Docenten G. PETRÉN har här ovan underkastat propositionen om ny taxeringsförordning en kritisk granskning. Detta sker i välvilliga former, så välvilliga att det kan synas otacksamt att komma med ett bemötande. Att så likväl sker sammanhänger med de slutsatser Petrén drar. Han ser vissa brister, sammanställer dem med den jämförelsevis korta förberedelsetiden — fyra år mot det tiodubbla för rättegångsbalken — och anser sig kunna konstatera en bristande respekt för vad man brukar kalla administrativ lagstiftning.
Om taxeringsförordningens vikt och betydelse råder inte delade meningar. Det är även allmänt erkänt att 1928 års taxeringsförordning inte längre motsvarar de krav som här måste ställas. Bristerna avspeglas i enorma belopp, som årligen undgår taxering, och i ofta återkommande klagomål över bristande rättssäkerhet, låt vara att dessa främst tar sikte på en del föråldrade formella anordningar och till stor del bottnar i okunnighet om de verkliga förhållandena eller i ren kveru-
lans. Men man frågar sig då på vilket sätt man bäst visar sin respekt för denna lagstiftning: genom att använda ytterligare ett antal år på att skapa en lagstiftningsprodukt som måhända teoretiskt är mera tillfredsställande eller att, såsom nu skett, vidta åtgärder för att så snabbt som möjligt göra lagstiftningen på området mera funktionsduglig? Det kan tilläggas att taxeringsförordningen behandlar en klart avgränsad specialprocess. Området för förordningen är således betydligt mindre än det som skall täckas av rättegångsbalken. Detta måste ihågkommas vid jämförelser beträffande tidsåtgången för lagstiftningsarbetet.
Petrén gör sig till talesman för att taxeringsförordningen bör ges civillags karaktär. Utan tvivel finns det vissa skäl för en sådan ståndpunkt. Men andra skäl talar i motsatt riktning. Innehållet i taxeringsförordningen är till stor del bestämt av innehållet i den materiella skattelagstiftningen. Detta gäller inte bara bestämmelserna om de uppgifter som skall lämnas till taxeringsmyndigheterna utan även t. ex. om besvärsreglerna. Som bekant är ändringarna i den materiella skattelagstiftningen täta och så torde bli fallet även i fortsättningen bl. a. med hänsyn till det ekonomiska livets snabba utveckling, vilken måste avspegla sig i skattelagstiftningen. Att under dessa förhållanden i varje särskilt fall genomföra de nödvändiga följdändringarna i taxeringsförordningen i den ordning som gäller för civillag skulle innebära betydande praktiska olägenheter.
Det förtjänar vidare att understrykas, att taxeringsprocessen inte enbart representerar ett lagstiftningsproblem. Över 3,5 milj. deklarationer skall årligen granskas och bli föremål för beslut; antalet avvikelser är nära 1,2 milj., och över 125 000 taxeringar behandlas varje år i prövningsnämnderna. För att bemästra denna enorma arbetsbörda har vi nu i första instans ca 3 000 taxeringsnämnder; härtill kommer organisationen i högre instanser. Denna stora organisation, sådan den byggts upp med starkt inslag av lekmannainflytande och med lekmännens arbete förlagt till fritiden, har visat sig inte kunna fylla måttet. Det sagda ger en antydan om att problemen vid en taxeringsreform inte bara är legislativa utan i lika hög grad organisatoriska och att lagstiftningens innehåll till väsentlig del får avvägas med hänsyn till vad som är organisatoriskt möjligt och lämpligt. Organisatoriska och andra praktiska hänsyn kan leda till att man i vissa hänseenden kan få ge avkall på vad som principiellt sett kanske framträder såsom det mest önskvärda. Det har med andra ord gällt att genomföra det från effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt väsentliga inom ramen för en organisation som har vettiga proportioner och är praktiskt genomförbar inom en icke alltför avlägsen framtid. Vid utformningen av denna organisation har man, tvärtemot vad Petrén synes vilja göra gällande, lagt ner mycken möda på att få de organisatoriska premisserna klarlagda och att närmare avgränsa de olika i taxeringsarbetet deltagande organens funktioner. Här skall blott erinras om att prövningsnämnderna fått ställning som renodlade besvärsinstanser och att en klar boskillnad gjorts mellan dessa nämnder och huvudmannen för det fiskaliska intresset, taxeringsintendenten. Det är angeläget att framhålla att en av de viktigare nyheterna i förslaget — Petrén synes ha missuppfattat detta — är att taxeringsintendenten inte längre skall få delta i prövningsnämndens överläggningar.
