NÅGRA RÄTTSFALL

OM ÄNDRING AV ÅTAL OCH OM

RES IUDICATA I BROTTMÅL

 

AV PROFESSOR KARL OLIVECRONA

 

I några nyligen publicerade rättsfall har frågan om innebörden av begreppet ändring av åtal ställts på sin spets, varvid skarpt skilda meningar gjorde sig gällande inom domstolarna. Med hänsyn härtill, och då frågan har avsevärd praktisk betydelse, torde det icke vara ur vägen att något diskutera fallen.

    1. SvJT 1955 ref. nr 40. En konstnär hade ställt ifrån sig några tavlor på gatan i en mindre stad och avlägsnat sig från platsen för att syssla med sin bil som stod parkerad ett stycke därifrån. När han efter några minuter återvände, voro tavlorna försvunna, men det befanns att mannen P promenerade iväg med dem ett stycke därifrån. P blev med anledning härav åtalad för stöld av tavlorna, som värderades till 350 kronor. Han bestred åtalet och gjorde gällande att han köpt tavlorna av en okänd person för 30 kronor. Underrätten fällde honom likväl till ansvar för stöld.

    P överklagade domen och yrkade i hovrätten att han måtte fällas till ansvar allenast för häleriförseelse (SL 21: 6 st. 2). Fråga om ansvar för häleri hade icke varit på tal i underrätten. Åklagaren bestred ändringssökandet och yrkade att underrättens dom måtte fastställas. Alternativt yrkade han ansvar för häleri.
    HovRn fann att P:s uppgift om att han köpt tavlorna av en okänd person icke blivit vederlagd av åklagaren. Ansvar för stöld kunde alltså icke ådömas. Frågan blev därför närmast den, huruvida yrkandet om ansvar för häleri kunde upptagas till prövning. I detta avseende uppstodo delade meningar. Majoriteten besvarade frågan nekande på den grund att åklagaren icke vid underrätten fört talan om ansvar för gärning som avses i SL 21: 6. P frikändes därför från ansvar i målet. Enledamot var skiljaktig och ansåg att frågan om ansvar för häleriförseelse borde upptagas till prövning.
    2. SvJT 1955 ref. nr 42. Samma tilldragelse kom under bedömande idetta fall. Sedan HovRns nyss refererade avgörande vunnit laga kraft,väckte åklagaren åtal mot P med yrkande om ansvar för häleri, varvid han stödde sig på den skildring av händelseförloppet, som P själv lämnat i det första målet. P hemställde att han måtte fällas till ansvar allenast för häleriförseelse. Underrätten fällde emellertid till ansvar enligt åklagarens yrkande.
    P fullföljde talan med yrkande om straffnedsättning då gärningen vore att bedöma endast som häleriförseelse. I HovRn, som hade sammasammansättning som i det första målet, uppstodo delade meningar an

 

1—573004. Svensk Juristtidning 1957

2 KARL OLIVECRONAgående frågan huruvida res iudicata skulle anses föreligga. Majoriteten besvarade frågan nekande. Reservanten åter ansåg res iudicata föreligga, varför det nya åtalet borde avvisas utan prövning.
    3. SvJT 1955 ref. nr 41. W åtalades av allmän åklagare med yrkandeom ansvar för snatteri för det han på en gata i Stockholm av en blomsterhandlare tillägnat sig 9 st. nejlikor, värda 15 kr. W bestred åtalet och förklarade att han köpt nejlikorna av en okänd person. RRn ogillade åtalet då den icke fann styrkt att W tillgripit nejlikorna.
    Åklagaren fullföljde talan och yrkade i första hand ansvar för snatteri men i andra hand för häleriförseelse. Till stöd för det senare yrkandet åberopades W:s egen skildring av förloppet. Det upplystes att frågan om ansvar för häleri icke varit före i RRn.
    HovRn (med samma sammansättning som i de andra målen) fann lika med RRn W ej vara förfallen till ansvar för snatteri. Beträffande yrkandet om ansvar för häleriförseelse uttalades att vad åklagaren anfört i detta hänseende innefattade ändring av åtalet, icke blott åberopande av ny omständighet till stöd för det vid RRn väckta åtalet, varför yrkandet icke kunde upptagas till prövning. En reservant (densamme som i de andra målen) upptog frågan om ansvar för häleri till prövning.

    De processrättsliga lagrum som komma i betraktande vid bedömande av dessa rättsfall äro RB 30: 9 och 45: 5. Enligt 30: 9 får ej till prövning upptagas fråga om ansvar å den tilltalade förgärning som blivit prövad genom lagakraftvunnen dom. Med detta stadgande korrespondera tre bestämmelser i 45: 5, nämligen om ändring av åtal (st. 1), om s. k. justering av åtal (st. 3) och om inskränkning av åtal (st. 3).
    Lagen definierar icke begreppet ändring av åtal utan förutsätter att detta är bekant. Ändring av åtal är förbjuden. Dock äger åklagaren med rättens tillstånd i underrätten utvidga åtalet »att avse annan gärning». Har den tilltalade exempelvis blivit åtalad för tre olika stölder, yrkas därefter ansvar för ytterligare en stöld. Det förutsättes då att åklagaren vidhåller det ursprungliga åtalet. Om han nedlägger detta, äger han icke i samma rättegång erhålla prövning av ansvarsyrkande beträffande en annan gärning. Utvidgning av åtal är aldrig tillåten i högre instans.
    Justering av åtal innebär att åklagaren »beträffande sammagärning» åberopar »ny omständighet till stöd för åtalet»; han har t. ex. från början yrkat ansvar för enkel stöld och lägger sedan till att stölden skedde medelst inbrott. Inskränkning av åtal innebär omvändningen härav; om åklagaren från början yrkat ansvar för exempelvis stöld medelst inbrott, återtar han påståendet om inbrott. Såväl justering som inskränkning av åtal avse omständigheter som »täckas» av blivande dom i målet. Anförande av

