JAN ERIC ALMQUIST. Lagsagor och domsagor i Sverige. Med särskild hänsyn till den judiciella indelningen. Skrifter utg. av Rättsgenetiska institutet vid Stockholms högskola 2:I och II. Sthm 1954 och 1955. Norstedts I. 4 + 448 s. Kr. 42,00. II. 217 s. Kr. 25,00.
Prof. JAN ERIC ALMQUIST har i första delen av detta sitt magnum opus utrett omfattningen av rikets lagsagor och domsagor, den judiciella förvaltningen inom dessa samt lagmans- och häradshövdingeämbetena. För varje lagsaga och domsaga lämnas först en topografisk och judiciellt-administrativ översikt, varefter redogöres för resp. lagmän, häradshövdingar och lagläsare. Andra delen innehåller ett register med hänvisningar till såväl tryckta som otryckta källor. Arbetet är avsett att vara ett uppslagsverk, med alla viktigare data rörande lagsago- och domsagoutvecklingen i vårt land, men det har av utrymmesskäl givits formen av allenast en stomme, på vilken den lokalhistoriska forskningen kan bygga vidare.
Förf. har varit tvungen att taga ställning till många rättshistoriska principfrågor. De senare s. k. domsagornas omfattnting i äldre tid har i arbetet bestämts med ledning av dombrevsmaterialet och häradshövdingarnas fullmakter. Dessa äro emellertid endast undantagsvis bevarade i original, varför främst utnyttjats avskrifter i olika registratur. Dessa ha kompletterats med en mångfald olika källor främst från kammararkivet, såsom landskapshandlingar, häradshövdingeregister, förlänings- och beställningsregister, rusttjänstlängder samt spridda saköreslängder och tingsprotokoll. För tiden 1600—1680 ha källorna utökats med kammararkivets kopieböcker, rikshuvudböcker, landsböcker och verifikationsböcker ävensom med lagmans- och häradsrätternas samt hovrätternas arkivmaterial, i vilka sistnämnda bl. a. ingå häradsrätternas renoverade tingsprotokoll. För tiden efter år 1680, från vilken tid häradshövdingarna förpliktades att själva förvalta sitt ämbete och vara bosatta i domsagan, äro källorna allt rikare och mer lättillgängliga.
Särskilda svårigheter ha förelegat på grund av de under 1500- och 1600-talen vanliga administrativa förfogandena över furstendömen, livgeding, grevskap och friherreskap, vilka ofta inverkade på den judiciella indelningen. Ty med dylika förläningar följde som regel rätten att inom respektive områden förordna lagmän och häradshövdingar, varvid många olika problem löstes på växlande sätt.
I förordet redogör förf. översiktligt för det omfattande källmaterialet och i inledningen lämnas en översiktlig historisk redogörelse för begreppet domsaga och lagsaga samt häradshövding- och lagmansämbete.
Äldst har i de flesta fall häradet bildat egen domkrets. Från nya tidens början brukade en häradshövding genom kunglig fullmakt stundom förlänas två eller flera tingslag, vilka alltså kommo att utgöra ett häradshövdingedöme, låt vara av mera tillfällig beskaffenhet. Först efter 1680 antogo häradskombinationerna karaktär av tämligen stadigvarande domsagor i nutida mening; ordet domsaga användes emel-
lertid ej före 1700-talets början. I våra dagar ha de flesta härad uppgått i ett eller flera stora tingslag. Genom KK 18. 10. 1935 har också benämningen härad försvunnit såsom judiciell beteckning och ersatts med uttrycket tingslag. Anmärkningsvärt nog ha lagsagorna icke förändrat sin omfattning lika ofta som domsagorna.
Särskilt intresse erbjuder förf:s redogörelse för häradshövdingeämbetets genom tiderna förändrade karaktär. Enligt landslagen hade häradets representanter förslagsrätt och vederbörande skulle vara bosatt inom domkretsen. Kort före nya tidens ingång förändrades emellertid situationen geonm att riksförståndaren Svante Nilsson började att till häradshövdingar utse personer som borde belönas, vilken praxis följdes av Sten Sture d. y. och Vasaregenterna. Så småningom betraktades den s. k. häradshövdingeräntan som en inkomst över vilken regeringen ägde att förfoga. Ofta förlänades den till en frälseman, vilken fick avgöra, om han själv skulle uppehålla ämbetet eller överlämna tjänstgöringen åt någon av honom utsedd vikarie, den s. k. lagläsaren. Under 1600-talet tilldelades åtskilliga häradshövdingeräntor hovrätternas ämbets -och tjänstemän i form av lönetillägg, varvid en hovrättsassessor kunde utnämnas till häradshövding över ett flertal härad, vilka saknade varje geografiskt samband. Vikariesystemet nådde under perioden 1600 —1680 sådana proportioner, att exempelvis i Stockholms och Uppsala län mot slutet av perioden endast fyra häradshövdingar själva uppehöllo sina ämbeten, under det att lagläsarnas antal under samma period översteg 50. I arbetet ha därför under denna period också särskilt förtecknats tingsförrättarna.
Vad beträffar lagmansämbetet har detta i stort genomlöpt samma utveckling. Vikariesystemet fick dock härvid i regel icke samma utsträckning som vid häradsrätterna, åtminstone ej förrän långt in på 1600-talet, och lagmansräntorna ingingo aldrig i hovrätternas lönestater. De s. k. underlagmännen tjänstgjorde ofta blott som protokollförare (= lagmansskrivare). Vid förfall brukade lagmannen i allmänhet förordna en i rang jämbördig person.
Lagmansämbetets historia kan i källorna som regel följas tillbaka åtminstone ett sekel längre än härardshövdingämbetets. Under medeltiden kunde praktiskt taget alla mål behandlas av lagmanstinget antingen omedelbart eller efter överklagande från häradsrätt. 1614 inskränktes lagmanstingets kompetensområde till att omfatta blott dit vädjade tvistemål. Brottmålen skulle däremot, om de överklagades, gå direkt till hovrätten, som eljest utgjorde överinstans i förhållande till lagmanstinget. Under 1680-talet bestämde Carl XI, att lagmännen i likhet med häradshövdingarna skulle vara bosatta inom resp. domkretsar, och att de själva skulle hålla lagmansting en gång om året med hela lagsagan, såvida de ej hade laga förfall. Härigenom upphörde det tidigare praktiserade förläningsväsendet, och lagmännen blevo verkliga ämbetsdomare. Lagsagornas antal har under tiden 1350—1850 varierat mellan 9 och 21, delvis beroende på riksområdets förändringar vid olika fredsslut samt genom sammanslagningar under 1800-talet. Genom en KF 18. 4. 1849 avskaffades lagmansrätterna definitivt.
Den andra delen avslutas av några rättelser och tillägg. Företagna kontrollundersökningar visa, att arbetet fyller mycket höga anspråk
på såväl fullständighet som tillförlitlighet. Genom förf:s utomordentliga personhistoriska kunskaper och synnerliga arkivkännedom har den svenska rätts- och personhistoriska litteraturen tillförts ett arbete av högt och bestående värde, vilket kommer att bliva oumbärligt för forskningen och varifrån grundstenarna till de ännu oskrivna domsagornas historia komma att hämtas. Det bör väl vara självklart, att de svenska lantdomarnas hövdingaminne kommer att finnas i varje domsagas bibliotek.
Gerhard Hafström