Mot bakgrunden av det nyss sagda bör man också se Petréns anmärkning mot att taxeringspropositionen räknar med två olika typer av taxeringsnämnder: sådana nämnder av nuvarande typ med ordförande och kronoombud, utsedda av länsstyrelsen, och kommunvalda ledamöter i övrigt samt taxeringsnämnder av en ny typ utan kronoombud; i dessa nämnder skall utredningen och det expeditionella arbete, som hittills åvilat ordföranden och kronoombudet, utföras av en heltidsanställd taxeringsassistent. Det kan här erinras om att det kommittéförslag som ligger till grund för propositionen var enhetligt på denna punkt; samtliga taxeringsnämnder skulle vara av den nya typen. Men förslaget möttes av en mycket stark remissopinion, som krävde att tillgängliga resurser skulle koncentreras till det område där behovet var mest trängande, nämligen taxeringen av rörelseidkare, fria företagare och större lantbrukare. Detta krav har tillgodosetts i propositionen. Men en given följd härav har varit att man t. v. måst bibehålla en oförändrad organisation för de nämnder som taxerar löntagare o. likn. och alltså även behålla kronoombudet. Gentemot de principiella betänkligheter som kan framkallas därav att en ledamot av taxeringsnämnden betecknas som kronans ombud bör framhållas, att benämningen kronoombud sedan länge inte täcker någon realitet. Kronoombudet har alltigenom samma funktioner som övriga ledamöter i nämnden utom i det att han biträder ordföranden vid granskningsarbetet. Olägenheterna av kronoombudsinstitutionen inskränker sig därför i huvudsak till en måhända mindre lämplig benämning. Tillfogas bör, att den i propositionen intagna ståndpunkten är oberoende av om man börjar bygga upp den nya organisationen år 1957 eller till äventyrs efter ytterligare några års betänketid. Tillgången på lämplig arbetskraft blir ungefär lika stor, när utbyggnaden än börjar.
Mycket annat i Petréns artikel skulle kunna ge anledning till vidare diskussion. Av utrymmesskäl skall här emellertid endast tas upp ytterligare ett spörsmål. Petrén anmärker emot att den föreslagna taxeringsförordningen iakttar samma begränsning som sin föregångare, i det att den i huvudsak lämnar förfarandet i de båda högsta instanserna utanför. Till detta är att framhålla, att det är i fråga om de båda lägre instanserna som reformbehoven främst har framträtt. Vidare bör ihågkommas att kammarrätten och regeringsrätten också har andra mål att pröva än taxeringsmål. Här uppkommande problem sträcker sig sålunda långt utanför taxeringsförordningens domäner. Vad man inom en nära framtid kan tänka sig blir under sådana förhållanden närmast att angripa mera speciella frågor. En sådan är hur de långa väntetiderna i kammarrätten och regeringsrätten skall kunna nedbringas. Åtgärder härför har föreslagits såväl i taxeringspropositionen som på annat sätt. En särskild fråga som äger samband därmed är föremål för utredning, nämligen möjligheterna att begränsa fullföljdsrätten i taxeringsmål till regeringsrätten. För en sådan begränsning skapar den föreslagna taxeringsförordningen bättre förutsättningar. Förordningen tillförsäkrar de skattskyldiga redan i andra instans ett kontradiktoriskt förfarande inför ett av fiskaliska intressen obundet, besvärsprövande organ.
Sten Walberg