Processkostnaderna och rättshjälpen
    De höga processkostnaderna och dessas inverkan på den enskildes möjligheter att rättegångsvägen hävda sin rätt har på sistone debatterats. Hovrättsassessorn PER-ERIK FÜRST drog upp diskussionen i en artikel i Dagens Nyheter (6/9 1955) i vilken han uttalade, att det numera är så dyrt att föra process att enskilda personer med begränsade ekonomiska resurser har svårt att värna sin rätt. För att ge sig in i en process måste de i allmänhet vara praktiskt taget 100-procentigt säkra på att vinna — och så säker är man ytterst sällan. Eller också måste de ha bakom sig såsom garanti för rättegångskostnaderna någon av de ekonomiskt stora — staten för dem som är berättigade till fri rättegång, ett företag, en intresseorganisation. Reformer, så att även ensamma privatpersoner kan få sin rätt för överkomligt pris, är nödvändiga. Rådmannen ERIK RINGENSON instämde (11/9) i kravet på reformer och erinrade om hur man i England sökt lösa hithörande problem bl. a. genom att kombinera den »fria rättegången» med principen om bidragsskyldighet i förhållande till förmåga.¹ Reformer efter en sådan linje förordades också av advokaten AXEL HEMMING-SJÖBERG och justitierådet N. GÄRDE (14/9), vilka emellertid samtidigt underströk att okynnesprocesser måste undvikas. I en ledare »Rättshjälp och likhet inför lagen» (14/9) sammanfattade Dagens Nyheter debatten och förordade utvidgning av den fria rättegången. Förprövningen borde inte läggas hos domstolarna. En ordning med lokala rättshjälpsnämnder, i vilka nämndemän kunde ingå, vore antagligen bäst.
    SvJT har vänt sig till ett antal jurister — domare, advokater och rättsvetenskapsmän — och bett dem framlägga sina synpunkter på dessa uppenbarligen betydelsefulla frågor. Svaren återges i det följande.

    Rådmannen BIRGER RRANDT:
    Liksom hovrättsassessorn Fürst och rådmannen Ringenson är jag av den uppfattningen att de nuvarande höga rättegångskostnaderna skapat ett bekymmersamt läge för personer med begränsade ekonomiska resurser, vilka vilja föra rättegång för tillvaratagande av sina intressen, samt att detta problem tarvar en lösning. Visserligen torde domstolarna under senare år avsevärt ha höjt inkomstgränsen för bifall till ansökning om fri rättegång. Vid Stockholms rådhusrätt ligger den för ensamstående person utan försörjningsskyldighet vid omkring 450 kr. i månaden. Även om det med gällande lagstiftning skulle vara möjligt att ytterligare höja denna gräns, kan fri rättegång icke beviljas det övervägande antal medborgare, vilka ha de tämligen begränsade resurser som nuvarande normalinkomst innebär.
    Enligt min uppfattning vore det önskvärt att införa bestämmelser av innebörd att enskilda personer med inkomster på låt oss säga upp till 10 000—12 000 kr. om året, eventuellt ändå något högre vid större för-

 

¹ Jfr ang. rättshjälpen i England s. 69 ff.

 

sörjningsbörda, skulle kunna erhålla fri rättegång med skyldighet att stå viss självrisk, d. v. s. svara för visst minimibelopp av rättegångskostnaderna eller kanske hellre för viss procentdel av dessa kostnader. Givetvis skulle en dylik reform allenast i begränsad utsträckning motverka olägenheterna av de höga rättegångskostnaderna, eftersom dessa även för personer med relativt höga inkomster för närvarande äro avskräckande. Sannolikt behöver hela problemet angripas från andra mera radikala utgångspunkter. Det skulle föra för långt att här ingå på de linjer efter vilka en lösning bör sökas, men jag vill dock i detta sammanhang peka på möjligheterna av en högst avsevärd utbyggnad och omläggning av rättshjälpsanstaltsorganisationen.
    Ett särskilt problem utgör den av Fürst berörda frågan om det bekymmersamma läge, i vilket den part som ej åtnjuter fri rättegång befinner sig då han processar med en motpart som har fri rättegång, därför att han, om han än har aldrig så rätt, icke kan påräkna att utfå utdömd ersättning för sina rättegångskostnader av motparten. Det har någon gång, då jag haft mål av dylik beskaffenhet, synts mig att det borde finnas möjlighet för domstolen att i vissa dylika fall tillerkänna den vinnande parten ersättning för sina rättegångskostnader av allmänna medel. Problemet blir givetvis i en del fall ett annat om möjlighet till fri rättegång i ökad utsträckning med viss självrisk genomföres men kvarstår likväl.
    Till förslaget om inrättande av en särskild nämnd för prövning av möjligheten av fri rättegång kan jag icke ansluta mig. Dels skulle därigenom en ny myndighet tillskapas, vilket utan tvivel förutom ökade kostnader skulle förorsaka onödig omgång i olika hänseenden, och dels synes det mig att domstolen icke har mindre möjligheter än en nämnd att träffa ett riktigt avgörande. I varje fall är jag bestämd motståndare till att en nämnd skulle göra någon slags förprövning av befogenheten av käromålet. Härigenom skulle vi i vissa fall kunna få en slags ny första instans och nämndens medgivande av fri rättegång skulle kunna av parten tolkas, i varje fall som om nämnden ansåge att ett visst fog för hans talan förelåge. Särskilt stor praktisk betydelse tror jag ej heller att en dylik prövning skulle ha. Vid Stockholms rådhusrätt beviljades under år 1954 fri rättegång i något över 1 900 fall. Av dessa avsågo något över 1 750 fall mål av familjerättslig natur, där något avvisande av ansökningen rimligen icke i något fall bort ske av den anledningen att talan ansågs vara obefogad. Det är möjligt att någon av de övriga 150 parterna var en kverulant, men att för dennes skull tillskapa en särskild förprövande instans synes mig föga rimligt.