ÄNDRING AV ÅTAL OCH RES IUDICATA I BROTTMÅL 3sådana omständigheter till stöd för ett nytt åtal rörande samma gärning föranleder icke att detta åtal skall prövas. Har t. ex. ett åtal för enkel stöld ogillats, skall icke ett nytt åtal för samma stöld prövas därför att åklagaren nu tillfogar ett påstående om att stölden skedde medelst inbrott. Justering av åtal kan äga rumäven i högre instans.1
    I verkligheten ändras naturligtvis åtalet i viss mån både vid s. k. justering och vid inskränkning av åtal. Lagen använder emellertid det uttryckssättet att dylika modifikationer icke skola »anses» såsom ändring av åtal. Såsom ändring av åtal skall icke heller anses att åklagaren åberopar nytt lagrum till stöd för åtalet. Detta innefattas enligt här använd terminologi icke under »justering av åtal». Åberopandet av ett nytt lagrum är strängt taget rättsligen irrelevant, eftersom rätten enligt 30: 3 icke är bunden av åklagarens yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum. Ej sällan kan emellertid åberopande av ett nytt lagrum innefatta att ett visst tillägg göres till själva gärningsbeskrivningen. Om t. ex. ansvar yrkats för egenmäktigt förfarande, bestående i ett tillgrepp, och åklagaren sedan övergår till att yrka ansvar enligt SL 20: 1, gör han tydligen därmed den förändringen i gärningsbeskrivningen att han påstår att den tilltalade haft tillägnelseuppsåt.
    I de föreliggande fallen har reservanten bedömt situationen så, att endast justering av åtalet ägt rum när åklagaren i hovrättenyrkat ansvar för häleri. Detta yrkande borde därför upptagas till prövning. I överensstämmelse härmed har reservanten ansett res iudicata föreligga, när det första åtalet ogillats och nytt åtalväckts med yrkande om ansvar för häleri.
    Majoriteten åter har ansett att ändring av åtalet skett när åklagaren i hovrätten alternativt yrkat ansvar för häleri. Detta yrkande har därför icke ansetts kunna prövas i målet. Däremot har yrkandet om ansvar för häleri ansetts böra prövas i ny rättegång.

 

    I det första fallet hade åklagaren inte överklagat underrättens dom. Där uppstod alltså även frågan om möjligheten av åtalsjustering i hov-

 

     1 Jfr SvJT 1954 s. 565 ff. med där angiven litteratur, särskilt WELAMSON, Om brottmålsdomens rättskraft (1949), samt ur tysk litteratur exempelvis OEHLER, Die Identität der Tat i Festschrift für Leo Rosenberg (1950). (Welamson innefattar under »justering av åtal» även inskränkning av åtal, se s. 107. Det synes mig lämpligare att terminologiskt skilja mellan inskränkning av åtal och sådan utvidgning av åtal som faller under RB 45: 5 st. 3.) Någon allsidig behandlingav res iudicata-problemen kan givetvis icke göras här. Resonemanget rör sig inom den ram som anges av de refererade rättsfallen.

4 KARL OLIVECRONArätten när åklagaren endast har ställning av vadesvarande. Någon meningsskiljaktighet i detta avseende torde dock icke ha spelat någonroll för hovrättens avgörande; eftersom majoriteten ansåg ändring avåtal föreligga, aktualiserades icke frågan om tillåtligheten av åtalsjustering för dess del. Vad angår denna fråga anser jag numera att övervägande skäl tala för att åklagaren skall kunna justera åtalet i överrätt, även då han där har ställning av svarande. Denna ståndpunkttorde HD ha intagit i rättsfallet NJA 1954 s. 240 II liksom i det nedannämnda fallet NJA 1956 s. 1. Ett betydelsefullt skäl för att åklagaren skall få justera åtalet även när han har ställning av svarande i överrätt ligger enligt min mening däri, att överrätt eljest i fall av den föreliggande typen understundom kunde bli nödsakad att frikänna den tilltalade trots uppenbar brottslighet.

    Riktigheten av majoritetens uppfattning synes vara diskutabel. Den gärning, som avses med åtalet, består däri, att den tilltalade vid ett visst tillfälle kommit i besittning av några föremål som tillhöra en annan person. Hur detta gått till kunde åklagaren icke exakt veta. Vissa moment i händelseförloppet voro kända: i tavelfallet att konstnären vid en viss tidpunkt ställt ifrån sig tavlorna på gatan och att den tilltalade några minuter senare haft dem under armen. Mellan dessa punkter fanns en lucka. Åklagaren, som ansåg laglig åtkomst utesluten, utfyllde i första handluckan genom att konstruera det händelseförlopp han fann mest sannolikt, nämligen att den tilltalade själv tillägnat sig tavlorna.
    Rättsfrågan kan belysas genom att man tänker sig en variationav fallet. Antag att åklagaren vid huvudförhandlingen i underrätten, på grund av den tilltalades egna uppgifter, ändrar sin rekonstruktion av händelseförloppet därhän, att den tilltalade köpt tavlorna av en okänd person under sådana omständigheter att han måste förstå, att denne åtkommit tavlorna på olagligt sätt. Åklagaren avstår sålunda från att göra gällande ansvar för stöld och gör i stället gällande ansvar för häleri. Skulle detta kunna bedömas så, att åklagaren nedlägger det ursprungliga åtalet och i stället väcker åtal för en annan gärning? Den tilltalade skulle då enligt RB 20: 9 äga påkalla en frikännande dom beträffande åtalet för stöld. Däremot skulle åtalet för häleri icke få upptagas tillprövning i denna rättegång.
    Detta synes icke kunna antagas. Det är ju hela tiden fråga om ett och samma händelseförlopp, alltså om samma faktiska gärning, ehuru påståendena om detaljerna i förloppet modifierats. Lika litet synes då en ändring av åtalet till att avse »annan gärning» kunna sägas föreligga, om åklagaren modifierar sin ståndpunkt på det sättet, att han med bibehållande av det ursprungliga yrkandet alternativt framställer yrkande om ansvar för häleri.

