Dålig asyl

    Utgången i HD av ett par tvister mellan polska staten samt politiska flyktingar från Polen blev för någon tid sedan föremål för uppmärksamhet. Jag syftar dels på den tvist som gav upphov till rättsfallet NJA 1951 s. 753 dels på tvisten i de s. k. Konkel-målen, refererade i NJA 1952 s. 41 och 382. Båda tvisterna gällde i sista hand de fiskebåtar, på vilka flyktingarna tagit sig från Polen till Sverige. I båda fallen fälldes i sista instans sådana domar, att båtarna kunde frånhändas flyktingarna och återföras till Polen. HD var enig båda gångarna och den kom i de avgörande målen (NJA 1951 s. 753 och 1952 s. 382) till slut som var motsatta de likaledes enhälliga underinstansernas.
    Numera docenten LARS HJERNER tog upp rättsfallen till en kritisk analys i en artikel i denna tidskrift.¹ Hjerner uttalade, att vad som häntvid den rättsliga behandlingen av de två tvisterna aktualiserade behovet av en svensk lagstiftning till skydd för den förmögenhetsrättsliga asylen. Hjerners kritik föranledde justitierådet HJALMAR KARLGREN, som hade deltagit i alla tre avgörandena i HD, till ett skarpt genmäle. Detta publicerades i omedelbar anslutning till Hjerners artikel.²
    De tre rättsfallen har fått förnyad aktualitet i och med att de upptagits i den översikt över svensk rättspraxis under åren 1949—1955 på den internationella rättens område som nyligen offentliggjorts.³ översikten har sammanställts och författats av justitierådet Karlgren.
    I rättsfallet 1951 s. 753 var den springande punkten frågan huruvida åtgärder varigenom, efter det flyktingen X lämnat Polen, ett av X helägt polskt bolags egendom hade överförts till polska staten var av konfiskatorisk karaktär. Om denna fråga besvarades jakande, så borde åtgärderna enligt svensk praxis ej ha inverkat på rätten till bolagets här i landet befintliga tillgångar.⁴ Enligt tidigare praxis borde då även flyktingen X såsom ensam delägare i det polska företaget ha ägt förfoga över de två bolaget tillhöriga fiskekuttrar, på vilka X och andra polacker flytt till Sverige. Både Stockholms rådhusrätt och Svea hovrätt besvarade enhälligt frågan med ja men HD besvarade den nekande. I följd därav blev kuttrarna frånhända Y, till vilken X överlåtit dem,

 

¹ SvJT 1954 s. 111—118.

² SvJT 1954 s. 119—120.

³ SvJT 1956 s. 401—410.

⁴ Jfr SCHMIDT i SvJT 1944 s. 604 ff.