    Häradshövdingen ERNST LECHE:
    Man måste otvivelaktigt hålla med om att nya överväganden bör göras beträffande förutsättningarna för att erhålla fri rättegång i syfte att tillgodose högre inkomsttagare än dem som enligt nuvarande praxis anses kunna komma i fråga till denna processuella förmån. Inom domstolarna har man sedan länge haft på känn att många tvister undandragits en allsidig och förutsättningslös domstolsprövning på grund av att den ena eller kanske båda parterna av ekonomiska skäl icke vågat taga en rättegång. I stället har anspråk eller en förment rätt sålunda

 

uppgivits eller uppgörelser träffats enbart med biträde av praktiserande jurister. Har parterna låtit saken gå så långt som till en muntlig förberedelse är det ändock ingalunda ovanligt att det stannar därvid, även i fall då en slutlig prövning varit lämplig. Även här liar kunnat spåras obenägenhet hos parterna eller någon av dem att riskera kostnaderna för en fortsatt rättegång. Denna utveckling måste anses ytterst oläglig. Rätt bör nämligen i princip skipas vid domstol. Glider de rättsliga avgörandena mer och mer domstolarna ur händerna, leder detta till rättsosäkerhet med ökat missnöje med rättsordningen som följd.
    För att hindra detta bör alltså nya regler för möjligheten att erhålla fri rättegång övervägas. Beträffande de parter som redan nu plägar erhålla fri rättegång torde läget böra förbli oförändrat. Men för dem som befinner sig i ett högre inkomst- och förmögenhetsläge synes möjlighet att erhålla fri rättegång kunna skapas genom att de få stå en viss självrisk. Statsverket skulle med andra ord icke åtaga sig att svara för andra kostnader än som låge över självriskbeloppet. Detta skulle kunna bestämmas enligt en skala, där minimum var 100 kronor och maximum 1 000 kronor. Avgörande bör naturligen vara partens ekonomiska läge men möjligen även tvisteföremålets värde. Självrisken skulle sålunda i viss mån sättas i förhållande till angivna värde; utgör det senare t. ex. 500 kronor bör rimligen självrisken icke gärna överstiga detta belopp. I detta sammanhang bör även övervägas att undanröja den osympatiska form av snålskjuts på institutet fri rättegång som mannen med en relativt god inkomst åker i ett mål med gemensam ansökan om hemskillnad, där hustrun erhållit fri rättegång. I detta fall bör domstolen äga möjlighet att förplikta mannen att återgälda till statsverket hela kostnaden för den fria rättegången.
    Den nytillkomna gruppen av personer som skulle kunna erhålla fri rättegång torde komma att omfatta sådana som ha en inkomst icke överstigande t. ex. 15 000 kr. och därjämte hava en viss försörjningsskyldighet. Men ytterligare en tredje grupp är tänkbar, omfattande parter med relativt höga inkomster men för vilka kostnaderna för en rättegång dock kan beräknas uppgå till belopp, som även för en dylik inkomsttagare måste anses avsevärda. I detta fall skulle — naturligen efter en noggrann prövning — fri rättegång kunna beviljas men med en självrisk överstigande den högsta enligt den i det föregående föreslagna skalan.
    Vad som i den hittills förda diskussionen är ägnat att väcka förvåning är att överhuvudtaget en förprövning av partens talan innan fri rättegång beviljas ifrågasatts. Det torde f. n. vara ytterst sällan som en dylik prövning sker. De fall där hittills under de gångna årtiondena en prövning skett eller — efter en sådan prövning — ansökningen om fri rättegång avslagits torde ha varit så få, att man helt kan bortse från dessa fall. Bestämmelsen om förprövning torde utan olägenhet kunna utgå ur den nuvarande lagen. Anses likväl en förprövning böra äga rum, är det ytterst olyckligt om den förlägges till annan myndighet än den domstol där målet skall handläggas och kostnadsfrågan slutligen skall prövas. För parten som önskar fri rättegång måste det framstå som stötande att hans talan först skall prövas av administrativ myndighet — med eller utan lekmannainslag i

 

form av nämnd — utan erfarenhet beträffande prövning av rättstvister. 
Till denna principiella synpunkt kan läggas en praktisk. Hur skall det sålunda förfaras om en part börjar processen med egna medel men innan målet avgjorts finner sig nödsakad att begära fri rättegång? Att i detta läge sända in handlingarna — i den mån några sådana finnas — till den administrativa myndigheten för prövning av befogenheten utav sökandens talan kan naturligen icke få förekomma.
    Vid en översyn av lagstiftningen i ämnet bör närmare regler beträffande rättegångsbiträdenas ersättningsanspråk övervägas. I denna del har berättigade erinringar gjorts. Här liksom i fråga om ersättningen till offentliga försvarare tarvas enhetliga, av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande bestämda regler beträffande såväl resekostnads- och traktamentsersättning som i fråga om själva arvodet.