ÄNDRING AV ÅTAL OCH RES IUDICATA I BROTTMÅL 5    Majoritetens ståndpunkt synes endast kunna förklaras genom att frågeställningen icke varit den, huruvida åtalet hela tiden avsett ett och samma faktiska förlopp, låt vara att det skildrats på något olika sätt. I denna fråga kan man nämligen icke ha olika meningar. Saken är ju klar. Vi ha hela tiden att göra med frågan hur luckan mellan de båda kända punkterna i förloppet skall utfyllas. Ofta påträffar man emellertid en helt annan frågeställning inom res iudicata-läran. Man frågar i ett fall som detta huruvida det brott som tillvitas den tilltalade är detsamma bägge gångerna, d. v. s. här huruvida häleri är samma brott som stöld. Svaret avhänger tydligen av en jämförelse mellan rekvisiten för stöld och häleri. Någon meningsskiljaktighet kan icke gärna råda omsvaret; ty de båda brotten beskrivas ju i lagen på väsentligt olika sätt.

    Det förutsättes i resonemang av detta slag att »samma gärning» kananses föreligga när de båda brotten stå varandra nära, t. ex. stöld ochvissa former av egenmäktigt förfarande. Den bakomliggande tankensynes vara att »identitet» mellan olika brott (!) skulle kunna antagas,när dessa »till sitt väsen» äro likartade.

    Meningsskiljaktigheten mellan majoriteten och reservanten ligger icke däri att en och samma fråga besvarats på olika sätt. Istället föreligga tvenne olika frågor. Reservantens frågeställning har varit: är det fråga om samma händelseförlopp? Majoritetensfrågeställning åter har varit den, huruvida stöld är samma gärning som häleri. Beträffande båda frågorna ligger svaret i öppen dag. Men svaren leda till helt olika avgöranden.
    Vilken frågeställning är då den riktiga? Med stadgandet i RB 30: 9 måste, synes det, åsyftas att en person icke skall behöva uthärda åtal mer än en gång på grund av samma faktiska gärning, även om den av åklagaren skildras på något olika sätt i den första och den andra rättegången. Är detta riktigt, måste frågeställningen bli huruvida det verkligen är fråga om samma faktiska händelseförlopp i båda fallen. Spörsmålet huruvida stöld och häleri är »samma gärning», d. v. s. huruvida häleri är samma brottsom stöld, saknar däremot relevans.
    En sådan ståndpunkt som majoritetens kan f. ö. leda till ett mycket egendomligt resultat. Antag att den tilltalade, när han åtalats för stöld, så som här skedde påstår att han köpt tavlornaav en okänd person och att åklagaren först i hovrätten framställer yrkande om ansvar för häleri. Åtalet för stöld måste ogillas, emedan det icke mot den tilltalades nekande kan styrkas att

6 KARL OLIVECRONAhan tagit tavlorna. Frågan om ansvar för häleri upptages icke till prövning. Åklagaren anställer då nytt åtal, nu med yrkande om ansvar för häleri, varvid han åberopar den tilltalades egen berättelse i det första målet. Den tilltalade ändrar sig emellertid nu och säger att den första uppgiften var felaktig. Han hade själv tillägnat sig tavlorna; men för att klara sig uppgav han i den första rättegången att han köpt dem av en okänd person. Denna nya relation kan lika litet vederläggas som den tilltalades uppgift i den första rättegången om att han köpt tavlorna. Alltså måste han frikännas. Icke ens resning torde kunna komma i fråga, trots att brottsligheten är uppenbar.
    Man kan även anlägga följande synpunkt. Om man för avvisning av ett nytt åtal icke kräver att gärningsbeskrivningen är fullt identisk med den som åberopats till stöd för ett föregående åtal, så innebär detta att domen blir till hinder för prövning av vissa påståenden om brottsliga moment utöver dem som prövats i det första målet. Har där t. ex. endast bedömts en fråga om huruvida den tilltalade vid ett visst tillfälle begått en enkel stöld, blir det icke möjligt att i en ny rättegång få prövning av ett påstående om att stölden skedde medelst inbrott. Vill åklagaren ha denna fråga prövad, måste han därför redan i den första rättegången framställa påstående om inbrott.
    Res iudicata-regeln innebär alltså, att man ställer ett visst krav på åklagaren att han i ett sammanhang skall framställa alla de påståenden om beskaffenheten av en viss gärning, som han vill ha prövade. I fall av den föreliggande typen kan man därför fråga: är det motiverat att kräva av åklagaren att han i den rättegång han anställer framlägger båda versionerna av sin skildring av vad som inträffat mellan de kända punkterna i händelseförloppet? Frågan är väl utan tvekan att besvara jakande. Det förefaller föga rimligt att det skall behövas, eller ens få förekomma, två olika rättegångar för att pröva de båda olika versionerna. Grunden för RB 30: 9 kräver, synes det, att det på en gång slutgiltigt prövas, huruvida den tilltalade gjort sig skyldig till brottsligt förfarandepå grund av sin befattning med tavlorna, resp. nejlikorna.
    Däremot bör självfallet icke den regeln uppställas att domen skulle täcka allt vad den tilltalade haft för sig under intervallen mellan de kända punkterna i händelseförloppet. Han kan ju under dessa minuter ha hunnit med att plundra en automat med hjälp av ett falskt mynt, begå en trafikförseelse och smäda en mötande person. Vad som prövats på grund av åtalet för stöld är

