Ett kumulationsproblem
    Beträffande målsägande gälla i flera hänseenden samma regler som för part i tvistemål, oavsett om han för talan.1 Stadganden härom återfinnas i 20 kap. 14 § och 36 kap. 1 § rättegångsbalken. Enligt sistnämnda lagrum får målsägande icke höras såsom vittne, även om det blott sker för att styrka åklagarens talan.
    I 45 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken föreskrives, att åtal, som väckas samtidigt mot någon för flera brott eller mot flera för medverkan till samma brott, skola handläggas i en rättegång. Domstolen har således icke att pröva, huruvida en förening av målen är ändamålsenlig; kumulationen är obligatorisk.2
    Man kan tänka sig det vid en underrätt nyligen timade fallet, att en person samtidigt åtalas för rattfylleri och misshandel, varvid handlingsförloppet i stämningen beskrives på följande sätt: Den tilltalade har vid förande av bil varit så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke på betryggande sätt ha kunnat föra fordonet; sedan han av en annan trafikant blivit anmäld för polisen, har han vid ett senare tillfälle såsom hämnd misshandlat angivaren. De åtalade gärningarna äro således helt fristående från varandra, men åtalen skola det oaktat handläggas i en rättegång. Såsom enda bevisning i målen åberopar åklagaren förhör med den misshandlade personen. Man kan då fråga sig, om denne skall höras endast såsom målsägande eller om han först

 

8 Se NJA 1951 s. 6 ff; RODHE, Aktiebolagsrätt enligt 1944 års lag om aktiebolag, andra uppl., Sthm 1953, s. 79 ff, samt Nial i SvJT 1955 s. 256.

1 Se härom OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, s. 77 ff.

2 Se OLIVECRONA a. a. s. 234. I Kungl. Maj:ts prop. 1956 nr 142 föreslås den ändringen av anförda lagrum, att kumulationen skall vara fakultativ och förenade åtal åter skola kunna särskiljas, när så finnes lämpligt. Jfr Första lagutskottets utlåtande 1956 nr 34, som i detta hänseende lämnar förslaget utan erinran.

656 THORSTEN CARSunder edsansvar skall vittna angående rattfylleriet och därefter som målsägande berätta om misshandeln. Svaret på frågan kan ha avgörande betydelse för målets utgång.
    Problemet är icke reglerat i rättegångsbalken och beröres i förarbetena endast i följande yttrande av chefen för justitiedepartementet: »Om en person åtalas för våldsamt motstånd vid anhållande, föreligger enligt nya rättegångsbalken icke hinder att höra den polisman, som verkställt anhållandet, såsom vittne. Skulle den anhållne vid tillfället ha gjort sig skyldig till misshandel mot polismannen, är denne däremot såsom målsägande hindrad att vittna i målet. På samma sätt skulle en tulltjänsteman väl kunna vittna mot den som ertappats med smuggling, men om den ertappade satt sig till motstånd och därvid rest livsfarligt vapen, skulle hinder föreligga för vittnesmål.3
    I GÄRDES kommentar till rättegångsbalken anföres i anslutning till stadgandet i 36 kap. 1 §: »Vid kumulation av mål i en rättegång torde i allmänhet sambandet mellan målen vara sådant, att hinder för vittnesmål föreligger för envar av parterna. Äro de olika anspråk, varom är fråga, beträffande grunden helt oberoende av varandra, torde dock icke vara uteslutet att, ehuru handläggningen är gemensam, vittnesförhör kan äga rum med den som i den ifrågavarande delen icke har något rättsligt intresse att bevaka; att så kan äga rum, därest anspråken uppdelas på skilda rättegångar, torde vara tydligt.»4
    Med undantag av detta uttalande, som närmast gäller vittnesförhör med part och avser såväl civil- som straffprocessen, torde berörda problem icke ha ägnats någon uppmärksamhet i doktrinen.
    I praxis har frågan emellertid häromåret ställts på sin spets.5 Omständigheterna i målet voro i korthet följande. En person, A, greps av ett par polismän i en hotellvestibul, där han kort tidigare varit i handgemäng med en annan person. A, som var berusad, fördes till polisstationen, där han fick tillbringa natten. Vid avvisiteringen utfor han i otidigheter mot polismännen. Allmän åklagare väckte åtal mot A för fylleri, misshandel och missfirmelse mot polismän i tjänsteutövning. Såsom bevisning åberopades vittnesmål av de båda polismännen. Vid rådhusrätten vittnade dessa såväl om de berusningssymptom, som de vid tillfället iakttagit hos A, som om de yttranden denne fällt.
    JO avlät i anledning härav till vederbörande rådhusrätt en skrivelse, vari han under erinran om ovan återgivna uttalande av chefen för justitiedepartementet anförde bland annat: »Av detta uttalande synes mig framgå, att departementschefen förutsatt, att stadgandet om vittnesförbud för målsägande måste så tolkas att, därest gemensam handläggning sker av åtal mot samma person på grund av flera brott, av vilka blott något är målsägandebrott, målsäganden måste vara förhindrad vittna jämväl beträffande de övriga brotten. Att stadgandet icke heller kan tolkas annorlunda lärer vara uppenbart. Det mer eller mindre framträdande motsatsförhållande, som vid målsägandebrott uppkommer mellan den tilltalade och målsäganden och som utgjort motiveringen till införandet av vittnesförbudet för målsägande, kan i det