    Rådmannen ERIK RINGENSON:
    För någon tid sedan hade jag tillfälle att i en artikel i dagspressen (DN 11/9 55) framlägga några synpunkter på frågan om en reform av vår fria rättegång i syfte att de beträngda medborgargrupper som för närvarande av ekonomiska skäl är ur stånd att i civila tvister tillvarataga sin rätt skall få möjlighet därtill.
    Sedan dess har jag blivit ytterligare befäst i min övertygelse att det här gäller en reformfråga som pockar på en snar lösning, och jag tror att det inte skall bli svårt att uppnå enighet om det bland praktiskt verksamma jurister. Men det statsfinansiella läget brukar ju ofta vara ett besvärligt hinder för vettiga reformer. Den ökning av statsverkets kostnader för fria rättegångar som reformen oundvikligen måste medföra skulle emellertid säkerligen reduceras till mycket rimliga proportioner, om man införde principen om att den som erhåller fri rättegång (borde heta »offentlig rättshjälp») skall bidraga till kostnaderna i mån av förmåga.
    Enligt min mening bör denna princip godtagas inte bara inom det nytillkommande området för rättshjälp utan också beträffande de medborgargrupper som för närvarande åtnjuter helt fri rättegång. Min erfarenhet har givit mig en ganska bestämd uppfattning att i många fall, där fri rättegång nu schablonmässigt beviljas, vederbörande part mycket väl skulle kunna bära en del av kostnaden, exempelvis hälften eller en tredjedel av arvodet till rättegångsbiträdet. Detta gäller lika väl de fall där tvisten har mycket måttliga dimensioner och biträdets arvode därför uppgår till endast ett eller annat hundratal kronor som det mera sällsynta fall då en part med någorlunda hygglig ekonomi får fri rättegång, emedan det kan förutses att rättegångskostnaderna måste bli stora. Partens möjlighet att bidraga till kostnaderna skulle helt visst ökas, om bidraget finge erläggas genom regelbundna avbetalningar. För att vederbörande inte skulle kunna undandraga sig en sådan betalningsförpliktelse, kunde ju statsverkets fordran på bidrag göras privilegierad genom att stadga rätt till införsel i den bidragspliktiges avlöning. Därvidlag skulle man ju ha samma garanti som i andra införselfall för att den för livsuppehället nödvändiga löneinkomsten lämnades ograverad.
    Det vore högeligen önskligt att domstolarna befriades från all be-

 

fattning med beviljande av rättshjälp, åtminstone på det förberedande stadiet. Och enligt min åsikt vore det alldeles nödvändigt att så skedde, för den händelse en utvidgning av rättshjälpen till nya medborgargrupper skulle kombineras med en föreskrift om förprövning av tvister i samband med behandling av ansökningar om rättshjälp. I så fall borde det ligga nära till hands att överflytta alla före en rättegång uppkommande rättshjälpsfrågor till handläggning av särskilda rättshjälpsnämnder, sammansatta av åtminstone en jurist och ett par lekmän. Skulle en tvist senare visa sig få större dimensioner och följaktligen bli dyrbarare än som rimligen kunnat beräknas på förhand, borde måhända domstolen ha möjlighet att under rättegången meddela beslut om rättshjälp och bidragsskyldighet.

    Häradshövdingen ERIK THOMASSON:
    Hovrättsassessorn Fürst har i sin artikel satt sin vassa värjspets på en sak, som sedan lång tid tillbaka har gång på gång gjort domare i Övre Norrland bekymrade. Och denna sak har här större dimensioner än den har på andra håll. I Stockholm har advokaten en kort bilresa till rådhuset eller hovrättspalatset; här har han ofta en resa på många mil å 20 kr. i timmen för tidsspillan. Vittnesersättningarna äro ofta betydliga, ehuru inställelsen för månget vittne ändock medför förlust; ett vittne får i dessa de stora avståndens och glesa förbindelsernas land regelmässigt sätta till mycken tid. Härtill komma parternas egna resor till advokaten och till domstolen. Några exempel: en process om 500 kr. kostade bortåt 8 000 kr. för parterna; en annan om några tusen kronor kostade parterna över 20 000 kr; båda exemplen avse häradsrätten, det senare målet är fullföljt. En domare märker hur pressad en part är när motparten har fri rättegång men han själv icke.
    Finnes det då intet att göra mot denna skrämmande utveckling? Jo, det finnes det visst. Här skall jag peka på en del utvägar; utrymmet förbjuder att i detalj redovisa utvägarna:
    1. Förenkla rättegångsförfarandet, främst genom att giva domstolarna större frihet.
    2. Få alla de agerande att känna såsom en hederssak att söka göra rättegångarna billigare. Särskilt advokaterna skulle här kunna göra mycket. Ett enda exempel: genom att möjliggöra kallelser på vittnen till olika klockslag så att vittnena icke behöva vänta i onödan. — Under årens lopp har tydligen känslan för rättegångskostnaderna avtrubbats hos både den ene och den andre av de agerande.
    3. Låt part med fri rättegång dock betala något.
    4. Försök att få domarna och parterna (deras ombud) att mer intressera sig för förlikningsförsök.
    Fürst berör även förhållandet den enskilde—staten. Staten lägger sig nu till med många verksamhetsområden, där staten står såsom motpart till den ensamme undersåten. Tag till exempel sjöregleringar och kraftstationer. Mycket avgöres där genom förhandlingar, där statens man har all teknisk hjälp å sin sida gentemot den ensamme, utan erfarenhet om pengaersättningarnas värde men med förtroende för statens representant. Det är ett ojämnt spel, och makten har missbrukats, ehuru, glädjande nog, på sistone en annan anda hos statens män synes

 

ha vunnit insteg. Och ehuru statsmakterna just på detta område borde ha känt det såsom en hederssak att även gentemot sina egna privatekonomiska intressen förverkliga rättsstaten, ha de härvidlag mycket försummat både när det gällt att utreda skadeverkningar — något för stort för den enskilde att utreda — och när det gällt att anpassa lagstiftningen till de nutida stora företagen.