ÄNDRING AV ÅTAL OCH RES IUDICATA I BROTTMÅL 7allenast påståendena om det händelseförlopp som lett till ett visst resultat: att den tilltalade fått annans egendom i sin besittning.

    I rättsfallet NJA 1916 s. 318 hade en person åtalats för trolöshet mot huvudman, bestående i underlåtenhet att redovisa uppburna medel. Sedan han frikänts, åtalades han på nytt för samma sak men nu med yrkande om ansvar för förskingring. Åtalet upptogs — med meningsskiljaktighet i HD — till prövning. Detta avgörande, som icke torde vara förenligt med stadgandet i RB 30:9, synes endast kunna förklaras genom att den felaktiga frågeställningen lagts till grund. Förmodligen härleder den sig från fransk rätt. I 1791 års konstitution hade inryckts en bestämmelse om att den som frikänts av en jury icke fick åtalas på nytt för samma gärning (»å raison du même fait»). I ett bekant avgörande av kassationsdomstolen år 1812 förklarades detta betyda blott att den tilltalade icke kunde åtalas på nytt för samma gärning sådan den blivit rättsligen kvalificerad (»tel qu'il a été qualifié»). (Jfr WELAMSON,a. a. s. 61 f., 155, 165.) Motivet till denna tämligen förvånande tolkning låg däri att man ville möjliggöra nytt åtal mot personer som blivit uppenbart oriktigt frikända av juryn. I ett nytt åtal kunde gärningen kvalificeras såsom ett lindrigare brott, som hörde under bedömande av korrektionsdomstolen, där jury icke medverkade.

    Fasthålles den princip som kom till uttryck i det kända rättsfallet NJA 1891 s. 213, måste en inskränkning göras i det ovansagda. Den tilltalade hade här åtalats och fällts till ansvar för att han vid ett visst tillfälle vållat annans död. Senare åtalades han med en väsentligt avvikande beskrivning av händelseförloppet för mord, och detta åtal upptogs till prövning. Hinder för prövning av ett nytt åtal skulle alltså icke föreligga om en ny gärningsbeskrivning visserligen avser ett och samma, vid ett visst tillfälle åstadkomna resultat men är väsentligen olikartad och medför att gärningen blir att hänföra under väsentligt strängare lagrum. Detta inträffar emellertid icke i de fall som här diskuterats.2

    4. NJA 1955 s. 359. Fem personer bedrevo älgjakt inom ett i långa smala ägoskiften uppdelat skogsområde, där de arrenderat jakträtten å vissa av skiftena. En av deltagarna, A, påsköt och fällde en älg på ett skifte, som tillhörde ett bolag och på vilket de icke innehade jakträtt. De andra fyra kommo till platsen och hjälpte till att tillvarataga djuret samt frakta det till en förvaringsplats på ett område i närheten därde hade jakträtt.
    Samtliga åtalades av allmän åklagare, efter angivelse av målsäganden, med yrkande om ansvar för olovlig jakt jämlikt 28 § 1 och 2 st. lagenom rätt till jakt. För de fyra medhjälparna yrkades alternativt ansvarför häleri jämlikt SL 21:6.
    Den som skjutit älgen fälldes av HRn till ansvar för olovlig jakt. Han hade anfört, att han icke vetat om att han befunnit sig å bolagets mark

 

    2 Det kan ifrågasättas om den angivna inskränkningen verkligen är tillräckligt motiverad. Detta spörsmål skall emellertid icke diskuteras här.