 

3 K. M:ts prop. 1946 nr 262, s. 56.

4 S. 495.

5 Se JO:s ämbetsberättelse 1954 s. 191 ff.

ETT KUMULATIONSPROBLEM 657fall, där i samma rättegång åtal yrkas mot den tilltalade jämväl på grund av andra brott, naturligen icke isoleras till det speciella målsägandebrottet. Motsatsförhållandet är av personlig natur och äger avseende å samtliga de förhållanden, som i rättegången beröra den tilltalade. Jämlikt grunderna för stadgandet i 36 kap. 1 § rättegångsbalken måste således vittnesförbud för målsäganden föreligga icke endast i förhållande till målsägandebrottet utan jämväl i förhållande till de övriga brott, på grund varav talan i samma rättegång föres mot en och samma tilltalad. Däremot bör, i fall då åtal mot flera för delaktighet i samma brott handläggas gemensamt med åtal för brott som de var för sig förövat, den person som i förhållande till en av de tilltalade intager målsägandeställning kunna i viss del, som icke berör denne, höras såsom vittne.»
    Beträffande möjligheten att höra målsägande som vittne gjordes sålunda skillnad mellan subjektiv och objektiv kumulation. Vid subjektiv kumulation skulle målsägande stundom kunna höras såsom vittne, men vid objektiv kumulation vore detta uteslutet.
    Denna distinktion synes icke ha något stöd i ordalydelsen av 36 kap. 1 § rättegångsbalken, där det endast utsäges att »envar, som icke är part i målet, må höras som vittne.» Vad som avses med »målet» låter sig icke med säkerhet avgöras, då rättegångsbalkens terminologi i detta hänseende är vacklande.6 Gärde synes emellertid i anförda passus av sin kommentar utgå från att ordet mål i det ifrågavarande lagrummet begagnas som synonym till sak, processföremål eller, beträffande straffprocessen, åtal. Denna uppfattning torde även vara den mest ändamålsenliga. Därest man tolkade mål i bemärkelsen rättegång, skulle sålunda målsägande aldrig kunna höras såsom vittne vid kumulation, vare sig denna vore av objektiv eller subjektiv natur. Att stadgandena om kumulation i civilprocessen (14 kap. 1—7 §§ rättegångsbalken) och straffprocessen (45 kap. 3 § rättegångsbalken) utgå från den förstnämnda tolkningen av termen mål, framgår direkt av lagrummens avfattning.7
    Icke heller Gärde gör i det citerade yttrandet någon skillnad mellan objektiv och subjektiv kumulation, när det gäller möjligheten att höra målsägande som vittne. Departementschefen synes i sitt uttalande icke direkt beröra denna fråga. Det enda man därur med säkerhet kan utläsa torde vara, att han vid objektiv kumulation icke vill tillstädja målsägandens hörande som vittne, därest de åtalade gärningarna äro så inflätade i varandra att de kunna sägas utgöra led i ett och samma händelseförlopp, led som svårligen kunna särskiljas, vadan en begränsning av målsägandens utsaga till den ena eller andra gärningen skulle göra utsagan ofullständig och onöjaktig. Detta torde även vara Gärdes mening, när han säger att vittnesförhör kan äga rum, därest de ifrågavarande anspråken beträffande grunden äro helt oberoende av varandra. En dylik distinktion synes mera ändamålsenlig än den av JO förordade gränsdragningen mellan objektiv och subjektiv kumulation.