    Advokaten BROR WAHLSTRÖM:
    Under rubriken »Den ensammes rätt» har frågan om den enskilde medborgarens möjligheter att med hänsyn till processkostnaderna få sin rätt prövad av domstol varit föremål för diskussion i Dagens Nyheter. Härvid har gjorts gällande, att en person, som icke har en solid ekonomisk bakgrund men som ej heller kan få fri rättegång, ofta skulle vara tvungen att avstå från en process till följd av de dyra processkostnaderna och härigenom göra en rättsförlust. I diskussionen har särskilt nämnts personer med en årsinkomst av 8 000 à 10 000 kr. Till undanröjande av denna orättvisa har föreslagits en utbyggnad av den fria rättegången efter engelskt mönster på så sätt, att en person, vilkens inkomst överstiger den för fri rättegång nu gällande gränsen, finge stå för kostnaderna till viss del.
    Den ekonomiska gränsen för beviljande av fri rättegång drages nu så snävt, att det är uppenbart att personer, vilkas inkomst visserligen överstiger men likväl håller sig i närheten av denna gräns, sakna ekonomisk förmåga att bära processkostnaderna i ett mål av något större omfattning. Detta förhållande har sedan lång tid tillbaka varit vägledande för rättshjälpsanstalternas verksamhet och anstalterna ha, när det gällt att bedöma om en person är att anse såsom mindre bemedlad, ansett sig helt obundna av frågan om fri rättegång kan erhållas eller ej. Frågan om en person skall erhålla juridisk hjälp genom rättshjälpsanstalt bedömes med hänsyn till hans ekonomiska ställning och till uppdragets art och omfattning. Om uppdraget avser en åtgärd av relativt enkel natur — detta gäller i synnerhet utomprocessuell hjälp — där ett anlitande av advokat utanför rättshjälpsanstalt skulle medföra en förhållandevis liten utgift för klienten, drages den ekonomiska gränsen snävare än om uppdraget är mera omfattande. När det gäller att avgöra det enskilda fallet, tar anstalten hänsyn till samtliga omständigheter, som kunna anses påverka klientens ekonomi såsom försörjningsbörda, sjukdom, skulder etc. och numera — med hänsyn till läget på bostadsmarknaden — även till hyresomkostnaderna. Gränsdragningen kan givetvis skifta vid de olika anstalterna beroende på dyrortsförhållandena, men med hänsyn till de principer, som tillämpas av de i Stockholm belägna rättshjälpsanstalterna — Stockholms stads rättshjälpsanstalt och Stockholms läns landstings rättshjälpsanstalt —är jag övertygad om, att större delen av den kategori, som särskilt nämnts eller inkomsttagare med en arbetsinkomst av 8 000 à 10 000 kr. och vid särskilda omständigheter till och med inkomsttagare med en något högre arbetsinkomst, skulle kunna påräkna biträde genom dessa anstalter.
    Avser uppdraget biträde i en process eller utmynnar uppdraget i process, där klienten icke kan få fri rättegång, får denne själv svara för

 

kostnaderna för stämpelavgifter, domslösen, vittneslöner etc. men behöver icke betala något advokatarvode. Först om klienten genom anstaltens insats tillvunnits och även erhållit någon förmån av betydenhet tar anstalten ett arvode, som dock är lågt beräknat. Då ju advokatarvodet som regel utgör den största posten i en kostnadsräkning, innebär detta att även en omfattande process kan föras med en begränsad ekonomisk insats från klientens sida. I de städer och inom de områden, där rättshjälpsanstalt upprättats, föreligger sålunda genom anstaltens verksamhet på sätt och vis redan en sådan påbyggnad av den fria rättegången, som i diskussionen framförts såsom ett önskemål.
    I diskussionen har vidare framförts önskemål om att behandlingen av ansökningar om fri rättegång borde överflyttas från domstol till en särskild nämnd. De skäl, som anförts eller som skulle kunna åberopas till stöd för en dylik ändring, synas mig dock icke vara av sådan styrka, att de motivera en ändring. Det nu tillämpade systemet med beslutanderätten i fråga om beviljandet av fri rättegång hos domstolen har enligt rättshjälpsanstalternas erfarenhet visat sig fungera både snabbt och väl. Jag bortser härvid från den enligt mitt förmenande alltför snäva gränsdragningen. I allmänhetens ögon har domstolens beslutanderätt varit ägnad att skingra uppfattningen om den fria rättegången såsom en socialvårdsfråga av understödsnatur. Om ansökningarna i stället skulle avgöras av en särskild nämnd, som dessutom med ett ofullständigt material skulle giva sig in på en utökad förprövning av själva sakfrågan, är det fara för att målen med fri rättegång hos allmänheten skulle få en icke önskvärd särprägel. Den centralisering av ansökningarnas behandling, som nämndens verksamhet måste innebära vid de större domstolarna, skulle lätt medföra en fördröjning av beslut i frågan, varigenom risken för en dylik särprägel bleve större. Vid svarandetalan torde en ansökan med hänsyn till den tid, som nu ofta står svaranden till buds, och den tid, som kräves för ett bestyrkande av uppgiften för erhållande av fri rättegång, knappast hinna bliva avgjord av nämnden före första inställelsen. Om man därför i dylika fall skulle giva domstolen beslutanderätt, förlorar man enhetligheten vid ansökningarnas behandling.
    Det till stöd för inrättandet av en nämnd åberopade förhållandet att den norska lagstiftningskommitté, som arbetar med dessa spörsmål, icke skulle ha en tanke på att överlåta beslutanderätten i frågan om fri rättegång på domstolen eller domaren saknar bärkraft för vårt vidkommande, enär kommitténs uppfattning — enligt vad jag erfarit vid samtal med kommitténs ledamöter — har sin grund i speciellt norska förhållanden, varvid även ekonomiska synpunkter beaktats.