8 KARL OLIVECRONAnär han påskjutit älgen. Denna hade genast stupat efter skottet. Först när jaktkamraterna kommo till platsen fick han reda på att älgen fallit å bolagsskiftet. HRn ansåg icke hans uppgifter vederlagda. Han fälldes därför icke till ansvar för skottet utan för att han, efter det han kommit till insikt om att älgen skjutits å bolagets mark, varit med om att tillvarataga den. HRns dom härutinnan, som vann laga kraft, är icke av något principiellt intresse.
    De fyra medhjälparna anförde att de trott att älgen fällts å mark därde haft rätt att jaga. Den plats där älgen fallit låg mindre än 100 m. från gränsen, varför de ansett sig berättigade att tillvarataga och tillgodogöra sig älgen (jfr 16 § 1 mom. jaktlagen). De fälldes emellertid av HRn till ansvar för häleriförseelse enligt SL 21: 6 st. 2 under anförande att de haft »skälig anledning antaga, att olovlig jakt förelegat».
    Dessa fyra — men ej åklagaren — förde talan mot HRns dom, varvidde yrkade att bli befriade från ansvar.
    HovRn fann det icke styrkt, att A skjutit älgen med vetskap om att den befunnit sig å mark, där jaktlaget ej haft rätt att jaga. Han hade därför icke övertygats om att ha begått brottslig gärning förrän han, efter det han genom jaktkamraternas upplysningar erhållit insikt om att han fällt älgen å annans jaktområde, varit med om att tillvarataga djuret. Klagandena medverkade i detta brott. Men de kunde enligt HovRns mening icke fällas till ansvar för häleri, tydligen därför att enligt HovRns mening ett häleribrott måste föregås av ett förbrott. HovRn förutsatte alltså, att endast ansvar för olovlig jakt kunde ifrågakomma. Emellertid ansåg sig HovRn förhindrad att pröva, huruvida de tilltalade ådragit sig ansvar för sådant brott. HovRn yttrade härutinnan:
    »Då de tilltalade således (d. v. s. genom att taga del i tillägnandet av älgen) medverkat i det brott varigenom älgen frånhänts jakträttsinnehavaren, kunna de icke vare sig för denna sin medverkan eller för den befattning som de därefter tagit med älgköttet fällas till ansvarför häleriförseelse. Med hänsyn till att talan mot HRns dom, varigenom nämnda tilltalade fällts till ansvar för brott som skett av oaktsamhet, fullföjts allenast av de tilltalade, är HovRn förhindrad pröva, huruvida de genom sin delaktighet ådragit sig ansvar för olovlig jakt, vilket brott förutsätter uppsåt. Vid sådant förhållande kunna dessa tilltalade icke fällas till ansvar i målet.»
    HD undanröjde HovRns dom och återförvisade målet till HovRn, enär denna icke bort underlåta att pröva frågan om ansvar för olovlig jakt. Motiveringen innehöll:
    »Åklagaren har vid HRn beskrivit de gärningar för vilka ansvar yrkats å de tilltalade bl. a. sålunda, att dessa — oaktat de haft fullvetskap om eller i vart fall måste antagas hava haft klart för sig möjligheten av att älgen påskjutits å jaktområde där jaktlaget icke haft jakträtt — tillsammans flått, styckat och tillgodogjort sig älgen, varefter de burit de tillvaratagna delarna till en förvaringsplats vid enstig ett hundratal meter öster om jaktplatsen inne på ett intilliggande skifte, varå jaktlaget haft jakträtt. Åtminstone om denna gärningsbeskrivning, vilken åklagaren såvitt upplysts icke i HovRn frångått, sammanställes dels med att ansvar yrkats för olovlig jakt jämlikt 28 § jaktlagen dels med vad enligt lag och rättspraxis gäller om att den som

ÄNDRING AV ÅTAL OCH RES IUDICATA I BROTTMÅL 9tillvaratagit och behållit villebråd, fallet å annans jaktområde, endast under särskilda förutsättningar kan undgå straff för olovlig jakt, finner KM fog saknas för antagande att de av åklagaren i målet mot sagda tilltalade åberopade faktiska omständigheterna ej utgjort tillräckligt underlag för prövning jämväl av frågan om ansvar för dylik jakt. Orsakhar alltså icke på nu angiven grund förelegat att i HovRn inskränkabedömandet till att avse spörsmålet huruvida samma tilltalade gjort sigskyldiga till häleriförseelse.
    Den brottslighet — häleriförseelse — vartill HRn funnit de tilltalade förvunna kan vidare icke, även om hänsyn tages till att HRn blott lagt dem oaktsamhet till last, anses vara så artskild från vad som är av beskaffenhet att böra hänföras till olovlig jakt att sistnämnda brottslighet skall i den mening som åsyftas i 30 kap. 3 § RB uppfattas såsom annan gärning än förstnämnda förseelse. Ej heller ur denna synpunkt har följaktligen förelegat skäl för HovRn att icke till prövningupptaga även frågan om ansvar å bemälda tilltalade för olovlig jakt.»

    Vid bedömande av rättsfallet har man tydligen att hålla sig till den gärningsbeskrivning som HD refererar. Antag att åklagaren på grund av denna gärningsbeskrivning endast yrkat ansvar för delaktighet i olaga jakt samt att detta åtal ogillats. Om åklagaren sedermera anhängiggör åtal för häleri, grundat på samma gärningsbeskrivning, kan det väl icke råda någon tvekan om att detta åtal bör jämlikt RB 30: 9 avvisas. Detsamma gäller om man vänder på fallet och tänker sig att det första åtalet avsett häleri, det senare delaktighet i olovlig jakt. Har gärningsbeskrivningen varit exakt densamma, så kan det endast vara fråga om att hänföra gärningen under det ena eller andra lagrummet. Om beskrivningen något modifierats, kan detta endast tänkas ha skett i frågaom vissa detaljer. Det synes vara klart, att frågan om den brottslighet till vilken de tilltalade kunna anses ha gjort sig skyldigapå grund av sin befattning med älgen måste slutgiltigt prövas i ett sammanhang. Av samma skäl blir det att bedöma såsom justering av åtal, därest åklagaren under en och samma rättegångmed någon förändring av gärningsbeskrivningen går över från det ena till det andra alternativet.
    I det föreliggande rättsfallet gjordes nu icke någon som helst ändring i gärningsbeskrivningen; åklagaren vidhöll den gärningsbeskrivning han givit i stämningsansökningen. Något spörsmål om huruvida justering eller ändring av åtal skulle anses ha ägt rum uppkom alltså icke. Man frågar sig därför, varför hovrätten ansett sig böra icke pröva frågan om ansvar för delaktighet i olaga jakt. Som skäl åberopas dels att det brott, häleriförseelse, för vilket de tilltalade fällts till ansvar i underrätten, är ett oaktsamhetsbrott, medan olovlig jakt förutsätter uppsåt, dels att endast

