LITTERATUR

 

 

Festskrift till Östen Undén den 25 augusti 1956. Uppsala 1956. Almqvist & Wicksell 372 s. Inb. Kr. 38,00.

    Festskriften till ÖSTEN UNDÉN på hans sjuttioårsdag innehåller uppsatser berörande flera av de olika områden åt vilka han på framskjutna poster ägnat sitt arbete. Men så många av artiklarna röra sig dock på juridikens mark att boken är att inrangera bland de juridiska festskrifter som här i landet tillägnats särskilt framstående rättsvetenskapsmän. Det är en välförtjänt hedersbevisning för den som förutom en rad monografier och uppsatser inom civilrätt, internationell privaträtt och folkrätt skrivit »Svensk sakrätt», detta för vårt rättsliv och inte minst vår juristutbildning, omistliga verk.
    Under rubriken Ett spörsmål angående värdering vid expropriationdiskuterar hovrättsrådet BRUNNBERG frågan om den tidpunkt till vilken värdering av fastighet vid expropriation skall hänföra sig. I anslutning till högsta domstolens avgörande i NJA 1954 s. 1 kommer han till resultatet, att den relevanta tidpunkten är den dag domstolen —vid överklagande sista instansen — dömer i expropriationsmålet, såframt ej tillträde av den exproprierade fastigheten skett tidigare. Beträffande mark som omfattas eller beröres av tätortsplanering har ju genom senare lagstiftning införts regler, som innebära att värdet å marken bestämmes med hänsyn till allenast den bebyggelserätt, som förefanns vid en tidigare tidpunkt, varigenom markägaren icke får ersättning för värdestegring på grund av senare uppkommande »tätbebyggelsevärde». Även i sådant fall anses emellertid markägaren ha rätt till ersättning för en i tiden mellan nämnda tidpunkt och domens dag uppkommen värdestegring på grund av penningvärdeförsämring, så att man med utgångspunkt från bebyggelserätten vid den tidigare av lagen angivna tidpunkten bestämmer värdet med hänsyn till prisläget vid tiden för domen (eller tidigare tillträde), varigenom man åt markägaren »bevarar ett realvärde räknat i tillåten bebyggelse».
    Professor FREDE CASTBERGS bidrag heter Norge og Vestmaktene, en studie i sammenlignende statsrett. Det innehåller en intressant överblick över de idéer, särskilt engelska, franska och nordamerikanska, som präglade den norska grundloven av 1814 och den senare statsrättsliga utvecklingen i Norge. Bland viktiga statsrättsliga problem som beröras i artikeln kan nämnas domstolarnas rätt och plikt att icke tilllämpa lagar, som i strid mot grundloven kränker enskild rätt, i vilket avseende amerikansk teori och praxis påverkat den norska ståndpunkten. Parlamentarismen, hämtad från England, har i Norge juridiskt sett drivits längre än i upphovslandet, i det att det betraktas som en juridisk skyldighet — sanktionerad genom straff — för en regering att avgå när stortinget kräver det. Vidare behandlas kyrkans statsrättsliga ställning samt den »konstitutionella nödrätten», begagnad vid unionsupplösningen och under den tyska ockupationen.

