Rättshjälp i England
    Rättshjälpen i civilmål i England och Wales reformerades genomgripande genom Legal Aid and Advice Act, 1949, som införde ett helt nytt system för beviljande av fri eller billig rättegång i stället för de äldre, synnerligen otillfredsställande reglerna. Samma lag drar också upp riktlinjerna för ett riksomfattande system för juridisk rådgivning, som emellertid av statsfinansiella skäl ännu inte satts i kraft, och mjukar upp de gamla reglerna för fri rättegång i brottmål utan att dock systemet på denna punkt förändrats mera väsentligt.
    De utmärkande dragen för rättshjälpen i civilmål är att den är kostnadsfri endast för de fattigaste och att de som rimligen kan får betala ett bidrag, samt att kontrollen av systemet anförtrotts landets advokatkår. Hjälpen är tillgänglig för alla fysiska personer i England, oavsett nationalitet, vars tillgångar inte överskrider en viss nivå och som har skälig anledning att framställa eller motsätta sig ett rättsligt krav. Den omfattar nästan alla slags civilmål — det viktigaste undantaget är ärekränkningsmål — i alla civila domsolar utom de lägsta, County Courts, som emellertid inom kort skall föras in under systemet.
    Förmånerna för den som beviljas rättshjälp består av biträde av en privatpraktiserande solicitor och, om så skulle bli nödvändigt, en barrister att föra talan inför domstol. Dessutom gäller för varje understödd part en bestämmelse i Legal Aid and Advice Act enligt vilken han, om han förlorar, inte skall behöva betala rättegångskostnader efter vanliga regler. I stället skall domstolen ta i betraktande samtliga parters ekonomiska ställning och deras uppträdande i målet. Detta är emellertid ett tveeggat vapen, avsett lika mycket att skydda en fattig processande som att straffa en understödd part som framställt ett oskäligt krav.
    Reglerna för fastställande av den sökandes tillgångar medger i praktiken att en person som tjänar uppemot 700 pund (cirka 10 000 kr) om året mycket väl kan bli berättigad till rättshjälp. Under budgetåret 1 april 1953—31 mars 1954, som är det senaste för vilket fullständiga uppgifter finns tillgängliga, blev 37 % av de sökande helt befriade från bidragsplikt. För övriga rättshjälpta fastställs ett maximibidrag, vilket

 

för 32% av samtliga sökande låg under 50 pund och för 23 % mellan 50 och 100 pund. Bidragen har emellertid i praktiken ofta bestämts till lägre belopp, beroende på kostnaderna i målet, och nästan alltid betalats i småposter spridda över ett år. Enligt engelsk uppfattning bör ett bidrag av flera skäl betalas av dem som inte är alldeles blottställda. Det eliminerar uppdiktade och grundlösa krav och ger sökanden en känsla av att han inte tigger välgörenhet, samtidigt som det hjälper till att finansiera systemet.
    Rättshjälpens administration handhas, under lordkanslerns allmänna överinseende, av Law Society, det engelska solicitorförbundet. Dess högsta instans, Council of the Law Society i London, har tillsatt tolv Area Committees, spridda över landet, och under dessa lyder i sin tur ett varierande antal Local Committees, sammanlagt 115 i hela landet. Samtliga medlemmar av dessa rättshjälpsnämnder är praktiserande barristers eller solicitors, som är oavlönade men erhåller traktamente och reseersättning i förhållande till den tid de faktiskt nedlägger på arbetet.
    Local Committees arbetar i regel i små underkommittéer, Certifying Committees, med tre till fem medlemmar. Det är dessa som tar ställning till det stora flertalet ansökningar och till sökanden utfärdar »civil aid certificates» innehållande villkoren för den beviljade rättshjälpen. Area Committees har bl. a. till uppgift att bedöma framställningar om rättshjälp i appellationsdomstolarna och att iordningställa listor på solicitors och barristers som är villiga att åtaga sig uppdrag inom rättshjälpsorganisationen.
    Hela systemet finansieras med en fond, the legal aid fund, som handhas av Law Society. Dess utgifter (administrationskostnader och arvoden till solicitors och barristers) täcks huvudsakligen genom bidrag från rättshjälpta parter och rättegångskostnader som tilldömts dem. I sista hand kan fonden, om det visar sig nödvändigt, ta i anspråk så mycket av vad den understödda parten vunnit som behövs för att täcka fondens utgifter i målet. Ett underskott, som 1953—1954 uppgick till 1 075 000 pund, har täckts med statsmedel. Legal aid funds finanser har i själva verket varit överraskande sunda. I 53 % av ärendena 1953—1954 uppstod ingen förlust för fonden; i övriga fall uppstod en förlust, som dock i 89 % av dessa låg under 100 pund.
    Orsakerna att kontrollen av systemet anförtrotts landets advokatkår är flera: från början hade man här en landsomfattande organisation av jurister med en central ledning som kan sörja för att enhetlighet upprätthålles i praxis över hela landet. Genom att inte lägga avgörandet i händerna på domstolarna har man undvikit att rätten i två omgångar får ett mål under behandling. Dessutom anser man sig ha vunnit fullständig opartiskhet genom att inte anförtro uppgiften till stat eller kommun, eftersom dessa ofta har ett direkt eller indirekt intresse i ett måls utgång.
    Systemet anses ha slagit mycket väl ut i praktiken. Under året 1953—1954 behandlades över 41 000 ansökningar om rättshjälp, av vilka inte fullt 31 000 bifölls. Dessa siffror bör jämföras med antalet ansökningar (10 556) och bifallna ansökningar (5 760) under det gamla systemet (siffrorna avser 1939). Uppenbarligen har en stor reserv av orättvisor kunnat avhjälpas genom det nya systemet.

