Om tillbakaräkning i mål angående trafikonykterhet
Justitieombudsmannen ALFRED BEXELIUS har i egenskap av utredare av vissa frågor rörande statens rättskemiska laboratoriums verksamhet m. m. i särskild skrivelse d. 28 maj 1956 till Konungen närmare behandlat spörsmålet om s. k. tillbakaräkning i mål angående trafikonykterhet. Här skall lämnas en sammanfattning av de synpunkter, som framkommit i skrivelsen.
De alkoholanalyser, som utföras å laboratoriet, ge upplysning om alkoholhalten i en motorförares blod vid tidpunkten för blodprovstagningen. Avgörande för det rättsliga bedömandet är emellertid alkoholhalten vid körningen. Den fråga, som nu upptagits till behandling, är i vilken utsträckning man med ledning av alkoholhalten vid provtagningen kan draga några säkra slutsatser rörande alkoholhalten vid körningen. För att s. k. tillbakaräkning — som sålunda omfattar samtliga slutsatser som dragas med utgångspunkt från alkoholhalten vid provtagningen — skall kunna ske måste man kunna beräkna alkoholens omsättning i kroppen mellan körningen och provtagningen.
Alkoholomsättningen åskådliggöres genom den s. k. blodalkoholkurvan. Denna har en stigande fas, en topp, då blodalkoholhalten når sitt högsta värde, och en nedåtgående fas. Kurvan kan vid toppen ha ett mer eller mindre utdraget förlopp, främst beroende på de omständigheter, under vilka alkoholen intagits. Kurvan blir resultatet av skillnaden mellan den mängd alkohol, som upptagits i blodet, och den samtidigt skeende fördelningen och förbränningen av alkohol. I början av kurvans förlopp överväger uppsugningen, sedan kan ett stadium uppnås, då förbränningen är av samma storleksordning som uppsugningen, då alltså kurvan genomlöper ett horisontellt förlopp, varefter så småningom förbränningen börjar få överhanden och kurvan går i en nedåtgående fas, vilket givetvis inte behöver innebära, att uppsugningen för den skull ännu är avslutad. Detta kan då ge upphov till att den nedåtgående delen av kurvan i sin första del långt ifrån uppvisar ett rätlinjigt fall. Om uppsugningen är avslutad, försvinner ur blodet i genomsnitt 0,15 promille alkohol per timme. Detta är dock en genomsnittssiffra, som enligt verkställda undersökningar i enskilda fall kan variera mellan 0,08 och 0,22 promille.
För att man överhuvud skall med någon grad av säkerhet kunna utgå ifrån att alkoholkoncentrationen vid körningen varit minst så stor som vid provtagningen, måste man veta att alkoholkurvan nått sitt maximum före eller vid körningen. Tidigare har man i rättspraxis i allmänhet ansett att detta alltid varit fallet om en till två timmar förflutit mellan förtäringens slut och körningen.
Den tidpunkt, då blodalkoholkurvan når maximum, varierar emellertid avsevärt för olika fall. Av vikt är givetvis den mängd alkohol, som förtärts, men även de förhållanden, under vilka förtäringen skett, spela stor roll. Särskilt må framhållas att förtäring av mat i samband med alkohol, speciellt starksprit, väsentligt inverkar på alkoholkurvan.
Alkoholen bindes med maten, så att kurvan får ett mer utdraget förlopp än eljest. Vid förtäring på fastande mage uppsuges alkoholen snabbt. Den kan nå sin högsta halt i blodet i extrema fall redan efter 15—20 minuter, i genomsnitt efter 1 timme och vid långsam uppsugning först efter 2—2 1/2 timmar. Vid förtäring av alkohol tillsammans med föda kan maximum uppträda först efter 2—3 timmar, och halten kan under en viss tid ligga på en horisontell nivå. I vissa fall torde uppsugningen icke vara avslutad förrän efter 4—6 timmar mot efter 2 timmar på fastande mage.1
Belysande för alkoholkurvans olika förlopp vid alkoholförtäring i samband med mat och på fastande mage är ett försök, som redovisats bl. a. i trafiknykterhetsbetänkandet.2 En person hade förtärt 15 cl brännvin tillsammans med måltid. Kurvan steg efter omkring 1 1/2 timme till omkring 0,5 promille, varefter den löpte horisontellt under omkring 2 1/2 timmar. Först efter 4 timmar började den nedåtgående fasen. Efter förtäring av samma spritmängd på fastande mage gick kurvan mycket snabbt uppåt till 1,3—1,4 promille, varefter den vände och gick rätlinjigt nedåt.
Även andra omständigheter än de nu nämnda inverka på tidpunkten för maximums inträdande. Av betydelse är sålunda om endast ett slag av sprit förtärts eller om förtäringen omfattat olika slag av alkohol samt om förtäringen skett på en gång eller utsträckts över en längre tidrymd. Att bedöma alkoholkurvans förlopp vid sådan förtäring erbjuder stora svårigheter. Vetenskapliga undersökningar, som kunna giva ledning för bedömandet, föreligga enligt uppgift icke i nämnvärd omfattning.
