registerfastighet — än även att köparen insett detta, har området, ehuru i köpehandlingen icke uttryckligen undantaget, ansetts ej ha ingått i försäljningen (NJA 1955 s. 247).12