 

    Rättshjälpta parter vann sina mål i 91 % av fallen 1953—1954 (varvid en förlikning räknas som en framgång). Det stora flertalet ansökningar (omkring 75 %) avsåg skilsmässor och här var framgångsprocenten enastående hög, men motsvarande siffra för andra mål är också tillfredsställande (84 %). Genom legal aid fund passerar årligen omkring 2 000 000 pund som förlorande motparter fått betala i skadestånd till understödda parter.
    Den stora framgångsprocenten visar att frivola krav nästan helt undvikits. Rättshjälpsnämnderna avslöjar i allmänhet de alltför optimistiska applikanterna, som dessutom avskräcks av flera ekonomiska sanktioner, av vilka den viktigaste är bidragsplikten. Å andra sidan har det visat sig att då en person väl bestämt sig för att söka rättshjälp bidragets storlek sällan avskräcker honom.
    Ur statens synpunkt är rättshjälpen billig. Anslaget till legal aid fund på något över 1 miljon pund bör jämföras med en total statsbudget år 1953—1954 på 4 259 miljoner pund, där enbart hälsovården slukade 411 miljoner. Bland advokaterna är systemet populärt och Area Committees har inte haft någon svårighet att fylla sina listor med advokater som är villiga att åtaga sig rättshjälpsfall mot de måttligt reducerade arvodena, som i regel ligger 15 procent under de vanliga.
    Kritik har riktats mot systemet framförallt ur två synpunkter. För det första har det påpekats att systemet inte kan fungera fullt tillfredsställande innan bestämmelserna om juridisk rådgivning i Legal Aid and Advice Act satts i kraft. Den andra anmärkningen rör den situation som uppstår då en medellös understödd part förlorar ett mål mot en icke understödd part. Den senare har då ibland tvungits göra stora utlägg för att försvara sig mot ett frivolt krav utan att ha någon möjlighet att få sina rättegångskostnader ersatta av den understödda parten. Sådana fall är sällsynta, eftersom grundlösa krav i regel upptäcks i tid, men har då de inträffat givits en enorm publicitet. Det har föreslagits att staten i ett sådant läge bör inskrida och hålla den vinnande parten skadeslös.
    I brottmål beviljas rättshjälp, bestående av biträde av en solicitor och ibland barrister, av domstolen. Villkoren är att den åtalade är medellös och att rättshjälp är önskvärd i rättvisans namn. Då hjälpen beviljas är den kostnadsfri. Det urgamla systemet med »dock briefs» tillämpas fortfarande. Då den anklagades mål kommer före kan varje i domstolen närvarande barrister anmodas att försvara den anklagade. Kan den åtalade betala det nominella arvodet (45/6d.) får han själv välja advokat, annars tillkommer valet domaren. Systemet för rättshjälp i brottmål är inte fullt tillfredsställande och skall väl så småningom överses.

 

Ulf Holmbäck