    Professor GIHL publicerar »Några randanteckningar kring den internationella skiljedomsidéens historia». Med utgångspunkt från det faktum att det icke finns någon dömande myndighet, inför vilken staterna kunna instämmas och äro skyldiga att svara granskar han utvecklingen av det på frivilliga överenskommelser grundade internationella skiljedomsväsendet med framhävande av de begränsningar i dettas räckvidd och värde som följa av staternas obenägenhet att till skiljedom hänskjuta andra än bagatellartade tvister, varvid de särskilt utnyttja den oklara distinktionen mellan rättstvist och intressetvist. Enligt författarens teoretiska uppfattning är folkrätten trots att staterna sålunda icke äro underkastade någon domstol likväl bindande för dem, men i fråga om effektiviteten av denna bundenhet har han inga illusioner. Det är tänkbart, säger han, att 1920-talet skall visa sig ha varit den sista tidpunkt, då man ännu kunde hoppas att freden skulle kunna förverklas på rättens grund.
    Justitierådet GÄRDES uppsats om ägarhypotekets omfattning förebådar lagberedningens ståndpunkt. Med avvikelse från nuvarande rättstillämpning förordas den lösningen att vid ägarhypotekets tillkomst panträtten skall anses ha blivit uppdelad i två skikt, det ena motsvarande den ännu icke guldna delen av panträttens kapitalbelopp jämte ränta å denna del och den andra återstoden av panträttens kapitalbelopp; å denna sistnämnda del skall, så länge ägarhypoteket kvarstår som sådant, ränta ej utgå. Dessa regler skola iakttagas såväl vid utbrytning som vid exekutiv auktion. Därigenom hindras borgenären att låta upplupna räntor på omslagsreversen innestå för lång tid och därefter uttaga dem på ägarhypotekets bekostnad. Hinder skall dock ej föreligga för en uttrycklig pantförskrivning av ägarhypoteket för framtida räntor å omslagsreversen.
    Professor HOLMBÄCKS avhandling, Två källor till Atlantican, kan såtillvida sägas ha juridiskt intresse att den innefattar en framstående jurists och rättshistorikers granskning av frågan huruvida Olaus Rudbeck medvetet åberopat falska bevis för Atlanticans fantastiska teser. Utredningen utmynnar i det resultatet att Rudbeck, själv övertygad om riktigheten av teserna, troligen varit medveten om bevisens falskhet. Därmed vore inte sagt att han var en simpel bedragare. Man får aldrig glömma, säger Holmbäck, att Atlantican är ett verk av en man, som helt gripits av en idé. Denna behärskar honom, gör honom omdömeslös, låter skillnaden mellan verklighet och dikt så helt försvinna för honom, att Atlantican kanske också borde bedömas av en psykiater.
    I en uppsats om Förutsättningarna för avtalsbunden organisationsansvar för olovlig stridsåtgärd lämnar envoyén PETRÉN en redogörelse för arbetsdomstolens praxis i angivna avseende. Särskilt behandlas frågan om fackföreningens ansvar för stridsåtgärder verkställda av föreningens medlemmar utan att beslut därom fattats av föreningen i stadgeenliga former och för åtgärder som föreningens styrelseledamöter eller andra funktionärer (sekreterare, ombudsmän) vidtagit i samband med olovliga stridsåtgärder; vidare frågan om organisationensskyldighet att svara för underlåtenhet att söka hindra medlemmarna från olovliga stridsåtgärder resp. söka förmå dem att häva sådana åtgärder. Den intressanta framställningen skulle måhända kunnat fördju-

pas genom att de diskuterade frågorna ställdes in i allmänna associationsrättsliga sammanhang. Förmodligen skulle man därvid ha funnit att allmänna associationsrättsliga principer icke leda till ansvarighet för associationen på grund av icke stadgeenliga beslut eller åtgärder från medlemmarnas eller organens sida i fullt så stor utsträckning som enligt arbetsdomstolens praxis. Det sakliga skälet till återhållsamhet i detta avseende ligger ju i enskilda medlemmars resp. minoritetsgruppers, kanske även borgenärernas, intresse av att associationen endast skall belastas med sådana juridiska förpliktelser som grunda sig på stadgeenliga beslut och åtgärder. Sannolikt kan emellertid arbetsdomstolens praxis motiveras med vissa särdrag i kollektivavtalsrätten och fackföreningsväsendet. En fackförenings viktigaste skyldighet på grund av ett kollektivavtal är ju att undvika stridsåtgärder som kränka kollektivavtalet. Men stridsåtgärderna bestå framför allt i medlemmarnas avtalsvidriga strejkaktioner. Med hänsyn till det intima förhållande som ofta består mellan en fackförening och de strejkande — de senare kanske utgöra föreningens samtliga medlemmar eller större delen därav och kanske också föreningens organ — skulle upprätthållandet av en skarp gräns mellan föreningens och medlemmarnas handlande i förevarande avseende te sig som juridisk formalism, genom vilken föreningens ansvarighet lätt kunde göras illusorisk. Detta vore ur avtalspartens synpunkt och med hänsyn till kollektivavtalets lagsanktionerade fredsfunktion så mycket mer betänkligt som de enskilda medlemmarnas skyldighet att ersätta skada förorsakad genom deras avtalsstridiga åtgärder är begränsad till ett ringa penningbelopp och därför i allmänhet endast föreningens ansvarighet kan åstadkomma avsevärdare preventiv verkan och ge den kränkta avtalsparten kompensation för uppkommen skada.
    Universitetskansler THOMSONS avhandling på 65 sidor om uttrycket »på nådigste befallning» i nådiga remisser och nådiga beslut förtjänar väl att läsas även av andra än departementsjurister. Den belyser en konstitutionell och förvaltningsrättslig utveckling och innehåller en mängd både intressanta och roande upplysningar. Många ännu verksamma jurister upplevde uppståndelsen kring Sven Hedins Falutalhösten 1913, men alla kanske inte minns vilken roll just uttrycket »på nådigste befallning» — använt i det brev varigenom krigsministern David Bergström anmodade vederbörande arméfördelningschef att införskaffa närmare uppgifter om talet — spelade i den hetsiga politiska diskussionen och därmed i hela den konstitutionella konflikten 1913—14. — Författaren påvisar felaktigheten av det i litteraturen allmänt förekommande påståendet att numera en »på nådigste befallning» undertecknad resolution alltid är underskriven av ett statsråd; statsrådsunderskrifterna på kungaremisserna ha i verkligheten helt försvunnit.

Håkan Nial