 

6 Jfr EKELÖF, Kompendium över civilprocessen, 1 uppl., s. 19, och 3 uppl., s. 23, samt Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper, s. 23 f. vid not 1 och s. 65 med hänvisningar.

7 Jfr EKELÖF, Kompendium över civilprocessen, 1 uppl., s. 186.

 

42—563004. Svensk Juristtidning 1956

658 THORSTEN CARS    Såsom främsta skäl för sin ståndpunkt framhåller JO motsatsförhållandet mellan målsägande och tilltalad. Det torde dock vara tveksamt, om man är berättigad att numera tillmäta denna omständighet någon betydelse. I 17 kap. 7 § gamla rättegångsbalken stadgades förbud för vederdeloman och uppenbar ovän att vittna. Det framgår icke av lagrummets ordalydelse, huruvida vederdelomannajävet var tillämpligt i annat mål mot samme tilltalade än det, där »vederdelomannen» uppträdde som målsägande.8 Av rättspraxis synes dock framgå, att så var förhållandet.9 Att efter vittnesjävens avskaffande och den fria bevisprövningens införande uppställa en sådan generell regel som den av JO förordade torde emellertid icke vara ändamålsenligt. Detta skulle även leda till egendomliga inkonsekvenser, eftersom åtal, som väckas vid olika tidpunkter, kunna handläggas i skilda rättegångar, varvid intet hinder finnes för att höra en person ena dagen som målsägande och följande dag som vittne, oaktat samme tilltalade figurerar i bägge målen.10
    Ett accepterande av JO:s uppfattning att målsägande icke kan höras som vittne om gärning, som ej varit riktad mot honom, leder även till den mot rättegångsbalkens reglering av bevismedlen stridande konsekvensen att man tvingas att såsom bevisning godtaga en utsaga, som utan edsansvar avgivits av en person, vilken icke har något rättsligt intresse i målet.11
    Kan man då rent praktiskt i samma rättegång höra en person både som målsägande och vittne? Något hinder därför synes icke föreligga, därest de åtalade gärningarna äro fristående från varandra. Domstolen äger då enligt 46 kap. 4 § rättegångsbalken förordna, att de olika målen skola behandlas var för sig. Lämpligen kan man därvid börja med målsägandebrottet och höra målsäganden i anslutning till åklagarens sakframställning. Sedan får målsäganden avträda och rättegången fortsätter med sakframställning i det eller de återstående målen, varefter målsäganden åter inkallas och efter avläggande av vittnesed får redogöra för sina iakttagelser beträffande de gärningar, som ej varit riktade mot honom. Pläderingen kan sedan givetvis vara gemensam för samtliga mål.
    Det skisserade tillvägagångssättet synes icke vara mindre tillfredsställande än att i skilda rättegångar mot samme tilltalade höra en person den ena gången som målsägande och den andra som vittne. Domstolens bedömning av utsagornas bevisvärde lärer utfalla på samma sätt i bägge fallen.

Thorsten Cars

 

8 Jfr ENGSTRÖMER, Vittnesbeviset s. 156, där frågan icke beröres. Yttrandet på s. 175 (»Saken fattas då som rättegången») synes icke ha avseende på ifrågavarande problem.