    Advokaten Bo WESTMAN:
    De överväganden, som måste föregå inledande av ett tvistemål med nu gällande regler i fråga om kostnaderna, äro väl ungefär följande, därvid man som exempel kan ta ett processföremål av 1 000 kr. värde och en beräknad kostnad av 500 kr. för vardera parten i var och en av två instanser. Den helt medellöse, som nu kan få fri rättegång, riskerar vid förlust av sin talan en icke exigibel skuld till statsverket respektive motparten å tillhopa 2 000 (2 x 2 x 500) kr. mot utsikten

 

att i stället få 1 000 kr. Hans val är kanske icke så svårt. Om man sedan hoppar över den kategori, som kan få fri rättegång men dock har utmätningsbar egendom, och ser hur det ställer sig för den, som själv måste stå för (och vanligen förskottera) sina egna kostnader och räkna med att — vid talans förlust — få ersätta motpartens, så bör han till en början bedöma sannolikheten att vinna målet till något mer än dubbelt så stor som den att förlora det, eftersom han vid vinst får 1 000 kr. men vid förlust får betala 2 000 kr. Den, vars tillgångar är så stora, att 2 000 kr. är ett oväsentligt belopp, kan inskränka sig till denna kalkyl. Men den, för vilken 2 000 kr. representerar en väsentlig del av hans besparingar, har icke på långt när så lätt att inrätta sig efter den — även om ett tillskott av 1 000 kr. för honom har större betydelse än för den förre. Hans tvekan måste vara så stor, att hans motpart med stor utsikt till framgång kan erbjuda en förlikning med ett belopp, som betydligt understiger den summa av 666: 66 kr., som eljest skulle svara mot den förres vinstchanskalkyl. Och kan en förlikning över huvud taget icke diskuteras, vilket, såsom Fürst också påpekar, tyvärr ofta är fallet, då motparten heter K. M:t och Kronan, då avstår nog i allmänhet vederbörande från att söka sin rätt, därvid inrättande sig efter den gamla sanningen, att man vet vad man har etc.
    En reform, som skulle ge denna betryckta kategori hjälp av allmänna medel med en väsentlig del av de egna kostnaderna, skulle medföra, att motsvarande penningbelopp skulle utgå ur kalkylen. Kvar skulle stå — eftersom hjälpen knappast kan avse vad han kan bli förpliktad att utge till motparten i händelse av talans ogillande — vad han riskerar få utge till motparten jämte »självrisken» på de egna kostnaderna. I sådant fall skulle å ena sidan hjälpen vara stor och å andra sidan risken för okynnesprocesser — alldeles bortsett från den förprövning av sakens »processbarhet», som skulle föregå hjälpens beviljande — icke vara så överväldigande.
    Är nu det allmänna berett att påtaga sig de helt visst betydande kostnaderna för en dylik rättshjälp? Det allmännas kostnader för rättsväsendet är ju redan nu så höga att de sägas inge allvarliga betänkligheter.
    Ja, vi ha redan nu en ganska betydande utgiftspost, som representeras av ersättning till offentliga försvarare. Alla äro väl eniga om att detta är en självklar form för rättshjälp, som dessutom skall stå alla till buds oavsett ekonomiskt läge, om blott sakens beskaffenhet motiverar den. Men är nu försvaret i brottmål så väsensskilt från rättshjälp i civila sammanhang (att en väsensskillnad föreligger är tydligt), så att behovet därav bör tillgodoses efter olika linjer? I båda fallen är det dock frågan om den enskilde medborgarens rimliga anspråk på att rättens idé skall kunna förverkligas. Det gäller i båda fallen att skapa en motvikt mot det tryck, som den starkare utövar mot den svagare. Man skall heller icke överdriva skillnaden i innebörd mellan det sociala och det ekonomiska nederlaget. Om det senare är oförtjänt, kan det så lätt leda till det förra. Kverulanter och desperados rekryteras nog mera bland dem som haft en rätt de icke fått än bland dem som söka en rätt de icke ha.
    Sedan återstår frågan hur den tillthänkta förprövningen av sökandens

 

talan skall anordnas. Enligt vår lag om fri rättegång skall ju sådan förmån förvägras sökanden, om »det måste anses vara av ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning». Denna förprövning, varvid man tydligen har att utgå ifrån att sökandens talan bifalles men däremot icke att ta ställning till sannolikheten därav, kan givetvis utan olägenhet anförtros processdomstolen. Att på denna lägga någon summarisk förprövning av rättsfråga eller bevisfråga till förhindrande av obefogade rättegångar kan däremot av förklarliga skäl icke ifrågakomma. För detta ändamål skulle man då få instifta särskilda nämnder. Då man i fråga om proceduren för beviljandet av rättshjälp icke gärna kan skilja den kategori, som enligt nu gällande regler är berättigad till fri rättegång, från de tillkommande kategorierna, skulle dessa nämnder tydligen ges i uppdrag att behandla alla ansökningar om rättshjälp. För de indispositiva målens del, som nu utgöra den överväldigande delen av mål, där fri rättegång förekommer, skulle prövningen tydligen endast avse i vad mån sökanden själv skall bidraga till sina kostnader. Möjligen skulle en förprövning av själva saken för familjerättsmålens del även böra avse de dispositiva delarna, såsom fråga om underhållsbidrag och skadestånd vid grov kränkning etc. Att dessa nämnder skulle få en betydande arbetsbörda med många grannlaga uppgifter och att det allmännas kostnader för deras verksamhet skulle bli högst avsevärda får man givetvis taga med i beräkningen.

