NORDISKT OCH INTERNATIONELLT
Hamburg-kongressen för jämförande rättsvetenskap. Att 1956 års Tagung für Rechtsvergleichung som hålles vartannat år denna gång förlagts till Hamburg hade en särskild anledning. Den mycket aktiva och inte mindre produktiva »Gesellschaft für Rechtsvergleichung», som anordnar dessa möten, står i nära personell och saklig förbindelse med »Max-Planck-Institut für ausländisches und internationales Privatrecht». Detta förnämliga forskningsinstitut, som brukar kallas Rabels Institut, kunde 1956 fira sitt 30-årsjubileum. Institutet stiftades 1926 inom ramen av de sedan 1911 existerande natur- och kulturvetenskapliga tyska »Kaiser-Wilhelm-Institute» som efter andra världskriget tog sitt nya namn till minne av fysikern Max Planck. Institutets forsknings- och arbetsprestationer på både det vetenskapliga och praktiska området kan kvantitativt och kvalitativt utan överdrift betecknas såsom enastående.
Institutets förste och oförglömlige chef var den 1955 i hög ålder avlidne Ernst Rabel (se SvJT 1956 s. 133) som efter sin påtvungna emigration till USA efterträddes av Ernst Heymann (se SvJT 1947 s. 230). Efter Heymanns död (1946) leddes institutet med expansiv energi av Hans Dölle. Institutet hade sina arbetslokaler under åren 1926—1944 i Berlins ärevördiga slott vilket under kriget skadades av bomber och efter kriget jämnades med jorden (byggnaden låg i Östberlin). Institutet med sitt oersättliga bibliotek (250 000 volymer) kunde dock 1944 räddas till Tübingen (systerinstitutet für ausländisches öffentliches Recht und Völkerrecht till Heidelberg). Nu har institutet från denna avlägsna lilla universitetsstad förflyttats till Hamburg och där genom stadens försorg fått en alldeles modern och mycket rymlig ny byggnad (Mittelweg 187). Husets invigning ägde rum i högtidliga former omedelbart för kongressens öppnande.
Kongressens vetenskapliga del inleddes av prof. Dölle med en teoretiskt upplagd men mycket gedigen föreläsning »Om tillämpning av främmande rätt». Talaren dryftade härvid främst problemet om domstolen skall behandla den utländska rätten som »faktum», såsom sker i England och Frankrike, eller som »rätt», vad som motsvarar den förhärskande tyska doktrinen (jfr RB 35 : 2 andra stycket).
Det egentliga kongressarbetet försiggick som vanligt i särskilda sektioner. Inom den civilrättsliga avdelningen var överläggningsämnet »Internationella skiljedomstolars jurisdiktion i handelsrättsliga mål». Enär den utsedda referenten var förhindrad att komma blev den tysk-franske advokaten Ernst Mezger (Paris) huvudtalare, och han analyserade med stor sakkunskap och i mästerlig form 1923 och 1927 års mellanstatliga Genéveavtal om skiljedomstolar samt de konventionsförslag som senare utarbetats av olika internationella organisationer. Mezger riktade härvid kritik mot det 1955 av Ecosoc (FN:s Economical and Social Council) publicerade förslaget som han i flera hänseenden ansåg vara otillfredsställande. Att en internationell skiljedomstolsordning vore önskvärd och att den skulle främja och trygga världshandeln har stöd i den allmänna opinionen. Först genom Mezgers kritik torde dock för många ha blivit klart vilka utomordentliga materiell-
rättsliga och processuella svårigheter som måste undanröjas för att kunna nå detta mål. Uppgiften att sammanjämka de kontinentala och anglo-amerikanska principerna är här bara ett bland många problem. Korreferenten Schottelius (Bremen) föreslog därför att man skulle nöja sig med att så effektivt som möjligt koordinera de nationella stadgandena innan man kunde komma till ett nytt multilateralt avtal. (Ang. problemens detaljer må hänvisas till Neue Juristische Wochenschrift 1956 s. 281 och s. 1829.)
I den straffrättsliga fackgruppen som även representerar den tyska sektionen av Association Internationale de Droit Pénal dryftade man frågan om behandling av unga lagöverträdare över 18 år. Referenter var prof. Mannheim (London), domaren Joseph (Strasbourg), som är ordf. för en fransk barndomstol, och prof. Sieverts (Hamburg). Mannheim redogjorde för Criminal Justice Acts verkningar beträffande denna brottslingsgrupp och ställde sig i många hänseenden ganska kritisk. Joseph framhävde att man i Frankrike ännu inte har någon särlagstiftning för denna ålderskategori men att man efter 1945 kunnat göra viktiga framsteg genom administrativa stadganden och organisatoriska reformer inom fångvården. Han nämnde härvid särskilt prison-école i Oermingen (Elsass). Sieverts redogjorde för de svårigheter som uppkommit genom 1953 års Jugendgerichtsgesetz art. 105 (se SvJT 1954 s. 348). Enligt denna föreskrift skall tyska lagöverträdare mellan 18 och 21 år (Heranwachsende) principiellt anses som vuxna. Endast undantagsvis kan sådan gärningsman behandlas såsom »Jugendlicher» nämligen om han är hämmad i sin moraliska eller andliga utveckling eller om brottet kan anses som ett ungdomligt felsteg. Såsom det var att förvänta vållar avgränsningssvårigheterna allvarliga olägenheter, och de regionala skillnaderna inom tysk domstolspraxis är mycket avsevärda. Diskussionen i anslutning till dessa referat blev mycket livaktig, från nordisk sida talade härvid prof. Honkasalo (Helsingfors), prof. Andenæs (Oslo) och undertecknad. Referaten och några diskussionsinlägg kommer att publiceras i »Zeitschrift für die gesamte Strafrechtswissenschaft».
Synnerligen intressanta blev förhandlingarna i sektionen för patent- och auktorsrätt. Just på dessa områden är rättskomparativa undersökningar i regel särskilt givande då grundvalen visar större likheter än i fråga om andra lagstiftningsområden. Föremål var de nya auktorrättsliga lagförslag som f. n. utarbetas i många europeiska länder. Referenter var prof. Desbois (Paris), prof. Torben Lund (Aarhus), advokat Schönherr (Wien), prof. Bussmann (Hamburg) och prof. Seve Ljungman. Den sistnämnde redogjorde i koncentrerad och fängslande form för huvudpunkterna i auktorrättskommitténs förslag till ny lagstiftning om upphovsmannarätt (se SvJT 1956 s. 594). Alla referaten komma att tryckas i tidskriften »Gewerblicher Rechtsschutz und Urheberrecht».
Kongressen var mycket väl besökt av tyska och främmande jurister; till de nordiska representanterna hörde även prof. Ivar Agge och Åke Malmström, hovrättspresidenten Y. J. Hakulinen samt hovrättsassessor Gunnar Lagergren. Bland sällskapliga tillställningar förtjänar banketten på båten Italia att omnämnas; ingen av deltagarna kommer väl att glömma den så snart.
Undertecknad höll efter kongressen i Freiburg (Baden) på inbjudan av universitetet en föreläsning »Probleme der schwedischen Kriminalreformen».
Gerhard Simson