9 Se exempelvis NJA 1903:27, 1905:206. 1906: 313 och 1914:3. I rättsfallet NJA 1907:515 har vid subjektiv kumulation den, som varit jävig att vittna beträffande en av de tilltalade ej heller fått höras som vittne beträffande de övriga. Vid objektiv kumulation har i rättsfallet NJA 1918: 323 jävsfrågan bedömts annorlunda.

10 Därest den föreslagna ändringen av 45 kap. 3 § rättegångsbalken (se ovan not 2) genomföres, bliva inkonsekvenserna ännu mera påtagliga.

11 36 kap. 13 § innehåller vissa undantag från skyldigheten för vittne att avlägga ed eller försäkran, men detta stadgande tjänar helt andra syften. Se härom Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II s. 397 f.

 

 

    Skadestånd i mål om olovlig jakt
    I samma mån som intresset för jaktvård ökas, bli målen om olovlig jakt allt talrikare. Därvid uppkommande frågor om skadestånd, då vid jakten villebråd dödats, ha ej sällan visat sig vanskliga att bedöma.
    Man plägar skilja mellan det dödade djurets köttvärde, som utgör dess handelsvärde på platsen i dött tillstånd, och avelsvärdet, som betecknar det värde djuret därutöver haft i levande tillstånd med hänsyn till sin förmåga att reproducera sig för bibehållande eller förstärkande av villebrådsbeståndet.
    Frågan om skadestånd vid olovlig jakt behandlas av VON SETH i hans kommentar till § 34 jaktlagen (Lagen om rätt till jakt m. m., 2:a upplagan 1945, s. 130). Vad han där yttrar i sin kritik av 1909 års jaktsakkunniga verkar icke övertygande. I tillämpningen försvårar det lösningen av skadeståndsfrågorna och har stundom visat sig icke vara ägnat att göra målsäganden rättvisa.
    Det är visserligen ostridigt, att jakträttsinnehavaren icke har äganderätt till de djur, som ingår i villbrådsbeståndet på hans mark, men detta gäller endast beträffande det levande och rörliga villebrådsbeståndet. Då ett djur dödas, skiljes det ut ur kollektivet. Djuret har ju då definitivt stannat på den ifrågavarande marken. Ingen annan än jakträttsinnehavaren kan då göra rättsliga anspråk gällande till detsamma. Djuret måste anses tillhöra honom.
    § 30 JL föreskriver också såsom regel, att det olovligen dödade villebrådet eller dess värde skall vara förverkat till jakträttsinnehavaren. De undantag från denna huvudregel, som paragrafen upptager, äro tillkomna för undvikande av kollision med vissa bestämmelser i jaktstadgan. Undantagen innebära, att det allmännas anspråk som vanligt erhållit förmånsrätt vid konkurrens med den enskildes. Målsägandens rätt till fullt skadestånd för det mistade villebrådet, har dock icke därmed gått förlorad. Jakträttsinnehavaren bör alltid tillerkännas ersättning motsvarande det dödade djurets köttvärde.
    Att den brottslige måste dels avstå från det dödade djuret eller utgiva dess värde till det allmänna och dels ersätta målsäganden för samma värde, innebär ingen orimlighet. Den förra påföljden är förbunden med straffet för olaga jakt och den senare utgör ersättning till jakträttsinnehavaren.
    Reglerna rörande fallvilt korrespondera väl med vår ståndpunkt. Härvid får man bortse från att lagstiftaren för att förekomma missbruk nödgats göra undantag beträffande vissa värdefullare djur. Huvudregeln är emellertid, att fallvilt, oavsett vem som anträffar detsamma och även om det sker under fridlysningstid, tillfaller jakträttsinnehavaren.
    Det inträffar ej sällan, att ett fallvilt befinnes vara tjuvskjutet men blivit av skytten övergivet. Sker det under fridlysningstid, kommer jakträttsinnehavaren enligt von Seths mening i sämre läge beträffande skadeståndet, om han upptäcker den brottslige och befordrar honom till näpst. Det är icke tillfredsställande.
    Domstolarna torde hittills allmänt ha följt von Seths anvisningar. I ett rättsfall från Västra Hälsinglands domsagas häradsrätt, refererat i Sv. Jägareförbundets Tidskrift 1938 s. 182, anförde svaranden i hov-