    Professor PER OLOF EKELÖF:
    »Die Kosten sind dermalen für Prozess- und Zwangsvollstreckung als Anstalten statlicher Verwaltung ungefähr das nämliche, das die Zahl der Analphabeten für die Unterrichtsverwaltung oder die Sterblichkeits- und Krankheitsstatistik für die Sanitätsadministration sind: ein wichtiger Priifstein, wieweit sich die geltenden Einrichtungen bewähren und die Gewissenfrage, die das Leben an die Verwaltungsformen richtet. In einer Periode, wo in den meisten staatlichen und gesellschaftlichen Funktionen ebenso in den individuellen geistigen Leistungen das Soll und Haben und der Saldo gesucht wird, musste auch die Kostenfrage für den Prozess immer belangreicher werden. Es ist ein Gemeinplatz, dass die Gestehungskosten auch für den Wert des Rechtsschutzes und die Nachfrage nach diesem Gute ihre Bedeutung haben.»
    Jag skulle tro att detta citat förefaller de flesta jurister egendomligt. Men det är dock hämtat ur »Der Zivilprozess Österreichs» av FRANZ KLEIN. Och denne var upphovsman till den berömda österrikiska civilprocesslagen av 1895, som i hög grad kommit att stå mönster för senare processreformer i andra länder. Att så blivit förhållandet tror jag väsentligen förklaras av att Franz Klein i högre grad än andra moderna processualister betraktade de olika processuella instituten i belysning av deras samhälleliga funktion, för vilken han också hade en förunderlig skarpblick.
    Här i Sverige ha kostnadsfrågorna inom rättskipningen länge förblivit skäligen obeaktade. Under de sista åren har man emellertid kunnat märka ett stigande intresse härför och på detta utgör väl även denna enquête ett vittnesbörd. Om jag förstått saken rätt, skulle densamma

 

framför allt angå den fria rättegången. Och det är nog riktigt att bestämmelserna härom äro i behov av en översyn. Bl. a. må erinras om den situation som uppstår då t. ex. i ett mål angående underhåll efter äktenskapsskillnad endast den ena parten får fri rättegång, ehuru även den andra lever under knappa omständigheter. Medan denne måhända måste tänka på varje öre som han lägger ut i processen, åtnjuter motparten förmånen av att föra sin talan på det allmännas bekostnad. Vidare får den förre räkna med möjligheten att hans motpart fortsätter processen ända till högsta instans, någonting som han själv kanske inte kan kosta på sig. Man må nämligen lägga märke till att om han vinner målet och motparten förpliktas betala honom hans kostnader, denne säkerligen saknar möjlighet att göra rätt för sig, medan han själv vid motsatt utgång av processen är tvungen att ersätta statsverket dess utgifter för den fria rättegången. Man kan förstå om en processpart under dylika omständigheter finner det klokast att ge upp eller åtminstone är villig att nöja sig med en högst oförmånlig förlikning i underhållsfrågan.
    Vidare är det uppenbart att en större generositet vid beviljande av fri rättegång skulle vara högst välkommen. Men jag fruktar att om man vill vinna något väsentlig med en sådan reform, så blir densamma ganska dyrbar. Detta sammanhänger därmed att den allmänna inkomstökningen endast i mindre utsträckning kommit dem till godo, som handla på eget ansvar och därför i högre grad än andra bli tvungna att hävda sina intressen genom process. Med hänsyn till denna förändring av inkomstfördelningen i saiphället vore det önskvärt att alla, som räknas till »medelklassen», helt eller delvis kommer i åtnjutande av fri rättegång i mera omfattande processer. Men är någonting dylikt praktisk politik?
    Därtill må man emellertid uppmärksamma att inte ens en så radikal reform skulle till fullo eliminera de olägenheter, som de höga rättegångskostnaderna medföra i tvistemål. Antag att två bolag råkat i tvis tangående en affär, som de haft med varandra. Det ena bolagets advokat ger sin klient det beskedet att övervägande skäl tala för att denne skulle vinna en eventuell process, men att man med hänsyn till tvistens karaktär måste räkna med dryga kostnader, särskilt om målet kommer att fullföljas till högre rätt. Skulle tvisten röra ett mindre värde, gör klienten i denna situation ofta klokast i att undvika rättegång. Ja, jag skulle vilja ifrågasätta om ej detta i allmänhet är förhållandet så snart icke processkostnaderna utgöra en obetydlighet i förhållande till det tvisten rör sig om. Åtminstone bör bolaget noga undersöka vad som står att vinna genom förlikningsförhandlingar. I dessa ha emellertid motparten en speciell trumf på hand. Denne vet visserligen att han förmodligen skulle förlora en eventuell process. Men han har också anledning att anta att motparten föredrar en mager förlikning framför att ta risken av en processförlust.
    Om dylika förhållanden menligt inverkat på respekten för lag och rätt här i landet undandrar sig helt mitt bedömande. Man tycks mig emellertid icke utan vidare kunna utgå från att så ej är förhållandet. Vidare skulle jag i detta sammanhang vilja fästa uppmärksamheten vid att problemet även har en rent ekonomisk sida. Ytterst belasta ju