10 KARL OLIVECRONAde tilltalade överklagat underrättens dom. Motsättningsvis framgår att frågan skulle ha prövats, om åklagaren fört talan mot underrättens dom.
    Möjligen kunde motiveringen tolkas så att hovrätten utgått från den principen att fullföljdsinstansens prövning, när den tilltalade ensam överklagat underrättens dom, skulle begränsas till de delar av gärningsbeskrivningen som underrätten funnit styrkta. Något stöd för uppställande av en sådan princip torde emellertid icke finnas i RB. Konsekvensen skulle bli oriktiga frikännanden i alla de fall då åklagarens gärningsbeskrivning täcker rekvisiten för två olika brott och underrätten endast funnit rekvisitet för det ena brottet styrkt, medan hovrätten (där den tillalade ensamöverklagat) endast finner rekvisitet för det andra brottet styrkt.
    Man kan vidare fråga sig huruvida hovrätten ansett förbudet mot reformatio in peius i RB 51: 25 lägga hinder i vägen för prövning i fråga om anvar för ett svårare brott än det, för vilket den tilltalade blivit fälld i underrätt. Förbudet i fråga hindrar dock endast ådömande av strängare straff på den tilltalades klagan; i övrigt bedöms gärningen allsidigt av fullföljdsinstansen.3 Riksåklagaren uttalar också i sin revisionsinlaga, att hovrätten icke torde ha åsyftat förbudet mot reformatio in peius.
    I stället framlägger riksåklagaren den tolkningen, att ett bedömande av frågan huruvida de tilltalade varit i dolus beträffandedet förhållandet att älgen fällts å annans jaktområde enligt hovrättens mening skulle innebära att hovrätten prövade »annan gärning» än den som genom de tilltalades fullföljda talan förts underdess bedömande; hinder för dylik prövning skulle därför föreligga på grund av stadgandet i RB 30: 3. Om denna tolkning är riktig — och därifrån kan man väl utgå — föreligger ett slående exempel på den här såsom oriktig betecknade frågeställningen. Obestridligen har man här endast att göra med ett och samma faktiska förlopp, och detta har av åklagaren skildrats på ett enda sätt. Likväl uppställes en fråga om »gärningsidentitet». Därmed kan endast åsyftas frågan huruvida en häleriförseelse är »samma gärning» som delaktighet i olaga jakt. Men detta är detsamma som att fråga huruvida rekvisiten för dessa båda brott äro identiska. Eftersom den frågan måste besvaras nekande, kommer man till det resultatet att hovrätten, ifall den bedömde frågan om ansvar för olaga jakt, skulle pröva en fråga om »annan gärning» än den som genom de tilltalades fullföljda talan bragts under dessprövning, vilket senare skulle strida mot 30: 3.

 

    3 Se GÄRDE m. fl., Nya rättegångsbalken s. 798.

ÄNDRING AV ÅTAL OCH RES IUDICATA I BROTTMÅL 11    Den förfelade frågeställningen är här så mycket mindre på sin plats som man vid tillämpning av RB 30:3 överhuvudtaget icke har anledning att uppställa någon fråga om »gärningsidentitet», trots att det ordas därom i litteraturen. Stadgandet innehåller att dom ej må avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts. Enligt den tolkning som får anses vedertagen innebär detta, att domstolen endast får bedöma den gärning som omfattas av åklagarens gärningsbeskrivning men icke gå utöver denna, även om det under förhandlingen skulle komma fram ytterligare brottsliga moment. Vid tilllämpning av detta lagrum i underrätt har man endast att göra med en enda gärningsbeskrivning, nämligen den som åklagaren slutligen gjort. Frågan blir allenast att tolka innebörden av denna beskrivning, vilket ibland kan föranleda vissa svårigheter. Någon jämförelse mellan olika gärningsbeskrivningar för att konstatera om de äro identiska eller ej kommer ej i fråga. I hovrätt är läget detsamma; här tillkommer blott frågan i vilket avseende underrättens dom blivit överklagad.

    HD:s motivering innehåller i första stycket att ingen ändring skett i gärningsbeskrivningen och att denna utgjorde tillräckligt underlag för prövning av frågan om ansvar för olovlig jakt likaväl som för prövning av frågan om ansvar för häleri. Därmed synes allt vara sagt som behöver sägas. Andra stycket i motiveringen, som hänför sig till den oriktiga frågeställning varmed hovrätten laborerat, är svårbegripligt och förefaller i alla händelser onödigt. Stycket har dock intresse såtillvida som det antyder HD:s ställning till den res iudicata-fråga, som skulle ha uppstått därestunderrättens dom vunnit laga kraft; vad som säges måste nämligen innesluta att ett senare åtal för olovlig jakt på grund avsamma gärningsbeskrivning icke bort upptagas till prövning.