och återförda till Polen.⁵ Utgången i HD berodde på att det icke ansågs föreligga tillräcklig bevisning om att de av polska staten vidtagna åtgärderna var av konfiskatorisk karaktär.
    Karlgren förklarade i sitt genmäle till Hjerner, att det är ogörligt och ofruktbart att närmare diskutera HD:s bevisvärdering. Så skall heller icke ske här. Däremot torde Karlgrens uppmaning till Hjerner, att med eftertanke studera professor HÅKAN NIALS av den polska parten åberopade yttrande i målet lämpligen kunna vidarebefordras till dem, som är intresserade av rättsfallet. Hänvisningen till Nials yttrande återkommer i rättsfallsöversikten och det är tydligt att detta yttrande spelat en mycket betydesefullt roll för HD :s avgörande. Studiet av Nials yttrande har inte givit mig intrycket att Nial tagit bestämd ställning. Hans resonemang förefaller mig hypotetiskt och han reserverar sig bl. a. genom att hänvisa till att frågan huruvida de mot bolaget företagna åtgärderna var en konfiskation knappast kan säkert besvaras utan en mer ingående utredning än den som framgår av för Nial företedda handlingar och som kommer till uttryck i domstolarnas domskäl.
    I rättsfallsöversikten säger Karlgren vidare att HD:s avgörande i princip icke innefattar något avsteg från den ganska »flyktingsvänliga» politik, som både tidigare och senare präglar svensk rättstillämpning. Man frågar sig då, varför målet blivit refererat i NJA och upptaget i rättsfallsöversikten. Det svar som ligger närmast till hands är väl att man genom refererandet velat understryka att den part som gör anspråk på förmögenhetsrättslig asyl har att räkna med ökad bevisskyldighet i förhållande till tidigare praxis för omständigheter på vilka han vill grunda asylrätt. »Ett visst mått av bevisning är oeftergivligt t. o. m. när det gäller flyktingar» säger Karlgren i sitt genmäle till Hjerner. Tydligen menar han att kravet på bevisning även i denna HD dom är ganska ringa och lägre än i mål, som ej är »flyktingsmål».⁶ Men det förefaller som om flyktingarnas situation är sådan att de regelmässigt måste få svårt att prestera ens ett ganska ringa mått av motbevisning gentemot en förföljande hemstat, organ för denna eller därav beroende rättssubjekt, som vid svensk domstol gör gällande att man berövat flyktingen hans tillgångar för att i »en under de föreliggande förhållandena normal ordning tillvarataga berättigade anspråk av privaträttslig och skatterättslig art».⁷ Å andra sidan har man svårt att tro att företrädare för en förföljande hemstat, som med alla medel strävar efter att komma åt flyktingen till person och egendom för att bli i tillfälle att på honom tillämpa sin egen flyktingslagstiftning, skulle vara så hänsynsfull och så litet förslagen att han inte inför en svensk domstol utan nämnvärd risk för besvärade motbevisning skulle kunna häv-

 

⁵ Så skedde i själva verket genom felaktigt förfarande av vederbörande utmätningsman, som härför anmäldes för JO. I skrivelse den 29 december 1955 till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län med anledning av anmälan har JO emellertid förklarat att utmätningsmannens förfarande, med hänsyn till innehållet i HD:s dom samt med beaktande jämväl av omständigheternai övrigt, ej kan läggas utmätningsmannen till last såsom tjänstefel av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar.

⁶ Jfr HJERNER, Främmande valutalag och internationell privaträtt s. 393.

⁷ Se HD :s motivering NJA 1951 s. 765.

da att flyktingar från den staten avkrävts sina tillgångar »i normal ordning» och inte genom konfiskation. Under sådana förhållanden tycks det vara fara för att flyktingarna, i den mån rättsfallet tolkas på sätt här skett och länder till efterföljd i kommande rättsliga avgöranden, i situationer av detta slag framdeles inte får så stor nytta av att rättsskipningen i princip är »flyktingsvänlig». Och det ser ut som om det skulle bli en dålig asyl här i landet för flyktingarnas medförda egendom.
    I rättsfallet NJA 1952 s. 382 — som innehåller det slutliga avgörandet i de s. k. Konkel-målen — tog HD ställning till spörsmålet, huruvida hinder kan möta mot betalning i Sverige av en skuld i utländskt mynt med sedlar till rätt belopp i det främmande myntslaget på den grund att den främmande statens valutalagstiftning innehåller införselförbud för sådana sedlar. Enligt vad Karlgren uttalar i rättsfallsöversikten⁸ har HD⁹ genom sitt beslut i målet besvarat spörsmålet jakande och därvid betraktat det ur vidare aspekter än de »flyktingsrättsliga». Karlgren hänvisar i sammanhanget till ett uttalande av NUSSBAUM (Money in the Law, 2 uppl. 1950 s. 487) vari sägs, att ett erbjudande till borgenären från gäldenärens sida av billiga svartabörspengar inte endast är ett skoj (mockery) ur finansiell synpunkt, utan också en förolämpning därför att det innebär att borgenären skulle nödgas vända sig till svarta börsen (try his hand at the black market business). Ett sådant erbjudande måste, enligt samma uttalande, anses oförenligt med tro och heder (incompatible with good faith).
    Nussbaums uttalande torde väl ibland — men knappast i alla fall —vara tillämpligt på spörsmålet om möjlighet att betala gäld med sedlar som finns utanför borgenärens land och som enligt detta lands lagstiftning ej får införas dit utan tillstånd.¹⁰ I varje fall torde det ha viss tillämplighet då borgenären är enskild person eller sammanslutning. Men i Konkel-fallen var borgenären ett statligt polskt företag, d. v. s. en sammanslutning som kan förutsättas stå den polska staten mycket nära. Polska staten disponerar själv över möjligheten att ge eller icke ge tillstånd till införsel i Polen av såsom betalning erbjudna sedlar. Man kan, som HD säger i sin domsmotivering i detta Konkel-mål, ej antaga att tillstånd av polsk myndighet kan utverkas att till Polen införa sedlarna. Men att polska myndigheter kan antagas ställa sig avvisande, torde väl knappast bero på att de vill skydda den polska valutan utan snarare på att polska staten måste förutsättas vilja medverka till att genom det statliga företaget beröva Konkel här i riket befintlig egendom, d. v. s. hans fiskebåt. Detta skulle inte ha gått, om införsel av sedlarna medgivits. Så länge sedlarna på grund av valutalagstiftningen inte kunde bringas i cirkulation, hade de på ett så att säga passivt sätt sitt fulla värde för den polska staten.¹¹ Polska staten — men få andra —kunde ta emot dem som betalning. Polska staten kunde på lagligt sätt sätta dem i cirkulation igen och därmed genom det statliga företaget