660 SKADESTÅND I MÅL OM OLOVLIG JAKTrätten ordagrant, liksom von Seth i hans kommentar, att det icke funnes någon ledning för beräkning av målsägandens skada, »då ju ingen kunde veta om de (under olovlig tid fällda två älgarna) skulle funnits kvar vid fridlysningstidens slut». Hovrätten torde ha godtagit detta resonemang, enär den skada jakträttsinnehavaren lidit, värderades till endast 100 kr.
    I många fall är jakträttsinnehavaren endast berättigad till ersättning för det dödade djurets köttvärde. Ersättning för avelsvärdet, som anses utgöra kostnaden för inköp och utplantering å marken ifråga av ett levande likadant villebråd, bör enligt vår mening utdömas med stor försiktighet. Mycket svårbedömliga förhållanden måste härvid komma i betraktande. Domstolarna ha enligt vår mening emellanåt visat sig något för liberala vid fastställande av skadestånd på grund av förlorat avelsvärde.
    Målsägandens jaktområde måste vid utdömande av fullt avelsvärde ha en sådan storlek, att det kan innesluta ett verkligt bestånd av det villebråd, varom fråga är. Är området mindre, bör det vara genom vatten eller på annat sätt avskilt från andra marker. Om ej sådana förhållanden föreligga, bör man icke utdöma något avelsvärde eller endast utdöma en del därav.
    Huru stort området bör vara, får avgöras från fall till fall och är beroende dels av vilken djurart det är fråga om och dels av landskapets allmänna beskaffenhet och lämplighet såsom uppehållsort för djurarten. Det är utan vidare uppenbart, att en älg kräver större utrymme än den mycket stationäre haren, och att det är skillnad mellan jaktförhållandena i Skåne och i Norrland.
    Strängt taget borde man vid avgörandet, i vad mån avelsvärde skall utgå eller icke, taga hänsyn till det dödade djurets kön, ålder och allmänna tillstånd. Detta är emellertid omständigheter, som i regel undandra sig bedömande utom ifråga om de förnämsta jaktbara djuren. I största allmänhet kan dock göras gällande, att dödandet av ett hondjur i regel medför större skada för viltstammen än dödandet av ett handjur. Hanarna behöva ej vara lika talrika som honorna för släktets förökande. Dock kan stundom ett visst handjur ha mycket stort avelsvärde, under det att ett visst hondjur kan vara värdelöst såsom avelsdjur. Så t. ex. anses en kapital älgtjur med väl utbildade skovelhorn ha ett synnerligen högt avelsvärde, medan en gammal älgko, som under året gått utan kalv, saknar dylikt värde.
    En mycket viktig omständighet, som ej får förbises, är viltbeståndets storlek på det ifrågavarande området. Är vilttillgången liten på en för djurarten väl lämpad mark, kan skadan bli betydande, men är den mycket stor, så innebär icke förlusten av några djur förlust av avelsvärde, särskilt icke om det är handjur, som gått förlorade, och icke under några förhållanden, om det är fråga om ett mindre djur, som förökar sig kraftigt såsom t. ex. haren. Man får ju komma ihåg att en stor tillgång lätt kan bli alltför stor, varvid naturen själv alltid ingriper och nedbringar stammen medelst epidemier. Om en tjuvskytt decimerar en stam, som tenderar till att bli alltför stor och skadegörande, så har han därmed icke skadat villebrådsbeståndet, men ersättning för det dödade djurets köttvärde bör jakträttsinnehavaren rimligen ändå få.

 


C. V. Spens