    5. NJA 1956 s. 1. B åtalades bl. a. för brott mot valutaförordningen, bestående i att han utan riksbankens tillstånd i september 1952 till Danmark utfört visst belopp (över 100 000 kr. i svenskt mynt) i danska sedlar. Såsom försvårande omständigheter anfördes att beloppet varav avsevärd storlek samt att det tillhörde B:s konkursbo (han var nämligen då försatt i konkurs).
    RRn fällde till ansvar enligt 4 § och 19 § 1) valutaförordningen (samt förpliktade av särskilda skäl B att utge vederlag för det utförda beloppet med allenast 10 000 kr.).
    Talan fullföljdes av B med yrkande att brottet mot valutaförordningen måtte anses begånget av vårdslöshet och att straffet därför måtte bestämmas till dagsböter. (Härjämte fullföljdes å ömse sidor talan angående skyldigheten att utge vederlag.)
    HovRn fann liksom RRn att B gjort sig skyldig till brott som avses i 19 § valutaförordningen.
    B (ensam) sökte revision med samma yrkande som i HovRn. Riksåklagarämbetet anförde i sitt genmäle, att utförseln av sedlarna inneburit inte bara valutabrott utan också sådan oredlighet mot borgenärer som avses i SL 23: 1 sista st., varför ansvar yrkades även härför.

12 KARL OLIVECRONADärmed ansåg sig ämbetet endast anföra ett nytt lagrum till den gamla gärningsbeskrivningen. Den ursprungliga gärningsbeskrivningen sådan den återgavs i RRns dom vore i och för sig en fullt uttömmande beskrivning av ett oredlighetsbrott. Redan de lägre instanserna hade enligt ämbetets mening varit oförhindrade att på den anförda gärningsbeskrivningen fälla till ansvar för sådant brott. I vart fall hävdades, att yrkandet innebure en enligt RB 45: 5 st. 3 tillåten åtalsjustering.
    HD upptog (enhälligt) det nya ansvarsyrkandet till prövning. Härom yttrades:
    »Då åklagaren, såsom upptagits i RRns dom, i omedelbart samband med själva gärningsbeskrivningen framhållit att sedlarna tillhörde konkursboet och följaktligen angivit konkursboet såsom skadelidande genom gärningen, kan yrkandet — vars prövning B icke velat motsättasig — bliva föremål för bedömande i målet.»

    Utgången står i full överensstämmelse med de synpunkter som här framförts. Beträffande motiveringen må emellertid framhållas, att det icke kan vara relevant om B motsatt sig eller icke motsatt sig det nya ansvarsyrkandets prövning. Antingen föreligger utvidgning av åtal, och då får det nya yrkandet icke ens med ett den tilltalades medgivande prövas när det framställts först i högreinstans; eller också föreligger icke utvidgning av åtal, och då skall det nya yrkandet prövas oavsett om den tilltalade medger det eller icke.
    Uppenbart är att HD icke ansett att åtalet utvidgats till att avse »annan gärning». Någon anledning till ett sådant bedömande fanns icke heller. Det var ju hela tiden fråga om ett och samma förfarande, beskrivet på ett och samma sätt. Däremot förtjänar det att närmare undersökas, huruvida anförandet av det nya yrkandet borde bedömas såsom innefattande justering av åtalet eller såsom allenast innefattande åberopande av nytt lagrum till den gamla gärningsbeskrivningen.
    Det senare alternativet innesluter, såsom riksåklagarämbetet framhöll, att domstolarna även utan särskilt yrkande därom skulle haft att pröva frågan om ansvar för oredlighet mot borgenärer. Ett sådant förfarande måste dock väcka starka betänkligheter. Den tilltalade har ju icke haft anledning att försvara sig mot någon anklagelse för oredlighet mot borgenärer när ingen sådan framförts.
    Det är visserligen sant att det i stämningsansökningen, sådanden refereras av rådhusrätten, anges att sedlarna tillhörde konkursboet. Men detta åberopas, väl att märka, icke såsom ett moment i ett brottsrekvisit: åklagaren gör icke gällande att den tilltalades förfarande är brottsligt därför att sedlarna tillhörde kon-

ÄNDRING AV ÅTAL OCH RES IUDICATA I BROTTMÅL 13kursboet. Brottsligheten är enligt åklagarens påstående given oberoende därav. Men att sedlarna tillhörde konkursboet anföres såsom en försvårande omständighet i avseende å den på andra grunder konstituerade brottsligheten.
    Läget hade varit ett helt annat om åklagaren t. ex. i samband med yrkandet om ansvar för valutabrott yrkat ansvar för förskingring därför att sedlarna tillhörde konkursboet. Jämlikt RB30: 3 hade domstolarna icke varit bundna av denna brottsrubricering utan haft att pröva om gärningen borde bedömas såsom innefattande oredlighet mot borgenärer.
    När riksåklagarämbetet i HD yrkar ansvar för oredlighet mot borgenärer kan detta alltså icke blott sägas innefatta åberopande av nytt lagrum till samma gärningsbeskrivning. Yrkandet innebär i stället att en ny omständighet — den att sedlarna tillhörde konkursboet — åberopas såsom brottslig »beträffande samma gärning», såsom säges i RB 45: 5 st. 3. En justering av talan måste m. a. o. anses föreligga. Hade yrkandet icke framställts i denna rättegång, borde det icke vunnit prövning i senare rättegång. Enligt den princip som ovan utvecklats bör hela den brottslighet, vartill den tilltalade kan ha gjort sig skyldig genom utförseln av sedlarna, slutgiltigt prövas i ett sammanhang.
    Hur läget bedömts i HD framgår icke fullt tydligt. Det förefaller emellertid uteslutet att det blott ansetts ha varit fråga om en tillämpning av RB 30: 3. Detta hade ju inneburit att den ursprungliga gärningsbeskrivningen, oavsett ytterligare yrkande, skulle ansetts ha utgjort tillräckligt underlag för prövning av frågan om ansvar för oredlighet mot borgenärer. Det säges icke heller att den ursprungliga gärningsbeskrivningen innefattade att sedlarna undandragits konkursboet utan endast att åklagaren »i omedelbart samband med själva gärningsbeskrivningen» framhållit att sedlarna tillhörde konkursboet och följaktligen angivit konkursboet såsom skadelidande genom gärningen. Men om det nya yrkandet ansetts utgöra en justering av åtalet, har det noga räknat varit onödigt att anföra, att åklagaren i samband med gärningsbeskrivningen i RRn omnämnt att sedlarna tillhörde konkursboet.