 

⁸ SvJT 1956 s. 410.

⁹ Underinstanserna och föredragande revisionssekreteraren kom till motsatta slut.

¹⁰ Jfr HJERNER a. a. s. 229 ff, 407.

¹¹ Jfr HJERNER a. a. s. 181.

direkt, eller så att säga aktivt, tillgodogöra sig deras värde. Genom att det statliga företaget vägrade att ta emot dem och krävde betalning i svenskt mynt av Konkel hade polska staten möjlighet att få dubbel valuta. Dels fanns ju nämligen möjligheten att de polska sedlarna därigenom ej skulle komma i cirkulation och dels möjligheten att meddelad utmätning i Konkels fiskebåt därigenom skulle bestå och den polska staten därmed få ytterligare valuta. Man har svårt att förstå att under dessa omständigheter gäldenären Konkel skall kunna träffas av Nussbaums moraliska förkastelsedom. Den dåliga moralen förefaller i detta sammanhang mycket påtagligt vara företrädd av den statliga borgenären, inte av gäldenären Konkel.
    Vad som har föranlett mig att ta till orda i debatten om dessa rättsfall är, att man — särskilt vid studiet av Nials så starkt apostroferade yttrande i rättsfallet NJA 1951 s. 753 — får en känsla av att avgörandena däri kan vara led i en utveckling som går ut på att i rättspraxis så att säga normalisera de rättsliga relationerna till den polska staten och därmed också till andra diktaturstater. En sådan normalisering kan väl ur många synpunkter vara lämplig och den är kanske på lång sikt nödvändig. Men den borde inte göras på sådant sätt att den kan uppfattas ske på bekostnad av dessa staters politiska flyktingar och deras rätt till asyl. Då kan normaliseringen sägas ha börjat i alldeles fel ände och den är ägnad att väcka oro i stället för att skapa lugn och rättsligtrygghet. Jag har velat ge uttryck åt sådan oro, bl. a. därför att den asylrätt som ett land kan bjuda förföljda flyktingar med fog kan anses vara en av mätarna på landets rättsliga och kulturella standard. Varje åtgärd som kan befaras vara ägnad att urholka asylrätten är därför, oavsett i vilket sammanhang den förekommit och oavsett om syftet därmed är ett helt annat, värd att uppmärksammas. Dess verkningar bör närmare undersökas liksom frågan huruvida det kan behövas åtgärder för att återställa asylrätten. Jag har dessvärre svårt att tro annat än att de här diskuterade rättsfallen kan få menliga verkningar för asylrätten.

Per-Erik Fürst