Av det anförda framgår vikten av att i rattfyllerimål alla omständigheter i samband med spritförtäringen noggrant undersökas. Undersökningarna böra särskilt avse omfattningen av förtäringen, tidpunkterna för densamma och vari den bestått samt huruvida mat intagits i samband med spritförtäringen och tidpunkterna härför.
Man kan alltså icke räkna med att blodalkoholkurvan alltid når maximum senast två timmar efter förtäringens slut. I det enskilda fallet kan maximum nås betydligt senare. Om endast omkring två timmar förflutit mellan förtäringens slut och körningen är det alltså i allmänhet icke möjligt att med säkerhet avgöra alkoholkoncentrationen vid körningen med utgångspunkt från alkoholkoncentrationen vid provtagningen. Om man i ett särskilt fall icke är säker på att maximum nåtts vid körningen, bör yttrande inhämtas från rättskemiska laboratoriet.
De här diskuterade problemen ha sin största betydelse i de fall, där blodalkoholhalten ligger i närheten av något av de två gränsvärdena 0,8 och 1,5 promille. Om alkoholhalten med betryggande marginal överstiger dessa värden, har frågan om alkoholomsättningen icke samma betydelse. Det synes dock vanskligt att göra något uttalande om hur stor marginalen bör vara. I många fall synes den böra utgöra flera tiondels promille. I de vanligast förekommande fallen torde det enligt uppgift från vetenskapligt håll röra sig om 0,3—0,4 promille. Dessa siff
ror grunda sig emellertid på ett mycket litet undersökningsmaterial. Ytterligare vetenskapliga undersökningar behövas, innan mera bestämda uttalanden kunna göras om marginalens storlek.
Om man utgår ifrån att blodalkoholkurvan vid körningen nått maximum, kan man vara säker på att föraren vid körningen hade minst så mycket alkohol i blodet, som blodprovsanalysen utvisar. Var kurvan vid körningen på nedåtgående — vilket enligt vad det förut anförda exemplet visar kan inträffa först lång tid efter förtäringens slut — har alkoholhalten t. o. m. varit högre vid körningen än vid provtagningen. Med användande av de förut anförda siffrorna för alkoholens försvinnande ur blodet kan man, under förutsättning att alkoholens uppsugning är avslutad, även bedöma hur mycket högre alkoholhalten var vid körningen. Att därvid räkna med ett genomsnittsvärde av 0,15 promille per timme torde icke vara förenligt med rättssäkerhetens krav. Man vet ju icke, om just i det fall, som är föremål för bedömning, 0,15 promille försvunnit ur blodet per timme. För att vara på den säkra sidan synes man i stället böra räkna med det förut angivna lägsta värdet 0,08 promille.
Under hänvisning till den ofta betydande ovisshet rörande blodalkoholkurvans utseende, som sålunda föreligger, har utredningsmannen ifrågasatt, om lagstiftningen rörande onykterhet i trafik i sin nuvarande utformning vore tillräckligt vetenskapligt grundad och — då det syntes önskvärt att söka utforma lagstiftningen mera i anslutning till vetenskapens rön om alkoholomsättningen under olika förhållanden — ifrågasatt en särskild utredning rörande spörsmålet, hur denna utformning borde ske.
Rörande utformningen har i korthet pekats på två möjliga lösningar. Antingen skulle lagen vid sidan av ett allmänt stadgande om förbud för den som är påverkad att föra motorfordon kunna stadga en jämförelsevis låg gräns, förslagsvis vid 0,5 promille, varvid man vid denna griins i de enskilda fallen skulle kunna räkna med sådana marginaler att bedömandet bleve ur rättssäkerhetssynpunkt fullt betryggande. Eller också skulle man kunna direkt anknyta till de värden för alkoholkoncentrationen, som föreligga vid provtagningen. Straffbarheten skulle kunna anknytas till det faktum att föraren vid färden hade en alkoholmängd i kroppen, som efteråt leder till förhöjning av alkoholkoncentrationen i blodet. En sådan reglering skulle vara sakligt motiverad av det sedan länge kända förhållandet att graden av påverkan är avsevärt högre, då blodalkoholkurvan befinner sig i stigande än då den är i nedåtgående. Den som vid färden druckit en sådan mängd alkohol att han sedan utan ytterligare förtäring får en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver lärer redan kort tid efter förtäringen vara så påverkad, att han är helt olämplig som förare. Har föraren förtärt så mycket att han senare får en alkoholkoncentration i blodet uppgående till 0,8 men ej till 1,5 promille, måste han anses minst lika olämplig som den, som vid färden hade motsvarande alkoholkoncentration.
Holger Nordqvist