 

5—563004. Svensk Juristtidning 1956

 

såväl det allmännas kostnader för rättskipningen som de enskildas processkostnader det svenska folkhushållet och bestridas sålunda av den vinst, som uppstår inom det svenska näringslivet. Vad man har att eftersträva är tydligen ett system för slitande av rättstvister, som icke blott är säkert och snabbt utan även utgör en så ringa ekonomisk belastning som möjligt av det svenska samhället i dess totalitet.
    Ur denna synpunkt förtjänar den flitiga användningen av skiljedom att uppmärksammas. Genom processreformen ha vi fått ett utmärkt förfarande i tvistemål, vilket väl tål en jämförelse med förhållandena utomlands. Visserligen är denna nya process dyr och därför icke så lämplig för tvister angående mindre värden och för parter med en mera blygsam ekonomi. Men man kunde då vänta sig att densamma i gengäld vore väl avpassad för stora tvister samt att häri inblandade rättssubjekt regelmässigt skulle anlita den statliga rättskipningen. Som vi vet är detta emellertid inte förhållandet.
    Att man inom näringslivet föredrar skiljemannaförfarande framför att gå rättegångsvägen, beror emellertid säkerligen inte på något missnöje med att vår underrättsprocess är koncentrerad, omedelbar och muntlig. Att dessa processprinciper mer eller mindre åsidosättas inom skiljemannaförfarandet, uppfattas tvärtom som en svaghet, enär detta bidrar till att den privata rättskipningen är så osäker. Inte heller tror jag kostnaderna för ett skiljemannaförfarande i regel understiga kostnaderna för en motsvarande underrättsprocess. På grund av de ofta kraftigt tilltagna skiljemannaarvodena skulle man snarast vara benägen att anta motsatsen. Nej, anledningen måste vara att söka på annat håll. Omöjligheten för parterna att disponera över domstolsförhandlingarnas offentlighet och rättens sammansättning äro härvid säkerligen av betydelse. Vidare må uppmärksammas att vid ingående av ett avtal kontrahenterna ej kunna utfästa sig att i en eventuell rättegång låta det bero vid avgörandet i första instans.
    Jag skulle tro detta vara de främsta orsakerna till att man inom näringslivet i så stor utsträckning föredrar skiljemannaförfarandet framför den säkrare domstolsvägen. Funnes det vid våra domstolar särskilda handelsavdelningar, dit affärsmännen kunde prorogera sina tvister, och där parterna kunde utse var sin lekmannabisittare samt överenskomma om att handläggningen skulle vara hemlig, skulle den statliga rättskipningen säkerligen anlitas i högre grad. Och detta borde medföra ej blott ett säkrare bedömande av målen utan även minskade utgifter för det svenska folkhushållet. Då vår domarkår är så högt kvalificerad och det allmänna även lagt ned så stora kostnader på att organisera en effektiv domstolsprocess, förefaller det vara dålig ekonomi att denna ej skall användas för slitande av tvister, vilka ha den största betydelsen inom vårt näringsliv.

    Emellertid kan man gå ett steg längre och fråga sig om det endast är i tvister, vilka bruka hänskjutas till skiljemän, som de nuvarande reglerna rörande instansordningen äro mindre tillfredsställande. Då man i ett visst fall har att bedöma, huruvida det rent ekonomiskt lönar sig att gå till process, förtjänar alltid möjligheten av ett överklagande att uppmärksammas. Fullföljes talan mot underrättens dom, får man nämligen räkna med att processkostnaderna kunna springa upp till åt-

 

minstone det dubbla. Det förefaller mig troligt att det mången gång just är detta förhållande som avhåller en person från att hävda sin rätt genom process.
    En radikal lösning på detta problem vore att avskaffa parternas möjlighet att utan inskränkning få målet till fullo ventilerat även i högre instans. Om denna ordning verkligen har det värde ur säkerhetssynpunkt, som man velat tillskriva detsamma, förefaller mig tvivelaktigt. Det skulle vara intressant att veta, hur ofta hovrätten, utan att processmaterialet kompletterats, ändrar underrättens bedömning av sakfrågan. Och om man, då detta sker, har några starkare skäl för att anse hovrättens bedömning vara riktigare än underrättens.
    Detta invecklade problem kan inte närmare behandlas på det utrymme, som här står mig till buds. Jag får åtnöja mig med påpekandet att en inskränkning av antalet instanser förutsätter en effektivisering av vår underrättsprocess. Det måste finnas möjlighet att låta tre jurister delta i handläggningen av alla större och komplicerade mål. Och alla underrätter måste vara försedda med goda bibliotek.
    Detta förutsätter i sin tur en sammanslagning av de nuvarande domkretsarna till större jurisdiktionsområden. Vidare måste emellertid förfarandet organiseras på det sättet att utredningen blir så fullständig som möjligt redan i första instans. Som medel härför kommer främst en effektivisering av rättens materiella processledning och parternas plädering ifråga. Jag har en känsla av att för närvarande inte allt är som det borde vara i dessa avseenden. Medan processreformen bort medföra en kraftigare och mera ingående sådan processledning, förefaller en del domare ha fått för sig att motsatsen varit meningen. Och fortfarande finns det tydligen domstolsjurister som i pläderingen se en arbetsuppgift för våra advokater, vilken är av mera sekundär betydelse än dessas övriga verksamhet i processen.
    Även inom straffprocessen förtjäna vissa kostnadsproblem att uppmärksammas, ehuru dessa äro av annat slag än de här tidigare berörda. Fälls den tilltalade för brottet, skall han enligt RB 31: 1 förpliktas ersätta statsverket vissa av dettas kostnader. Och lagen innehåller ett flertal, delvis ganska invecklade regler om hur denna ersättning skall beräknas. Härigenom vållas domstolarna ett icke obetydligt besvär liksom de exekutiva myndigheterna betungas med att försöka indriva de utdömda beloppen.
    Åtminstone då det gäller mål angående brott mot strafflagen, kan man fråga sig om denna ordning är så välbetänkt. Det är möjligt att verksamheten ur ekonomisk synpunkt går ihop. Men säkerligen är det ekonomiska utbytet ringa. I de allra flesta fall saknar den dömde utmätningsbara tillgångar och införsel får inte komma till användning. Vidare kan man fråga sig hur denna skyldighet att ersätta statsverket dess kostnader verkar i de fall, då den misstänkte har något att betala med. Kan inte detta förhållande inverka dämpande på hans lust att begära offentlig försvarare och kräva komplettering av utredningen? Vidare är det ur kriminalpolitisk synpunkt icke tilltalande att det allmänna lägger beslag på de tillgångar, som den dömde så väl kan behöva för att starta en ny existens, då han utstått sitt straff. Och under alla omständigheter framstår kostnadsersättningen som ett orätt-