    6. NJA 1955 s. 574 åtalspunkt XI B. — L. åtalades för grov förskingring från M. H. av vissa inteckningar på följande grunder. M. H:s mor hade satt sig i besittning av inteckningarna och lämnat dem till L. för att denne med stöd av dem skulle indriva vissa fordringar, som hon ansåg sig ha mot M. H. Sedermera företog L. en rad åtgärder för att tillägna sig inteckningarna. Förskingringen hade fullbordats genom att L. inför domstol, i rättegång som M. H. anhängiggjort mot honom an-

14 KARL OLIVECRONAgående utfående av inteckningarna, oriktigt hävdat att han själv blivit ägare till dem och i sin tur överlåtit dem på tredje man. Åklagaren gjorde icke gällande att L. vid mottagandet av inteckningarna varit i ond tro i fråga om moderns rätt att förfoga över dem.
    RRn fann att L. varit redovisningsskyldig för inteckningarna till modern (resp. moderns dödsbo), ej till M. H., samt att det icke visats att han åsidosatt vad han haft att iakttaga för att kunna fullgöra denna redovisningsskyldighet. Åklagaren hade därför icke visat, att L. gjort sig skyldig till grov förskingring eller annat grovt trolöshetsbrott. Åtalet ogillades.

    HovRn var ense med RRn däri, att vad som förts L. till last icke visats innefatta förskingring eller annan trolöshet. Det hade ej heller visats, att L. härut innan gjort sig förfallen till annan brott. RRns dom fastställdes.
    Riksåklagarämbetet anslöt sig till HovRns uppfattning. Ämbetet yrkade emellertid i stället att L. skulle fällas till ansvar för grovt häleri. Till stöd härför gjordes gällande att modern olovligen tillgripit inteckningarna från M. H. samt att L. vid mottagandet av inteckningarna ägde vetskap om hennes olovliga åtkomst eller i allt fall hade skäl att misstänka den olovliga åtkomsten och sedermera erhållit vetskap därom.
    HD uttalade att riksåklagarämbetets hos KM förda talan utgick från att modern olovligen tillgripit inteckningarna från M. H. samt att L.,med vetskap om att inteckningarna frånhänts M. H. genom brott, dolt sitt innehav av dessa. Vad ämbetet sålunda lagt L. till last måste anses som annan gärning än den för vilken L. ställts under åtal vid RRn. Hinder mötte följaktligen att upptaga den hos KM förda ansvarstalan.

 

    Fallet erbjuder ganska stor likhet med fallet nr 5. Men avgörandet gick i rakt motsatt riktning. Åtalet avsåg både i den ena och den andra versionen ett och samma faktiska förfarande. Endast i ett avseende avvek riksåklagarens gärningsbeskrivning från distriktsåklagarens, nämligen såtillvida som han påstod att L. befunnit sig i ond tro beträffande moderns åtkomst av inteckningarna. Tänker man sig in i hur saken ställer sig ur res iudicata synpunkt, kan det väl icke bli någon tvekan om svaret. Det skulle näppeligen vara förenligt med RB 30: 9 att efter ogillande av åtalet, sådant det framställts av distriktsåklagaren, till prövning upptaga ett nytt åtal för samma faktiska gärning, med en gärningsbeskrivning sådan som den riksåklagaren åberopat. Men däravföljer att endast justering av åtal bör anses föreligga när modifikationen göres i en och samma rättegång. Förklaringen till att utgången blev den motsatta kan endast ligga däri, att frågeställningen varit den huruvida häleri är »samma gärning» som förskingring.
    Av den överblick över de senaste rättsfallen som sålunda gjorts

ÄNDRING AV ÅTAL OCH RES IUDICATA I BROTTMÅL 15torde framgå, att avgörandena icke kunna återföras på någon enhetlig princip. De kunna därför icke ge någon verklig ledning för åklagare, försvarare och domstolar. Den förnämsta orsaken härtill är oklarheten om själva frågeställningen. Sakligt motiverad synes endast den frågeställningen vara, huruvida åtalet avser ett och samma faktiska förlopp. Ty vad som har betydelse för den enskilde medborgaren är huruvida han skall behöva undergå åtal med allt vad därtill hör mer än en gång för ett och samma förfarande, eller om den pinsamma proceduren skall få upprepas därför att åklagaren i en ny rättegång framställer nya påståenden av den beskaffenhet som här varit på tal.
    Vidare bör understrykas, att frågan huruvida ändring eller justering av åtalet skall anses föreligga alltid bör bedömas mot bakgrunden av res iudicata-frågans läge. Ty det är klart, att om en förändring i gärningsbeskrivningen är sådan att ett nytt åtal, grundat på den förändrade gärningsbeskrivningen, icke borde vinna prövning, då måste justering av åtalet anses föreligga. Resiudicata-frågan är alltså den grundläggande. Sättet för dess besvarande är avgörande för gränsdragningen mellan ändring och justering av åtal.