 

vist tillägg till det straff, som så noga utmätts efter den tilltaladesskuld.
    Låt oss därefter övergå till det fallet att åtalet ogillas. Enligt RB 31: 2 skall den frikände endast i vissa undantagsfall tillerkännas ersättning av allmänna medel för sina kostnader i målet. Sålunda blir detta nästan aldrig förhållandet, då åtalet ogillas på grund av bevisningens otillräcklighet. Denna ordning förefaller mig alltför mycket erinra om de poena extraordinaria (Verdachtsstrafen), vartill den misstänkte dömdes i den kontinentala inkvisitionsprocessen, då viss ehuru otillräcklig bevisning presterats för hans skuld. Och visserligen kan ofta den tilltalade med litet förutseende undgå att få stå för några kostnader, såvida åtalet skulle ogillas. Lyckas han förmå rätten att utse den av honom vidtalade advokaten till offentlig försvarare samt att ex officio förordna om den bevisning, som han önskar få upptagen i målet, behöver han ju inte själv göra några utgifter för sitt försvar. Men kan det vara riktigt att den tilltalade på detta sätt skall vara ekonomiskt beroende av att rätten finner honom vara i behov av försvarare och anser den ifrågavarande bevisningen vara värd att uppta i målet? Oavsett vad man har för åsikt härom, synes mig emellertid RB 31: 2 på grund av ovan påpekade förhållanden vara ett skäligen meningslöst stadgande.
    Till slut må framhållas att jag i det föregående fått åtnöja mig med att skissera vissa tankegångar och att jag av utrymmesskäl även undvikit alla jämförelser med förhållandena utomlands. Ett sådant komparativt studium erbjuder emellertid åtskilligt av intresse för den som vill bilda sig en uppfattning om vår rättskipning utformats på ett tillfredsställande sätt i här berörda avseenden.

    Frågan om processkostnaderna har också föranlett en debatt i riksdagen. I ett interpellationssvar d. 30 nov. 1955¹ uttalade justitieministern, statsrådet ZETTERBERG, att goda skäl onekligen talade för en utvidgning av den fria rättegången. Men det fanns också skäl — inte enbart av statsfinansiell natur — som talade i motsatt riktning. Härom anförde justitieministern:
    Om samhället i ökad utsträckning tar på sig kostnaderna för den enskildes rättegång, kan detta leda till att man uppmuntrar till onödiga och för motparten betungande rättegångar. För att undvika detta resultat sker redan nu en viss, ehuru mycket begränsad förhandsprövning från domstolens sida. Ett sådant system är emellertid inte utan sina betänkligheter. Det är principiellt inte önskvärt att domstolen eller dess ordförande tar ställning till målet i förväg, allra minst på ett ofullständigt material. Att lägga en dylik prövning på ett annat organ, t. ex. en särskild nämnd, kan också vara förenat med betydande olägenheter. Ett sådant system kan lätt leda till att målet faktiskt blir avgjort på en förhandsprövning som saknar domstolsväsendets rättsgarantier.
    Det kan också ifrågasättas, om inte den fria rättegången i vissa fall ger ett otillbörligt övertag över den motpart som inte själv har sådan förmån. Denne tvingas in i en rättegång, som han måste föra utan praktisk möjlighet att få sina kostnader ersatta, även om han vinner

 

¹ Se II kamm.:s prot. 1955 nr 29 s. 9. ff.

 

målet. Med hänsyn härtill kan det synas betänkligt att alltför långt utsträcka möjligheterna att erhålla fri rättegång.
    Frågan om en utvidgning av den fria rättegången är sålunda komplicerad. Olika lösningar är tänkbara, men som jag nyss antytt drar de lätt med sig allvarliga olägenheter. Jag är inte beredd att här deklarera någon slutgiltig ståndpunkt till hithörande problem. På grund av sakens stora betydelse bör man emellertid, trots de betydande praktiska svårigheterna, söka efter framkomliga utvägar. Frågan är föremål för överväganden inom justitiedepartementet.